Förändringar i vårt lärande

I dessa dagar sitter man i många företag, organisationer, föreningar och andra arbetsgemenskaper och drar upp riktlinjer och planerar för olika förändringar man står inför. Redan nu jobbar skolorna i vårt land föredömligt med att ta den nya läroplanen i bruk. Ett bra exempel var grunduppgiften hålls kvar men tillvägagångssättet ändras. 

Jag deltog senaste vecka i seminariet om digitalt lärande som anordnades av UBS. Ett exempel på var kommunerna och skolorna aktivt samarbetar kring förändring är t.ex tutor lärarna som har till uppgift att handleda och stöda sina kolleger på skolan så att alla kommer med, samarbetet inom skolan ökar, nya pedagogiska lösningar och metoder tas i bruk med mera. Tekniken är här med som en central komponent men det är ingenting mera än ett verktyg. Detta underströk Olli-Pekka Heinonen i sitt anförande. En dator i klassrummet är inget mera än en ny penna. Det är vad vi använder den till som gör skillnad. Under min tid på Nokia hade vi ett talesätt ”The device is King but content is King-Kong”. Det fungerar också här. Innehållet är det som skapar mervärde också när vi digitaliserar elevernas lärande.

Microsofts chef för lärande Anthony Salcito var helt inne på samma linje som Heinonen. Mycket pratas om teknologi, olika tjänster tas fram som alla ökar transparensen i lärandet men enligt honom är detta inte poängen med digitalisering av undervisningen. Vi lever just nu i den fjärde revolutionen i våra samhällen runt jorden. Globaliseringen gör att världen blir allt mera digital. Skolans och lärarens position och uppgift kvarstår ändå. Det är rollen som ändras. Idag lär vi oss betydligt mera utanför skolans väggar än i skolan. Det vi lär oss tar vi oss som elever med in i klassrummen. Detta faktum är en stor utmaning för pedagogerna. Rollen blir alltmer handledande. Fokuset skiftar mycket från detaljkunskap mot färdigheter och helheter. Att förstå samband, orsak och verkan mm. blir allt mera viktigt.

För skolledningen, från kommunala beslutsfattare och bildningsdirektörer neråt blir det därför allt viktigare att definiera visioner och sätta konkreta mål som går att omfatta och genomföra. Samarbetet mellan skolledningen, lärarna och hemmen är avgörande hur väl skolan lyckas i den förändring vi är mitt inne i. Visst skall skolan värna om våra traditioner och kulturella arv men samtidigt kan man inte undgå att poängtera vikten av de färdigheter som vi idag antar att det krävs i morgon. De innovationer som vi skapar idag är vardagen för våra elever i morgon.

Det ställs höga krav på ledare framöver.

Manpower Groups globala vd Jonas Prising ser några utmaningar och insikter som särskilt viktiga för chefer, rektorer, lärare, föräldrar oss alla.

  1. Skapa en lärandekultur och ta tillvara alla medarbetares om–världsspaning.
    ”Att som ledare hålla sig nyfiken och skapa en nyfikenhetskultur som genomsyrar företaget – det skapar nya idéer. Lyckas man skapa den här typen av struktur får man en konkurrensfördel som är enormt svår att kopiera, där man kan tillgodogöra sig nya idéer och skapa värden snabbare.”
  2. Learnability, förmågan att tillgodogöra sig nya kunskaper, blir avgörande.”Den mest betydelsefulla karriärfaktorn framöver blir vår förmåga att kunna ta till oss nya kunskaper och erfarenheter. Som individ väljer du företag där du får personlig och professionell utveckling och arbetsuppgifter som höjer din kompetens.”
  3. Arbetsgivare måste nu skapa kompetens, inte bara hitta den.”Hur vi bedriver undervisning i dag har inte förändrats på 60–70 år. Nu ändras det. Vi kommer att gå in och ut i utbildningsfaser. Inom organisationer behöver man kunna skapa sina egna talanger. Företag får en mycket större roll i medarbetares utbildning framöver.”
  4. Gigekonomin händer nu, med mer mixade anställningsformer. Bemanningsanställda och frilansar blandas med fast anställda. ”Särskilt yngre och äldre vill ha mer flexibilitet. Vi kommer inte att jobba i samma anställningsform hela livet. Nu behöver trygghetssystemen anpassas, för att följa med i den utvecklingen. Vi kommer också att arbeta mer flexibelt inom verksamheterna, där man går in och ut i team.”
  5. Kultur och vision är viktigare än någonsin. I snabb förändring blir en framåtblickande vision, och förmågan att kunna kommunicera den, ovärderlig. ”Ledare behöver mer än någonsin kunna ge en tydlig bild av var man är, vart man ska och också hur du som individ passar in i det här. Ledare ska få företaget att växa men har också ett mycket stort ansvar: etiskt, socialt och mot våra medarbetare.”

Vart är vi på väg?

Överallt man går idag pratas det om digitalisering, IOT (Internet of Things), robotisering och följderna av denna teknologiska lavin som väller över oss. Vad kommer det egentligen att betyda? Kommer livet som vi känner att upphöra och övergå till ett dystopiskt science fiction scenario likt den vi ser på Netflix?

Aldous Huxley skrev sin dystopiska roman ”A brave new world” år 1932 som beskriver en värld var robotisering och IOT tagit över.  Boken klassas av vissa kritiker som en av de 100 bästa böcker genom tiderna. (… smak och tycke är så olika)  I boken tillverkar robotarna människor i konstgjorda livmoder och skolas till att tjäna sina herrar – maskinerna. Allas tankar och val finns lagrade i en central databas osv.  Hmm… är det detta skenario som vi menar med robotisering?

Ray Kurzweil är en futurolog som ägnat sitt liv att forska inom teknologi utveckling och framtiden. Läste en intervju med honom nyligen var han målade upp möjliga scenarion som vi har framför oss. Globalisering är ett tema som han pratar mycket om. Han förutspår att vi står framför en massiv digital folkvandring som raderar ut betydelsen av geografiska gränser och nationaliteter från kartan. Betydelsen av nationalitet kommer att minska och likasinnade grupper närmar sig varandra till abstrakta ideella digitala samhällen i molnet. Din nationalitet förlorar betydelse.  Dina val och intressen  gör dig medborgare i olika universella digitala grupper eller ”digitala nationer” var avstånd inte har någon betydelse. Detta riskerar omkullkasta hela det politiska etablissemang som råder över våra nationer idag. Intressant tanke, men är det realistiskt? Så där på riktigt.

Enligt Kurzweil ligger vi inom robotiken och nanoteknologi just nu inför ett brytningsskede, framför allt då inom medicin. Om 10-15 år är det tekniskt möjligt (om vi så vill) att vi har programmerbara mediciner och  nanoteknologi som har till uppgift att leta upp cancerceller i kroppen och förstöra dem utan att skada några andra celler. Det låter ju bra, det köper jag. Samtidigt frågar sig min paranoida hjärna om vi kan programmera mediciner så här exakt är det då inte möjligt att smuggla in nanoteknologi i min mat och den vägen styra också mina tankar och handlingar? En medicinsk hjärntvätt som programmeras av en robot utgående från data som sensorer har samlat upp från den omgivning jag befinner mig i både fysiskt och virtuellt.  Hujedamej vilken tanke.

Må så vara att vi står inför en stor teknologisk revolution som för med sig möjligheter som vi inte kan greppa. Via IOT vet olika livsmedelsproducenter när mitt kylskåp blir tomt, bilarna kör utan någon vid ratten,  redan nu har vi företag i Finland som har en dator som styrelsemedlem, våra lägenheter städar sig själva osv. Det som ändå blir avgörande i denna teknologiska revolution är vi människor.Accepterar vi de lösningar som tas fram? Har vi ett behov av dem? Massor är tekniskt möjligt idag men endast de lösningar som fyller ett behov eller löser ett problem är vi beredda att ta i bruk. Först när vi människor tar teknologin i bruk har den tekniska lösningen ett mervärde. Ända tills vi använder den är lösningen värdelös eller så är den en negativ belastning för utvecklarna. ”Consumer Acceptance” är något som vi människor aldrig kan ge över till robotiken eller IOT.

Våra datorer kan automatiskt prata med varandra och boka ett möte, med traktering och föredragningslistor. Det enda jag behöver göra är att delta. Detta gör jag ju då givetvis virtuellt för eftersom vi har så bra teknologi så behöver jag ju inte längre bryta upp mina rutiner, klä på mig och flytta på mig. Nu börjar tanken bli obekväm hos mig. Jag gillar att gå till jobbet, jag gillar att träffa människor, jag gillar att filosofera och spekulera, det händer att jag pratar en massa strunt med vänner över en kopp kaffe.  Allt det här gör jag för att det är trevligt och det leder absolut ingenstans. Därvidlag tycker jag att min dator är tråkigt sällskap för hen gör endast det som jag ber om. Inga känslor, inga nya intryck, inga dofter, inga skratt, inga tårar men massor med fakta, statistik, insyn i saker som jag inte hade en aning om. Snart behöver jag nog en robot eller nån teknologi för att besluta hur jag vill ha det :O

Attityd för lärande

Bli din egen rektor. Fånga osynlig kunskap. Ledare som landar rätt i det nya lärandet har allt att vinna. Liknande teser läser jag i företagsuniversitetets rapport. Ifall det undgått någon så  lever vi i en ständigt föränderlig värld. Allting ändras omkring oss, men det är inte nödvändigtvis vi själva som driver förändringen. För att ha en karriär och fortsättningsvis vara intressanta på arbetsmarknaden gäller det att ha rätt attityd nu mer än tidigare.

Konstant förändring rör till det. Alldeles extra mycket för ledare. Samtidigt som du själv skall anpassa dig skall du också leda dina medarbetare engagerat och passionerat in i det okända. Många av oss trodde att robotisering och AI skulle omkullkasta arbetsmarknaden för våra barn men det händer redan nu, mitt i våra egna karriärer. Synen på vart arbetsliv förändras snabbt och lärandet framöver blir det centrala i din karriär. En examen du tog för 20 år sedan räcker inte längre. Dina kunskaper och färdigheter måste hela tiden uppdateras.

Det blir lätt tufft att ha ett ansvarsfullt jobb och samtidigt studera full tid vid sidan om. Tiden, energin och orken hinner kanske inte till.  Därför blir det viktigare att hitta lösningar var man lär sig nytt i mindre bitar, litet något nytt varje dag. En ständigt pågående fortbildning som ändå ger dig tid att reflektera och ta ställning. Det kan handla om företagsanpassade fortbildningar, intressant läsning, ljudböcker eller intelligenta diskussioner med kolleger eller samarbetspartners. Att lära oss nytt behöver bli lika vardagligt som att vi går till arbetet varje dag.

I många medier läser man ändå tyvärr ofta om situationer som inte är så positiva. Det krävs hela tiden mer, det finns inte resurser, tiden hinner inte till… ni känner till visan. Vad kan man göra för att bryta den trenden? Det enda sättet är väl nog att acceptera faktum att vi lever i en föränderlig värld. ”Survival of the fittest” gällde enligt Darwin för ekologin. Jag vill tro att hans teorier gäller idag också gällande karriärer, arbete och professionalism. Vi borde också inse att vi kan inte rå på eller ändra  andras åsikter. De enda åsikterna jag rår på är mina egna. Ändrar jag dem så påverkar jag också andras åsikter som jag umgås med. Vill jag se allt skit omkring mig så blir det negativt. Väljer jag att se ändringar som något positivt, början till en massa spännande nyheter.. tja, då blir diskussionen automatiskt positiv, intressant och mera konstruktiv.

Allting handlar om den attityd som jag väljer att bära på. Väljer jag att se mig som ett offer som måste ändra sig eller väljer jag att vara den som ändrar min omgivning genom det mervärde som jag skapar. Jag tror mycket på SAS förre VD Jan Carlsson som i sin bok sade att varje människa har mest att ge samtidigt som hen själv lär sig nytt. Lärandet, livslärandet är något som vi borde lägga in en ny växel i. Det är vår attityd som är avgörande för att komma igång.

GFE – Google for Education

Google for Education study tour gick av stapeln i Lund denna vecka. Tänkte att jag denna gång litet fortsätter på bloggen som Liselott skrev från Dare to Learn seminariet tidigare. Ett som är säkert är att skolorna, lärarnas och elevernas vardag  ändras i rasande takt. Jag hade tänkt mig att detta skulle vara ett rejält hjärntvättningstillfälle från Google men tji fick jag. Väldigt litet teknologi har presenterats men desto mera exempel och icke-tekniska frågor som har debatterats.

Professor Sugata Mitra från Newcastle berättade om sitt experiment ”Hole in the Wall” var hans slutsats var att barn lär sig själva och varandra med hjälp av datorer och internet bara inte vuxna blandar sig i allt för mycket. Han efterlyste också en läroplan för saker som vi inte känner till. Han har en poäng där. Vår läroplan idag bygger ju egentligen på ämnen, saker som vi känner till från tidigare. Det nya, det som vi inte ännu känner till finns inte så mycket i våra läroplaner idag.

Lisa Bodell från Futurethink jobbar med att förenkla, förenkla, förenkla … allt. Spännande lyssna till hennes exempel från olika organsisationer och företag runt  världen var alla har i princip samma problem. Ineffektivitet på grund av vanor, organisationer modeller, företagskultur mm. Ett universellt problem var alla behöver vara lyhörda. För att bli bättre behöver vi bli mera effektiva. För att bli mera effektiva så behöver vi bli av med det som gör oss ineffektiva. Enkelt.

Höjdpunkten var nog studiebesöket till Oxievångsskolan i Malmö. Skolan har på fyra år gått helt in för att ha ITC i alla ämnen, alla lektioner, alla elever, alla lärare, alla i personalen. En helt vanlig vardag var datorerna är en resurs, ett hjälpmedel till själva undervisningen. Vi fick t.ex ta del av en textilslöljds lektion var eleverna designade sina klädesplagg på datorn och sedan sydde kläderna utgående från den design de gjort. I en annan klass reste femte klassisterna runt världen och skrev bloggar från sin resa. Bloggar som kommenterades av klasskompisarna till helt perfekta reseskildringar som var otroligt detaljrika, beskrivande, kreativa och allt skrivet utgående från en fiktiv resa de gjorde virtuellt.

Det som underströks i allt från rektorn och representanten från Sveriges undervisningsministeriet på plats var att all denna transformation var resultatet av en klar vision med tillhörande strategi. Extremt bra genomfört med klara och tydliga delmål på vägen och småningom börjar verksamheten likna det som man såg framför sig. Det spännande var ändå att detta nytänk hade etablerat sig så bra i skolan att eleverna och lärarna idag regelbundet brainstormar tillsammans för att hitta nästa steg som de ännu kan ta eller egentligen borde ta.  Fantastiskt spännande och engagerande skolmiljö.

En kopp kaffe

För några dagar sedan promenerade jag från ett möte på stan tillbaka mot kontoret. Det var en dålig dag. Jag hade en fruktansvärd öroninflammation, rejält ont och följaktligen på dåligt humör.  När jag gick promenerade upp längs med Esplanaden och tyckte synd om mig själv närmade jag mig Stockmann och beslöt mig för att ta en kaffe i hopp om att värken skulle lätta. Stockmann är ju som erkänt vårt tempel för konsumerande och kvalitativ service. Man stoltserar med kundbetjäning på topp på alla språk så det här skulle nog göra dagen bättre.  En kopp kaffe på detta anrika palats skulle säkert göra gott mot öronvärken.

När jag närmade mig Stockmann, vårt tempel för konsumtion i Finland fick jag tanken att en kopp kaffe skulle göra susen för min örvärk. Jag gick in på Starbucks, denna otroligt hippa kaffekedja var man specialiserat sig på att göra en enkel sak svårt. Jag ställde mig sist i den långa kön och väntade tålmodigt på min tur. Efter flera minuter var det egentligen min tur, nu värkte också kaffetanden.

-”En kopp svart kaffe, tack” beställde jag
-”Excuse me?” frågade ”Pauliina” bakom disken.
-”En kopp svart kaffe, tack” upprepade jag min beställning
-”Mä en puhu ruotsia” svarade ”Pauliina” då.

Tja, jag hade ont och var på dåligt humör, kom från ett möte som inte gick min väg… det var en sån där dag ni vet. Jag svarade ingenting utan bara log och satte mitt kreditkort i apparaten för att betala. Hon försökte på en knagglig tyska men jag bara fortsatte le och sa ingenting.

Till slut tröttnade Pauliina på mig, hittade bakom disken en kopp Capuccino och räckte mig den med orden ”tässä tää sun kahvi on”. Sedan gick hon bort innan jag hann protestera att det var onödigt mycket mjölk i min kopp med svart kaffe.

Gravöl

I dag håller vi gravöl för Arbis. I morgon finns vi inte mera. Fast nu överdriver jag stort. Visst finns vi kvar, det enda vi förlorar är vår självständighet. Sedan 1929 då stadens institut delades itu på språkliga grunder, har Arbis varit ett självständigt verk. Den eran går i morgon i graven. Då blir vi en liten, liten del av den enorma sektorn för fostran och utbildning med 13 000 anställda.

Mitt ordval avslöjar säkert att det är med en viss oro jag träder in i den nya eran, även om jag anser mig vara någorlunda bra på att svänga upp och ner på saker och ting. Men det är så mycket lättare om man själv får vara regissör. Då har man i alla fall haft något slags vision om vart man vill komma och varför. Att vara den marionett som ska iscensätta det som andra kloka har funderat ut, har under det gångna året inte alltid känts lätt.

Men visst finns det också positiva förtecken. Tillsammans med småbarnspedagogiken (dagisarna), den grundläggande utbildningen och gymnasieutbildningen bildar vi en svensk servicehelhet och där tror jag uppriktigt på att vi kan hitta nya former – inte bara av samarbete utan av att arbeta tillsammans – för stadens invånare från 0 till 100 år.

Förändring innebär som bekant också möjligheter. Jag ser alltså med tillförsikt framtiden an, inte minst när jag just nu korrekturläser det fantastiska kursutbud som våra lärare har skapat och som håller på att bli en ny kurskatalog. En känsla av välbehag sprider sig i kroppen och jag känner mig stolt över det arbete Arbis gör.

Moa

MIMO

Att jobba i fluida nätverk med multifacetterat ledarskap, kontextuell agenda och OPM finansiering (Other Peoples Money) lär vara det nya arbetssättet framöver. Det pratas mycket om lean- produkt utveckling, inkrementella iterationer osv. Väldigt snabbt får jag känslan av att den serverade snömosen skulle vara tjänt av litet kryddor i form av pålitlighet, kurage, sunt förnuft och båda fötterna på jorden samtidigt. Med fina begrepp och vackra beskrivningar går det inte att ersätta de grundläggande frågorna; Varför? Vad? Hur? Vem? När?

Jag läste en artikel i en flygplanstidning med en intervju på unga entusiastiska, optimistiska visionära ledare som vågade grundligt ifrågasätta existerande processer, normer och rutiner. Ungtuppar som klivit högst upp på högen och nu högljutt kacklar ut sin enorma livserfarenhet och visdom som de erhållit under de första 25 åren som de levt. I den artikel jag läste sades det att partnerskap är dagens täckmantel för misslyckade affärer. Vi pratar oss varma om partnerskap, jämbördiga och likvärdiga samarbetspartners när verkligheten är en helt annan. Alla som går med i ett partnerskap har en självisk MIMO strategi. Minimum Input, Maximum Output. Detta vill alla ha, detta anser vi oss vara berättigade. Vår tid har introducerat ett tänk var alltför många anser sig vara berättigad till sin del utan att man nödvändigtvis skall behöva jobba för det.

Grundtanken bakom partnerskap, det magiska som gör 1+1=3 är det inget fel på. Denna tanke var man ingår ett partnerskap eller samarbete, för att uppnå något större än vad endera parten kan uppnå allena, är helt vettig. Större marknader, bättre relevans, bredare publik… allt detta möjliggörs av välfungerande, strukturerade och välstyrda partnerskap. Så fort MIMO kommer med i bilden  börjar korthuset gunga och riskerar eventuellt att kollapsa.

Lite samma MIMO problematik ser jag också med många nätverk som vi är delaktiga i idag. Alla vill ha fördelarna från nätverken men vill alla bidra till att nätverket blir bättre, smartare, effektivare? Många gånger är det viktigt att just jag finns med i ett nätverk, att jag syns och hörs i nätverket, men vet jag varför jag för det första har gått med i nätverket? Vilket är mitt syfte i nätverket? Vi nätverkar för att uppnå ett definierat mål, inte för att personligen synnas. Nätverken borde inte vara självändamål för narcisister att profilera sig. Fungerande nätverk har en kärna av eldsjälar som brinner för saken man nätverkar kring. De inkluderar andra, sätter krav och förväntningar på varandra och är mycket fokuserade på att hålla kärnan i nätverket glödhet. I kärnan på välfungerande nätverk hittar du sällan personer som har nån MIMO agenda på sitt bord.

Då återstår frågan om jag har kuraget att ta avstånd till MIMO drivna nätverk eller kroknar jag under det yttre trycket?

Kan du ta kritik?

Många som skriver texter och ber om respons säger saker som ”jag gillar raka rör” eller ”jag tål kritik”. Det stämmer säkert för vissa, men andra säger det också för att det hör till att visa sig stark utåt.  När vi sedan får den där ärliga kritiken, den vi bad om, så visar det sig ofta att det inte var den vi egentligen ville ha. Alla vill ha beröm på ett eller annat sätt, så är det bara. Det är då snarare förmågan att både lyssna på kritiken när den är rättfärdigad – och att kunna slå dövörat till när det behövs – som avgör hur bra vi blir på att processa den.

Att tåla kritik är inte lätt och kan få den bäste ur balans. Motiveringen i kritiken är nyckeln för mig, får jag respons som jag inte förstår frågar jag vad som menas. Är det en personlig åsikt så behandlar jag den som det, är det ett underbyggt och sakligt påstående så ser jag över helheten och gör sen mina val. För även om det är konstruktiv kritik behöver jag inte hålla med. Det är här integriteten kommer in i bilden. Ju ovanare man är vid respons, desto lättare är det också att bli som ett öppet såll för andras idéer. Vet man alltså inte vad man vill, är det lättare att lägga det ansvaret på den som ger responsen. Det är också en fallgrop att lära sig klättra ur.

Samtidigt, som vi inte alla gånger klarar av att hantera den kritik som vi bett om, är vi om möjligt ännu sämre på att ge konstruktiv kritik eller feedback. Nu vill jag vara litet försiktig med att dra alla över samma kam men ibland när man pratar med chefer och personer i ledande ställning så får man uppfattningen att tystnaden skall tas som något positivt. När man väl gör fel så då är det dessa raka rör som har en tendens att ta över.

Är det vår nyhetsbevakning som har lärt oss detta? Varje dag läser vi i dags- och kvällstidningar om olika varianter av ”dåliga nyheter”. Det har blivit otroligt viktigt att trumma ut missförhållanden och påpeka fel och brister runt omkring oss. Det är visst som så att dåliga nyheter och skandaler säljer lösnummer? Men är det definitionen för opartisk och objektiv journalism?

Vi stärker vårt självförtroende, blir modigare och vågar utmana status quo när vi får erkännande för vad vi gjort. Precis på samma sätt orkar vi ta emot problem som vi ser omkring oss och möjligheterna som döljer sig där bakom. För medias del betyder detta att vi borde kunna lyfta fram problem omkring oss och ge grundliga konsekvens analyser över situationen. I mitt jobb vill jag styra mycket via målsättningar och försöker försäkra mig om att mina medarbetare förstår varför något är viktigt i det som vi gör.

På detta sätt blir kritiken konstruktivare för vi pratar om varför och hur vi når målsättningarna. Återkopplingen blir mera proaktiv och vi lär oss genom de misstag som vi gjort och lyckas konsekvens analysera dem till något positivt. På detta sätt lär jag mig. På detta sätt tror jag att också mitt team lär sig att bli bättre och bättre.

Vi ber ofta om kritik och självrannsakan oss själva. Det finns en viss risk här. Man blir lätt ledsen om man ber om kritik men sen inte vill ta den till sig när man väl får den. Då blir det lätt personligt och det skall vi försöka undvika. I sak kan vi strida som hund och katt men att blanda in personlighet och känslor i kritiken det skall vi avstå från.

Dags för samtal

Med det nya året har vi som kutym att hålla utvecklingssamtal på mitt jobb. Vi har egentligen ett ganska enkelt och effektivt sätt som vi gör det på.

Alla fyller i ett formulär med frågor som underlag för diskussionen tillsammans med förmannen. Med intentionen att ta en kort utvärderande tillbaka blick så riktas diskussionen ganska snabbt mot det nya året, det som ligger framför oss och vad som behövs. 1- 1 1/2h lägger vi till sidan för samtalen. Så är det tänkt alltså. De utvecklingssamtal som jag deltagit i har varierat mellan 1 – 4 timmar. För mig är det viktigt att det som behöver sägas lyfts fram och ventileras. Då får det ta den tid det tar.

Som ledare är detta för mig ett verktyg, nästan jämförbart med en hälsogranskning. Den svarar på frågor, planerar åtgärder och fortbildningar och drar upp riktlinjer. Detta är också  mina medarbetares chans att få en legitim tid att diskutera igenom ärenden som man funderar på. Det krävs  att ledaren respekterar mötet för vad det är. Medlemmarna i mitt team har alla kommit väldigt förberedda till våra samtal. Vi har pratat igenom frågor som bekymrar/oroar, vi har tagit fram nya ideer som vi hoppas kunna förverkliga, vi har lärt oss känna varandra bättre och framför allt är det jag som har försökt lyssna ( för en gångs skull ). Det skulle ju vara svinaktigt av mig som förman att negligera betydelsen  av samtalet.

Tyvärr finns det alltid också ett inslag av att man inte ”vågar vara ärlig”. Det är väldigt beklagligt och när det sker vill jag se det som en utvärdering av mitt ledarskap och kulturen som råder. Detta är svårt att greppa men det handlar väl sist och slutligen om respekt. Är jag en ledare som kommer tillbaka och ”hämnas” för att jag fått ta del av ärlig kritik? Här är något som alla i ledande ställning får jobba med sig själv. Själv är jag ganska tillfreds med min förmåga att skilja på gnäll och konstruktiv kritik. Allmänt gnäll finns alltid, det behöver vi utrymme för men samtidigt så leder gnäll sällan till något uppbyggande.

Asko Sarkola sade en gång i en utbildning jag gick på att en ledare behöver ha enormt stora skitfickor. Gnället eller illamåendet måste få komma ut. Då behöver ledaren ta emot detta och sätta dem djupt in i sina skitfickor, var det småningom förmultnar och lärdomarna använder vi som gödsel i organisationen.

Konstruktiv kritik är en helt annan sak. Detta är något som jag uppskattar väldigt. Konstruktiv kritik bygger ju på ett problem man ser OCH på ett förslag till hur vi kan lösa det.Konstruktiv kritik är opersonligt och kritiserar främst aktiviteter och processer.  Konstruktiv kritik visar också engagemanget som man har för jobbet. Nöjer man sig vid att nysta på som alltid tidigare eller vill man bli bättre?

Tidigare i min karriär har jag fått ett sms 5 min innan samtalet var min chef kort informerat mig om att vi måste flytta mötet, leta en ny tid i min kalender så ser vi om det passar. Då kände jag mig totalt och fullkomligt onödig förkarad. Så beter sig inte en ledare. Ledaren bör, skall och måste respektera den överenskomna tiden. En ledare måste prioritera sina medarbetare. Då kan han också förvänta sig att medarbetaren kommer förberedd med argument och engagerad i att driva utvecklingen av verksamheten vidare.

Utvecklingssamtalen är väldigt viktiga. De behöver respekteras av både ledaren och  medarbetaren för den betydelse som den har för verksamheten.

Ändringar i klimatet

Julen börjar vara undanstökat och efter allt ätande, slöande och frossande i allt som är gott är det snart dags att ta med de nya valkarna och kilon in i 2017. Det är ju bra med underhuds fett i kylan påstås det. Så som klimatet nu verkar ändra sig så kan det vara bra med litet hull för att klara av kylan vi finlandssvenskar får uppleva. Klimatet i svenskinland frös till på en väldigt kort tid.

Min senate bloggpost ”Anno Domini 2016” var genom negativ och jag skrev den när jag befann mig tillfälligt i en mörk tillvaro. Det kändes bättre efteråt men man behövde bara öppna datorn idag för att konstatera att samma drivjakt på svenskfinland fortsätter. Sannfinländarna släppte sin brutala video  mot ”pakkoruotsi” och den fyllde upp sociala medier på nolltid. Intressant nog så får den massa med kritik framför allt av många unga verkar det som. Lika emotionella motargument kreverar upp överallt men de är oftast bara klagovisor, det är fräckt, det är fel, ”V****n hurrit” och så vidare. Men det är helt klart att klimatet ändras och Finland är allt mer polariserat.

Jag har med intresse följt med de Gröna och framför allt Ville Niinistö. Jag tycker han är en smart och bra karl. Nu visar det sig som så att Ville måste avgå som partiordförande (6 år är max vad en och samma person får leda partiet) vid nästa partidag. Det finns en klar kandidat till ordförande. Men hon drar sig ur för Ville vill ha en annan kvinna på posten istället. Det verkar som att de gröna är själva sin värsta fiende. De lyckas skjuta sig i sank helt själva. Det är synd för de har varit en bra motvikt och starka i oppositionen med många sakliga och kloka argument. De Gröna har många gånger försvarat svenskan i Finland alldeles föredömligt, aktivt och högljutt. Detsamma tycker jag inte att jag kan säga om de andra oppositions partierna.  Det blir dragigt och kallt  också här.

Samtidigt vet ju Trump att klimatförändringarna är bara ett påhitt som vetenskapsmännen världen runt har hittat på för att sysselsätta sig och få en massa forsknings anslag.. Kanske är det så, tro det den som vill.  Urd piskade Norge och västra Sverige med en förödande styrka. Vinden var så kraftig att vi blev tvungna att ställa in färjor mellan Finland och Sverige. Och var är all snö? Har vi bytt ut vintern mot höststormar? Allt detta måste ju handla om en statistisk avvikelse för Trump han har ju sagt att det inte finns något sådant som global uppvärmning eller klimatförändringar för den delen.