Våren kom också i år

Visserligen är halva gården ännu täckt av isig snö, men det oaktat är det äntligen vår. Tussilagon bryter sig genom det grusimpregnerade gräset på vägrenen och fåglarna underhåller mig så fort jag sticker öronen utanför dörren. Ljudböckerna som förgyllt de mörka vintermorgnarna i mina öronsnäckor får nu ge vika för naturens förtrollande toner.

Till skillnad från tidigare år pågår terminen ännu nästan för fullt i och med att vi kom igång först i februari, något som i januari kändes trist men som nu känns väldigt trevligt. Det är alltid lite vemodigt när huset börjar tömmas på folk redan i början av april.

Men så alltså inte i år. Orsaken till det hela känns märkvärdigt avlägsen. Corona – vad är det? Jag vet naturligtvis att covid-19 ingalunda har försvunnit och jag vet också att det kan komma en ny våg. Rent rationellt vet jag det, men det är ingenting som upptar mitt sinne, även om det händer att vi vid lunchbordet kan växla några ord om det. Då är nog Ukraina ett större samtalsämne, även om vi också där kommit in i ett nytt tonläge efter de första veckornas ångestfyllda diskussioner. Sakta och osäkert håller vi på att återgå till något slags normaltillstånd för slutet på en vårtermin med allt vad det innebär av iver att planera nytt och frustration över att tiden och resurserna i något skede sätter stopp.

Fast lite får vi väl ännu vänta på det så kallade normala; den överhängande lärarstrejken är förstås något som ännu lite fördröjer det hela och ger en del merarbete. Men man får ta det som det kommer. Att strejka är ändå en grundlagsenlig rättighet i ett demokratiskt samhälle. Och det är definitivt i ett sådant samhälle jag vill leva.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Gamla hundar och småfåglar

En av de bloggar som har lästs mest här på Livslärd är Siv Ekströms Att lära gamla hundar sitta från 2013. Även om jag inte ännu kategoriserar mig som gammal, kommer jag ändå osökt att tänka på det uttrycket då jag plötsligt inser att jag börjat intressera mig för småfåglar och därmed också lärt mig en hel del. Mina kunskaper är förvisso inget som kommer ens i närheten av någon naturväktare men i jämförelse med vad jag känt till tidigare i mitt liv, har jag gjort enorma framsteg. Och det är något som jag aldrig hade trott om mig själv, jag som tidigare snarast avfärdat småfåglar med en nästan föraktfull fnysning – antagligen ett tecken på surt sa räven om rönnbären-syndrom.

När jag nu kommit så här långt i min utveckling vågar jag redan ge ett litet smakprov på min okunskap från tidigare: Det hände sig på den tiden då jag just hade börjat studera i Helsingfors. En vacker dag promenerade jag med en nyfunnen studiekamrat på Fölisön. Inte helt oväntat fanns där en hel del småfåglar. Vi bongade en mycket vacker liten fågel som vi aldrig tidigare trodde oss ha sett, varken hon eller jag. När vi kom hem till henne beskrev vi ivrigt vår upptäckt för hennes äldre bror som lakoniskt konstaterade att det måste ha varit en bofink, Finlands vanligaste fågel.

Men hur kommer det sig då att jag plötsligt fattat tycke för småfåglar? Det har nog att göra med ett försök att vara medvetet närvarande i stunden i stället för att gå omkring och fundera på en massa ofta helt onödiga saker som tar upp min hjärnkapacitet. Visst har jag alltid njutit av fågelsången i skogen – det vittnar många av mina blogginlägg från tidigare vårar om – men hjärnan har ändå samtidigt bearbetat en massa andra tankar och intryck, multitaskat som det så vackert heter. Men i verkligheten är det ju bara tankens ständiga kaninskuttande från en sak till en annan. Så nu gjorde jag slag i saken och började ägna mina skogspromenader åt att inte bara lyssna på den tjocka mattan av fågelsång, utan också att försöka urskilja de olika melodislingorna och dessutom hitta sångarna bakom dem.

Så väldigt långt har jag som sagt inte ännu kommit, men varje liten ny insikt är belönande och ger mersmak, precis så där som när man går på kurs.

Den som söker hen finner…

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis