Det där med Europa

Jag jobbade med EU-frågor i femton år innan jag började på Bildningsforum i augusti 2012 (som blev Bildningsalliansen 2013). Under den tiden lärde jag mig mycket om Europa, en del om EU, och en del om Finland. Även om jag inte i första hand skulle marknadsföra EU som sådant, utan arbeta för ökat samarbete mellan folkbildare i Europa så blev rollen tudelad. Efter att ha varit så mycket i Bryssel och suttit med på så många möten färgades mitt synsätt. Jag blev EU-påverkad. Detta trots att jag är (eller kanske var) en eu-skeptiker. Detta trots att utbildning är en nationell kompetens där EU har mycket litet at säga till om. Detta trots att de flesta organisationer är nationella och jobbar för att utveckla sitt eget lands utbildningssystem. Att sitta med nånstans, se och märka allt engagemang, delta i diskussioner, vara med och bygga upp något, det påverkar en. Att byta arbetsmiljö till Finland och mer specifikt svenskfinland var lite av en kulturchock. Naturligtvis kändes det ibland som att åka i gräddfilen, vi talade om stora övergripande och ganska abstrakta idéer. För det stora flertalet folkbildare är vardagen betydligt konkretare. En viktig del är alltjämt intressebevakningen, i första hand handlar det då om att säkra finansieringen. Det är mycket tal om pengar, arbetsmöjligheter, anställningstrygghet, grundfinansiering, statens ansvar. Även på EU-nivå kommer frågan om pengar nästan alltid upp.

Att byta perspektiv har varit roligt och nyttigt. Det nationella arbetet är så mycket konkretare. Och det finns mycket att göra. Samtidigt kan det kännas frustrerande med ett mer begränsat perspektiv och ett långsammare tempo. För visst, saker händer inte fort i EU, men det är ändå en känsla av fart kring utvecklingen. Så är det inte nu. Det är en fördel när nedskärningar och försämringar hotar. Systemet är trögt, det vänder långsamt, och tur är det. Samtidigt kräver det en annan sorts tålamod.

När man som jag dessutom är intresserad av ny teknik, sociala medier och IT-samhällets möjligheter blir det extra tydligt. Vi har så länge talat om potentialen, men jag har sett rätt lite av den i praktiken. Likadant med folkbildningen. Vi använder en retorik som inte alltid motsvaras av vardagen. Det finns ett glapp, som kunde bli en bra utgångspunkt för en kritisk självgranskning. Om vi inte vore så upptagna av att försvara oss mot hot utifrån, verkliga och uppfattade. Om vi inte hela tiden sprang efter utvecklingen och försökte minimera skadorna. Min dröm är att vi skulle forma och påverka samhället och dess inriktning. I den bästa av världar skulle den entusiasm och framåtanda som jag stött på i så många EU-sammanhang fusioneras med den verklighet som vi befinner oss i på skolorna och i cirklarna runt om i svenskfinland. Är det för mycket begärt?

Johanni Larjanko bloggar på Livslärd om varför det är som det är och det blir som det blir.

I katastrofens öga

Ibland är situationer så absurda bara för att de känns helt vanliga. Fast de absolut inte borde vara det.
För någon vecka sedan var jag i Bryssel. Det var kort tid efter terrorattackerna där och det betydde att vi inte kunde flyga direkt utan först måste flyga till Paris för att sedan ta tåget därifrån till Bryssel. Visst hade jag innan resan funderat både en och annan gång om jag borde ha hoppat av, men vi var en grupp och vårt program var väldigt intressant och av stor betydelse för mig.

Jag har tidigare rest mycket till Bryssel i jobbet och känner staden relativt väl. Livet, mångfalden och blandningen av fransk savoir-vivre och EU-byråkrati har alltid tilltalat mig – här blir det europeiska så påtagligt.
Den här gången var det annorlunda. Visst var trafiken livlig som vanligt och folk rusade omkring med sina portföljer och höga klackar som alltid – men ändå var inget som förr. De sneglande blickarna i tunnelbanan, frånvaron av barn i gatubilden och en sorts påklistrad oberördhet då man gick förbi blomsterhaven vid Malbec-stationens tunnelbaneuppgångar. Mest påtagliga var förstås soldaterna som rörde sig överallt i gatubilden i sina kamouflage-kläder, hjälmar och det mest skrämmande – med sina automatvapen som en sköld framför kroppen. I fantasin tänkte jag mig att de såg ut som leksaksvapen, men soldaternas blickar lät en förstå att det nog var högst funktionsdugliga. Det var på riktigt. Helt utan förvarning hade människor på väg till arbetet och familjer på väg på semesterresor sprängts ihjäl. Meningslöst och utan möjlighet att skydda sig. Ändå måste staden vakna och fortsätta livet dagen efter. Är det så här en katastrof känns – så här vanlig?

Än mer absurd blev situationen då vi skulle flyga hem igen. Flygfältet öppnade samma dag vi åkte och man hade arrangerat med extra säkerhetskontroller. Vi uppmanades vara på plats tre timmar innan avgång. Då vi steg av bussen visades vi in i ett provisoriskt stort tält, där den första säkerhetskontrollen gjordes innan vi ens kunde gå in i flygfältsbyggnaden. Tältet såg ut som de stora flyktingtälten man ser i TV allt oftare nuförtiden. På väg in i byggnaden passerade vi ytterligare ett stort tält. På väggarna hängde tavlor med handskrivna hälsningar. Vet inte om de var från anhöriga till de döda eller skadade, från flygfältspersonalen eller kanske också jag hade kunnat gå och skriva en hälsning. Surrealistiskt.
Nästa säkerhetskontroll var inne i den nya terminalbyggnaden. Ljus och glänsande – men den förväntansfulla och hektiska atmosfär som vanligen kännetecknar internationella flygfält var som bortblåst. Stämningen var tryckt och jag har aldrig förr känt underströmningar av osäkerhet och rädsla så starkt som i den hallen. En kollektiv skräck som vi alla effektivt kamouflerade genom att se oberörda ut. Genom att småprata och skratta med varandra. Som om ingenting hänt. Som om det var en fullt normal vanlig onsdag på flygfältet i Bryssel. Tänk att en känsla kan vara så påtaglig, ändå helt osynlig.

Europas hjärta har igen drabbats av en katastrof, hur vi än försöker inbilla oss att livet nog går vidare som vanligt. Tryggheten och förtroendet har fått sig en allvarlig törn. Terrorister har sått rädslans och misstrons frön just där de vet att grogrunden är som bördigast. Just nu känner jag mig rätt uppgiven, men om vi låter den känslan ta överhanden har de vunnit. Då stänger vi våra gränser, ger avkall på vår frihet och sviker vår europeiska dröm om samarbete och fred. Det är trots allt den mest framkomliga vägen. Det vill jag tro och lita på.