Må din väg gå dig till mötes

Av Karin Ihalainen

Dags att ta farväl.

Vi är alla medvetna om att den kommer snart. Stunden att ta farväl och vandra vidare, en del av oss utan varandra. Vi nynnar på sången och bestämmer oss för att hålla tårarna tillbaka. Så här är livets gång. Vi möts och vi skiljs. Inget konstigt med det.

Tänker vi, och börjar förberedelserna inför avskedet. Vi städar våra pulpeter, buntar ihop pappren i pärmarna, tar ner bilderna från väggen och gör i ordning våra konstmappar. Skolan förvandlas till ett tomt hus. Medan vi städar undan skolåret funderar vi på allt som har varit. Längst ned i pulpeten ligger ett hopskrynklat matteprov. Det som mamma och pappa aldrig fick se. Provet var en katastrof men nu kan det kastas bort. Behövs aldrig mer. Ett par biblioteksböcker ligger intryckta i mappen. Den ena handlar om Finlands historia och den andra om Östersjön.  De har varit våra stora teman i år. Att rädda Östersjön blev vår mission. Som vi brann för det! Om det låg lite skräp ute på skolgården så var det alltid någon som plockade upp det och sa:

– Vi måste rädda Östersjön!

Ungefär samtidigt som vi börjar runda av skolåret får vi veta att en elev ska flytta bort i sommar. Kompisarna börjar genast sakna honom. De har ju varit klasskompisar jämt, redan på dagis. Plötsligt vet de inte om de någonsin kommer att ses igen. Ingenting blir som förr. Allt förändras.

Skolåret är intensivt. När man är mitt uppe i det så är man delaktig av det mesta, springer hit och dit och har alla känslor med i spelet. Lektioner, raster, skolmat och utfärder. Fostran och bildning. Vänskap. Rättvisa. Jämlikhet och tolerans.

Att gå i skolan är ett sätt att leva som fyller oss med livets hela spektra.

Därför kommer vi varandra så nära. Både lärare och elever. Och föräldrar.

Avskedet finns inbyggt i skolgången, precis som i människolivet i övrigt. Varje läsår innebär nya klasskamrater, nya klassrum eller nya lärare.  Att inte hänga fast vid det som varit tycks vara en av skolelevens viktigaste färdigheter. Att hela tiden vara beredd att gå vidare, mot nya utmaningar.

När sexorna lämnar vår skola för att börja på högstadiet så tar femmorna farväl av dem. Det är ett rörande programnummer under vårfesten som knappast lämnar något öga torrt. På ena sidan av scenen ställer sig femmorna med varsin ros i handen. Mitt emot dem står sexorna i somriga festkläder och på darrande ben. Femmorna sjunger den sång de övat på under hela maj månad: ”Må din väg gå dig mötes och må vinden vara din vän…”. Så ger de rosorna till sexorna.

Vi har kommit överens om att inte vara dramatiska. Vi säger till varandra:

– Eleverna finns ju kvar! De försvinner ingenstans. Vi kommer att träffas nästa läsår.

Men innerst inne vet alla att ingenting kommer att bli som förr. Även om vi ses igen så är vi inte längre vi. Förändring är bra men visst gör det ont.

Den här våren kommer jag inte att vara med på vår skolavslutning. Istället sitter jag uppklädd i gymnasieskolans festsal, hårt greppande om en ros i min hand. Jag är på min yngste sons studentfest. Jag ska inte vara dramatisk men jag har hela våren förberett mig för det här avskedet. Mitt farväl till det som varit. Jag är inte bara mamma åt studenten. Jag är också hans första lärare och rektor. När min son tar studenten skriver han ytterligare en sida i Svenska skolans historiebok. Det är nämligen tillsammans med honom och hans kamrater som den svenska skolstigen, med stapplande steg, trampades upp i Lahtis. En stig i ständig omvandling. Som förhoppningsvis leder sina elever vidare, mot nya utmaningar.

Där mitt hjärta är

Det är en vanlig morgon i en paus mellan lektionerna på Svenska för invandrare.

Georgina dricker mate. Hon håller den lilla skålen av kalebass i sina händer. Skålen går runt och vi smakar. Det är bittert, många grinar illa. Men Georgina älskar sin mate. – Vi dricker det hela dagen från det vi kan gå! säjer hon och det lyser om henne. Vamos a la playa! brukar jag säja på morgnarna när vi träffas, det är den enda spanskan jag kan förutom Hasta la vista, babyPopsånger och aktion-filmer. Vi skrattar båda.

Snart ska hon åka hem. Hon klarar inte av Finland. Hon är för långt borta från sin familj och sina vänner. – Många av mina vänner förstår mej inte, säjer hon. Varför kommer du hit, till ett u-land, när du kan vara där i Finland? frågar de. -Det bryr jag mej inte om, säjer Georgina. Jag måste vara där mitt hjärta är!

 

mate1

 

När vi för någon vecka sedan gjorde en presentation av de olika länderna i klassen var det många som började gråta när nationalsången spelades.

-Skulle du gråta om du var utomlands och hörde nationalsången spelas? frågar de. Nej, jag skulle inte gråta, tror jag. Varför? Kanske jag måste bo utomlands en tid för att veta svaret på den frågan. Eller kanske få ett annat svar.

Det gurglar i kalebassen. Jag tittar på Georgina som håller i sin mate som bär på alla minnen, alla dofter, alla ansikten. Fina Geo som kastade sig ut i äventyret och reste över halva jordklotet för att följa sin kärlek. Fina Georgina som har styrkan att erkänna, och visheten att se vad det är som är det viktigaste just nu i hennes liv.

Hasta la vista, Geo. Vaya con Dios!

 

Sabine Forsblom, lycklig lärare