Allt räknas

Bland det bästa du kan göra för din hälsa är att röra på dig. Det handlar inte bara om tuffa och långa träningspass utan snarare om en aktiv vardag. Små vardagssysslor, trappor i stället för hiss, korta promenader, pausgymnastik; allt räknas.

Vi lever i en värld där det är allt vanligare att vi sitter på jobbet i flera timmar, sitter på väg till och ifrån jobbet och ännu framför datorn eller teven under fritiden. Nya studier visar att all rörelse räknas, oavsett om du bara rör på dig ett par minuter. Det viktiga är inte intensiteten i träningen utan det att musklerna aktiveras.

Så om du sitter mycket ska du se till att resa dig upp från stolen minst en gång i halvtimmen, gärna ta några steg eller göra pausgympa. Och visst är det också bra med träningspass ett par gånger i veckan för muskelstyrkan och konditionen, men det räcker alltså inte om man sedan sitter resten av tiden.

Gör det enkelt!

Man behöver inte göra det så krångligt med gymnastikövningar. En effektiv och lätt rörelse är att resa sig upp från stolen och sätta sig ner igen så att man bara nuddar stolen och upprepar det 10 gånger. Gör man det flera gånger längs med dagen får man jättebra träning för både lår- och bakmusler.

Sitter man mycket är det också bra att komma ihåg att t.ex. rulla axlar och sträcka på ryggen. Vi som jobbar på Arbis har ett program för pausgymnastik som dyker upp på vår datorskärm en gång i halvtimmen och påminner oss om att sträcka på benen och aktivera muskler som annars är oanvända vid skrivbordet. Min väninna ställer en äggklocka att ringa efter 30 minuter när hon distansjobbar hemma. Så alltid behöver det inte vara den modernaste tekniken som gäller. Vad tror du skulle fungera för dig, vilka är dina bästa tips för en aktivare vardag?

En kort paus under lärarmötet och kreativiteten flödar igen. Kroppen och knoppen tackar!

Birgitta Lindberg, planeringsansvarig lärare i motion, hälsa och välmående vid Helsingfors arbis

Engelska räcker inte!

Trista rubriker gällande språkinlärningen i våra skolor har duggat tätt i media under hösten.

Språk intresserar inte… — inga nya grupper i tyska och franska i höst (ÅU 27.8)

Englanti riittää (Tempus 04/19)

Sista spiken i kistan (HBL 16.9) säger språklärarförbundet om universitetens nya antagningskrav som inte beaktar språkstudier och varnar för att Finland står inför en språkkatastrof. Siffror visar att grupperna i gymnasiets korta lärokurs i främmande språk bara under hösten 2019 har krympt med 35–40 %  jämfört med året innan.

Den här utvecklingen går stick i stäv med kravet på globalisering och interkulturell förståelse och rimmar dessutom illa med de behov av mångsidiga språkkunskaper som näringslivet har (EK 13/12/2017).

Engelska är bra, men det räcker inte.  Även om vi själva skulle tala en god engelska är det inte sagt att vi därmed kan kommunicera med våra europeiska grannar. Andelen vuxna tyskar som bedömer att deras engelskkunskaper är mindre bra eller obefintliga uppgår till 57 procent och fransmän är sämst på engelska i hela EU.

Att börja läsa ett nytt språk öppnar upp en ny värld. Så här är det nämligen: Språk, kultur och identitet hör ihop. Språket speglar kulturen och ger oss vår identitet. Hur skall vi kunna tillgodogöra oss annat än den kultur som är engelskspråkig om vi inte kan andra språk än engelska? Amerikanska tv-serier i all ära, men vad händer med alla tyska, franska, italienska, spanska och ryska dito? För att inte tala om all musik, litteratur, konst, arkitektur och alla samhällsfenomen. Utan språk krymper intresset och förståelsen.

Utan språk blir världen fattigare.

Anna Långstedt-Jungar

P.S. Glädjande nog verkar språkens tillbakagång inte (ännu) ha drabbat Arbis. Den färskaste statistiken visar att andelen studerande i främmande språk är stabil.

Anna Långstedt-Jungar är planeringsansvarig lärare i främmande språk på Helsingfors arbis och undervisar själv i ryska och tyska.

Människor och alger

Varje år brukar vi på Arbis välja ett tema som är tänkt att ge inspiration och nya infallsvinklar inför planeringen av följande års kursutbud. Det här läsårets tema blev spår och det känns i skrivandes stund, så här i efterdyningarna av klimattoppmötet i New York, mera aktuellt än någonsin. En hållbar utveckling och vilka spår vi lämnar efter oss i miljön hör till de dagliga samtalsämnena. Men till en hållbar utveckling hör också den sociala biten, de mellanmänskliga relationerna. Allt mer forskning betonar vikten av gemenskap som avgörande inte bara för vårt välmående utan också för en gynnsam samhällelig utveckling. ”Människan är ingen ö, hel och fullständig i sig själv”, konstaterade redan den engelska poeten John Donne år 1623 – vi är alla en del av mänskligheten.

Samma tankegångar upptäckte jag på ett seminarium kring temat ekosocial bildning: Känslan av betydelse föds i förhållande till andra. Vi vill bli sedda, hörda och få bekräftelse för dem vi är – alla har vi samma människovärde. Det är också först i samverkan med andra som våra tankar och idéer kan växa till något större – ensamma kommer vi inte långt. Och utan en levande natur omkring oss kommer vi ingenstans.

Den ekosociala bildningen betonar därför att inte enbart människorna har samma värde sinsemellan utan att allt levande befinner sig på samma hierarkiska nivå; djur, insekter, växter, alger är helt enkelt lika viktiga som människan. Tillsammans bildar vi ett ekosystem där alla har sin egen uppgift och utgör en länk i en sammanhängande kedja. Vad som händer om någon länk går sönder, är lätt att föreställa sig – åtminstone på ett teoretiskt plan.

I vardagen är det betydligt svårare att ens veta hur många länkar det finns till exempel i kedjan mellan den bomull som odlas av småbönder i Pakistan till den t-shirt vi köper i affären hos oss. Men det är onekligen intressant och tankeväckande att fundera på de här frågorna.

Moa, rektor på Helsingfors arbis

Ett preskriberat brott

Snart är Den klar – kurskatalogen! För ett år sedan förde vi en livlig diskussion med kommunikationsavdelningen om den tryckta kurskatalogens varande eller icke-varande. Det slaget vann vi som ville ha också en tryckt version av vårt kursutbud. I år behövde vi inte ens diskutera frågan. Du må kalla mig stenålders men jag tycker att det finns ett mervärde i att få hålla en kurskatalog i sin hand och bläddra i det digra utbudet. Som när man öppnar en ny bok, nyfiken på vad som döljer sig på nästa sida – det är en nästan andäktig känsla.

Kanske lever den känslan kvar från min barndom då jag fick lov att läsa böckerna i min pappas bokhandel bara jag inte brutalt bröt upp bokryggen – det fick inte synas ett spår av att boken skulle vara läst. Eftersom pappas och mitt brott torde vara preskriberat vid det här laget vågar jag nu äntligen lätta mitt samvete. Försiktigt brukade jag glänta på sidorna och begärligt sluka raderna. Det förbjudna är som bekant ofta lockande. På så sätt kom jag att läsa en hel del klassiker som relativt ung.

Visst drogs jag också till Kalle Anka och Fantomen. Men min pappa var smart; han lät mig läsa också dem men stack med jämna mellanrum sina favoriter i min hand. En av dem var Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes minns jag, en lunta på 750 sidor. Den tragglade jag igenom som elvaåring. Knappast hade jag så stor behållning av den då, men ändå tycks den ha lämnat spår i mig, eftersom jag kommer ihåg just den. Kanske det skulle vara dags att ge den en ny chans under den inte mera så avlägsna semestern…

Kanske min semesterlektyr…

 

Moa

 

Moa Thors är styrelseordförande för Bildningsalliansen. Hon jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden.

Kul att vara chef?

Häromdagen medverkade jag i mitt livs första podd. Jag kan inte påstå att jag var nervös; det skulle ju handla om den fria bildningen som jag tycker mig ha någorlunda koll på och som ligger mig varmt om hjärtat. Ändå blev jag helt ställd inför den första frågan: Tycker du det är kul att vara chef? Jag kan ju inte påstå att jag går omkring och skrattar dagarna i ända för att jag är chef och ”får” fatta en massa beslut och hålla koll på ekonomi och strategier. Så nej, kul är inte ett adjektiv som jag spontant skulle förknippa med chefsrollen. Däremot tycker jag det är kul att jobba inom och för den fria bildningen.

Men något måste det ju ändå finnas som har gjort att jag – och mången annan – landat på en chefspost. För mig var det nog i första hand en vilja att pröva på något nytt. Inte för att jag var trött på att undervisa – tvärtom kan jag fortsättningsvis sakna det – men jag visste vad det var. Jag var nyfiken på att se vår verksamhet från en annan sida och få en helhetsbild av den.

Jag tycker också om att utmana mig själv, även om det för det mesta innebär att jag måste gå utanför min bekvämlighetszon. Men det är också då som det händer saker och ting, det är då som jag känner att jag växer. Och det ger en inre tillfredsställelse. Och den är mycket viktig för ens välbefinnande.

Till all lycka behöver man ju ändå inte bli chef för att kunna uppleva en inre tillfredsställelse. Att gå på kurs är däremot ett ganska bra sätt att få den där underbara känslan av ha lärt sig något nytt och kunna säga till sig själv: Yesss, jag klarade det!

Moa

Chefer_bygger_legostad
Ibland kan det onekligen vara kul att vara chef. Här till exempel bygger vi – en grupp chefer från stadens olika sektorer – en välfungerande stad.

 

Moa Thors är styrelseordförande för Bildningsalliansen. Hon jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden.

Vårkänslor

Det hjälps inte, jag blir helt euforisk av våren. Varje år på nytt. Det är egentligen märkligt, jag har ju minsann varit med om den förr och kunde tänkas förhålla mig mera nyktert till fenomenet. Men å andra sidan är det väl inget fel på att känna sig glad bara av att titta ut genom fönstret. Eller av att märka att snödrivorna på gården har krympt när jag kommer hem från jobbet, varje dag lite mera. Plötsligt är gången snöfri och gräsmattan täcks av bara ett tunt snötäcke melerat av ett pärlband av små gröna kratrar där hjortarna flugit fram under vintern.

Och tänk att hälsas av solljus på morgonens hundpromenad i stället för av gatubelysning! Jag kan inte annat än le när jag sticker näsan utanför dörren. Och leendet blir inte mindre när fåglarna hälsar mig välkommen med sina morgonserenader. Varje kvarter, varje skogsdunge bjuder på sin egen konsert och ibland funderar jag på vem som sjunger vilken stämma. Men egentligen bryr jag mig inte om att veta namnen på sångarna; för mig räcker det att de sjunger för mig.

Inte kan jag heller låta bli att glädjas åt det osvikliga vårtecknet i Arbis entréaula: anslagstavlan Var med och utveckla Arbis där kursdeltagarna klistrat upp helt underbara idéer och kursförslag. Det vittnar om att det inte bara är jag som känner energin och kreativiteten flöda så här i vårsolens sken.

Moa

P.S. Naturligtvis finns anslagstavlan också i digitalt format.

 

Moa Thors jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden

Hur ser Din tarmflora ut?

Det är inne med tarmen, det är helt klart. När Tara Junker talade om tarmflorans betydelse för hälsan var auditoriet på Arbis fyllt till bristningsgränsen, framför allt av unga människor. Och det är inte så konstigt. Det finns mycket forskning som pekar på att tarmfloran påverkar en stor del av det som händer i våra kroppar, både fysiskt och psykiskt.

Det här tyckte jag för ett drygt år sedan att lät spännande – intresserad av mat som jag alltid har varit. Samtidigt har jag lidit av pollen- och husdjursallergi sedan början av 90-talet och stoppat i mig en icke oansenlig mängd antihistaminer under årens lopp. Jag tyckte mig alltså inte ha något att förlora på att testa en förändrad kost för att se om det hade någon effekt. Och hast du mir gesehen – som det hette i mitt barndomshem – symptomen avtog sakta men säkert redan efter några veckor. Och på sommaren mer eller mindre sov jag i ett gråbobuskage utan att märka det!

För tillfället äter jag ganska fritt men följer med hur det känns när pollenhalterna börjar öka igen och är beredd att vid behov återgå till min mera strikta diet. Som alltid i livet gäller det att prioritera, och just nu känns det för mig bra att välja en förändrad kost i stället för medicin.

Moa

 

Moa Thors jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden

Utöka din hjärnkapacitet!

Såg ett brittiskt TV-program som belyste olika medicinska fenomen och fastnade för ett av experimenten de gjorde. De samlade ihop 30 frivilliga och delade in dem i tre grupper. Idén med experimentet var att undersöka om olika aktiviteter hade olika inverkan på hjärnkapaciteten.

En grupp skulle börja ta långa promenader, en grupp skulle lösa korsord och sudoku och den tredje skulle börja teckna och måla med modell. Det var noga reglerat hur mycket tid de skulle ägna åt sin nya hobby (3 timmar per vecka) och alla grupper följdes av en expert. Vid starten testades alla med ett samma test och vid slutet av experimentet fick alla göra ett liknande test för att man skulle kunna se om det skett någon förändring.

Efter 60 dagar samlades sedan deltagarna och gjorde testet och spänningen var stor när resultaten kom fram. Det visade sig att den mentala kapaciteten hade förbättrats för alla, men allra bäst hade det gått för gruppen som tecknade och målade med levande modell, nakenmodell till och med. Alla hade burit ett armband under experimentperioden som avläste graden av fysisk aktivitet och även detta togs med i bedömningen. Slutsatsen formulerades ungefär så här: 

”Kombinera mentala utmaningar med större rörlighet så utökas din mentala kapacitet.”

De som målade hade också varit rörligare än vanligt: de tog sig till lokalen där de skulle måla, de stod och målade i tre timmar och själva målandet var också en fysisk aktivitet.

Det här experimentet sätter ord på det som vi som jobbar på medborgare- och arbetarinstitut intuitivt redan vet: att vår verksamhet gör susen för den allmänna folkhälsan. Inte bara motionskurserna alltså utan allt vi håller på med. Vi på Medis i Mariehamn har flera gånger fått höra att vi ordnar onödiga kurser, att bara vissa kurser som är ”nyttiga” skulle få ordnas med samhällsstöd och att det är fel att understöda vuxnas fritidsaktiviteter med samhällsmedel. Det här forskningsresultatet visar att alla skulle må bra av att ha en hobby som utmanar intellektet och med lite extra fysisk aktivitet blir det ännu bättre! Gå på kurser på ditt lokala Medis eller Arbis!

Siv Ekström

När minnet sviker

Kurssekreteraren knackade försynt på min öppna dörr med en bekymrad min. Hon hade en kund som insisterade på att han fått ett brev från staden om en kurs i minnesträning som skulle börja just i dag på Arbis. Trots idogt letande i vårt kurshanteringsprogram hade hon inte hittat något.

Jag gick för att prata med kunden, en reslig man som berättade att han var nyss fyllda 90. Inte heller jag kunde erbjuda honom det han sökte men jag kunde i alla fall ge honom ett reklamblad för en minimässa som går under namnet Hjärnhälsa nästa vecka. Det kan faktiskt hända att det var just den han tänkte på. Han medgav att hans minne inte mera var så bra.

Någon halvtimme senare på väg till ett möte såg jag samma man gå längs Museigatan. Emellanåt saktade han sina steg och tittade upp mot fasaderna. Först när jag satt i bussen slog det mig att han kanske hade stått och funderat på var han egentligen befann sig. Det stack till i mig. Jag borde ha stannat och frågat om han behövde hjälp. Jag tänkte på den gången för många år sedan då jag träffade på min mamma ute på stan och hon berättade att hon inte hittade hem. Det var då jag började inse att hon led av alzheimer.

Men jag hoppas innerligen att det inte var så illa ställt med herremannen utan att han bara hade stannat upp för att hämta andan och kanske beundra de vackra husfasaderna. Och jag hoppas också att han hittar till Hjärnhälsan nästa onsdag – jag kommer att hålla utkik.

Moa

Mjölmaskar – mums!

Kom inte och påstå att vi inte skulle vara i tiden! När jag öppnar veckans trendbrev från noden.se möts jag av rubriken En härligt fri filosofi. Och vilken filosofi är det? Jo, det faktum att man nu tillåter insekter som livsmedel i Finland, konstaterar Kjell Lindström i mejlet. Han konstaterar vidare att det är en trend som verkligen är värd att diskutera.

Så bra att vi har Insekter i matlagningen i vårt kursutbud, skrockar jag förnöjt för mig själv. Fast när kurstexten skrevs i våras måste vi ännu tala om insekterna som köksdekorationer. Jag kommer ihåg att jag vid korrekturläsningen försökte protestera med invändningen att mina tankar går i en helt annan riktning när jag hör ordet köksdekoration. Men min planeringsansvariga lärare i hushåll hade naturligtvis koll på terminologin inom sitt område.

Foto Nina Westerback

Men tillbaka till den svenska trenddiskussionen. Jag bara måste få citera de fördelar Lindström radar upp:

  • Man behöver inte skicka med barnen matsäck när de går på skogsutflykt.
  • Att hitta ett spindelnäste i källaren kan rädda hela fredagsmyset.
  • Semester i Myggträsk blir plötsligt ett både delikat och prisvärt alternativ.

Låter det inte härligt – medge att du drar på smilbanden! Men vad tycker du egentligen? Äckligt eller ett reellt alternativ på din meny?

undrar Moa