Attityd för lärande

Bli din egen rektor. Fånga osynlig kunskap. Ledare som landar rätt i det nya lärandet har allt att vinna. Liknande teser läser jag i företagsuniversitetets rapport. Ifall det undgått någon så  lever vi i en ständigt föränderlig värld. Allting ändras omkring oss, men det är inte nödvändigtvis vi själva som driver förändringen. För att ha en karriär och fortsättningsvis vara intressanta på arbetsmarknaden gäller det att ha rätt attityd nu mer än tidigare.

Konstant förändring rör till det. Alldeles extra mycket för ledare. Samtidigt som du själv skall anpassa dig skall du också leda dina medarbetare engagerat och passionerat in i det okända. Många av oss trodde att robotisering och AI skulle omkullkasta arbetsmarknaden för våra barn men det händer redan nu, mitt i våra egna karriärer. Synen på vart arbetsliv förändras snabbt och lärandet framöver blir det centrala i din karriär. En examen du tog för 20 år sedan räcker inte längre. Dina kunskaper och färdigheter måste hela tiden uppdateras.

Det blir lätt tufft att ha ett ansvarsfullt jobb och samtidigt studera full tid vid sidan om. Tiden, energin och orken hinner kanske inte till.  Därför blir det viktigare att hitta lösningar var man lär sig nytt i mindre bitar, litet något nytt varje dag. En ständigt pågående fortbildning som ändå ger dig tid att reflektera och ta ställning. Det kan handla om företagsanpassade fortbildningar, intressant läsning, ljudböcker eller intelligenta diskussioner med kolleger eller samarbetspartners. Att lära oss nytt behöver bli lika vardagligt som att vi går till arbetet varje dag.

I många medier läser man ändå tyvärr ofta om situationer som inte är så positiva. Det krävs hela tiden mer, det finns inte resurser, tiden hinner inte till… ni känner till visan. Vad kan man göra för att bryta den trenden? Det enda sättet är väl nog att acceptera faktum att vi lever i en föränderlig värld. ”Survival of the fittest” gällde enligt Darwin för ekologin. Jag vill tro att hans teorier gäller idag också gällande karriärer, arbete och professionalism. Vi borde också inse att vi kan inte rå på eller ändra  andras åsikter. De enda åsikterna jag rår på är mina egna. Ändrar jag dem så påverkar jag också andras åsikter som jag umgås med. Vill jag se allt skit omkring mig så blir det negativt. Väljer jag att se ändringar som något positivt, början till en massa spännande nyheter.. tja, då blir diskussionen automatiskt positiv, intressant och mera konstruktiv.

Allting handlar om den attityd som jag väljer att bära på. Väljer jag att se mig som ett offer som måste ändra sig eller väljer jag att vara den som ändrar min omgivning genom det mervärde som jag skapar. Jag tror mycket på SAS förre VD Jan Carlsson som i sin bok sade att varje människa har mest att ge samtidigt som hen själv lär sig nytt. Lärandet, livslärandet är något som vi borde lägga in en ny växel i. Det är vår attityd som är avgörande för att komma igång.

Diamantfabriken

Sitter på Progressiva vetenskapsförbundets seminarium om ”tieteen uudistuminen” och fick höra att universiteten är diamantfabriken var de oslipade hjärnorna slipas till vackra oerhört värdefulla diamanter. Det låter vackert och progressivt, skapar en varm trygg känsla om att Finland är i goda händer. Tyvärr efter denna vackra mening handlade massor om brist på pengar, resurser, ökade krav, utbrändhet, press på forskning och vetenskapliga publikationer. Det verkar finnas mycket gemensamt mellan universiteten och skolorna idag i denna fråga.

När jag pratar med vänner inom skolvärlden, både nationellt och internationellt, så beskriver de situationen ofta ganska liknande. I skolorna gräver man fram stenar som man börjar slipa på så att de småningom blir till dessa vackra diamanter, rubiner, safirer… ädelstenar som vi vill ha och behöver. Tyvärr behöver man inte prata länge med skolfolk innan tonen ofta blir mera dyster. Visst, man älskar barnen och att undervisa, det är därför man valt detta yrke. I verkligheten ter det sig som just undervisningen är något man får göra allt mindre. Trötta kommentarer om hur allt var bättre förr, bristen på respekt för lärarna och skolan i stort var bättre förr börjar komma in i bilden. Samtidigt som många lärare verkar vara väldigt trötta och nära utbrändhet så kan man inte tänka sig att byta jobb. Vem skulle då ta ansvaret för ”mina elever”? Märkväl, lärarna pratar om ”mina elever” det är ett väldigt starkt bevis på det personliga engagemang som många lärare investerar i sitt jobb. Uppskattas det och värderas det är en annan fråga.

För arbetet med eleverna i skolan är samarbetet med hemmen i en nyckelposition. Det är ju fråga om samma sten som man jobbar med. Alla vill att denna diamant skall bli så fin och mång fasetterad som möjligt. Tiden har ändrats grundligt från mina dagar framför klassrummet. Individuella läroplaner är idag väldigt vanliga vilket också medför massa med extra jobb för läraren. Eleverna behöver ofta en personlig anpassning av olika ämnen för att kunna lära sig optimalt utgående från sina egna förutsättningar. För lärarna blir detta ett jobb med mycket extra planering, uppföljning, rapportering som inte alla gånger syns eller alltid uppskattas för den delen.

En bekant till mig kallade till individuella  utvecklingssamtal med föräldrarna och eleverna i klassen hon ansvarar för. Detta helt enkelt för att prata igenom hur det går, vad som är bra och var det finns utmaningar. -” Hördu, inte hinner jag nu komma in på ett sånt här möte. Kan du inte skriva i Wilma vad du vill ha sagt?”, fick hon till svar. Jag läser nog här ganska allvarliga problem på kommande. Ifall inte de vuxna kring barnet kan träffas och samarbeta via en konstruktiv dialog så har jag svårt att förstå hur resultatet kan bli bra. Dessa är viktiga samtal som kräver massor av förberedelser och tid från lärarna. Är det så att föräldrar börjar se skolan som sina betjänter? I så fall har nog service-tänket gått för långt. Då har nog lärarna all orsak att bättre föra fram sin professionalism.  Med tanke på barnets bästa (eller elevens) är det ju av yttersta vikt att hemmen och skolan jobbar tillsammans mot samma målsättningar. Man delar på förväntningar och krav för att barnet ifråga skall lyckas. Föräldrarna vill ju det bästa för sina barn. Lärarna vill ju det bästa för sina elever. Räcker inte detta som grund för en bra dialog och konstruktiva samtal?

Att slipa diamanter kräver också samarbete. Somliga jobbar i gruvan andra gör själva slipandet av juvelerna man hittar. Någon säljer dem längre fram till en juvelerera som tillverkar de smycken som vi sedan pryder oss med. Hela kedjan samarbetar för att slutresultatet skall bli så bra som möjligt. Också i skolvärlden krävs ett bra samarbete för att ”juvelen” skall  ha så bra möjligheter framöver som möjligt. För att få till stånd det krävs det erkännande och respekt, det är där som samarbetet börjar också i  skolan.

Tudo bein?

Jag lever med den övertygelsen att det inte är sommar och dags för semester i Finland ännu i Juni. Må så vara att Juni är en sommarmånad men sanningen är den att vädret är ofta opålitligt, vattnet kallt och vägarbeten har bara börjat. Därför valde jag i år att fly landet och fira midsommar i Portugal.

Efter en lång och mörk vinter är sommaren mer än efterlängtat. Min fru jobbar som lärare och hennes jobb tillåter inte riktigt att vi reser annat än då när skolan är stängd. I år blev det två veckor nere i Alentejo. Vi hyrde ett hus i en liten by tillsammans med min syster och hennes man. De planerar att pensionera sig där nere så det var intressant att åka omkring och  kolla lägenheter i städer, byar och på  landsbygden. Det blev nästan 2ooo km i bil under denna tid, men det var otroligt intressant att se landet på ett helt annorlunda sätt.

Portugals ekonomi har väl inte varit den allra bästa de senaste åren och det har nog satt sina spår. I synnerhet på landsbygden och i mindre byar. Hus har förfallit och många övergivna jordbruk eller brukshus kunde ses längs vägarna. Naturen är helt fantastisk, kuperat och varierande. Ibland fick man känslan av att man är i Vietnam när man körde genom dessa slingrande vägar som befann sig i den mest frodiga djungellika skog. Nästa minut var det som att köra i Arizona var det mesta liknade ett öken landskap. När vi väl kom ner till Sagres så märkte man definitivt att vägen tog slut. Europa slutade här i en 80m spikrak kustlinje ner i Atlanten. Helt fantastisk! Berg =>Hav. Skärgården här är nog helt annorlunda än vårt kulturlandskap i Kvarken.

Middagarna och luncherna var fantastiska. +3kg som resultat berättar en hel del. Ute på vischan var det dessutom väldigt spännande. Min Portugisiska lyser med sin frånvaro och tja, driver du ett litet kafé på landsbygden i Portugal är kanske inte det engelska språket det du satsar mest på. Men efter ett par klavertramp lärde man sig att ”Dorado” serverades alltid grillad och är kanske en av de bästa matfiskarna som finns. Den har en jättegod kompis som heter Vinho Verde, sol och gott sällskap… måltider kan inte bli mycket bättre än så.


Jag valde ta två veckor av min semester och sedan komma tillbaka på jobb för att ta andra halvan litet senare. Med tanke på hur mycket jobb-relaterat som jag tänkt på, sittande på en sten eller legat med fötterna i Atlanten,  så undrar jag om detta är en bra lösning eller inte? Inte tänkte jag jobb hela tiden, det kom och gick. Jag gillar att reflektera över arbetslivet och allt vad jag varit med om och planera mot det som jag har för mig. Många anser att man absolut inte skall tänka jobb på semestern. Jag igen tänker att när dessa tankar eller funderingar kommer till ytan är det bra att tänka igenom dem, sortera upp dem. Kasta de tankar som är negativa och kom ihåg de som är positiva.

Explosiv midsommar

Typiskt också! Här har jag haft hela midsommarhelgen på mig och så plötsligt på söndag kväll när jag är på promenad med pojkarna (=hundarna) kommer jag ihåg att det är min tur att blogga följande dag.

Inte för att jag direkt legat på latsidan under helgen. Jag valde helt frivilligt att jobba med diverse dokument som måste vara färdiga innan jag inleder min semester mot slutet av veckan.

Ett av dokumenten handlade om explosionsskydd i vår nya slöjdsal. Jag hade skrivit in i min kalender att färdigställa det redan i början av maj men av någon anledning hade jag successivt flyttat fram datumet – sakta men säkert. Anledning var att ämnet kändes främmande och svårbegripligt. Jag hade visserligen en modell, men den var fylld av en massa tabeller med förkortningar och siffror och procenter som inte sade mig någonting, när jag försökte titta på dem mellan varven på jobbet.

Men nu när jag hade ro att sätta mig in i det hela tyckte jag till min förvåning att det var högst intressant, och jag kände en stor tillfredsställelse när förkortningarna och siffrorna öppnade sig för mig. Jag såg mig till och med le då det gick upp för mig att namnet på dokumentet, ATEX, kommer från franskans ATmosphères EXplosibles (en gång fransklärare, alltid fransklärare…).

Och det slog mig att det är just så här det ofta är; det som vi inte känner till, känns svårt och skrämmande. Men bara vi tar oss tiden att fördjupa oss, att ta reda på mera, att försöka förstå, då öppnar sig nya världar för oss. Och plötsligt förvandlas det negativa till något positivt.

Moa

En kopp kaffe

För några dagar sedan promenerade jag från ett möte på stan tillbaka mot kontoret. Det var en dålig dag. Jag hade en fruktansvärd öroninflammation, rejält ont och följaktligen på dåligt humör.  När jag gick promenerade upp längs med Esplanaden och tyckte synd om mig själv närmade jag mig Stockmann och beslöt mig för att ta en kaffe i hopp om att värken skulle lätta. Stockmann är ju som erkänt vårt tempel för konsumerande och kvalitativ service. Man stoltserar med kundbetjäning på topp på alla språk så det här skulle nog göra dagen bättre.  En kopp kaffe på detta anrika palats skulle säkert göra gott mot öronvärken.

När jag närmade mig Stockmann, vårt tempel för konsumtion i Finland fick jag tanken att en kopp kaffe skulle göra susen för min örvärk. Jag gick in på Starbucks, denna otroligt hippa kaffekedja var man specialiserat sig på att göra en enkel sak svårt. Jag ställde mig sist i den långa kön och väntade tålmodigt på min tur. Efter flera minuter var det egentligen min tur, nu värkte också kaffetanden.

-”En kopp svart kaffe, tack” beställde jag
-”Excuse me?” frågade ”Pauliina” bakom disken.
-”En kopp svart kaffe, tack” upprepade jag min beställning
-”Mä en puhu ruotsia” svarade ”Pauliina” då.

Tja, jag hade ont och var på dåligt humör, kom från ett möte som inte gick min väg… det var en sån där dag ni vet. Jag svarade ingenting utan bara log och satte mitt kreditkort i apparaten för att betala. Hon försökte på en knagglig tyska men jag bara fortsatte le och sa ingenting.

Till slut tröttnade Pauliina på mig, hittade bakom disken en kopp Capuccino och räckte mig den med orden ”tässä tää sun kahvi on”. Sedan gick hon bort innan jag hann protestera att det var onödigt mycket mjölk i min kopp med svart kaffe.

Gravöl

I dag håller vi gravöl för Arbis. I morgon finns vi inte mera. Fast nu överdriver jag stort. Visst finns vi kvar, det enda vi förlorar är vår självständighet. Sedan 1929 då stadens institut delades itu på språkliga grunder, har Arbis varit ett självständigt verk. Den eran går i morgon i graven. Då blir vi en liten, liten del av den enorma sektorn för fostran och utbildning med 13 000 anställda.

Mitt ordval avslöjar säkert att det är med en viss oro jag träder in i den nya eran, även om jag anser mig vara någorlunda bra på att svänga upp och ner på saker och ting. Men det är så mycket lättare om man själv får vara regissör. Då har man i alla fall haft något slags vision om vart man vill komma och varför. Att vara den marionett som ska iscensätta det som andra kloka har funderat ut, har under det gångna året inte alltid känts lätt.

Men visst finns det också positiva förtecken. Tillsammans med småbarnspedagogiken (dagisarna), den grundläggande utbildningen och gymnasieutbildningen bildar vi en svensk servicehelhet och där tror jag uppriktigt på att vi kan hitta nya former – inte bara av samarbete utan av att arbeta tillsammans – för stadens invånare från 0 till 100 år.

Förändring innebär som bekant också möjligheter. Jag ser alltså med tillförsikt framtiden an, inte minst när jag just nu korrekturläser det fantastiska kursutbud som våra lärare har skapat och som håller på att bli en ny kurskatalog. En känsla av välbehag sprider sig i kroppen och jag känner mig stolt över det arbete Arbis gör.

Moa

Piskan och moroten

Det är inte bara en gång som man igen fått höra om piskan och moroten. Nu när Finlands folk måste sparkas i gång, de måste börja jobba, de måste verkligen börja anstränga sig. Höga gubbar på höga hästar uttalar sig i TV om Finlands ekonomiska situation och förklarar att det är piska och morot som krävs. Genast ser man för sin inre syn bilden av åsnan som strävar framåt mot den morot som hänger i ett snöre framför den. Den listiga åsneföraren som har kommit på detta fiffiga knep sitter antingen på åsnan eller i en vagn efter.

Den där skämtteckningen saknar ofta piska. Det fungerar tydligen riktigt bra med bara moroten, för åsnan knallar på och går. Jag kan inte låta bli att tänka att åsneföraren är fiffigare än våra politiska ledare. Men antagligen litar dagens politiker inte på att ”folket” går på det där med moroten, utan man måste för säkerhets skull piska litet också.

Vad säger det om de här ledarnas uppfattning om ”det finska folket”? Själva är de ansvarsfulla och kunniga eller hur, de som talar om för oss andra hur saker och ting ska skötas. Men vi, ”folket”, vi är både lata och dumma. Dummare än åsnor som inte ens lockas av en smaskig morot utan som behöver PISKAS för att vi ska börja röra på oss. Det räcker liksom inte att piska och slå utan vi måste förödmjukas också. Vi ska känna oss dumma och ovetande, och av rädsla ska vi fås att slita och anstränga oss med mindre lön och semester än förut. Vilka vetenskapliga undersökningar finns det som styrker att det här är en resultatringande metod? När är det som människor presterar bäst? När de är rädda och hunsade (och kanske hungriga) eller när de trivs och känner sig uppskattade?

Vem är det riktigt som är åsnan här?

Siv Ekström

Att få och ge positiv feedback

Feedback är något som ibland är svårt att komma över. Vi är bra på att vara kritiska och klaga men att ge eller få positiv feedback är mera sällsynt. Positiv feedback är något som vi har fokuserat på nu under våren.

Under mars och april har SFV genomfört ett pilotprojekt i vissa utvalda skolor i Svenskfinland genom att möjliggöra en tjänst var eleverna fick ge positiv feedback eller konstruktiv respons till varandra. Mightifier är ett finskt startup företag som är en del av inkubatorn xEdu i Helsingfors. Som inkubator för startup företag fokuserar sig xEdu på just undervisning och lösningar för utbildningen.

Enligt ett par år gammal OECD rapport upplever barnen att över 50% av eleverna aldrig får en positiv återkoppling i skolan och nästan 80% upplever skoldagen som stressande. Denna rapport ger tyvärr bara ett globalt sammandrag. Utan fakta på hand är mitt antagande att Finlands siffror är betydligt mera smickrande än detta. Hursomhelst, skrämmande läsning och all orsak till eftertanke för alla oss som har med barn, undervisning och utbildning att göra.

Efter att jag tagit del av en presentation, hört mig för om erfarenheter och feedback ville jag pilotera detta på svenska i våra klasser. Vi möjliggjorde en översättning av tjänsten och 8 skolor svarade på vårt upprop och 13 lärare i åk 5-6 i dessa skolor har under två månader använt tjänsten som ett komplement i sin normala undervisning. Tjänsten är helt digital och stöder delvis de digitala ambitioner som skolorna har.

Såhär går det till. Eleverna loggar in med en personlig sträckkod på sin iPad eller android tablett. Bland 10 fördefinierade styrkor väljer elever en eller två som hen till en slumpmässigt utvald klasskompis skall ge positiv feedback. Ingen ironi, inga fräckheter, inga trakasserier… allt detta är strängt förbjudet. Läraren har koll på alla kommentarer som publiceras så ingen mobbning eller annat är möjligt.

Responsen som vi har fått från skolorna är genomgående positivt. Väldigt givande diskussioner har förts i klasserna kring styrkor som ”mod”, ”nyfikenhet”, ”humor”, ”entusiasm”, ”medkänsla” mm. Elevernas reaktioner har också varit märkbart positiva. Till exempel är det en lärare beskriver de första reaktionen på den positiva responsen som en elev fick av sin klasskamrat som om hen för första gången i sitt liv fått smaka på den mest gudomliga chokladpralinen i världen. Stora utmaningar har också funnits. 10 iPads i en skola med 400 elever och ett nät som krånglar… detta är teknologi och detta är enkelt för kommunen att fixa. Lärarhandledningarna och stödmaterial till lärarna har fått enormt bra feedback från pilotprojektet och de revideras som bäst.

I skrivande stund har vi inte ännu en slutrapport klar från pilotprojektet. Det är helt klart ändå att feedback, respons, erkännande att vi ser varandra helt enkelt är färdigheter som vi behöver öva på. Denna respons behöver vi alla för att växa och utvecklas oberoende om vi är elever, lärare, mammor eller pappor. Oberoende av ålder kan vi alla bli bättre på att se och uppskatta varandra. Gör vi det blir vi också mera delaktiga, får en mera positiv jagbild och ett större engagemang.

MIMO

Att jobba i fluida nätverk med multifacetterat ledarskap, kontextuell agenda och OPM finansiering (Other Peoples Money) lär vara det nya arbetssättet framöver. Det pratas mycket om lean- produkt utveckling, inkrementella iterationer osv. Väldigt snabbt får jag känslan av att den serverade snömosen skulle vara tjänt av litet kryddor i form av pålitlighet, kurage, sunt förnuft och båda fötterna på jorden samtidigt. Med fina begrepp och vackra beskrivningar går det inte att ersätta de grundläggande frågorna; Varför? Vad? Hur? Vem? När?

Jag läste en artikel i en flygplanstidning med en intervju på unga entusiastiska, optimistiska visionära ledare som vågade grundligt ifrågasätta existerande processer, normer och rutiner. Ungtuppar som klivit högst upp på högen och nu högljutt kacklar ut sin enorma livserfarenhet och visdom som de erhållit under de första 25 åren som de levt. I den artikel jag läste sades det att partnerskap är dagens täckmantel för misslyckade affärer. Vi pratar oss varma om partnerskap, jämbördiga och likvärdiga samarbetspartners när verkligheten är en helt annan. Alla som går med i ett partnerskap har en självisk MIMO strategi. Minimum Input, Maximum Output. Detta vill alla ha, detta anser vi oss vara berättigade. Vår tid har introducerat ett tänk var alltför många anser sig vara berättigad till sin del utan att man nödvändigtvis skall behöva jobba för det.

Grundtanken bakom partnerskap, det magiska som gör 1+1=3 är det inget fel på. Denna tanke var man ingår ett partnerskap eller samarbete, för att uppnå något större än vad endera parten kan uppnå allena, är helt vettig. Större marknader, bättre relevans, bredare publik… allt detta möjliggörs av välfungerande, strukturerade och välstyrda partnerskap. Så fort MIMO kommer med i bilden  börjar korthuset gunga och riskerar eventuellt att kollapsa.

Lite samma MIMO problematik ser jag också med många nätverk som vi är delaktiga i idag. Alla vill ha fördelarna från nätverken men vill alla bidra till att nätverket blir bättre, smartare, effektivare? Många gånger är det viktigt att just jag finns med i ett nätverk, att jag syns och hörs i nätverket, men vet jag varför jag för det första har gått med i nätverket? Vilket är mitt syfte i nätverket? Vi nätverkar för att uppnå ett definierat mål, inte för att personligen synnas. Nätverken borde inte vara självändamål för narcisister att profilera sig. Fungerande nätverk har en kärna av eldsjälar som brinner för saken man nätverkar kring. De inkluderar andra, sätter krav och förväntningar på varandra och är mycket fokuserade på att hålla kärnan i nätverket glödhet. I kärnan på välfungerande nätverk hittar du sällan personer som har nån MIMO agenda på sitt bord.

Då återstår frågan om jag har kuraget att ta avstånd till MIMO drivna nätverk eller kroknar jag under det yttre trycket?

Kan du ta kritik?

Många som skriver texter och ber om respons säger saker som ”jag gillar raka rör” eller ”jag tål kritik”. Det stämmer säkert för vissa, men andra säger det också för att det hör till att visa sig stark utåt.  När vi sedan får den där ärliga kritiken, den vi bad om, så visar det sig ofta att det inte var den vi egentligen ville ha. Alla vill ha beröm på ett eller annat sätt, så är det bara. Det är då snarare förmågan att både lyssna på kritiken när den är rättfärdigad – och att kunna slå dövörat till när det behövs – som avgör hur bra vi blir på att processa den.

Att tåla kritik är inte lätt och kan få den bäste ur balans. Motiveringen i kritiken är nyckeln för mig, får jag respons som jag inte förstår frågar jag vad som menas. Är det en personlig åsikt så behandlar jag den som det, är det ett underbyggt och sakligt påstående så ser jag över helheten och gör sen mina val. För även om det är konstruktiv kritik behöver jag inte hålla med. Det är här integriteten kommer in i bilden. Ju ovanare man är vid respons, desto lättare är det också att bli som ett öppet såll för andras idéer. Vet man alltså inte vad man vill, är det lättare att lägga det ansvaret på den som ger responsen. Det är också en fallgrop att lära sig klättra ur.

Samtidigt, som vi inte alla gånger klarar av att hantera den kritik som vi bett om, är vi om möjligt ännu sämre på att ge konstruktiv kritik eller feedback. Nu vill jag vara litet försiktig med att dra alla över samma kam men ibland när man pratar med chefer och personer i ledande ställning så får man uppfattningen att tystnaden skall tas som något positivt. När man väl gör fel så då är det dessa raka rör som har en tendens att ta över.

Är det vår nyhetsbevakning som har lärt oss detta? Varje dag läser vi i dags- och kvällstidningar om olika varianter av ”dåliga nyheter”. Det har blivit otroligt viktigt att trumma ut missförhållanden och påpeka fel och brister runt omkring oss. Det är visst som så att dåliga nyheter och skandaler säljer lösnummer? Men är det definitionen för opartisk och objektiv journalism?

Vi stärker vårt självförtroende, blir modigare och vågar utmana status quo när vi får erkännande för vad vi gjort. Precis på samma sätt orkar vi ta emot problem som vi ser omkring oss och möjligheterna som döljer sig där bakom. För medias del betyder detta att vi borde kunna lyfta fram problem omkring oss och ge grundliga konsekvens analyser över situationen. I mitt jobb vill jag styra mycket via målsättningar och försöker försäkra mig om att mina medarbetare förstår varför något är viktigt i det som vi gör.

På detta sätt blir kritiken konstruktivare för vi pratar om varför och hur vi når målsättningarna. Återkopplingen blir mera proaktiv och vi lär oss genom de misstag som vi gjort och lyckas konsekvens analysera dem till något positivt. På detta sätt lär jag mig. På detta sätt tror jag att också mitt team lär sig att bli bättre och bättre.

Vi ber ofta om kritik och självrannsakan oss själva. Det finns en viss risk här. Man blir lätt ledsen om man ber om kritik men sen inte vill ta den till sig när man väl får den. Då blir det lätt personligt och det skall vi försöka undvika. I sak kan vi strida som hund och katt men att blanda in personlighet och känslor i kritiken det skall vi avstå från.