En kvart om dagen

Min språkbadande nioåring har i daglig läxa att läsa 15 minuter om dagen, och efter varje avklarad kvart ska en vuxen kvittera läsningen på hans lukuläksykortti. Läsandet i sig är egentligen inte en så stor utmaning för honom då han redan är ganska läsvan, men utmaningen med den här läxan är att faktiskt komma ihåg att göra den. Det är konstigt att något som man ska göra varje dag kan bli så svårt att komma ihåg. Andra saker som vi gör dagligen, som till exempel att borsta tänderna, de glömmer vi ju inte bort. Det är för att vi format dem till vanor.

I Matt Cutts TED-talk Try something new for 30 days så berättar han om hur han har gjort små förändringar i sitt liv till 30-dagars utmaningar och hur de på så vis har blivit till vanor. Till exempel så har han minskat på sitt sockerintag genom en 30-dagarsutmaning, börjat cykla till jobbet och till och med skrivit en bok. Men det gäller ju att vara ihärdig och inte ge upp, att göra det ändå fast man inte riktigt skulle orka. Cutts säger också i sitt TED-talk att de här 30-dagars utmaningarna har gett honom bättre självförtroende. Han vågar pröva på nya saker för att det ändå handlar om en så kort tid och en så liten insats, men i förlängningen så har de här kortsiktiga utmaningarna gett honom modet och självförtroende att ta sig an större utmaningar.

Det blir ju också lättare att skapa en vana om man har en stöttande omgivning. I fallet med nioåringen och läsläxan så försöker jag hjälpa till genom att haka på läsläxan, så nu läser vi båda en kvart om dagen, tillsammans. Han i sin bok och jag i min, och efter att 15 minuter har gått så kvitterar jag på hans lukuläksykortti och han på mitt (ett som han har pysslat åt mig). Behållningen är ju att läxan (oftast) blir gjord då vi är två som ska minnas den, om han glömmer så kommer kanske jag ihåg och glömmer jag så får han påminna mig, men den allra största behållningen är ju ändå att vi gör den tillsammans. Vårt gemensamma läsande har liksom kommit till en ny nivå och vår gemensamma kvart om dagen har blivit en mysig stund som vi båda uppskattar. Sen att det kommer dagar då vi båda glömmer läsläxan försöker vi ta med ro, för det kan vara svårt med nya vanor, även om de i förlängningen ger stor behållning. Man får helt enkelt räkna med några bakslag också, kanske kan man lära sig något av dem också? Eller som Samuel Beckett sa: Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.

—

Therese Sunngren-Granlund jobbar som t.f. forsknings- och utvecklingsledare samt projektledare inom kultur och entreprenörskap på Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad.

Om de där många bollarna i luften

”Att göra två saker samtidigt är att göra ingen” så lär den romerska författaren och filosofen Publilius Syrus ska ha sagt.

Länge ansågs ”multitasking” vara en attraktiv egenskap i vårt moderna, effektiviserade samhälle. Att ha många bollar i luften visade att man var både stresstålig och produktiv. Sen kom forskare med nya rön, våra hjärnor är tydligen inte alls skapta för att hålla på med flera saker samtidigt, för vid närmare studier tycks vi kunna utföra fler uppgifter bättre om vi istället tar oss an dem en och en och att produktiviteten de facto blir sämre av att ha många bollar i luften samtidigt.

Men är det faktiskt så? Blir vi sämre av att multitaska? Eller kan det också komma något gott ur att göra flera saker samtidigt? I sitt TED-talk ”A powerful way to unleash your natural creativity” så pratar ekonomen och journalisten Tim Harford om något som han beskriver som slow-motion multitasking. Alltså att hålla på med flera saker samtidigt, men långsamt. En gyllene medelväg för oss som varken kan, vill eller orkar fokusera på en enda sak åt gången. Som exempel tar Harford Einsten. År 1905 publicerade Einstein fyra anmärkningsvärda vetenskapliga artiklar. Den första handlade om Brownsk rörelse, som gav empiriska bevis för att atomer existerar. Den andra handlade om relativitetsteorin, den tredje om den fotoelektriska effekten och den fjärde introducerade en mycket känd ekvation; E=mc². Nu är ju förstås Einstein Einstein och Einstein är ju helt unik och det är väl skillnad på multitasking och multitasking, men Einsteins beteendemönster är inte alls unikt. Det är tvärtom ganska vanligt bland kreativa människor, såväl bland konstnärer som forskare och det är det som Tim Harford kallar för slow-motion multitasking.

Långsam multitasking känns ju som en helt motstridig idé. Men anledningen till att det känns kontraproduktivt är att vi är vana vid multitasking ut ur ren desperation, vi har bråttom, vi vill göra allt på en gång. Vi vill hinna med allt och vi ska vara så effektiva som möjligt.

I sitt TED-talk berättar Harford om psykologen Bernice Eiduson som för sextio år sedan påbörjade ett långt forskningsprojekt i personligheterna och arbetsvanorna hos 40 ledande forskare. Forskningen pågick i flera årtionden och den fortsatte faktiskt även efter att professor Eiduson själv hade dött. En av frågorna som den försökte besvara var: ”Hur kommer det sig att vissa forskare fortsätter att producera viktiga forskningsresultat under hela sitt liv?” Vad beror det på? Är det deras personlighet, färdigheter, rutiner, vad?

Ett mönster som tydligt kom fram i Eidusons forskning är något som man kanske kan tycka är lite överraskande, men de allra bästa forskarna bytte ofta ämne för sin forskning. I genomsnitt bytte de mest framgångsrika forskarna ämne 43 gånger i sina första 100 forskningsartiklar. Det betyder inte att de publicerade forskningsresultat i en rasande fart, men de hade ofta flera projekt på gång samtidigt och hoppade fram och tillbaka från ämne till ämne. Det verkar alltså som att hemligheten till kreativitet är långsam multitasking. Så hur fungerar det och varför?

Enligt Harford finns det tre anledningar till att det fungerar och den första är väl den mest uppenbara. Kreativitet kommer ofta när du tar en idé ur sitt ursprungliga sammanhang och sätter den någon annanstans. Ännu en klyscha, men alltså klassikern att tänka utanför boxen.

Den andra anledningen till att multitasking kan fungera är att det att lära sig att göra en sak bra kan hjälpa dig att göra också något annat bra. Det finns till exempel många idrottare som kan berätta om fördelarna med cross-training.

Den tredje anledningen är att långsam multitasking kan hjälpa oss att lösa ett problem när vi har fastnat. Som när man vet att man kan svaret på en fråga men fel svar sitter fast i huvudet, då hjälper det ofta bara med att gå och göra något annat och så efter en stund har du glömt det felaktiga svaret och gett utrymme i ditt huvud för rätt svar att dyka upp.

Så är då multitasking bra eller dåligt? Kanske är det bättre att fokusera på en sak åt gången, jag vet inte. Och jag antar att det också beror på ens personlighetstyp. Men om inte annat så gillar jag i alla fall idén med långsam multitasking. Att ha många bollar i luften samtidigt, inte för att det är bråttom, utan för att det är roligt, utvecklande och stimulerande, och inte bråttom alls.

—

Therese Sunngren-Granlund jobbar som t.f. forsknings- och utvecklingsledare samt projektledare inom kultur och entreprenörskap på Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad.

Vi måste öva oss på att tänka omöjliga tankar

Alice i Spegellandet är Lewis Carrolls mindre kända fortsättning på Alice i Underlandet, men den är minst lika underfundig. Liksom i den första boken vänds både språk och sociala normer ut och in. I Alice i Spegellandet råkar Alice gå igenom en spegel och hamnar därmed i Spegellandet, ett land som på många sätt är mer skrämmande och bakvänt än Underlandet. I Spegellandet är ingenting som det brukar vara; hela tillvaron är uppbyggd matematiskt, i form av ett schackspel och man måste hela tiden springa snabbt för att hålla sig kvar på samma ställe.

Lewis Carrolls beskrivning av Spegellandet är trots att boken är skriven redan 1871 en helt möjlig, om än en kanske lite krass, beskrivning av hur världen ter sig i dag. Inne i Spegellandet träffar Alice på den Vita drottningen, som tappat sin sjal. När Alice hjälper henne att leta efter den börjar de samtala om att tro på det omöjliga. Alice påpekar att det inte är någon idé, eftersom man inte kan tro på omöjliga saker. Men drottningen förklarar att det kan man visst, det viktiga är att öva. Som barn brukade hon öva på att tro omöjliga saker minst en halvtimme om dagen.

I takt med teknikens utveckling förutspår forskningen att många traditionella yrken försvinner, redan om 20 år ska 50% av dagens jobb ha ersatts av artificiell intelligens och robotar, men i och med det så föds det antagligen också nya yrken. Men frågan är om vi är lika kreativa med att hitta på nya möjligheter som vi är med att effektivera, kommer jobben i framtiden att räcka åt oss alla?

Det är dock inte den enda ödesfrågan vi står inför; klimathotet är överhängande och fortfarande finns det alldeles för många människor i vår värld som lever under sådana levnadsförhållanden som vi mera lyckligt lottade inte ens kan föreställa oss.

För att hänga med i vår egen digitala revolution och samtidigt utveckla samhället och världen i en sådan riktning som är fungerande för alla och där alla ryms så behöver vi bli bättre på att tänka mindre som Alice och mera som Vita drottningen. Därför behöver vi öva oss på att tänka omöjliga tankar, tillsammans, eftersom det antagligen är där utanför det invanda och bekväma, utanför den där boxen, som vi kommer att hitta lösningarna på vår tids utmaningar.

—

Therese Sunngren-Granlund jobbar som t.f. forsknings- och utvecklingsledare samt projektledare inom kultur och entreprenörskap på Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad.

 

Meningen med föreningen

Under de senaste dryga två åren har jag haft förmånen att jobba med 123 frivillig organisationer i svenska Österbotten. Det har jag fått göra genom mitt arbete som projektledare för projektet FöreningsKICK som pågick under åren 2016-2018. Syftet med FöreningsKICK var att strategiskt stärka föreningslivet i Österbotten och de 123 frivilliga organisationerna som jag hade det stora nöjet att bekanta mig med bestod av de föreningar som deltog i projektets aktiviteter och därigenom aktivt bidrog till projektresultatet.

Att känna samhörighet och ha ett starkt socialt kapital främjar hälsan. Det säger i alla fall de som forskat inom området, däribland den finske forskaren Markku T. Hyyppä som menar att det är lika hälsovådligt att vara passiv på sin fritid som att röka. Och då menar han inte att man nödvändigtvis måste vara fysiskt aktiv, utan det viktigaste är att man är med i ett socialt sammanhang där vi-anda skapas.

Vad är då vi-anda och hur skapas den? Det förenklade svaret är kommunikation och då helst positiv sådan. Men om man tar ett steg tillbaka så kan man åtminstone i föreningssammanhang säga att det är kanske något mera komplicerat än så. Många föreningar idag kämpar med att rekrytera nya medlemmar och aktivera de befintliga, och det handlar inte enbart om hur föreningen kommunicerar internt och externt. Utan också om att föreningens verksamhet ska kännas angelägen och givande. I dagens stressade samhälle där alla är mer eller mindre drabbade av tidsbrist måste man välja hur man disponerar sin tid, och om engagemanget i föreningen förknippas med dåligt samvete och mera känns som ett extra, obetalt jobb så prioriterar man kanske helt bort den aktiviteten.

När vi jobbade med FöreningsKICK insåg jag och min kollega i ett ganska skede att de allra flesta problem som föreningar har idag kan härledas till bristande kommunikation och därigenom avsaknad på vi-anda, men innan man kan börja jobba med sin kommunikation så behöver man också veta vad man ska kommunicera. Därför är det viktigt för föreningar att arbeta strategiskt med sin verksamhet. Att våga fråga sig varför föreningen finns, vilka mål har man med verksamheten och hur man når de målen? Vad som är meningen med föreningen helt enkelt.

Sen gäller det ”bara” att vara tydlig i sin kommunikation, för det är nämligen lätt att ta för givet att alla bara vet. Även om en kör har haft julkonsert i samma kyrka varje år, så kan man ändå inte ta för givet att samtliga potentiella konsertbesökare intuitivt ska veta att den uppträder där i år igen ifall det inte kommuniceras. Eller att det bara är för en presumtiv ny medlem att ”komma med nån gång” om hen sen inte vet vart hen skall komma eller vilken tid, och ska hen då i så fall ha kaffepengar och inneskor med sig? Otillräcklig information skapar en känsla av otrygghet och kan till och med i extrema fall leda till onödig missämja. Så att faktiskt vara tydlig i sin kommunikation är ett förhållandevis enkelt sätt att vara inkluderande och få människor att känna sig välkomna med i föreningens verksamhet.

Bild från en workshop i föreningsutveckling som arrangerades inom ramarna för projektet FöreningsKICK. Foto: Kim Frilund

 

PS. Vill du veta mera om FöreningsKICK och ta del av det material för frivilliga organisationer som utvecklades inom ramen för projektet så hittas det här: www.allegroink.fi/foreningar

—

Therese Sunngren-Granlund jobbar som tf. forsknings och utvecklingsledare inom kultur och entreprenörskap på Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad.