Läs oss

Idrottseufori

Aldrig har jag ställt väckarklockan på något okristligt tidigt klockslag för att följa med någon idrottstävling som utspelar sig på andra sidan jordklotet. Det måste först understrykas. Och det hade jag inte gjort i går heller. Men med ålderns rätt vaknar jag numera ofta redan vid fyra-femtiden på morgonnatten av att naturen kallar. Efter en hastig utflykt till badrummet kan jag sedan om jag har tur somna om eller åtminstone slumra lätt tills väckningen kommer kl. 06:30. I går när jag skulle smyga till toa kvart i fem upphov maken sin röst och konstaterade ”nu börjar snart tremilen”. 

Trots mitt bristande intresse hamnade jag alltså i soffan framför TV:n och såg alla dessa kvinnor staka sig fram i kyla och motvind i den kinesiska fjällvärlden. Ingen chans till finländsk medalj, konstaterade vi, Kerttu Niskanen kanske blir 0,4 sekunder efter någon annan igen. Det var tur att de visade repris på klippet när hon susade förbi den svenska åkare som prenumererat på tredjeplatsen nästan hela loppet, för just när det hände tittade jag bort. NU blev det spännande! Hur gick det där till? Men så kom en ryska och närmade sig och de där 0,4 sekunderna började spöka igen. Det var helt otroligt att se hur Niskanen susade fram emot mållinjen och knep tredjeplatsen. Särskilt euforisk var hon inte i början i alla fall, hon föll ihop och låg i det närmaste livlös i snön tills någon kom rusande med ett täcke att värma henne med. Men när hon litet senare studsade upp och ner på prispallen och bara strålade av glädje fick man en aning om hur hon kände sig.

Kerttu NIskanens medaljglädje (Bild från Ilta-sanomats webbsidor)

Vi kunde absolut inte vänta oss att det skulle bli mera av samma vara när vi övergick till att följa finalmatchen i ishockey. Det var inte läge att återgå till sängen, klarvaken som man blivit, så det gick av bara farten att börja följa med pucken istället för skidstavarna. Någon sa att det var ett-noll när vi kom in i utsändningen och i några sekunder trodde jag att de menade att Finland ledde, men så fort som siffrorna började synas uppe i vänstra hörnet av skärmen fick man klart för sig vem som skjutit mål. När det blev reklampaus eller paus mellan perioderna bytte vi till någon annan kanal och när vi bytte tilllbaka hade det redan blivit ett-ett. Alla vet förstås att det blev två-ett också, och hur spännande det var under de sista minuterna av matchen. 

När man ser alla spelarna kasta upp sina hjälmar och klubbor i luften och sedan långt om länge hänger sig åt att KRAMAS så blir man ju glad och lite lite euforisk själv. Nackdelen är förstås att nationalismen får lite extra näring och sen förstås det faktum att det andra laget tårögt och deprimerat upplever ett smärtsamt nederlag. Men eftersom det kommer fler tävlingar kommer de också snart att få uppleva segerns sötma. Just när det gäller ishockey i OS har Finland väntat på guld i 70 år, så det skulle kunna vara på sin plats att utbrista ”äntligen!”.

Visst är det ett av de stora plussen med den här sortens idrottstävlingar – särskilt lagidrotter – att folk får uppleva en gemensam känsla av upprymdhet, ja till och med eufori!? Och då menar jag inte bara lagkamraterna utan alla i hela landet. Alla soffidrottare som har följt med matchen på TV och även de som inte följde med, men som får läsa om segern på nätet när de vaknar på söndagsmorgonen, eller hör om den när de hör nyheterna på radion. Alla kan väl behöva lite orsaker till att vara på gott humör – inte minst nu när ännu en snöstorm nalkas, precis i början sv sportlovet när folk glatt sig åt att hinna vara ute och njuta av solsken och frisk luft… Grattishälsningar till både Kerttu och Lejonen!

Siv Ekström, rektor för Medborgarinstittutet i Mariehamn 

Av kärlek till språkvården

Terjärvpojken fick ut sin uppsats i skolan. Dessvärre var vitsordet 4 och gossen kunde inte dölja sin frustration.

”Säätan. Hä ä hä ända språtji ja kan!” utbrast han. (Må Terjärvborna ursäkta mina något bristfälliga insikter i deras dialekt). Den gamla anekdoten har jag återkommit till flera gånger under mitt yrkesverksamma liv eftersom det svenska språket alltid stått i centrum i mitt jobb. Hur kan vi bejaka den språkliga utvecklingen hos våra barn och unga? Kommer vårt språk att överleva?

Mikael Sjövall skriver i Hbl 12.1.2021 om språkvård, statiska finlandismer och ivern att bannlysa svenska ord som används i Finland och han låter bland annat förstå att Institutet för de inhemska språken bestämt att det exempelvis heter badstrand och ställa in i stället för simstrand och inhibera.

Hur ofta har jag inte hört uttrycket ”men min modersmålslärare lärde mig att det heter så här”! Lika många gånger har jag fått diskutera hur språket lever och förändras på precis samma sätt som samhället också förändras. Jag har också lärt mig att jag aldrig blir fullärd när det handlar om språk. Ju mer jag lär mig, desto mer ödmjuk blir jag inför språket och desto mer har jag att lära mig.

I mitt jobb får jag ofta ta ställning till vilka svenska begrepp vi ska använda när det handlar om utbildning på svenska i Finland. I det arbetet tar vi ställning till begrepp som används i Sverige och hur kontexten ser ut hos oss. Vilket begrepp passar in i vårt samhälle och i vårt utbildningssystem? I vilken mån kan vi använda samma begrepp som i Sverige? I den diskussionen har Institutet för de inhemska språken varit en självskriven samarbetspart. Jag tyr mig ofta till dem, oberoende av om det handlar om längre översättningsprocesser med läroplansgrunder eller enskilda begrepp. Men jag har aldrig uppfattat institutets arbete som auktoritärt eller hört någon av språkvårdarna säga att de bestämmer över språket och att de vill att vi förkastar vissa ord, tvärtom.

Den beskrivning av språkvårdsarbetet som kolumnen målar upp påminner lite om andemeningen i uttrycket ”men min modersmålslärare lärde mig att …”. Då snackar vi om språkliga pekpinnar, rätt och fel, svart och vitt. Vi kan skriva raljerande om orden och begreppen vi använder, men vi ska inte göra oss lustiga över en hel yrkeskår. För mig ter sig kolumnens bild av språkvård som ”mossig och föråldrad” och motsvarar inte mina egna erfarenheter av språkvård på svenska i Finland. Dagens språkvård uppfattar jag som en mångfacetterad diskussion där man för resonemang och kontextualiserar frågeställningar.

Språk och språkvård mår bra av diskussion och under de senaste veckorna har vi fått läsa rätt många artiklar om allt från nyord till språkfrågor som irriterar läsare. Det är positivt. Inom skolvärlden brottas vi med bristande intresse för läsning, vilket i förlängningen också innebär att språkkänslan försvagas. Vi får alltså fortsättningsvis jobba med Terjärvpojkens språkliga utveckling. Därför behöver vi visa att språket faktiskt är både intressant och viktigt och att det språk som används i våra medier har betydelse. Framför allt vi, i egenskap av publicister, frilansjournalister, lärare, språkvårdare, är viktiga språkliga förebilder. Och nej, vi har inte råd att fjärma oss från svenskan i Sverige. Men det innebär inte att vi ”utplånar kittet i vår kulturella särart” eller att vi idkar ett kulturellt självförakt, däremot ska det innebära att vi är medvetna språkbrukare. Vi behöver faktiskt veta vad som skiljer åt och förenar svenskan i Finland och Sverige. Jag har inga problem med krydda mitt språk med stundom (en favorit, faktiskt) och barnen går glada i hågen till simstranden. För mig handlar det inte om vilket begrepp jag använder, det viktiga är att jag vet när och hur jag använder det. Språkvård och medvetenhet om mina egna språkliga val är aldrig något lösryckt, utan bör ses i en kontext, i ett sammanhang.

För mig är språkvård en ständigt pågående diskussion där språket går i dialog med samhället, böljar fram och tillbaka, tänjer, kniper tag, växer och ger mig ramar för min egen språkliga utveckling.

Pamela Granskog uppskattar språkvårdarnas arbete

När våren inleds med ”voi v#**!%!n kevät”

Bättre en son inlåst på toan än tio i skogen?

Vi inledde året med en inrikes skidresa och väl hemma på trettondagen, efter en tillräckligt lång bilfärd, var det som vanligt tävling om vem som först hinner till toaletten. Sonen vann och drog hastigt igen dörren med en hård smäll. Maken och jag hörde hur dörren klickade till och insåg med ens vad som hänt.

Det är inte första gången dörren krånglar. För flera år sedan blev sonen inlåst på toaletten och husbolagets servicepersonal måste tillkallas. Låset reparerades och höll för trycket till 2021. Då var det dags igen. Ingen blev inlåst den gången emedan dörren varken kunde stängas ordentligt eller låsas. Corona-året ledde till brist på gäster och familjen klarade sig bra med en krånglande olåst toalettdörr. Men ändå var ett av makens nyårslöften att fixa toalettdörren. För på något vis känns det ändå mera bekvämt med en toadörr som både går att stänga och låsa. Men vi hann aldrig så långt. För nu var dörren både stängd och låst alltmedan en familjemedlem fanns på insidan och tre kissnödiga på utsidan. De tre på utsidan fick akut hjälp av husets övriga toaletter, men visst är det lite olustigt att gå mot ett veckoslut med ett barn inlåst på toan?

Sonen var egentligen på väg ut för att träffa några kompisar, men meddelade dem från toan att han var inlåst och därmed försenad. En av kompisarna lär ha ställt den mycket relevanta frågan: ”Hur är det möjligt? Du har ju varit inlåst där tidigare?”

Vi försökte skruva loss allt som gick att skruva från utsidan och sonen försökte det han kunde från insidan.

”Du har ju vatten i alla fall. Och luften räcker till”, tröstade vi medan vi höll på.

Inget hjälpte så till slut tillkallades låssmeden. En tystlåten man i 25-årsålden uppenbarade sig bakom vår ytterdörr och inledde sitt arbete. Efter 20 minuter yttrade han den första hela meningen när han sa att han måste gå ner till bilen för att hämta mer redskap. Borren gick het och sonen tyckte det luktade rök på insidan, men den fåordige låssmeden fortsatte ihärdigt sitt jobb. Efter 45 minuter hörde vi honom plötsligt utbrista ”moro!” och insåg att han stod öga mot öga med sonen.

”Paljon kiitoksia”, sa den lättade sonen när han kom ut.

Jag tror nästan att låssmeden log lite.

”När jag i ett skede hörde honom väsa `voi vittujen kevät´ på andra sidan dörren tänkte jag att det här nog blir en lång sittning”, viskade sonen när han lagt sig på sin egen säng för att pusta ut.

Riktigt så långt hann inte våren framskrida, men nu har vi i alla fall ett nytt lås, dessutom ett som är planerat för offentliga utrymmen.

”Jag lovar att dörren murknar innan det nya låset ger upp”, sa låssmeden när han gick.

Nu har vi avkrävt ett löfte av sonen att aldrig mera bli inburad, vare sig hemma eller på något annat ställe. Vad kalaset kostade tänker jag inte berätta, men vår familj kunde ha åkt slalom ytterligare tre dagar i Himos för hundralapparna. Å andra sidan får jag väl väga det mot en frigiven son och en toadörr som går att både stänga och låsa.

Pamela Granskog är inte bortskämd med låsta toalettdörrar

Med respekt för ordböcker och vaccin

På omvägar lärde lektor Piipponen mig att kunskap är något som kräver ödmjukhet.

”Har ni hört historien om lektor Piipponen?” frågade min gymnasielärare i finska i tiderna när klassen för hundrafemtielfte gången funderade på hur ett ord skulle stavas.

Och ja, hela klassen hade hört historien om lektor Piipponen. Flera gånger, faktiskt.  Essensen i den sedelärande historien om lektor Piipponen (såvida hen verkligen hette så?) var att förhålla sig med ödmjukhet till den egna kunskapen. Man kan aldrig slå upp för många gånger i en ordbok, helt enkelt. Lektor Piipponen lär ha suttit i Studentexamensnämnden, men den lektorn satte sig aldrig på höga hästar. Nej, lektor Piipponen var aldrig för säker på sig själv för att inte slå upp i en ordbok. Det ville vår finsklärare lära oss. Han lyckades väl.

Den anekdoten har jag burit med mig och citerat i många repriser under årens lopp, inte minst med tanke på att jag de facto själv sitter i Studentexamensnämnden idag, även om jag representerar ett annat språk. Ordböcker som exempelvis SAOL är viktiga arbetsredskap också för mig. Jag är inte fullärd, och framför allt ska jag aldrig inbilla mig själv att jag någonsin blir det. Det finns alltid utrymme för att lära sig nytt. Enkelt sagt: ju mer jag lär mig om mitt eget ämne, desto mer inser jag att det finns sådant som jag fortfarande inte kan. Man ska förhålla sig med ödmjukhet till kunskap, så där som lektor Piipponen gjorde.

Anekdoten om lektor Piiponen känns mera aktuell än någonsin när vi börjar tala om covid-19 och vaccin. För nu möts jag av många säkra påståenden om vaccinet, dess inverkan på min kropp och pandemin. Mitt eget kärnområde är det svenska språket, litteraturen och skolan. Där finns min huvudsakliga kunskap. När det handlar om övriga ämnen kan jag googla, läsa rapporter och försöka lära mig på egen hand. Men jag är ständigt medveten om att det inte är mitt primära område. Jag känner mina egna begränsningar.

Jag vet inte tillräckligt om medicin och vacciner för att sätta mig upp emot dem som representerar forskning i den vetenskapliga disciplinen. Det innebär inte att jag blint litar på allt och alla. Ingen har lovat mig att vaccinet räddar mig från allt. Däremot skyddar det mot allvarligare följder. Det hjälper både mig själv och mina medmänniskor – och framför allt sjukvårdspersonalen. För mig räcker detta. Visst har jag funderat och tänkt, vägt för och emot – för det är både min rätt och mitt ansvar. Jag har frihet att välja och jag väljer vaccin.

Aldrig tidigare har jobbet med nationella läroplaner känts så angeläget som nu: Att lära morgondagens beslutsfattare vad källkritik, vetenskap och forskning står för. Att lära dem att frihet och fri vilja också innebär ett ansvar mot vår nästa.  Att kunskap också innebär ödmjukhet inför både den egna och andras kunskap.

För jag tror det var just det som min gymnasielärare i finska ville lära oss.

Pamela Granskog tar ödmjukt och tacksamt emot vaccin

Om barn, egoism, solidaritet och ovisshet

istockphoto

Jag minns att jag någon gång på 1990-talet hörde dagvårdspersonal förundra sig över föräldrar som valde att lämna över ansvaret för sina barn på far- eller morföräldrarna och på dagis, medan de själva åkte på semester en vecka. Rena rama höjden av egoism! Föräldrarna däremot kanske tänkte att det var det enda rätta för dem att i längden orka med småbarnen, jobbet, varandra och övriga förpliktelser i vardagen.

Själv förundras jag ändå betydligt mer över hur det är möjligt att kriget i Syrien får fortgå med tanke på barnen där. Redan i ett tidigt skede av kriget framgick det av studier att barnen for illa av det. Men historien har också tidigare visat att makt och oljetillgångar är betydligt viktigare frågor än barns välmående.

Följderna av kriget i Syrien har vi fått känna av i Europa, fastän många inte skulle vilja det. Vi hade nog med våra egna problem här, ansåg många. 2015 kom ju dessutom inte bara syrier utan också andra flyktingar från Mellanöstern och Afrika plötsligt till Europa. Då ställdes ofta frågan varför det mest var män som flydde? Hur kunde de lämna kvinnor och barn i fara på det sättet? Borde de inte stanna och ta hand om kvinnorna och barnen, eller skicka just kvinnorna och barnen istället? De flyende männen och deras familjer ansåg det kanske helt enkelt vara lättare att männen åkte.  Det alternativet var för många både billigare och mindre riskfyllt. Och vilken ansvarsfull förälder skickar i väg sitt eget barn på något som med största sannolikhet är både farligt och ovisst? 

Nu under pandemin har de vaccinerade mot covid-19 alltmer uttryckt sin frustration över egoisterna som valt att inte vaccinera sig. Helt ogenerat går de omkring väl medvetna om att de riskerar att belasta sjukvården på intensiven och med långtidscovid. De ovaccinerade å sin sida tycker att de vaccinerade är osolidariska och egoistiska med sitt krav på coronapass i allt fler sociala sammanhang. Ska de behöva mista jobbet också för sina hälsoprioriteringars skull? Och varför måste barnen vaccineras? Är inte det lite väl riskfyllt?

Vet vi med säkerhet att de föräldrarna som åkte på semester utan barnen gjorde fel? I vissa fall var det säkert ett dåligt beslut, men i andra ytterst nödvändigt för familjehelhetens skull. Alla fäder som flytt ensamma till Europa utan sina familjer har haft tid att begrunda huruvida det var rätt beslut eller inte.

Vi vet inte heller med säkerhet vad den pågående pandemin kommer att innebära, hur länge den kommer att fortgå eller hur många varianter vi ännu har att ta ställning till.  Vi vet att barn och ungdomar farit illa socialt som en följd av den, vår framtid på sätt och vis. Hur vi reparerar det, finns det säkert flera svar på.

Sammanfattningsvis är det en svår konst för oss människor att respektera varandra och de beslut vi hela tiden fattar. Solidaritet och egoism hänger ihop, vi behöver vara egoister för att orka vara solidariska och ta hänsyn till andra. Det kluriga är att definiera när någon är egoistisk respektive solidarisk, särskilt när tuffa tider råder och vi lever i ständig ovisshet.

Nya traditioner

Nej hoh, hoh, nu har du nog blivit miljöskadad av ditt jobb! utbrister en bekant då jag berättar att jag ska åka på språkkurs över julen. Nja, snarare inspirerad av kursen jag går på, skulle jag väl själv säga. Och när en annan bekant undrar om jag har ”allt klart” inför julen, känner jag att mitt beslut är riktigt. Inga krav, ingen press på att göra varken det ena eller det andra som hör julen till. Inte för att det är någon annan än jag själv som i så fall ställer de kraven. Men det kan vara nog så ansträngande – ofta kräver vi mycket mera av oss själva än av andra.

Men missförstå mig inte, jag tycker faktiskt om julen. Därför tog jag fram granen redan till lilla jul för att hinna njuta av den hela december. Och ja, du hörde rätt: Jag tog fram den. Det betyder alltså att det inte är en levande gran, något som jag fram till i fjol aldrig skulle ha kunnat tänka mig. Men ibland känns tiden mogen för att frångå gamla traditioner.

Varje morgon när jag försöker lista ut vem som gömmer sig bakom tomtemasken i dagens tidning, funderar jag på samma frågor som tomtegummorna och -gubbarna besvarar. Ännu har jag inte kommit på någon sådan jultradition som jag tycker att är så viktig att jag absolut måste hålla fast vid den. I min ungdom och mitt tidiga vuxenliv skulle jag utan tvekan ha svarat juldagen. Den var helgad åt läsning av en god julklappsbok, och helst ville jag strutta omkring i pyjamas hela dagen.

Men det funkade förstås inte mera när jag ”blev med hund”. Och idag skulle jag inte ens kunna tänka mig att tillbringa en hel dag degande i soffan. Men det där med att försjunka i en god bok på juldagen hänger onekligen kvar, även om omgivningen numera kan variera. I år kommer det att ske på väg till min språkkurs. Och vem vet, kanske det blir min nya jultradition?

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis och en inbiten språknörd

Vem formar vår kunskap?

Under mitt första år som doktorand gjorde jag en litteraturöversikt kring forskning om tillit. Jag trodde mig ha hittat de mest relevanta, oftast citerade verken och skrev en uppsats i en känsla av att jag hade koll på tillitforskningen. Men nu under det andra doktorandåret märker jag att den existerande tillitsforskningen, speciellt vad gäller hur tillit har konceptualiserats (vad är egentligen tillit? hur ska tillit beskrivas?) är ganska ensidig.

Om vi tittar på vem som citeras i tillitsforskning är det ofta män, ofta vita män från västerländska universitet. Då blir teoretiseringen och hela den epistemologiska tankegången ganska ensidig. Vi vet t.ex. väldigt lite om hur tillit ur ett sociologiskt eller socialpolitiskt perspekvit har konceptualiserats från ett Mellanöstern perspektiv eller ett Västafrikanskt perspektiv. Eller hur t.ex. unga kvinnor med en annan socioekonomisk bakgrund än Anthony Giddens och Niklas Luhmann ser på tillit.

I min forskning tittar jag på hur unga personer med flyktingbakgrund upplever tillit eller misstro i myndighetsmöten. Vad är det som gör att Shadia litar på FPA? Eller inte litar? Hur byggs tilliten upp i dessa myndighetsmöten? Och då blir det lite problematisk om hela min teoretiska grund bygger på en teoretisering av tillit utgående från ett relativt tryggt, socioekonomiskt välställt perspektiv. Då syns inte maktdistansen i dessa möten, att Shadia har betydligt mindre makt än Per som jobbar på TE-tjänsterna. Då syns inte heller olika andra sociala kategorier som kan påverka tilliten i dessa möten, hur ser Per på att Shadia är en kvinna, är rasifierad, är ung? Medvetet eller omedvetet kan det- vilken min forskning visar- leda till att Shadia kategoriseras på ett visst sätt av myndigheterna och därmed handleds in t.ex. på vårdbranschen.

Vi kan också fråga oss om tilliten är en sorts forcerad tillit här i vårt välfärdssamhälle eftersom så många tjänster (t.ex. integrationsutbildning) ofta är kopplade till myndigheter. För att få tillgång till en integrationsutbildning behöver du ha en relation till TE-tjänsterna, gärna en relation där du litar på myndigheterna. Det finns således få alternativ för personer med flyktingbakgrund att inte vara i kontakt med myndigheterna, och här är det intressant att fundera kring vilken form tilliten har i dessa möten. Eller är det alls tillit?

Därför behöver vi alltså en större bredd kring hur hela begreppet tillit konceptualiseras och teoretiseras. Vi behöver ett intersektionellt perspektiv i teoretiseringen av tillit i myndighetsmöten. Tillit kanske inte alls är en poisitiv känsla kring den andra personens agerande, utan ses eventuellt på ett helt annat sett av både kund och professionell- om vi bara breddar perspektivet.

Slutligen handlar det om vem som har makt att forma vår kunskap, vem har en röst att säga vad tillit är, vem har strukturell plats och förutsättningar (utbildning, tid, inte behöver sköta hem eller barn) att forma vår kunskap. Och skapar vi plats för tillräckligt många olika perspektiv på vad tillit är får vi en mycket bredare bild av tilliten. Det har inget något att förlora på, tänker jag.

Njutningens tid

Tid att tänka. Tid att njuta. Varför är så mycket av tillvaron vara prestationer? När ska jag lära mig att bara njuta? Vad är det som ska till för att jag ska ändra mina vanor, ändra mina prioriteringar och bli bättre på att finnas i ögonblicket?

Alltid dessa frågor. Sällan några svar. Så blir det när jag har ett par ögonblick över. Normalt fylls dagens alla timmar på ett eller annat sätt. När julen kommer närmare och ledigheten väntar bakom hörnet känns det ibland som att de sista veckorna är en lång transportsträcka, något att klara av, att orka hålla ut. Kanske känner du igen dig.

Ja, det kan kännas som att åtgärdslistan är oändlig och aldrig tar slut. Så fort en eller flera saker är avklarade, väntar nya. Även ledigheten skall gärna delas in i moduler, och bockas av från en liknande lista. Men det tar ju aldrig slut!

Kroppen tveksam

Jag gör, för andra gången i år, en uppföljning av hur min kropp mår. Under fem dagar har jag en mätare på mig dag och natt. Den mäter puls, återhämtning, belastning, sömn och flera andra saker. Nu har vi haft genomgång av resultaten. Resultaten blev inte riktigt vad jag hoppats på.

Jag har för mycket stress i vardagen, och på helgen. Jag rör mig för lite, tränar för lite, och kroppen får inte tillräckligt med tid, kärlek eller utrymme för att återhämta sig. Det är frustrerande, för jag tyckte ändå att det var en ganska normal och bra period som mätningen genomfördes under. Jag tänkte att nu borde det också synas i värdena.

Och visst hade jag lite bättre resultat än i början av året. Men ändå. Jag ligger under de värden jag vill ligga på, och jag ligger lägre än jag trodde. Uppenbarligen är det så att jag inte lyssnar på vad min kropp försöker säga. Jag måste alltså lära mig att bli mer lyhörd, och jag måste fundera över mina prioriteringar. Annars riskerar jag att köra rätt in i väggen. Och det är inte roligt.

Det är lätt att hamna i en intensiv spiral. Det hektiska tempot blir det vanliga. Jag har intalat mig själv att jag nog klarar av det. Att jag till exempel bra kan göra flera saker samtidigt.

Så lätt det är att lura sig själv.

Återhämtning som prestation

Visst försökte Anki se de positiva i mätningsresultaten. Hon talade om långsiktighet och baby steps. Att jag fick lite bättre siffror än förra gången. Det låter ju bra. Genom att fokusera på vad som har gått åt rätt håll ville hon få mig att inse processens gång, och takt. Inte bara stirra på siffrorna utan se riktningen.
Men sen är det den där inre självbilden. Den som jag inte får att överensstämma med resultaten. Och resultaten ljuger inte. Alltså måste det vara jag som gör det.

För livet är ju ingen prestation. Inget man ”klarar av”. Det egna välmåendet, och därmed livslusten, och orken, går inte att trolla fram, eller bocka av från en lista.

Så nu går jag

Att stänga datorn och bestämma att arbetsdagen är slut, att promenera hem istället för att ta metron, att öppna en bok och stänga ute resten, att beställa tid hos massören, det är sånt som finns högst upp på min önskelista till jul.

Vad önskar du dig?

Johanni Larjanko bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir

Förlåt att jag stör,

… du har säkert massor att göra, är en vanlig inledningsfras jag får höra när någon tittar in på mitt arbetsrum eller ringer upp. Folk är artiga. Samtidigt styr det fokuset i just den riktningen att jag har sååå mycket att göra och jag måste vinnlägga mig om att inte falla in i det tänket. För det påverkar genast mitt varande och upplevelsen av uppgifternas omfattning. I stället försöker jag uppfatta frågan som fransmannens Ça va ? som inte är tänkt för några längre utläggningar om ens bekymmer eller arbetsbörda utan bara just en artighetsfras. Och så fokuserar jag på den andras egentliga ärende.

Det oaktat finns det naturligtvis dagar då arbetsuppgifterna hopar sig. Hur vi tacklar dem är individuellt men ganska många av oss har säkert sina att göra-listor och sina röda flaggor i e-posten. Risken är att antalet röda flaggor växer lavinartat under de här dagarna och efter det ser man inte mera skogen för bara träd. Eller hm… det var kanske inte det korrekta uttrycket. Tvärtom blir det ju en skog av alla flaggor och då urskiljer man inte mera de enskilda träden. Men det goda är att världen sällan går under för den skull. Åtminstone har den inte ännu gjort det fastän jag hittat röda flaggor från förra våren som jag inte har åtgärdat. Av någon märklig anledning har frågorna löst sig ändå.

Numera försöker jag städa undan mina röda flaggor ganska drastiskt: Om de är äldre än en månad deletar jag dem utan att ägna dem någon större uppmärksamhet. Kanske försvann något viktigt, kanske inte. Men det som garanterat händer i det ögonblick då antalet röda flaggor blir överskådligt, är en stor befrielse, en känsla av att arbetet är greppbart. Och det ger energi i vardagen.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Afrikas stjärna- om förtryck och förståelse

Diskussionen om förtryck och samhällsutveckling är aktuell igen, tackvare ett inlägg på social media om Afrikas stjärna och spelets rasistiska porträttering av Afrika. Det som stör mig mest är nonchalansen då folk kommenterar att denna diskussion är onödig eller översensitiv. Mest därför att ett sådant uttalande påvisar brist på förståelse om hur förtryck tar sig uttryck och hur slaveriet och kolonialiseringen ännu idag har konsekvenser för personer med afrikansk bakgrund.

Men framförallt, som Paco Diop klokt skriver, så är det inte min eller din roll som vit att definiera vad som upplevs som rasistiskt. ”Älä edes yritä ohjata tai määritellä, mitä rasismin pitäisi olla rasismin uhreille”. Då är det nonchalant av t.ex. Esko Valtaoja (visst, med enorm kompetens i astrovetenskaper) att kritisera hela diskussionen. Jag undrar hur han på riktigt tycker det är hans roll att avgöra vad som är rasistiskt eller ej? Eller att hävda att rasproblematiken ligger någon helt annanstans än i Afrikas stjärna? Då skulle det vara skäl att påvisa kunskap om dekolonialistiska teorier, maktteorier eller teorier kring aktörskap och nedtystning eller kanske själv ha levd erfarenhet av kolonialistismens effekter.

Här kan vi dra paralleller till när en vit man skriver att det inte finns rasism i Finland, för han har aldrig upplevt rasism. Ingen annan än den som själv hör till gruppen som berörs har tolkningsföreträde. Vi andra kan försöka förstå och skapa förändring, men aldrig förneka. Som jag skrev om diskussionen kring glasspinnen så är det istället Eskos och min roll att lyssna och förstå hur förtrycket tar sig i uttryck, hur det känns generation efter generation. Och framförallt istället för att kritisera känslor jag aldrig kommer att förstå, skapa plats för förändring.

Samhället utvecklas hela tiden i takt med att den som saken berör säger till, att detta är inte okej. Här, igen, ska vi vara medvetna om vem som har röst att säga till, vem som blir hörd, hur makten strukturellt är fördelad. Jag har absolut ingen förståelse för personer som kritiserar en ung utbyteselev för att hen lyfter upp frågan om Afrikas stjärna. Det är kanske inte en stor grej för dig, men för henne är det, så låt henne prata och lyssna istället för att kritisera. Sen tänker jag att det inte – igen- är ”bort från oss” om Reissumies eller Afrikas stjärna eller glasspinnen ändrar namn, medan det för personer som berörs är ett steg mot ett mera rättvist samhälle, som inte återskapar förtryck. Vet du vilket mod det krävs av henne och hur mycket kritik hon nu får? Och ändå, ändå tog hon fighten. Så fundera två gånger före du kritiserar personer som modigt lyfter upp förtryck och orättvisor.