”Bara en vanlig människa”

På TV visas bilder av ödelagda städer i Ukraina, en otrolig förstörelse som framstår som brutal och onödig. Flyende mammor med sina barn lämnar sitt hemland ovetande om och när de kan återvända medan papporna stannar kvar för att strida. 

”Jag är bara en vanlig människa” sa en kvinna som tillsammans med andra frivilliga tar hand om flyktingar som kommit till Åland. Men det är inget ”vanligt” hon och de andra gör: de åker iväg till Polen och hämtar folk som har flytt från kriget i Ukraina, de organiserar bussresor för att kunna leverera mediciner och andra produkter för att underlätta flyktingmottagandet i Polen och sen på returen få med sig flyktingar till tryggheten, de öppnar sina hem för främmande människor, de startar sidor på Facebook för att informera och för att samla in förnödenheter.

På Åland finns ingen flyktingmottagning, så det är flyktingförläggningen i Pansio som blir ”våra” flyktingars formella tillhörighet. För att kunna ta emot den ”mottagningspeng” som flyktingar har rätt till måste man ha ett IBAN-kontonummer, fick våra aktivister erfara. Och ansökan om den pengen måste göras senast den 24 mars. OK, inget är omöjligt för eldsjälarna i det här sammanhanget. Idag, och på tisdag och onsdag håller Ålandsbanken extraöppet på kvällarna för just det här ändamålet och via djungeltelegrafen har man bådat upp ryskspråkiga frivilliga som ska komma med till banken och hjälpa till med blanketterna. Då ska man kunna skapa ett bankkonto åt sig och dessutom ansöka om mottagningspengen. 

Ingen vet någonting om framtiden, men här och nu kan man agera för andra människors bästa, spontant och utan att tveka pruta på sin egen bekvämlighet för att göra en insats. 

Siv Ekström
Rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn

Idrottseufori

Aldrig har jag ställt väckarklockan på något okristligt tidigt klockslag för att följa med någon idrottstävling som utspelar sig på andra sidan jordklotet. Det måste först understrykas. Och det hade jag inte gjort i går heller. Men med ålderns rätt vaknar jag numera ofta redan vid fyra-femtiden på morgonnatten av att naturen kallar. Efter en hastig utflykt till badrummet kan jag sedan om jag har tur somna om eller åtminstone slumra lätt tills väckningen kommer kl. 06:30. I går när jag skulle smyga till toa kvart i fem upphov maken sin röst och konstaterade ”nu börjar snart tremilen”. 

Trots mitt bristande intresse hamnade jag alltså i soffan framför TV:n och såg alla dessa kvinnor staka sig fram i kyla och motvind i den kinesiska fjällvärlden. Ingen chans till finländsk medalj, konstaterade vi, Kerttu Niskanen kanske blir 0,4 sekunder efter någon annan igen. Det var tur att de visade repris på klippet när hon susade förbi den svenska åkare som prenumererat på tredjeplatsen nästan hela loppet, för just när det hände tittade jag bort. NU blev det spännande! Hur gick det där till? Men så kom en ryska och närmade sig och de där 0,4 sekunderna började spöka igen. Det var helt otroligt att se hur Niskanen susade fram emot mållinjen och knep tredjeplatsen. Särskilt euforisk var hon inte i början i alla fall, hon föll ihop och låg i det närmaste livlös i snön tills någon kom rusande med ett täcke att värma henne med. Men när hon litet senare studsade upp och ner på prispallen och bara strålade av glädje fick man en aning om hur hon kände sig.

Kerttu NIskanens medaljglädje (Bild från Ilta-sanomats webbsidor)

Vi kunde absolut inte vänta oss att det skulle bli mera av samma vara när vi övergick till att följa finalmatchen i ishockey. Det var inte läge att återgå till sängen, klarvaken som man blivit, så det gick av bara farten att börja följa med pucken istället för skidstavarna. Någon sa att det var ett-noll när vi kom in i utsändningen och i några sekunder trodde jag att de menade att Finland ledde, men så fort som siffrorna började synas uppe i vänstra hörnet av skärmen fick man klart för sig vem som skjutit mål. När det blev reklampaus eller paus mellan perioderna bytte vi till någon annan kanal och när vi bytte tilllbaka hade det redan blivit ett-ett. Alla vet förstås att det blev två-ett också, och hur spännande det var under de sista minuterna av matchen. 

När man ser alla spelarna kasta upp sina hjälmar och klubbor i luften och sedan långt om länge hänger sig åt att KRAMAS så blir man ju glad och lite lite euforisk själv. Nackdelen är förstås att nationalismen får lite extra näring och sen förstås det faktum att det andra laget tårögt och deprimerat upplever ett smärtsamt nederlag. Men eftersom det kommer fler tävlingar kommer de också snart att få uppleva segerns sötma. Just när det gäller ishockey i OS har Finland väntat på guld i 70 år, så det skulle kunna vara på sin plats att utbrista ”äntligen!”.

Visst är det ett av de stora plussen med den här sortens idrottstävlingar – särskilt lagidrotter – att folk får uppleva en gemensam känsla av upprymdhet, ja till och med eufori!? Och då menar jag inte bara lagkamraterna utan alla i hela landet. Alla soffidrottare som har följt med matchen på TV och även de som inte följde med, men som får läsa om segern på nätet när de vaknar på söndagsmorgonen, eller hör om den när de hör nyheterna på radion. Alla kan väl behöva lite orsaker till att vara på gott humör – inte minst nu när ännu en snöstorm nalkas, precis i början sv sportlovet när folk glatt sig åt att hinna vara ute och njuta av solsken och frisk luft… Grattishälsningar till både Kerttu och Lejonen!

Siv Ekström, rektor för Medborgarinstittutet i Mariehamn 

Granar och tallar

En strålkastare lyser starkt borta i skogen på andra sidan byns åkrar. Mitt i natten. Vad kan det vara som pågår? Ett starkt vitt sken som lyser ända in i köket. Det kan väl inte ha hänt någon olycka? När jag vaknade på morgonsidan vid sextiden lyste det fortfarande, men kanske den nu hade flyttat sig en aning norrut? Nu kunde man höra vissa ljud, men varför skulle någon vara ute med en grävmaskin den här tiden på dygnet?

Det var en skogsprocessor visade det sig när maken gick på promenad senare på dagen. De har långa dagar de där moderna skogshuggarna. Klockan elva på kvällen var den inte slut och den nya arbetsdagen hade tydligen börjat redan före klockan sex nästa morgon.

Den fina skogsstigen som funnits sen jag var barn är nu ett minne blott. Den stora majestätiska granen vid infarten till en av våra små åkrar ligger raklång på marken. Hundra årsringar minst kan man räkna till. Min ”hästbjörk” är förstås också borta. 

När jag i tio-tolvårsåldern ibland hämtade hem våra åtta kossor från betet bakom grannens skogsskifte gick jag den här vägen. Jag som drömde om att ha en häst sprang ofta några meter från stigen och satte mig på den krokiga björken som av någon anledning format sig som en hästrygg och där lekte jag en stund att jag red. Fyrtio år senare, när min tolvåriga dotter och jag första gången red den här stigen på våra nyförvärvade islandshästar, tänkte jag på flickan på björkstammen. Äntligen hade drömmen slagit in!

Men nu är stigen borta. De höga granarna ligger på marken, mossan är täckt av grenar och kvistar och det är svårt att komma fram. Förstås är det ett under att den här stigen har fått stå orörd i femtio år (eller mer, vad vet jag när det sist höggs där) Men kalhygge har det med all säkerhet aldrig varit där förut. Man hanterade inte sina skogar på det viset för hundra år sedan. Och trots att till och med skogsproffsen numera talar för ett annat sätt att avverka skog tar det länge innan den nya kunskapen slår rot i bredare lager. Tunga skogsprocessorer är inte det enda sättet. Tomma kalhyggen inte heller. Det finns utredningar om hur mycket bättre det är att ta ut virke på ett skonsamt sätt och låta skogen växa på ett naturligt sätt istället för att hugga slätt och plantera tusentals små gran- eller tallplantor i raka rader. Efter Alfrida-stormen får några år sedan och de stora avverkningarna som skett sedan dess finns det inte många skogsmiljöer mera kvar att rädda. Kantarellställen och bär att plocka täcks av högt gräs på de öppna hyggena och rådjuren har inte längre några buskage att gömma sig bakom. Tänker på hur Ehrs-Åke instruerade den unga pojken som lärde sig att gallra i skogen: ”glöm inte att lämna lite buskar åt rådjuren”. 

Kalhygge kan man ändå inte kalla det här eftersom det verkar som om man lämnat ganska mycket tallar. Granbarkborren har gjort det omöjligt att spara granarna. Men ändå. Hästbjörken är borta och det fina ”rum” som stigen utgjorde är definitivt förlorat.

Siv Ekström
Rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn