Det där med Europa

Jag jobbade med EU-frågor i femton år innan jag började på Bildningsforum i augusti 2012 (som blev Bildningsalliansen 2013). Under den tiden lärde jag mig mycket om Europa, en del om EU, och en del om Finland. Även om jag inte i första hand skulle marknadsföra EU som sådant, utan arbeta för ökat samarbete mellan folkbildare i Europa så blev rollen tudelad. Efter att ha varit så mycket i Bryssel och suttit med på så många möten färgades mitt synsätt. Jag blev EU-påverkad. Detta trots att jag är (eller kanske var) en eu-skeptiker. Detta trots att utbildning är en nationell kompetens där EU har mycket litet at säga till om. Detta trots att de flesta organisationer är nationella och jobbar för att utveckla sitt eget lands utbildningssystem. Att sitta med nånstans, se och märka allt engagemang, delta i diskussioner, vara med och bygga upp något, det påverkar en. Att byta arbetsmiljö till Finland och mer specifikt svenskfinland var lite av en kulturchock. Naturligtvis kändes det ibland som att åka i gräddfilen, vi talade om stora övergripande och ganska abstrakta idéer. För det stora flertalet folkbildare är vardagen betydligt konkretare. En viktig del är alltjämt intressebevakningen, i första hand handlar det då om att säkra finansieringen. Det är mycket tal om pengar, arbetsmöjligheter, anställningstrygghet, grundfinansiering, statens ansvar. Även på EU-nivå kommer frågan om pengar nästan alltid upp.

Att byta perspektiv har varit roligt och nyttigt. Det nationella arbetet är så mycket konkretare. Och det finns mycket att göra. Samtidigt kan det kännas frustrerande med ett mer begränsat perspektiv och ett långsammare tempo. För visst, saker händer inte fort i EU, men det är ändå en känsla av fart kring utvecklingen. Så är det inte nu. Det är en fördel när nedskärningar och försämringar hotar. Systemet är trögt, det vänder långsamt, och tur är det. Samtidigt kräver det en annan sorts tålamod.

När man som jag dessutom är intresserad av ny teknik, sociala medier och IT-samhällets möjligheter blir det extra tydligt. Vi har så länge talat om potentialen, men jag har sett rätt lite av den i praktiken. Likadant med folkbildningen. Vi använder en retorik som inte alltid motsvaras av vardagen. Det finns ett glapp, som kunde bli en bra utgångspunkt för en kritisk självgranskning. Om vi inte vore så upptagna av att försvara oss mot hot utifrån, verkliga och uppfattade. Om vi inte hela tiden sprang efter utvecklingen och försökte minimera skadorna. Min dröm är att vi skulle forma och påverka samhället och dess inriktning. I den bästa av världar skulle den entusiasm och framåtanda som jag stött på i så många EU-sammanhang fusioneras med den verklighet som vi befinner oss i på skolorna och i cirklarna runt om i svenskfinland. Är det för mycket begärt?

Johanni Larjanko bloggar på Livslärd om varför det är som det är och det blir som det blir.