Äntligen bröllop!

Bröllopstårtan väntar på att bli uppskuren

Mitt i korrekturläsningen av nästa läsårs kurskatalog befinner jag mig plötsligt i Bologna. Nåja, så plötsligt var det förstås inte – visst var det planerat. I själva verket skulle det här bröllopet ha gått av stapeln redan för två år sedan. Men vi vet alla vad som hände – ”något” kom emellan. 

Också i år höll det på att gå tokigt för en del av gästerna på grund av den italienska transportstrejken som också drabbar flygtrafiken. Men de sista och mest långväga gästerna från andra sidan Atlanten hann lämpligt fram till huvudrätten. Slutet gott, allting gott alltså. Brudparet fick varandra på riktigt. Eller tvärtom var det väl egentligen; officiellt gifte de sig redan för två år sen men nu alltså inför släkt och vänner på en hejdundrande fest i den heta norditalienska sommarnatten.

Som du kanske vet har jag läst spanska i år, men min tanke var att repetera min reseitalienska från 80-talet inför det här besöket. Nå, så blev det nu inte. Men glädjande nog är språken så nära besläktade att jag märker att jag dels förstår mycket mera än tidigare, dels att italienarna förstår mina spanskinfluerade trevande ord. Och bäst av allt, de övergår inte genast till engelska utan hjälper mig på traven. Känslan av att ha klarat av ett inköp på italienska gör mig upprymd. Tänk att man kan bli så glad av så lite!

Till hösten tänker jag ändå inte övergå till att läsa italienska. Nej, jag ska nog ännu fortsätta något år med spanskan och synar därför det kursutbudet speciellt noggrant under min korrekturläsning. Som det nu ser ut blir det med största sannolikhet något med konversation på lätt nivå, så att jag äntligen skulle börja få ut alla de ord som under det här året har samlat sig på hög inne i min hjärna. 

Moa Thors, inbiten språknörd och rektor vid Helsingfors arbis

Famo och språkets flärd

Min famo (uttalas med kort a och kort m) talade om att dra på sig jacketten eller ”sjaketten” när det drog kallt. Det lät onekligen pråligt i mina barnaöron, nästan ett slags cape eller glittrande mantel ur sagornas land. Med ”sjakett” avsåg hon däremot en vardaglig, hemstickad tröja, ett slags kofta med knapprad. Enligt SAOB eller Svenska Akademiens ordbok syftar det franska lånordet jackett på en ”till mansdräkten hörande livrock med framtill rundade skört”. Ordet har också en betydelse av ”åtsittande, kort fruntimmerskappa” eller ”kofta'”. Den senare betydelsen är hämtad från Sömnadsbok för svenska hem och året är 1915.

Farmor Signe Valdine (f. Visti) och farfar Hugo Herrman Kronholm som nyförlovade i Skolparken, Jakobstad. Våren 1940, i skarven mellan vinter- och fortsättningskriget.

Min famo Signe Valdine föddes på julafton 1911, notera samtidigheten med sömnadsboken från 1915. Hon levde till nästan 85, ett enkelt och strävsamt änkeliv efter en relativt tidigt avliden krigsveteran. Efter en kort karriär som tobaksängel på Strengbergs fabrik under krigsåren, förblev hon hemmafru och fostrade tre söner i familjens frontmannahus.

Det var något elegant och stiligt över famo. Också över hennes språk. Hon serverade ”sidäär” ur sina sirliga, lövtunna dricksglas. Inte ”siidär”, såsom de flesta av oss uttalar bubbeldrycken. Jag tyckte det var festligare med famos ”sidäär” i jämförelse med vår ”siidär”. Efter skoldagen satt jag i famos kök, drack denna ”sidäär”, bläddrade i högarna av Svensk damtidning. Här lärde jag mig allt som är värt att veta om kungligheter, om kungafamiljerna och prinsessbröllopen, om tiaror och swarowskikristaller. Famo liksom klädde sitt enkla kök med flärd. Och det satt i språket, också i uttalet.

Famo mötte mig i kvisten och frågade ”Kombe do heilt allena? med en sjungande, vojande ton på ”heilt”. Ja, jag cyklade alldeles själv till famo. Men att cykla ”helt allena” är något annat, liksom lite upphöjt försakande. SO eller Svensk ordbok beskriver ordet ”allena” med lågtyskt ursprung och belagt i svenskan så tidigt som 1430, som ålderdomligt förutom i vissa uttryck som ”allena saliggörande” och ”mol allena”. Det senare motsvarar Pedersöredialektens ”heilt allena”. Och finns det någon dikt av vår nationalskald som unga fortfarande känner till så är det ”All­ena var jag,/han kom allena;/förbi min bana/hans bana ledde”.

Vilka av mina ord klingar ålderdomliga och just flärdfulla i ungas öron, kan jag undra. Jag äger definitivt ingen jackett, på sin höjd en kofta.

Annette Kronholm, modersmålslärare och projektledare för Skrivande skola

______

svenska.se hittas en ordens skattkammare, Svenska Akademiens tre ordböcker på ett bräde. SAOL (Svenska Akademiens ordlista), SO (Svensk ordbok) och SAOB (Svenska Akademiens ordbok). Alldeles gratis för den som vill botanisera i de svenska ordens stavning och böjning, i ordens histora och rötter, i ordens betydelse och fasta uttryck. Och mycket mer. De två första hittar du också som app på din telefon.