Ukulele och solpaneler

Medan vi åt leverbiffar och rotfruktsspagetti avhandlade vi Ukraina, corona och ålderstigna släktingar. Vid kladdkakan på kakao, dadlar, mandelmjöl och chiafrön kom vi in på betydligt mera upplyftande teman. Min väninna berättade med bubblande iver hur hon utmanat sig själv och gått med i en folkmusikgrupp med sin ukulele. Trots att hon redan ett par år deltagit i en ukulelegrupp, befann hon sig till 100 % utanför sin bekvämlighetszon i den nya gruppen, enda ukulelespelaren som hon var. Men just det gav henne den där kicken som hon saknat hela vintern. ”Det gör så gott att gå utanför sin bekvämlighetszon”, konstaterade hon belåtet. ”Det är det som ger de där små kickarna i vardagen.”

Månne inte också Dagny, världens äldsta bloggare som avled häromdagen, gick utanför sin bekvämlighetszon då hon som 99-åring deltog i en datakurs och beslutade sig för att börja blogga. På sin ingångssida skriver hon: ”Jag är en tuff tant, som gillar det mesta. Det kan vara en opera men det duger också med vanliga samtal om både roliga och svåra saker.” Och tydligen lyckades hon med att slå an den rätta strängen, för jag ser att hennes sida haft mer än fem och en halv miljon besök under de tio år hon hann blogga.

Jag funderar när jag själv medvetet sökt mig utanför min bekvämlighetszon. I jobbet sker det naturligtvis titt som tätt, men av någon anledning ger det inte samma tillfredsställelse att klara av någon obekväm utmaning på jobbet, som när jag själv valt att göra ett hopp ut i det okända. Att börja läsa spanska var ett litet skutt, men definitivt inte ut i det okända. Det oaktat glädjer det mig oerhört då jag plötsligt inser att jag kan följa med handlingen i min spanska favoritserie utan att läsa texten. Naturligtvis förstår jag inte vartenda ord, men tillräckligt för att hänga med.

Det som också glädjer mig är de långa vårdagarna. Solen har äntligen smält snön från mina solpaneler så att de kan börja förse mig med lite el, varje dag några kilowatt till. Trögt var det ännu för en dryg vecka sen då det första lilla hörnet på en enda panel hade blivit snöfritt – då steg produktionen till svindlande 0,06 kWh! Inte speciellt mycket att hänga i julgranen alltså, på sin höjd en liten ledlampa. Men till all lycka behövs inte julbelysningen mera, nu har vi ju nästan kommit ända fram till påska.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

57 nerkopplade minuter

”Klockan visade tre minuter över åtta. I 57 fucking minuter satt jag tyst och stirrade framför mig, innan vi fick öppna provet”, berättar dottern när hon kommer hem efter sitt första studentexamensprov. Läskompetensprovet i modersmål och litteratur.

En riggad men tom skrivsal väntar på sina examinander.

Till saken hör att det behövs en del förberedelser och säkerhetskontroller innan de digitala studentexamensproven kör igång. Examinandernas datorer ska bootas, alltså avskärmas från nätet och kopplas upp mot en server. Skolans teknik provkörs och testas en sista gång. Därefter är det bara att sitta och vänta på att proven släpps vid niotiden.

Så där satt hon, dottern. Mycket ovan vid att göra inget. Bara sitta, titta, inte prata. Inte kunna plocka fram skärmen vid minsta lilla dötid. Att dessutom tomglo och vara nervös samtidigt, sitta och memorera stilmedel och textgenrer en sista gång gjorde inte precis att minutrarna gick snabbare.

Den lilla rutan är navelsträngen och bardisken, shoppingplatsen och köksbordet – platsen där vi hittar information, konsumerar, bokar tid, diskuterar och håller kontakt, sänder hjärtan och kramar. Berättar att vi är här och vi finns. ”Kilroy was here” var det visst någon som kluddade på vessaväggen i högstadiet på 1980-talet. Och ja också ”Tomppa/Kickan was here” blev fingeravtryck av att vi fanns. Våra förfäder vikingarna ristade runor i motsvarande syfte, hieroglyferna hade samma narrativa funktion. Vi fanns en gång, vi var här.

Att döda tid har fått en närmast gemensam innebörd. Vi plockar fram mobilen, kollar nyhetsflödet, scrollar Twitter, checkar mejlboxen, klickar på en Instahändelse och ser kompisen ta lätta danssteg till ”What a wonderful world” i repeat”, djupdyker i fruktansvärda bilder från sönderbombade gator i Mariupol, Kiev – ett enmånadsflöde av mardröm och verklighet. Jag känner mig för gammal för TikTok, men där är 30-sekundersvideon för lång för att fånga intresset.

57 fucking minuter är en lång tid för en nedkopplad 19-åring. En evighet. Den bilden stämmer till eftertanke, också för mig själv.

PS. Apropå de stundentskrivningar som pågår i dagarna och som idag är helt digitaliserade, så kastade jag mig själv in i de nya proven. På min 50-årsdag för två år sedan. De något stirriga intrycken efter proven av en student anno 1989, som knackade ner 6000 tecken på sex timmar kan du läsa om här: 1. provet i läskompetens och 2. provet i skrivkompetens.

Annette Kronholm, projektledare för Skrivande skola, modersmålslärare och skrivforskare

”Bara en vanlig människa”

På TV visas bilder av ödelagda städer i Ukraina, en otrolig förstörelse som framstår som brutal och onödig. Flyende mammor med sina barn lämnar sitt hemland ovetande om och när de kan återvända medan papporna stannar kvar för att strida. 

”Jag är bara en vanlig människa” sa en kvinna som tillsammans med andra frivilliga tar hand om flyktingar som kommit till Åland. Men det är inget ”vanligt” hon och de andra gör: de åker iväg till Polen och hämtar folk som har flytt från kriget i Ukraina, de organiserar bussresor för att kunna leverera mediciner och andra produkter för att underlätta flyktingmottagandet i Polen och sen på returen få med sig flyktingar till tryggheten, de öppnar sina hem för främmande människor, de startar sidor på Facebook för att informera och för att samla in förnödenheter.

På Åland finns ingen flyktingmottagning, så det är flyktingförläggningen i Pansio som blir ”våra” flyktingars formella tillhörighet. För att kunna ta emot den ”mottagningspeng” som flyktingar har rätt till måste man ha ett IBAN-kontonummer, fick våra aktivister erfara. Och ansökan om den pengen måste göras senast den 24 mars. OK, inget är omöjligt för eldsjälarna i det här sammanhanget. Idag, och på tisdag och onsdag håller Ålandsbanken extraöppet på kvällarna för just det här ändamålet och via djungeltelegrafen har man bådat upp ryskspråkiga frivilliga som ska komma med till banken och hjälpa till med blanketterna. Då ska man kunna skapa ett bankkonto åt sig och dessutom ansöka om mottagningspengen. 

Ingen vet någonting om framtiden, men här och nu kan man agera för andra människors bästa, spontant och utan att tveka pruta på sin egen bekvämlighet för att göra en insats. 

Siv Ekström
Rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn

Tisdag 8 mars 2022

Helsingfors i mars
Dagens melodi

Kära dagbok.

Jag knäpper på kassettspelaren och gräver i lådan. Hittar ett gammalt band med REM. Du vet den där med Shiny Happy People och Losing my religion. Tittar ut genom fönstret på snöovädret. Riktigt än är våren inte här, så mycket är uppenbart. Jag håller tillbaka en impuls att öppna TikTok för lite mera doomscrolling. Det blir lätt för mycket av kriget om man inte ser upp.

En bensinkedja skickar mig epost med ett erbjudande om billig biltvätt. Bara idag, kvinnodagen till ära. Jag ska erkänna att jag inte riktigt ser kopplingen. Istället går jag igenom några av alla mina öppna flikar i webbläsaren. Fortsätter fylla i en applikation om ett par kompetensmärken. Funderar på några ords betydelser, och hur jag skall svara.

Letar efter nyheter att skicka ut i våra nyhetsflöden. Försöker fokusera, och hålla tankarna borta från kriget, och osäkerheten.

Kommer på att jag vill dokumentera hur vintern kom åter och tar ett foto genom fönstret som jag skickar ut i vår familjechatt. Sätter sedan samma bild på Instagram, tycker den är bra (det är samma bild som illustrerar denna text).

Sedan kommer Losing my religion, och det är nostalgiskt. Minns plötsligt människor, samtal, sådant som var viktigt i mitt liv på nittiotalet. Det är en konstig känsla. I think I thought I saw you try. But that was just a dream.

Försjunker i tankar en stund. De är mjuka och böjliga. Vill inte riktigt fångas, men retas gärna, just bortom räckhåll.

Drömmer om att anmäla mig till kursen i kreativt skrivande på Västra Nylands Folkhögskola. Ser på min till synes oändliga att-göra-lista och vill helst gå ut i köket för en kopp té och slutet på Karin Erlandssons Hem.

Vissa dagar är sådana.

Det är svårt att veta i vilken ände jag skall börja. Jag saknar kompass och styrfart. Har du det nånsin så? Hur gör du då?

Plogbilen kör förbi, sprider en ring av salt efter sig. Det kommer inte hunden att må så bra av. Saltet fräter tassdynorna. Måste undvika de gatorna.

Löser dagens Wordle, den var inte alltför svår. Det har snabbt blivit en daglig vana.

Tänker att nu måste jag ändå.

Så jag går ut i köket och knäpper på vattenkokaren.

När jag nästa gång lyfter blicken från skärmen har mörkret tagit över. Trots att vi går mot ljusare tider och dagarna är påtagligt längre känns det som om dagarna går väldigt fort. Det är morgon, klick, så är det sent på kvällen.

Ute fortsätter vita flingor att virvla. Dagens uppgifter är avklarade, eller framflyttade till imorgon.

Några enstaka bilar pilar förbi på vägen där nere. En nästan tom buss kör in mot centrum.

Jag tänker att det får räcka så för idag.

Glöm inte dialogen

Idag är världen är en märklig plats. Coronapandemin varvas med krig och oroligheter. Via sociala medier är vi konstant uppkopplade och har möjlighet att ta del av information och åsikter från världens alla hörn. Men när informationen är överväldigande är det viktigt att vi inte glömmer dialogen.

Under de senaste åren har vi blivit duktiga på att ta del av stora mänger information på nätet och sålla den i enlighet med våra egna åsikter och värderingar. Algoritmerna skapar oss en digital vardag där vi tar del av artiklar, nyheter och uttalanden som är i linje med våra egna. Detta resulterar tyvärr i en ensidig bild av samhället, och jag måste ofta påminna mig själv om att så här ser verkligheten egentligen inte ut, åtminstone inte för alla. Distansvardagen har också satt sina spår. Den virtuella kommunikationen blir lätt ensidig och ger sällan utrymme för spontana eller djupare diskussioner.

Förra våren startade Bildningsalliansen projektet ”Dags att prata…” som pågår till slutet av år 2022. Syftet med projektet är att främja en mer mångsidig diskussionskultur i Svenskfinland och under året ordnar vi dialogpaus-diskussioner kring teman som berör Svenskfinland på olika sätt. Projektet har vuxit fram i takt med att behovet för djupare och mer mångsidiga dialoger ökar. Då vi kommunicerar med varandra gömda bakom våra skärmar skapar vi en vardag som ur ett långsiktigt perspektiv inte bara är märklig, men rent ut sagt farlig. Projektet Dags att prata… uppmuntrar till att stiga ut ur det virtuella chatrummet och sätter sig ned och diskuterar med personer med olika bakgrund, värderingar och perspektiv.

Dialogen är starkt kopplad till bildningen. Genom att diskutera med andra och ta del av andras synsätt på omvärlden blir vår egen värld större. Det är i dialogen som vi utvecklas då vi byter tankar och idéer med varandra. Nu när världen tampas med flera olika kriser kan vi inom den fria bildningen stöda våra studeranden och samhället med ett konkret verktyg – dialogen. Kom med och skapa fysiska och virtuella mötesplatser där vi kan komma samman och diskutera i en trygg miljö.

Idag är världen en märklig plats, och just därför får vi inte glömma dialogen.

Julia Hemgård jobbar som projektkoordinator för Bildningsalliansens projekt Dags att prata… och vill ha mer dialog år 2022.

Är din organisation intresserad av att ordna ett dialogpaus-samtal? Eller vill du delta i ett av Bildningsalliansens samtal? Läs mer på www.bildningsalliansen.fi/dags_att_prata