Granar och tallar

En strålkastare lyser starkt borta i skogen på andra sidan byns åkrar. Mitt i natten. Vad kan det vara som pågår? Ett starkt vitt sken som lyser ända in i köket. Det kan väl inte ha hänt någon olycka? När jag vaknade på morgonsidan vid sextiden lyste det fortfarande, men kanske den nu hade flyttat sig en aning norrut? Nu kunde man höra vissa ljud, men varför skulle någon vara ute med en grävmaskin den här tiden på dygnet?

Det var en skogsprocessor visade det sig när maken gick på promenad senare på dagen. De har långa dagar de där moderna skogshuggarna. Klockan elva på kvällen var den inte slut och den nya arbetsdagen hade tydligen börjat redan före klockan sex nästa morgon.

Den fina skogsstigen som funnits sen jag var barn är nu ett minne blott. Den stora majestätiska granen vid infarten till en av våra små åkrar ligger raklång på marken. Hundra årsringar minst kan man räkna till. Min ”hästbjörk” är förstås också borta. 

När jag i tio-tolvårsåldern ibland hämtade hem våra åtta kossor från betet bakom grannens skogsskifte gick jag den här vägen. Jag som drömde om att ha en häst sprang ofta några meter från stigen och satte mig på den krokiga björken som av någon anledning format sig som en hästrygg och där lekte jag en stund att jag red. Fyrtio år senare, när min tolvåriga dotter och jag första gången red den här stigen på våra nyförvärvade islandshästar, tänkte jag på flickan på björkstammen. Äntligen hade drömmen slagit in!

Men nu är stigen borta. De höga granarna ligger på marken, mossan är täckt av grenar och kvistar och det är svårt att komma fram. Förstås är det ett under att den här stigen har fått stå orörd i femtio år (eller mer, vad vet jag när det sist höggs där) Men kalhygge har det med all säkerhet aldrig varit där förut. Man hanterade inte sina skogar på det viset för hundra år sedan. Och trots att till och med skogsproffsen numera talar för ett annat sätt att avverka skog tar det länge innan den nya kunskapen slår rot i bredare lager. Tunga skogsprocessorer är inte det enda sättet. Tomma kalhyggen inte heller. Det finns utredningar om hur mycket bättre det är att ta ut virke på ett skonsamt sätt och låta skogen växa på ett naturligt sätt istället för att hugga slätt och plantera tusentals små gran- eller tallplantor i raka rader. Efter Alfrida-stormen får några år sedan och de stora avverkningarna som skett sedan dess finns det inte många skogsmiljöer mera kvar att rädda. Kantarellställen och bär att plocka täcks av högt gräs på de öppna hyggena och rådjuren har inte längre några buskage att gömma sig bakom. Tänker på hur Ehrs-Åke instruerade den unga pojken som lärde sig att gallra i skogen: ”glöm inte att lämna lite buskar åt rådjuren”. 

Kalhygge kan man ändå inte kalla det här eftersom det verkar som om man lämnat ganska mycket tallar. Granbarkborren har gjort det omöjligt att spara granarna. Men ändå. Hästbjörken är borta och det fina ”rum” som stigen utgjorde är definitivt förlorat.

Siv Ekström
Rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn 

Att lära av sina misstag

Det är lätt och lockande att ge andra goda råd. Gör så här, gör inte så. Det gäller allt från de egna barnen till goda vänner. För att inte tala om mer flyktigt bekanta. Och medbilister, andra hundägare…listan är lång. Att uppfostra, att peka på fel, det känns…tillfredsställande. På något sätt är det lättare att se vad andra gör fel än att se sina egna brister. Och om det gäller något där jag själv har slagit huvudet i väggen känns det ibland oemotståndligt lockande att komma med varnade exempel. Det där kommer inte att sluta bra. Det där går inte. Så här gör man. Förresten, gör som jag säger, inte som jag gör. Någonstans i en avlägsen framtid finns utopin, där folk inte längre gör fel, vi förekommer våra brister och alla är snälla. 

Jag borde veta bättre. Människan lär av sina misstag. En grundtanke i allt bildningsarbete jag tror på handlar om att lära genom att göra. Learning by doing. Det gäller i högsta grad också misstagen. Det hjälper inte att läsa om livet i en bok. Det hjälper sällan att bli förmanad. Det måste levas, upplevas. Jag vill ju själv sällan ha råd från andra. Jag vill göra själv. Precis som den där envisa treåringen. Inte ens om jag är vilse i en främmande stad har jag lätt för att gå fram till vem som helt på gatan och fråga om vägen. Jag går hellre fel, och lär mig så småningom hur jag skall svänga för att hamna rätt. Det är kanske lite extremt, det medges. Där finns en fin balans mellan att klara själv och att våga be om hjälp. att inse att vi behöver varandra. Men, det är ämne för ett annat blogginlägg. nu handlar det om det inre behovet att förändra världen, rätta alla fel, och rätta alla som har fel.

Att ändra på andra

Ändå tycker jag att jag blivit lite bättre med åren. Åtminstone i vissa avseenden. Jag minns ännu med rodnadens röda kinder hur jag var övertygad om att jag visste hur några av mina flickvänner borde göra för att vara bra, vara rätt. Ändra lite här och lite där. Tänka på ett annat sätt… Idéen att så där direkt påverka en annan människa har jag gett upp. Det går ju bara inte.

Men, med åldern kommer nya utmaningar för den inre världsförbättraren. Alla dessa saker som är fel, de blir allt mer uppenbara med tidens gång. Och låt oss vara ärliga här. Det finns ju en hel del som är fel i världen idag. Att låta det gå, att erkänna alltings ofullkomlighet, det är något att sträva efter, tror jag. Världen, och vi, är ofullkomliga. Just detta är en viktig del av vår existens. Det är också en orsak att gå upp på morgonen, att se sig själv i spegeln, att fortsätta jobbet.

Att ändra på sig själv

Det betyder inte att ge upp fajten, eller se åt andra hållet. Eller? Ett sätt att vända på steken är ju förstås att börja med sig själv. Hur tolerant är jag? Vilka fördomar bär jag på, medvetna och omedvetna? Lever jag som jag lär? En viss mängd navelskåderi är nog av godo. Om inte för något annat så för att bli påmind om att vi alla har dessa fel och brister. Att det är något vi delar med alla andra.

Det är minst lika svårt att få bukt med saker i mig själv som jag inte tycker om. Det är lättare att peka finger, och det är lättare att räkna upp egna brister, än att göra något åt dem. En del är kanske fast i min personlighet, andra är mer eller mindre djupt rotade vanor. Och jo, att ens se bristerna är en förutsättning för att kunna börja göra något åt dem. Det är också frustrerande att känna att jag inte alltid kan leva upp till mina ideal, min självbild, eller min uppfattning om hur saker ”bör vara”.

Hur hanterar du såna frågor? 

Johanni

Bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Vad jag lärde mig i Polen

Efter den långa isoleringen i samband med pandemin, tror jag att de flesta av oss hade lagt alla förväntningar lite åt sidan om att kunna resa över nationsgränser. Så plötsligt befann vi oss trots allt i Ciechanow, en stad lite norr om Warszawa. Vi förenades på PUZIM, yrkeshögskolan med campus och fakulteter både i Ciechanow och Mlawa med yrkesinriktningar på allt från hälsovård och socialtjänster till logistik och metallindustri.

En del av oss träffades för första gången redan för två år sedan i Oviedo i nordvästra Spanien med anledning av vårt gemensamma Erasmus + projekt kring vuxenutbildning, sysselsättning och social inkludering. Tanken med projektet var att utbyta erfarenheter av best practices från varje deltagarland eller -region. Representerade var förutom Borgå folkakademi i Finland och PUZIM i Ciechanow Polen också Universidad de Oviedo och Universidad de  Castilla y León i Spanien samt yrkesskolan CPIA i Padova Italien.

Under veckan i Polen fick vi insyn i produktionsframställningen i olika företag som var viktiga för sysselsättningen i regionen. Exempelvis lärde vi os att processen bakom en färdig tv-skärm kräver både snabba fingrar, många delmoment och en hel del markpersonal.  Det gav oss en helt ny respekt för de olika skärmar vi alla har hemma. Under en av rundvandringarna på campuset i Mlawa, förde våra värdar oss oväntat rakt in i en till synes mycket realistisk förlossning. En av männen i gruppen utsågs även snabbt till den blivande fadern.  I själva verket var den kvidande kvinnan och babyn på väg bara undervisningsutrustning i form av dockor med artificiell intelligens.

Ett återkommande och tankeväckande tema när vi guidades runt i trakterna kring Ciechanow, var spåren efter andra världskriget. Det kunde vara i form av byggnader i tysk stil: ”Där bodde de tyska soldaterna under belägringen av Ciechanow”, eller ett par betongklumpar på en åker: ”Det där är bunkrar som visar var gränsen gick tidigare” eller markägor: ” De här ägorna gavs till en högt uppsatt tysk som lät riva karaktärsbyggnaden för att istället låta bygga ett hus i tysk stil”.

Det som ändå slår mig allra starkast under veckan i Polen, är leendena och de många skratten. Det var så oerhört välgörande att kunna mötas fysiskt och inte bara via videomöten eller per email. Våra samtal kring gemensamma frågor under måltiderna och den fria samvaron har redan sått frön till framtida, mer fördjupade samarbetsprojekt oss och våra vuxenutbildningar emellan. Den ständiga påminnelsen om att länderna inom Europa varit i krig mot varandra, förstärkte insikten om vikten av olika Erasmus- projekt i stil med det vi inlett. Vi behöver komma samman, förundras över nationella och lokala särdrag där vi samtidigt bekräftar varandra i allt vi har gemensamt både professionellt, kulturellt, historiskt och personligen.

Hur jag hamnade på det spanska tåget

Snart kan jag shoppa kläder på spanska

Egentligen var det ett misstag som gjorde att jag började läsa spanska för en månad sedan. Jag ställde upp som försökskanin för att kansliet snabbt skulle få reda på om överföringen av kursdeltagare från det administrativa programmet till lärplattformen hade lyckats. Efter överföringen skulle mina uppgifter tas bort.

Men eftersom borttagningen av mig var av underordnad betydelse i jämförelse med att få in alla studerande på rätt kurs, blev jag kvar i rullorna till nästa dag. Och vips hade kursens lärare upptäckt mig på sin lista och hälsade mig hjärtligt välkommen till webbkursen i spanska. Visserligen nog med en försiktig förfrågan om jag läst spanska tidigare, det här var trots allt spanska andra året.

Först skrattade jag bara åt det hela, men innan jag hunnit skicka iväg mitt avböjande svar till läraren, började jag fundera på saken. Varför inte egentligen? Jag hade de facto läst lite spanska på egen hand, men det var ju hundra år sedan. Eller åtminstone trettio. Hm…

Jag kollade läroboken för att se hur långt de hade kommit under fjolåret och om jag överhuvudtaget kom ihåg någonting från mina tidigare studier. Till min glädje märkte jag att jag förstod det mesta – jag har naturligtvis stor hjälp av min bakgrund som fransklärare – och beslutade mig för att inte avboka min plats. I stället införskaffade jag boken och började läsa in de första kapitlen. Jag tillämpade den teknik som jag brukade predika för mina kursdeltagare: hellre lite varje dag än mycket bara en gång i veckan. Jag sökte också fram spanska poddar som handlade om ämnen jag är intresserad av, näring och hälsa, och lät dem skölja över mig. Naturligtvis förstår jag bara en bråkdel, men nu efter en månad ändå betydligt mer än innan. Det finns trots allt en massa internationella begrepp som gör att man kan inbilla sig att man hänger med åtminstone lite.

Det här stadiet i språkstudier är nog det mest motiverande då framstegen märks så tydligt. Och det känns helt fantastiskt! Inte för att jag behöver spanskan just nu, det var som sagt en tillfällighet att jag kom att hoppa på det spanska tåget. Nej, det handlar om att kunskap i sig har ett egenvärde; vi behöver inte alltid ta in kunskap för något specifikt ändamål utan helt enkelt bara för att det är roligt att lära sig något nytt och på det sättet utvecklas. Som en bonus kommer vi troligtvis ändå att förr eller senare ha nytta av den kunskapen, på ett eller annat sätt.

Jag måste också säga att det där med webbkurs på ett bestämt klockslag en gång i veckan inte alls är så tokigt, i synnerhet inte som kursen slutar 21.15 och jag då inte mera behöver ta mig hem utan kan hoppa direkt i säng och fortsätta att böja spanska verb i sömnen.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Att fiska eller forska?

Min släkting har en minnessjukdom. Han tycker om att fiska och spela kort, då står tiden still och hans minne fungerar bra, kända fiskevatten, kända kort. Till sin 80- års födelsedagspresent önskade han sig fiskesällskap och kortsällskap. En dag åkte jag och hälsade på, vi lade ut näten, han berättade om gamla minnen, vi spelade kort, han vann.

Det var en vardag och småningom dags för mig att fortsätta jobba. Men när jag satte mig ner vid min dator och mina abstrakta meningar i min avhandlingsartikel började jag fundera på vad som är meningsfullt. Att fiska eller forska? Just då kändes mitt doktorandarbete med Giddens dammiga teorier och analyser helt bakvänt och det enda jag egentligen ville göra var att fortsätta spela kort och fiska, vara tillsammas och dricka kaffe vid köksbordet. Se ut genom fönstret hur den stora eken fäller sina löv, som den gjort från generation till generation. Göra praktiska saker tillsammans med riktiga människor, mötas kring gamla minnen, träffa äldre släktingar, spela kort, lägga ut nät. Mötas och känna meningsfullhet.

Min artikeltext kändes svår och jag funderade på vem som egentligen kommer att ha nytta av min forskning, blir det en dammig doktorsavhandling som jag satt ner fyra år på att slutföra? Det kändes just då inte så meningsfullt. Samtidigt förstår jag att det finns en mening med att forska, att söka ny, djupare information om samhällsfenomen. Och att det är det jag vill jobba med, så känns det 97 % av tiden.

På morgonen åkter jag dit igen, vi körde ut och vittjade näten. Det kom ingen fisk i näten den natten, eller ja det kom en abborre och lite kattfisk, men inget vidare mycke. Vi var lite besvikna, både släktingen och jag. Men det kändes ändå som ett meningsfullt möte och jag tror vi ska göra om det.

En dietrik fest

Vi har ett dietrikt umgänge och en mångallergisk släkt.

Inför höstens familjefest våndades jag kring alla allergier och specialdieter. Vi har ett rätt dietrikt umgänge och och en mångallergisk släkt – och jag är oerhört medveten om att dylikt inte är att leka med.

Jag utgöt mig åt väninnan när jag plockade ut bacontärningar ur potatissalladen, laxbitar ur pastasalladen, försökte komma ihåg om där fanns baljväxter eller nötter, kollade att pastan var glutenfri, majonnäsen laktosfri och att kakan fungerade för veganer. Och så har vi själva festföremålet som helst äter bara kött, korv, fisk och potatis och aboslut inga grönsaker eller bär.

För att få en coronasäker fest hade vi delat i gästerna i tre olika grupper och noga angivit vilken tidpunkt som var aktuell. Det gällde bara att veta vilken salladsskål och kaka som skulle ställas fram vid vilken tidpunkt.

– Men tänk om du i stället hade bjudit gästerna enligt diet och allergi, förslog vänninan plötsligt.

Nästa gång vi bjuder till fest kör vi enligt det konceptet! Jag ser inbjudningskortet framför mig:

Välkomna att fira tillsammans med oss!

Vi bjuder in er enligt följande tidsschema:

Kl. 14-16 Veganer, vegetarianer, allergiker

Kl. 16-18 Gluten- och laktosintoleranta

Kl. 18-20 Övriga

Varmt välkomna!

Och alla med dålig mage så där i största allmänhet kanske stannar hemma?

Kakan uppe till höger fungerar för allergiker, nere till höger för glutenintoleranta. De till vänster är laktosfattiga och fungerar för alla. Kakan för veganer rymdes inte med på bilden. Och naturligtvis får alla äta av allt – om de vill och kan.

Vad man kan bli

Det är den tiden på året igen, när alla i skolvärlden har så att säga ”fallit på plats” för läsåret och hittat sina rutiner i vardagen. Höstlovet, som markerar den första fjärdedelen av läsåret avklarat, närmar sig med stormsteg. Nu kan man också börja se framåt, till vad man vill uppnå under läsåret och bortom det.

Just detta är en av de mera spännande aspekterna med att vara lärare på en folkhögskola – alla är ju på väg nånstans efter sitt ena år hos oss. Jag håller individuella samtal med mina studerande och många olika planer och alternativ hänger i luften. Samtidigt som de berättar om sina alternativ för nästa läsår, gör vi upp en plan: Vad behöver du lära dig hos oss för att kunna ta det nästa steg du vill ta?

Som pedagoger ser vi våra studerande som de är i nuläget, men minst lika intressant är vad de kan bli. Vad är nästa steg, nästa passligt stora utmaning? Att hitta uppgifter till var och en av mina studerande som pushar dem, men samtidigt är uppnåeliga, är en av de mest givande aspekterna av mitt arbete. Man vill hela tiden ligga i den proximala inlärningszonen, som Vygotskij uttryckte det. Där händer magi, där ser man tydligt när en studerande klarar något den inte gjorde för bara ett kort tag sedan och får ökat självförtroende.

Lyckas man knyta ihop tillräckligt många av dessa magiska stunder där man hela tiden lär sig nytt, kan till exempel en musikintresserad studerande gå från att studera musik hos oss på Akan i Borgå, till att göra det på Lärkkulla i Karis eller på Yrkesakademin i Österbotten, till att bli musiker eller musikpedagog på Novia eller Sibelius-Akademin, till att bli min kollega i framtiden.

Tänk, vad man kan bli.

Peik Holländer, programansvarig för musik på Borgå folkakademi