Sköt om hjärnan!

Under en stor bild som skulle kunna vara reklam för vilket medborgar- eller arbetarinstitut som helst börjar en artikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Går att lära nytt hela livet” Ja, det vet väl vi som jobbar med den fria bildningen. Våra klassrum samlar folk i olika åldrar varje år, folk som kommer för att lära sig nya språk, som vill sy sig ett plagg eller avlägga skärgårdsskepparexamen. De vill väva, dreja och snickra eller utöva yoga och vattengympa eller springa maraton.

Språk, foto, musik eller något annat – hur svårt är det att lära sig något nytt när man är äldre? Foto: Fredrik Funck, Bild från Dagens Nyheter.

I början av min tid som IT-lärare vid Medborgarinstitutet i Mariehamn deltog jag i en kurs om hur man skulle lära äldre det nya digitala. Jag var inte helt säker på att läraren för kursen inte tvivlade litet på hur bra sådan kursverksamhet skulle lyckas, men själv hävdade jag åsikten att det inte behövs något särskilt sätt att lära ut på, utan det handlade om att vara medveten om att de äldre som inte träffat på datorer och IT förrän nu i hög ålder naturligtvis var ovana och behövde träna på det på ett annat sätt än de flesta yngre. Även om jag sedan dess har passerat både 50- och 60-årsstrecken har jag samma inställning och blir förstås glad över att Lars Nyberg, professor i neurovetenskap vid Uppsala universitet är inne på samma linje.  ”Det kan behövas mer övning och mer tid, men om man accepterar det finns möjlighet att lära nytt hela livet”, säger han. Forskningen visar att man ingalunda tappar förmågan att lära nytt. Det gäller bara att ha litet mer tålamod än när man var yngre. 

Lars Nyberg menar att man kan hålla i gång hjärnan och dess plasticitet genom att prova på nya saker. En pensionär kan till och med lära sig snabbare än en 20-åring om kunskapen bygger vidare på något som pensionären har jobbat med hela livet. ”Det viktiga är att man tycker det är kul – då orkar man lägga ner den tid som behövs”

I mina nybörjarkurser i fiolspelning för vuxna har jag haft 70-åringar som aldrig spelat en ton förut, men som ändå har kunnat lära sig hantera fiolen och kunnat vara med i gänget i åratal och fått ha mycket roligt i den gemenskapen. 

Det här med att ha roligt när man lär sig återkommer hos de olika forskarna som intervjuats i artikeln. Tänk att det nästan kan vara kontroversiellt. Har i färskt minne uttalanden som dök upp i diskussionerna kring det berättigade i att skattemedel används till Mediskurser i vävning och andra ”onyttiga” kurser. Det har vi med jämna mellanrum fått vänja oss med på Medis i Mariehamn. Det går nästan alltid att hitta någon gubbe som föraktfullt raljerar kring kursutbudet och antyder att det bara handlar om att roa sig på samhällets bekostnad. Som om det skulle råda något motsatsförhållande där! Men det visar förstås på okunskap och kanske egna dåliga erfarenheter av skolgång och utbildning. Det var tråkigt och aldrig roligt men det var minsann seriöst (?)

Det finns all anledning att sköta hjärnan, säger svenska hjärnforskaren Martin Ingvar i samma artikel. Det handlar om livsstil, menar han och ger två kärnfulla råd: ta en halvtimmes promenad om dagen och undvik amerikansk skitmat. Enligt Ingvar kan detta till och med bidra till att undvika demens. Promenerandet och den hälsosamma kosten bidrar förstås till hela kroppens välbefinnande – det håller många väffärdssjukdomar borta. 

Alltså: vill du sköta om din hjärna och hela kroppen vänd dig med förtroende till ditt lokala Medis eller Arbis. Där kan du få lära dig att laga hälsosam mat och utöva någon lämplig motionsform. Du kan lära dig ett nytt språk, väva mattor och sjunga i kör. Och som grädde på moset har du roligt mest hela tiden!

Siv Ekström
Rektor på Medborgarinstitutet i Mariehamn 

Att skriva. Att våga.

Det är jobbigt att skriva. Det kan vara ett helsike att få texten att lossna. Att få ner den första raden kan vara något av ett kierkegaardskt språng ut i osäkerheten, rentav ångesten över att kanske misslyckas. Det där språnget som får en att förlora fotfästet för en stund. 

Som modersmålslärare har jag jobbat med unga och deras skrivande i över tjugofem år. Jag har sett våndan i klass när knogarna vitnar och blicken flackar runt på de övriga klasskamraterna. Alla andra verkar djupt försjunkna i sina egna texter. Skrivkrampen drabbar allt från självkritiska överpresterare till den som upplever att det där med skrivandet är inget för mig. 

Alla strular med samma

Skolrelaterade skrivhandlingar är förknippade med många olika typer av skrivminnen. Projekt Skrivande skola är ett skrivfrämjande treårigt projekt för hela Svenskfinland.

För tillfället jobbar jag med omkring 350 lärare runtom i Svenskfinland, lärare i alla ämnen och i årskurserna förskola till nia. De vittnar om samma våndor kring skrivandet. Hur får vi den överkritiska att slappna av och tro på sin förmåga? Hur får vi den skrivovana att åtminstone sätta sig ner, fånga koncentrationen, låta fingrarna börja löpa? Och så har vi utmaningen med de unga som gärna skriver, länge och mycket, men de orkar sällan läsa igenom och bearbeta sin text. 

Ändå skriver vi mer än någonsin. Många säger att de “talade” med den och den, när de i själva verket skriver. Kanske de snappar eller tiktokar, chattar på Whatsapp. Men de skriver. Rätt ofta i kombination med foto eller film. Att själva skrivhandlingen är få förunnad, ett slags upphöjd, intellektuell akt likt författarens försjunkna verksamhet hör till det förgångna. Vardagsskrivandet pågår hela tiden och överallt. 

Skrivandet i skolan

Däremot närmar sig skrivandet i skolan författarens mer koncentrerade arbete, där den bärande tanken som håller över tid och rum ska ner på skärmen eller papperet. Och det är där smärtan ligger. Mång av oss är ovana vid den sortens skrivande, det som ska kunna läsas och förstås på en plats inte nära mig och också i en tid bortom den här stunden.

Den sortens skrivande måste vi våga i skolan. Det kräver mer aktivitetsmuskler av lärarna än att säga “läs texten och diskutera”. Det här skrivandet kräver tid. Och det skrivandet kräver att den unga vågar spänna bågen och tro på förmågan. 

“Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.” lyder citatet av Søren Kierkegaard (1813-55). Ingen slump att orden tillhör existentialismens grundare. När jag eller du eller eleven i klassen tagit språnget, då är vi där. Det är ju så roligt att skriva. 

Annette ”Netti” Kronholm, skrivpedagog i Skrivande skola och ny bloggare på Livslärd

Det nya onormala

Kanske. Kanske finns det ljus i slutet av tunneln. Det börjar alltmer låta så nu, efter alla löften som kommit på skam. Efter att det tillfälliga blivit permanent, och ingen längre talar om det nya normala. Ingen talar heller om hur det var förr. Istället befinner vi oss i ett slags märkligt, konstant och kontinuerligt flytande. Allting är tillfälligt, men samtidigt fortsätter det. Resultatet blir ett slags icke-tid. Vi både väntar och agerar på samma gång. Här och nu skulle vi kunna reflektera över vad som är viktigt. Hur vi vill ha det. Då allt är satt på undantag har vi fått en unik chans att använda möjligheten till nya perspektiv.

Vad är det egentligen som är viktigt? Om vi tror och tänker att det som var innan inte är hållbart, vill vi ha tillbaks det? Är det vi tror vi längtar efter egentligen något som bara fortsatt av gammal vana? Vi har en tendens att romantisera dåtiden. Den gamla goda tiden. Vad är det som är gott med livet och tillvaron före mars 2020? Så där egentligen? Nej, nu kunde vi ju göra oss av med osunda ovanor, överkonsumtion och stressjakt efter prylar som vi egentligen inte behöver.

Vad gör vi då av tillfället? Inte mycket, tycks det mig. Istället hankar vi oss fram, en dag i taget. Vi är fartblinda och stillasittande. Söker efter fotfäste. Utvecklar konspirationsteorier eller klagar på korkat klumpig hantering. Förstärker våra bubblor utan att reflektera desto mer. Vi befinner oss mitt-emellan och lutar oss bakåt.

Har vi då helt tappat förmågan att tänka? Eller tar det för lång tid att söka efter något djupare? 

Ute kommer mörket allt tidigare. Hösten kom. Den registrerar inte riktigt. Ruskan bländar, men vi ser den inte riktigt. Förutom att bubblan blivit tjockare har den också blivit mer svårgenomskådlig.

Det är som att inget riktigt registrerar. Vi rör oss genom vardagen tjugo centimeter över marken. 

Först försökte vi fortsätta som vanligt. Som om inget hänt. Sedan försökte vi överföra allt det vi gjorde innan i nya miljöer. Egentligen kunde vi redan där ha ifrågasatt. Stannat upp och tänkt efter. Men så här blev det av bara farten. Och när det hela bara fortsatte gled vi över i denna märkliga icke-tid. Vi sitter i väntrummet och så är det bra med det. Otåligt tittar vi på klockan. Undrar om inte tåget skall komma snart. Vi blev plötsligt utslängda och nu sitter vi här på stationen ute i ingenstans.

Här sitter också många andra, men vi ser inte riktigt åt deras håll. Vi håller avstånd. För säkerhets skull. Man sade oss att detta är övergående. Vi skall bara följa anvisningarna, vara tysta, och vänta på vår tur.

Någon kommer att ta hand om också detta.

Det är viktigt att titta rakt fram. Och hålla masken på.

Så länge vi alla drar åt samma håll. 

Visst är det märkligt. Om man tänker efter. Jag tror det handlar om bekvämlighet. Det är lättast att göra så här. Och dessutom skulle det ju vara övergående. Jo, vi befinner oss i det nya onormala.

Johanni bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Dina styrkor

Våra styrkor enligt Chris Peterson och Martin Seligman

Terminen har kommit igång och huset sjuder igen av liv – både av euforiska kursdeltagare och av smått nervösa lärare. Varför då nervösa? För att det är nästan ett år sedan de undervisat i klass och sett sina studerande ”på riktigt”. Plus att det förstås alltid känns lite pirrigt när undervisningen kör igång på nytt efter den långa sommarpausen. Det lustiga är att det där pirret inte tycks försvinna fastän man undervisat i många år. Det kommer jag ihåg från tiden då jag jobbade som lärare och det är samma sak jag hör i lärarrummet nu.

Men det är antagligen bara det där lilla stresspåslaget som ska till för att man ska skärpa sig till det yttersta, det där som gör att man kan ta fram sina verkliga styrkor, något som Åse Fagerlund talade om i sin workshop med våra timlärare förra veckan: Styrkebaserad utveckling och välbefinnande. Och vad betyder det? Jo, det betyder att fokusera på sina styrkor, goda sidor och positiva känslor. Därmed inte sagt att man ska sopa det svåra under mattan. Men genom att bli mera medveten om våra styrkor blir det lättare att plocka fram dem och använda dem också när vi stöter på det svåra och oangenäma.

Det är ändå inte alltid så lätt att se sina egna styrkor och goda sidor. Därför kan vi hjälpa varandra att bli medvetna om dem genom att se dem och bekräfta dem hos andra. Alltså helt konkret säga åt en annan vad hen visar prov på i en given situation eller överhuvudtaget i vardagen.

Ett annat förslag som Åse kom med var att själv jobba med någon specifik styrka genom att kombinera den med något som man gör dagligen eller åtminstone med en viss regelbundenhet, till exempel: Varje gång jag kommer in i klassen ska jag… När jag möter en kollega ska jag…

Det är onekligen ett mycket bra sätt att stadfästa en ny vana, att foga den till en annan. Jag hörde för ett par år sedan en intervju där en man sade sig göra två armhävningar varje gång han gick på toaletten. Det lät så knäppt att jag beslutade mig för att testa det själv. Och tro det eller ej, sedan dess har också jag gjort det. Ibland är det lite trångt på allmänna toaletter men då gör jag i stället fyra armhävningar efter följande besök på ett rymligare ställe. Vanans makt är förbluffande stor!

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis

Våga resa?

Coronarestriktionerna lättar och flygbolagen ser ljuset i tunneln. Vi som bor under landningsbanan tar emot beskedet med blandade känslor på grund av ljudet, men skönt att saker verkar återgå till det mera normala. Eller vad kommer nu att vara det mera normala? Hur kommer våra flygvanor att ändra efter pandemin? Kommer vi att välja båt och tåg, eller kanske närmaste nationalpark?

Och när ska vi våga resa? Jag bokade i min iver en resa till Istanbul i juli då världen såg ljusare ut. Men sen kom tveksamheten, ska vi verkligen våga åka i september, ska vi åka till Turkiet där världen brinner för att vi skövlar och fortsätter konsumera och leva som vi gjort tidigare?

Men samtidigt vill jag inte sluta resa och tåg till Istanbul skulle kräva en väldigt annan sorts planering med djur och barn. Att flyga iväg för ett veckoslut har varit privilegierat på många sätt, lågflygbolagen har möjliggjort att flygande inte längre är en klar klassfråga där den med ekonomiska förutsättningar kan flyga. Tackvare Ryanair flög vi som unga Borgåbor till Riga, Irland, Aya Napa och resorna ändrade vår världsbild. Vi skapade förståelse för andra ställen, platser, värderingar.

Jag vill inte att denna möjlighet till resande går förlorad och med den alla värdefulla möten som skapar solidaritet i världen. Globaliseringen, den vill jag inte ska sluta. Turismen är en inkomstkälla för många (även om vi förstås också kan diskutera turismens negativa effekter). Men hur resa mera ekologiskt? Ska vi resa mera sällan? Eller ska vi välja färdmedel? Igår pratade någon på radion om båtskammen, att färjorna till Sverige är inte ett särskilt ekologisk alterantiv till flygen.

Jag tänker att det är nu staten borde ta ett större ansvar och reglera konsumenternas resevanor. Men flygskatt- betyder det då igen att det bara är rika som kan resa? Hur kombinerar vi dessa två- att resandet inte blir en klassfråga men samtidigt regleras på ett hållbart sätt, så att vi reser hållbart? Svaret på denna fråga är nog en av postkoronans största huvudbryn.

Konfirmationen en viktig milstolpe

Som mamma är jag tacksam över att mitt barn fick vara en del av gemenskapen.

I slutet av sommaren började jag följa med läget med restriktioner med nytt intresse: jag visste att sonens konfirmation stod för dörren och att smittspridningen gick upp i samma takt som det hela närmade sig. Han stortrivdes på skribalägret och såg fram emot konfirmationen. Men jag anade vartåt det lutade och förberedde honom på att det blir en konfirmation utan anhöriga i kyrkan.

”Är det sant?” frågade han och såg snopen ut.

Mycket riktigt. Några dagar senare kom brevet som bekräftade det hela: det skulle bli en streamad konfirmation utan anhöriga närvarande. Jag var förberedd, men trots det tog det mig hårt. Jag stod mellan rödvinshyllorna i Alko när jag läste mejlet från församlingen och kände hur tårarna började rinna. Oberoende av vilken relation vi har till kyrkan, om vi har en personlig tro eller inte, så är konfirmationen en milstolpe och en rit i en ung människas liv. Det är en markering som visar att man är på väg mot ett vuxet liv. Och den stunden vill jag som förälder dela med mitt barn. Eftersom vi valt att döpa honom vill vi också vara med om följande steg. Att följa det hela via en skärm är inte samma sak.

Några veckor senare kom det glädjande beskedet att två anhöriga per konfirmand fick delta. Aldrig tidigare har jag glatt mig så mycket åt att få vara med som jag gjorde då. Det är först när man står i beråd att gå miste om något som man inser hur viktigt det är.

Och när jag såg konfirmanderna gå i procession in i kyrkan, såg den naturliga högtidligheten hos dem alla, då steg tårarna på nytt. Det var en konfirmation som präglades av ett tilltal där konfirmanderna stod i centrum, och de verkade väldigt trygga i situationen. Jag torkade förstulet tårarna fler än en gång – av värme över ungdomarnas naturliga men ändå högtidliga förhållningssätt, av glädje över att få vara med, av tacksamhet över att mitt barn fick vara en del av gemenskapen.

”Någonting gör kyrkan och församlingen rätt år 2021 när de får ungdomar att trivas så här bra”, sa en av mammorna. Hon har så rätt i det.

Pamela Granskog är utbildningsbyråkrat och lättrörd mamma till en konfirmand