En vecka i stenåldern

”Den här keramikbiten som jag nu håller i har legat här i sanden i flera tusen år och den senaste människan som hållit i den var en person som levde då. Här på denna plats för 4500 år sedan!” Det var en hisnande känsla! Det hela utspelade sig på Mediskursen Stenåldersmysterier på Åland i slutet av juli i år. Mitt senaste blogginlägg ”Det är aldrig för sent” handlade om förväntningarna på kursen och nu vet jag att det var precis så spännande och intressant som jag hela tiden har trott att det skulle vara. Vi var ett glatt och hårt arbetande gäng på 18 kursdeltagare som satt på knä där i Getaskogen och krafsade oss längre och längre ner i sanden med våra murslevar. Sanden hällde vi i ämbar för att sålla den i jakt på småfynd. De större fynden plockade vi upp vartefter de visade sig. Särskilt intressanta fynd visade vi genast för de båda kunniga och trevliga arkeologerna som ledde utgrävningen, Jan Fast och Janne Soisalo. De hade delat ut mini-grippåsar som vi skulle sätta fynden i. Snart blev det klart att det behövdes fler och större påsar, för fynden uppenbarade sig i rask takt.

–På andra ställen kan man få vara glad om man hittar den här mängden fynd på en hel vecka, utbrast Jan i slutet på den första dagen när han blickade ut över mängden med påsar som vi fyllt med fynd. 

Vi befann oss i en glänta i tallskogen någonstans vid Getabergens fot. Från landsvägen hade vi kört en bra bit på slingrande skogsvägar för att sedan ännu gå några hundra meter genom skogen till den lilla gläntan. Det var lätt att se varför stenåldersmäniskorna hade valt den här platsen att slå sig ner på. På den tiden var havsytan 35-40 högre än nu, så det här var då en sandstrand med bergväggar mot både norr och väster. Skyddat och fint läge. Jan och Janne mätte upp våra grävytor: en tio meter lång och en meter bred yta som korsades av en sju meter lång och en meter bred remsa. VI fick först gräva bort torven som täckte sanden och rada torvbitarna på sidan om. De skulle sparas för att vi skulle kunna återställa allt när vi var färdiga. Därefter var ordern att gräva ner tio centimeter djupt. Var och en fick en egen ruta att gräva, en gånger en meter stor. Fyndpåsarna märktes med rutans nummer och ”Lager 1”. Lager 2 innebar ytterligare tio centimeter ner och det sista lagret vi hann med var 30 centimeter ner i sanden. 

Mitt kanske mest spännande fynd hade formen av ett dricksglas. Den halva bottnen var det som jag först fick syn på i sanden. En bit med samma mönster låg en bit i från. Foto: Jan Fast.

Det vanligaste fynden var så kallade avslag, alltså vassa och spetsiga bilar av ”Ålandsflinta” som kunde användas till olika slags verktyg: knivar, skrapor, sylar och yxor. Keramikbitar var lite mer spännande att hitta, liksom benbitar och längre ner i sanden hasselnötsskal! Benbitarna kom från säl och fågel och vi hade turen att ha med arkeologistuderande Fanny Fagerholm som med örnblick identifierade benen fortare än man kunde blinka. Hon fick oftast stå vid sållen för att hjälpa till att sortera ut de små fynden som skramlade runt bland småsten och träbitar.

En liten biverkning, som det här sållandet innebar för mig, var att mer än en vecka efteråt försökte min hjärna ideligen automatiskt identifiera fynd i sand eller grus på marken var jag gick. 

Vi var alla eniga om att det här måste få en fortsättning nästa sommar. VI vill gräva djupare och vidare i Getasanden för att se mera än den smala strimma av boplatsen som våra grävschakt nu gav. Ålands museums provgrävningar på 1980-talet visar att den här boplatsen sträcker sig över ett stort område. Platsen var uppenbarligen bebodd i hundratals år och själva boplatsen flyttades söderut vartefter landhöjningen flyttade strandlinjen. Det skulle finns sysselsättning för åtskilliga arkeologer i åratal om någon fick för sig att gräva ut allt. Sådana ambitioner har vi nog inte, men planerna på mera utgrävningar nästa sommar har redan tagit fart. Vi återställde inte markytan utan täckte så att det ska gå snabbt att återuppta grävandet. Dessutom kommer vi då att frilägga en kvadratisk yta för att få ett större sammanhang. Någon gång under vintern blir det föreläsning om våra fynd bara Janne har hunnit putsa och ordna allt som vi fick fram.

Siv Ekström
Rektor för Medborgarinstitutet i Mariehamn

Livets glada höst

Hösten är här. Hösten har kommit. Från den ena dagen till den andra blev vinden kall. Och regnet ihållande. Det är alltså dags att plocka fram ljusstakarna och tekannan. Gräva fram favoritskivorna från förr och öppna den där boken du har tänkt läsa så länge. Se ut och inse att hemma är bäst. Mystofflor på fötterna och en filt över axlarna.

Där ute. Där rasar vinden i trädkronorna. Regnstrimmor fyller fönstren med förvrängda perspektiv av livet utanför. Naturen gör sig påmind, och sätter perspektiv på tillvaron. Det är dags för blues. Kanske klassiskt. Kaffestund. Att unna sig lite extra. Jag ser en kardemummafläta framför mig. Känner doften av kaffe.

Jag välkomnar sceneribytet. Ibland märks dagarna annars inte, de flyter ihop. Som ett enda utdraget nuuuu. Om du frågar mig vad jag gjorde i förrgår är det inte alls säkert att jag kan svara. När jag berättade detta för en släkting häromdagen (eller var det förra veckan, inte riktigt säker…) svarade hen med ett leende: välkommen till medelåldern!

Så är det ju också. Åldern kommer på, växer där i skuggan av allt det andra. Och en dag känns människan som ser tillbaka på mig i spegeln inte till alla delar bekant. Det är oundvikligt, samtidigt en lite märklig känsla. Tid är en ogreppbar konstant. Ständigt utom räckhåll. Jag vet, för jag har slutat sträcka mig efter den. Ibland gör den sig påmind, som då någon väns nyfödda barn plötsligt gör civiltjänst (börjar de inte allt tidigare nu för tiden?), eller då årstiderna skiftar.

Att tänka på hösten, och för den delen på åldrande är också att inte tänka på all världens olyckor. Dem finns det gott om. Och jag blundar inte för dem, jag bara vilar själen lite. 

Så att jag ska orka ta itu med världsförbättrandet sedan. Det är en skön känsla. Att sjunka in i sig själv lite. Att le igenkännande. Javisstja. Hösten. Så var det ju.

När det blåser vått om öronen är det viktigt att vara snäll med sig själv också. Låta saker vara, lyssna på vad kroppen säger, ta en liten tupplur. Eller gubblur, som mina kollegor säger med sneda leenden. Och det är skönt, så skönt. Att ta några djupa andetag med ögonen halvslutna, eller lojt kisande upp mot taket. Vi har en lång höst framför oss, och det går inte att skynda förbi den, den kommer i sin egen takt. Men det går att hantera den. Det ska jag försöka bli bättre på. Jag slutade för ganska länge sedan med nyårslöften, de kändes lite fejk, och höll inte alltid så länge. Men kanske ett litet höstlöfte till mig själv vore på sin plats? Ett litet, hanterbart. Något som jag gör för mig.
Shh, berätta inte för andra, det här stannar mellan oss. Det här är inte som offentliga nyårslöften. Det här är något helt annat. Inget man behöver dela socialt. Inget att samla poäng för. Det finns så mycket sådant redan. Hur tänker du spendera din höst?

Johanni Larjanko

Bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Det nya normala

Att äta frukost med främlingar

Varje vardagsmorgon klockan åtta loggar jag numera in i appen ClubHouse. Det är dags för frukostsnacket. En halvtimme finlandssvenska samtal. Men vänta, hur gick det här till? Historien får sin början i mars, då ClubHouse växer snabbt i Finland. Vad är det då? Det är en ny social medieplattform som enbart använder ljud. Beteckningen social audio introduceras för en större publik. Rum öppnas för diskussioner om allt mellan himmel och jord, över en stor del av klotet. Vid en tidpunkt öppnas ungeför 300.000 rum/dag. Appen är global, och det hörs. Språken som talas är oräkneliga. Kvalitén på samtalen är varierande. För att inte tala om tonfallet och stämningen. I Finland öppnas mängder av också rum, och klubbar. De flesta, förstås på finska. Men inte alla. Via klubbhuset Svenskfinland börjar vi, inspirerade av det finska ”Good morning Finland” och svenska frukostrum köra finlandssvensk frukost. I början lite sökande, osäkert. Att samtala med främmande människor, varje dag, på nätet. Det kan väl inte vara kul?

Jo, det kan det.
Nu har nyhetens behag övergått i vardag. Vi är ett litet gäng som samlas nästan varje morgon för ett fritt samtal. Vi känner inte varandra från förr. Vi har hittills bara träffats virtuellt. De flesta är finlandssvenskar.

Naturligtvis spelar Coronan in. Nedstängning och isolering in absurdum sliter på nerverna och på orken. När ett nytt socialt medium presenterar sig i sådana ögonblick är förutsättningarna att slå igenom extra goda. Vi utvecklade ett offentligt finlandssvenskt rum som snabbt kom att bli en naturlig del av vardagen. Diskussionen flödar om allt möjligt, utan att spåra ur. Jo, det går faktiskt ännu att samtala med varandra, också om svåra saker, utan att bli högröd i ansiktet och börja bete sig illa. Jag tror det är något med rösten. Att du är där som dig själv, i realtid. Ingenting sparas, allt sker i ögonblicket, för att sedan försvinna.

Sedan kom sommaren, och det blev paus. Andra saker kom i fokus, och jag undrade om det hela var över. Om vi tröttnat och gått vidare. Denna vecka har vi satt igång igen. Veckans tema har varit normalitet. Vad är normalt, vem är normal. Och vad förstår vi med begreppet normal.
Jag har upptäckt att det är ett bra sätt att börja dagen. Hjärnan kommer igång, tanken kommer igång. Bara att höra andra människor en stund och delta i ett samtal ger en liten kick, varje gång. Det händer att vi tystnar, tappar tråden, talar i mun på varandra. Det händer att någon dominerar samtalet. Ibland skrattar vi så vi nästan kiknar. Emellanåt hör jag en riktigt tankeväckande reflektion. Allt detta sker spontant. Det kommer om det kommer. Hittills har ClubHouse fungerat så som jag alltid har tyckt att sociala medier skall fungera. Det vill säga att de är just sociala.

Det skadar inte heller att det känns nytt. Jag har alltid dragits till nya saker, jag vet inte varför. Kanske för att de innehåller ett löfte, kanske för att mycket i vår tid handlar om förväntan. Att bakom hörnet väntar den där förlösande insikten, och allting förklaras.

Som tur är kommer den aldrig, och sökandet fortsätter. Liksom samtalen.

Nu har vi talat om att träffas på kafé i Helsingfors och fortsätta samtalet där, in real life, när restriktionerna någon gång lättar. Kanske blir det början på en ny och lång vänskap.

Johanni bloggar om varför det är som det är och blir som det blir

Livet som prestation

Photo by  Abhishek Yadav on  Scopio

Det kan bli stressigt, det där med att lära sig varje dag. Jag menar, det känns som en prestation. Lite som något du skall klara av, och bocka av. När diskussionen om en spannlista senast var aktuell kände jag på samma sätt. I sig kan jag tycka det är en god idé att emellanåt göra ett slags mellanbokslut över livet. Att då och då sitta ner och tänka efter vad man egentligen gör av det. Är det detta jag vill, eller har jag bara hamnat här? Är det jag som bestämmer över mitt liv, eller är jag en viljelös nickedocka i livets malström? Att tänka på vad jag vill göra, vad jag lägtar efter, det är en nyttig övning. Om detta sedan förs in på en lista över saker jag vill göra innan jag dör tror jag lätt det blir fel. Det blir att bocka av listan med målet att hinna kruxa för alla, innan man dör. Och då är det själva avbockandet som dominerar, inte sakerna på listan. Plus att det väl sen när listan är avklarad inte finns mycket mer att göra. Nej, hellre då en slags kaotisk balans.

Det finns mycket jag vill göra, se, uppleva. Det finns mycket jag vill lära mig. Men inte som prestation. Utan för sakens egen skull. För att jag är nyfiken, hungrig, olärd. Att hålla den inre listan levande och glödande är sedan en balansakt. Inte minst för att jag lätt blir bekväm av mig, och mycket av allt detta handlar om att gå bortom det tryggt bekväma. Det handlar om att utmana den egna gränsen. Våga ta risken.

Kanske är det också därför jag har så svårt med attgöra-listor. Jag gör dem ofta, och de blir evighetslånga, men jag slutar alltid använda dem efter en tid.Det slår mig att vår tid ökar på denna stress. Jag tänker på hur tv-serierna ersatt filmtittandet. Om jag tar en paus från en serie dröjer det inte länge förrän jag får en påminnelse i min epost om att titta klart på XX. Eller så kommer ett automatmail som påstår att eftersom jag tittade på YY kommer jag nog att gilla serien QQ. Ja, du förstår. Livet har blivit ett flöde.

Sommaren kan erbjuda en paus i flödet. Och det kan kännas lika viktigt att inte göra något alls som att ha en lång attgöralista. Att vara medvetet oproduktiv. Att bara tänka en stund. Det kräver lite övning, och lite envishet. Hjärnan och kroppen är inställd på en ström av intryck, rörelse och aktivitet. Ibland kan jag känna mig som en liten spelfigur som hoppar från klippa till klippa i ett oändligt plattformsspel. Förr eller senare trillar man. Och då gör det ont.

Att lära sig är en både medveten och omedveten handling. Lärande kräver ofta en ansträngning, och lite tålamod. Det kräver alltid tid, om det skall bli bra. En alltför intensiv vardag gör lärandet svårare. Den som är uppe i varv springer lätt för fort. Om du har en lång lista leder otåligheten till att du slarvar, och lärandet blir ytligt. Det fastnar inte på djupet, och åstadkommer ingen förändring. Allt ordentligt lärande innehåller förändring.

Jag tror också att flödestillvaron är koncentrationens fiende. Nu för tiden har jag ofta svårt att koncentrera mig, att gå in i en process. Hjärnan bläddrar så snabbt vidare, tänker på nästa sak. Och nästa. Ja, du förstår. Visserligen leder detta till att jag får många saker gjorda, men fråga mig inte vad jag gjorde igår. För att inte tala om förra veckan.

Här sitter jag då nu i min bubbla. Trivs ganska bra. Men misstänker att det finns en hel värld därute som jag inte ser skymten av. Hur gör du? Kan du bolla med båda sakerna? Lever du med attgöra-listor och/eller spannlistor? Gör de dig stressade eller ger de dig en känsla av att du har kontroll? Har du kontroll?

Johanni bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Juhos språkresa

Språkambassadörerna

”Om man pratar till en person på ett språk de förstår, ska de komma ihåg det. Om man pratar till dem på deras språk, ska det leda till deras hjärta.”
Nelson Mandela

En av mina största passioner är att lära mig främmande språk. Varför undrar ni? Att titta på filmer på andra språk och att läsa böcker på originalspråk är ett helt annat äventyr i jämförelse med att plöja igenom en översättning tolkad av en annan person. Oavsett hur lustigt det är att sjunga auf Deutsch med Rammstein, är ändå det bästa med språkkunskaper att kunna kommunicera med andra på deras eget språk. Det ger en helt enastående kontakt med människorna.

Men hur har jag blivit så passionerad av främmande språk?

Redan från tredje klassen när jag började läsa engelska har jag varit intresserad av olika språk och kulturell mångfald. Jag fick studera på ett internationellt högstadium och gymnasium vilket inspirerade mig enormt att åka på utbyte till USA. Det var en avgörande upplevelse. Efter gymnasiet och militärtjänsten började jag studera vid Hanken Svenska handelshögskolan. Hade jag inte varit på utbyte i gymnasiet skulle jag inte ha haft mod att börja studera på svenska som finskspråkig. Det är faktiskt här det riktiga språkäventyret börjar.

Det var februari 2021 när jag förenade mig med Språkambassadörerna, en organisation som inspirerar finska studerande att lära sig språk. Våren 2021 besökte jag 100 skolor från lågstadier till universitet runt om i Finland för att dela min egen språkberättelse och berätta om nyttor språkkunskaper medför. Jag lärde mig mycket genom dessa besök och jag uppmärksammade ett par återkommande trender och myter.

Inga genvägar

En och annan studerande har tänkt att det är för sent och de bästa dagarna att lära sig nya språk är förbi. ”Kanske jag grämer mig över att jag aldrig lärde mig den där svenskan medan tid var.” Jag har goda nyheter på den här punkten. En av de viktigaste ingredienserna som behövs för att lära sig språk är motivation. Den andra avgörande faktorn bakom språkinlärning är repetition. Fastän det inte finns genvägar, påstår jag att alla kan lära sig främmande språk oavsett om man är barn eller vuxen. Säkert påverkar genetiska faktorer och erfarenheter men så snart som motivationen samt omständigheterna är de rätta, börjar underbara saker att hända.

Ju fler språk, desto lättare

En fråga som togs upp regelbundet: hur gör man om man vill studera flera språk på samma gång? Blandar man inte ihop språken? Ja, det kan hända. När man använder språk i olika situationer med olika människor händer det naturligt. Personligen är jag av den åsikten att det absolut finns fler fördelar än nackdelar med att lära sig flera språk samtidigt. Låt oss ta tyska och svenska som exempel. Dessa två germanska språk har en hel del gemensamt vokabulärmässigt och därför har det svenska språket varit av enorm hjälp med att lära mig tyska. När man kan svenska, är det lättare att lära sig tyska. När man kan tyska, är det lättare att lära sig engelska. När man kan engelska, är det lättare att lära sig franska och listan är inte slut än.

Våga göra fel!

En av mina största uppgifter som språkambassadör är att berätta om hur man kan överkomma den paralyserande effekten av att våga göra misstag. Vi finländare brukar vara sådana att ifall man har en mening i huvudet och man inte är helt säker på om den är korrekt, säger man ingenting. Jag tror inte att det är rätt sätt att lära sig språk eller att lära sig någonting överhuvudtaget. Här säger jag inte att grammatik inte har någon betydelse. Grammatik är ju grunden för språkinlärning. Men har du provat lära dig japanska utan att göra några misstag? Inte jag heller. Våga prata fritt, våga göra misstag och grammatiken kommer att följa.

Juho Rasa

Skribenten är språkambassadör på Kielilähettiläät – Språkambassadörerna som lanserades april 2019. Skribenten är hemma från Tavastkyro, Birkaland och studerar ekonomi vid Hanken Svenska handelshögskolan och statsvetenskap vid Helsingfors universitet.