Allting är mycket osäkert

Valborg är här, sommaren knackar på dörren. Jag hör till dem som tycker absolut bäst om sommaren av alla årstider, så för mig har vappen alltid symboliserat framtidstro och optimism. Det är en chans att lägga vintern som varit bakom sig och välkomna den stundande sommaren med fest. Aldrig har väl det stämt mera än just i år.

Tänker man på hur vi alla firade vappen förra året och hur vi firar den i år, ser de likadana ut på ytan. Det är små grupper, säkerhetsdistans och så vidare. Stämningen är dock en helt annan i år jämfört med förra året. Då visste vi inte ännu hur länge den här pandemin skulle hålla på. I år ser man redan ljuset i ändan av tunneln. Vappen i år symboliserar inte bara den årliga livscykeln som går mot blomningens och värmens tider, utan även utsikten av att kanske snart, äntligen, kunna återgå till det normala. Till ett liv utan konstant handtvättande, fysisk distans till andra människor och masker var man än rör sig bland folk. Till ett liv med lite mer närhet igen, även om vi finländare som känt inte kräver mycket av den närheten (Åtminstone i mina vänkretsar har följande skämt cirkulerat: “Tänk vad skönt när coronan är över, då kan vi gå från två meters säkerhetsavstånd tillbaka till fem!”).

Man får väl bara hoppas att vi alla kan hålla ut dessa sista månader och inte ta ut segern i förskott, så att säga. Ännu behövs lite mer av det tålamod vi alla har ombetts att ha i över ett år redan, även om också otålighet är helt förståeligt i det här skedet. För ingen hade väl trott att denna kris skulle pågå så här länge.

På ett väldigt fundamentalt sätt antar jag att corona-pandemin har påmint oss alla om hur skört och osäkert livet egentligen är. Det krävdes bara ett sub-mikroskopiskt virus för att få hela människans värld på knän i över ett år. Det är en svindlande tanke. Frågan är om man ska låta denna tanke skrämma en, eller använda den tanken till att reflektera över en grundläggande sanning om livet – att det alltid har funnits, och alltid kommer att finnas, saker i livet som är bortom ens kontroll. Ibland bara dyker motgångar upp som man måste acceptera. Total kontroll och trygghet är en illusion. Det är inte en skrämmande tanke alls, utan en frigörande tanke. Det är en påminnelse om att sluta försöka kontrollera det som inte går att kontrollera, att ta kontroll över det man kan och att leva medan man kan.

I ljuset av pandemin påminns jag om ett av Tove Janssons mer använda citat från Mumin-böckerna. I “Trollvinter”, när Mumin vaknar ur sin dvala till ett skrämmande och obekant vinterlandskap, går han ut i snön och stöter på Too-ticki. Medan hon visslande sitter och tittar på sin snöbollslykta, säger hon precis det som det rädda mumintrollet behöver höra i den stunden av rädsla och ängslan – “Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”

Peik Holländer

Mattkantens skarpa gräns

Det gäller att orka. En liten stund till. Snart så känns det lättare. Bättre. Någon sade en gång att djur, som till exempel hundar, inte har något tidsbegrepp. De kan inte skilja på en timme och fem timmar.  Allting sker nu, och följs av ett nytt nu. Själv ville jag länge leva i nuet. I ögonblicket. Jag tyckte om tanken på Carpe diem, att fånga dagen. 

Det gällde att vara närvarande. Se, uppleva och dela med sig, låta sinnesintrycken flöda in. Det där låter finare och mer medkännande än det i själva verket är. Jag tror inte det går att vara på plats hela tiden. Och jag tror att om jag försöker blir det lätt en fråga om att prestera. Att visa för mig själv och andra hur bra jag kan det.

Mattan under fötterna

Det rycker undan mattan från själva idéen. Försök bara se dig själv i spegeln alltför långe. Något konstigt händer och du kan plötsligt bli rädd för den andre. Den som stirrar tillbaks.

Jag menar inte detta abstrakt, utan mycket konkret. För mycket sådant blir lätt navelskåderi. Eller, som det också hette en gång (var det på 80-talet?): cocooning. Många av oss har stängt av resten av världen, slutat planera framåt då allt ändå är så osäkert. Jag tycker det känns ovant och lite skrämmande att gå på stan, ta en metro, befinna mig i samma utrymme som många andra.

Att åka in till centrum av Helsingfors känns som att företa en expedition, eller ett besök i utlandet. För några dagar sedan var jag inne på kontoret för första gången på mycket länge. Det kändes främmande, ljuset från lysrören kalla, hela stället på något konstigt sätt dammigt (fast det var städat och fint). En glåmig känsla kom över mig. Jag vill inte hit.

När det inte känns kul

Jag har inget emot att jobba, men just kontoret kändes inget kul.

Och även om jobb inte har kul i arbetsbeskrivningen märkte jag hur bekvämt mitt liv blivit under pandemin. Ett annat slags lugn, en annan slags närvaro.

Fragment av minnesbilder från tider som studerande, eller frilansare med hemmet som bas. En konkret manifestation av att en annan värld är möjlig.

Kan det vara så enkelt som att det sitter i väggarna? Att utrymmet jag spenderar mycket tid i färgas av min närvaro, mina tankar, min stress, min flow? 

Flytande tid

Jag kommer distinkt ihåg hur rutiner, klockslag, kalender på väggen och schemalagda arbetspass gav stadga åt mina dagar, kändes lugnande. Nu flyter allt i en enda ström. Jag får lika mycket gjort, i viss mån mer, men på ett helt annat sätt. Jag är lika trött efter långa arbetsdagar som före pandemin. Jag väntar på att smittotalen skall gå ner, att bli vaccinerad. Jag väntar på sommaren. Samtidigt vill jag inte att något av det här skall komma alltför fort, för det innebär också slutet på något annat.

Och rent generellt är det något konstigt med nutiden. Den går fortare. Därför orkar jag. En liten stund känns inte som något problem. Tillvaron har blivit annorlunda. Men det går bra att navigera också i dessa farvatten.

Johanni

Bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir. 

Halvvägs till hundra

Den trappan har både 100-åringen och jag nött.

När vi packat in slalomskidorna i bilen och styr tillbaka mot stugan vänder sig 14-åringen plötsligt mot mig.

”Hur känns det att vara 50? Har du haft nån medelålderskris?”

Mitt spontana svar just då kunde gott ha varit ”ja”. När 11-åringen vänder sig om i slalombacken med orden ”jag väntar på dig där nere” drabbas jag sannerligen av (medel)ålderskris. Plötsligt tycker jag att mina ben känns trötta, något som sällan brukar drabba mig när jag har skidor under fötterna. Känns det så här att bli gammal?

Å andra sidan har jag nyligen skrivit brev till en hundraåring. Det kändes faktiskt lite märkligt, inte minst för att hon fyllde 100 två dagar innan jag fyllde 50. Jag vilar i tanken att jag har kommit halvvägs. Men ännu mera märkligt är det faktum att hon för länge sedan varit husmor i det hus som numera är vårt älskade sommarhem.  Hon var betydligt yngre än jag är nu när hon flyttade från huset, men ändå känns det som om jag fortsätter på hennes livsverk.

Hon har nött det golv som våra barfota sommarbarn springer på. Hon har säkert bäddat de gamla sängar som vi har tagit ner från vinden. Hon har gått på den stentrappa som ser ut precis som Alexander Slotte skriver: ”mossbeväxt är trappan och ogräsen gro”. Hon har kanske använt den gamla mjölkpallen som blivit en prydnad i vår nyrenoverade bastukammare? Jag brukar fundera på hur hennes vardag såg ut. Vilka sysslor gjorde hon? Vad kände hon inför flytten söder ut på 60-talet?

I mitt brev till 100-årsdagen berättar jag om huset, vad vi gjort och om mina upptäcktsfärder på vinden, i uthusen, i garaget. Fortfarande, efter sju somrar i huset, drar jag fram nya föremål som jag putsar och tar i bruk. Jag har tagit i bruk gamla möbler som jag hittat. Köksbord, sängar, bord, stolar, byrå och många trasmattor som fanns på vinden. Alla dessa möbler har sett betydligt mer av livet än jag själv gjort. Det känns både märkligt och fint.

De gamla föremålen ger mig en kontext, ett sammanhang. De berättar att det funnits liv i huset långt innan vi köpte det. Jag stiger in i en berättelse som inletts långt före min tid. I tidigare kapitel finns bland annat hon som nu fyller 100, efter mig kommer mina efterkommande och kanske många andra. Min uppgift är att förvalta den tid som tillfaller mig.

Jämför jag mig med 100-åringen är jag bara halvvägs genom livet,  må vara att jag inte tar något för givet om hur lång min egen tid blir. Men när slaombenen känns spagetti skänker det mig lite tröst, oberoende av om jag har (medel)ålderskris eller inte.

Och vad svarade jag 14-åringen?  Jag hann inte börja formulera ett svar innan han själv fnissade till och ruskade på huvudet.

”Nee. Du har nog inte tid för nån medelålderskris. Du är för upptagen. När döden kommer så kommer du att skaka på huvudet och säga ‘ Jag hinner inte riktigt nu. Jag ska bara … ‘ !”

Pamela Granskog
… som eventuellt lider av en (medel)ålderskris?

Som jag numera ser dem i slaombacken. Bakifrån.

När kommer du hem?


Jag pratar med pappa i telefonen.

-När kommer du hem, frågar han som vanligt.

-Så snart gränserna öppnar, svarar jag som vanligt.

Det var så längesen vi sågs. Jag längtar hem. Till mina föräldar och till min släkt.

Och min pappa längtar efter mig.

Han har varit inlagd sjukhus men kommit hem igen. Han mår bra, säger han. Det är sol ute och mamma påtar i jorden. 
-Sen får hon ont i benen. Hon glömmer bort att hon inte är tjugofem längre.

Vi pratar om sjukhusvistelsen. Det var första gången som pappa fick åka iväg ensam. Mamma brukar alltid följa med honom men nu satte pandemin stopp för henne.
Inga besök. Helt utelämnad åt sjukvården.

-De vet inte hur man flyttar mig, berättar pappa. De har inte lärt sig använda en ’returner’. Ibland tappar de mig.

Det hugger till i mig. Jag har hört det förr och jag vet att det inte händer varje gång. Men det är ett minne som etsat sig kvar hos pappa.
En stark känsla av hjälplöshet då han varit förlamad och utelämnad åt andra. Och blivit felaktigt behandlad.

Livet förändrades i en handvändning efter pappas stroke. Först handlade det om liv eller död. Sedan om att lära sig leva på nytt. Att tro och hoppas på ett friskt liv men bittert inse att det som varit inte längre är. Att nöja sig med mindre. 
Att ge upp för att orka vidare.

Sommaren innan pappa fick sin stroke fick jag för mig att fotografera alla konstverk som han gjort. Träkonst var pappas stora hobby, hans terapi efter tuffa dagar som företagsledare inom stålindustrin. 
Han snidade, svarvade, målade. Han hämtade idéer överallt. Och han hade öga för det vackra.
Varje påsk gjorde han ’årets tupp’. En del alster behöll han själv men oftast delade han ut dem som presenter.

Jag fotade allt den där sommaren. Bar ut träföremålen i vackra, för pappa viktiga miljöer. Det var sommar, sol och vackra hantverk. Ibland var med när jag fotade. Vissa saker visade han själv upp på fotona.

Stroken kom efter bärplockningsveckan hösten därpå. Det var en chock för oss alla. Men medan pappa ännu låg kvar på sjukhuset skyndade jag mig att få fotoboken klar. Det kändes viktigt för mig att dokumentera vem min pappa är. 
Så att de som inte kände honom från förr  skulle bemöta honom rätt.

Jag tog boken med mig till sjukhuset. Den låg där på sängbordet så att alla kunde bläddra i den.

När han kom hem låg den på soffbordet.

Jag visste det inte då, men jag vet det nu. Den där sommaren var pappas sista sommar som träkonstnär. Det var hans sista sommar i barndomsbyn. Hans sista sommar som frisk.

Att bli bemött för den man är kan säkert vara temat för den här bloggen. Att bli rättvist behandlad. Det är en utmaning som vi alla får kämpa med.

När min pappa rullas ut i dagrummet så sitter han där man lämnar honom. I de kläder man iklätt honom.

Om han sitter där länge så blir han trött och somnar. Då hänger han med huvudet. Kanske rinner det saliv från den förlamade mungipan. Kanske har det drällt sylt på skjortan.
Då är det lätt hänt att han blir bemött på ett felaktigt sätt.
För att hans tal är långsammare kan det hända att man inte orkar lyssna.
Eller litar på hans omdöme.

Sånt gör ont.

På samma sätt är det förstås med dig och mig med. Vi vill ju bli mötta som de människor vi är. Inte för våra titlar, examen, hudfärg, religion eller utseende. Utan som de unika människor vi med våra tankar och känslor är.

Och då finns det inget annat som fungerar än det som pappa lärde mig redan som barn: 

Behandla andra som du vill att de behandlar dig!

 

 

 

Vårstädning inför exit?

Från att i december ha gått in i en oviss framtid med undervisning på distans, gick vår skola denna vecka in i en oviss framtid med närundervisning. Känslan av overklighet som infann sig förra året i mars då vi för första gången inledde livet på distans, infinner sig igen av motsatt orsak. Visserligen bär vi alla munskydd och håller oss på avstånd ifrån varandra fortfarande, men vi är i samma rum och ser varandras kroppsspråk. Detta återseende är som ljudet av porlande bäckar om våren, livet rinner till igen efter en stelfrusen vinter.

Samtidigt är jag tacksam över den introverta tiden som COVID fört med sig. Det var och är en möjlighet för introspektion och att umgås med sig själv då inga yttre impulser i form av olika människors närvaro och tankar ständigt flödar omkring en. I vår familj har vi dessutom ”fastat” inför påsk, vilket inneburit att vi inte ätit socker under sex veckors tid. På något sätt bidrog den biten till att öppna upp för inre vädring eller vårstädning. Jag har inte blivit en bättre människa av det, men däremot en lite mer lyhörd människa i förhållande till mig själv. Jag tror att vi alla har stärkts i vår förmåga att glädjas över det lilla i vardagen. Just nu gläds jag över fysiska, konkreta lektioner där eleverna skrattar åt galna saker de skrivit tillsammans på svenska, eller deras muntliga presentationer som ”hur man bakar morotskaka” eller entusiasmen inför utmanande gruppövningar.

Kanske den här tiden också ger oss möjlighet att reflektera över vad som är väsentligt i tillvaron i ett vidare perspektiv: Nu har vi kunnat ändra radikalt på många saker i våra liv därför att vi blivit tvungna att stanna upp, tänka om, sluta tro att vi kan styra allting. Vi har blivit medvetna om hur beroende vi är av andra människor för att få energi och må bra. Naturen har visat oss att vi utgör en del av den, nu kan vi visa den respekten som den kräver för allas vårt väl. Det kommer att bli väldigt obekvämt, men det är det också när man börjar jogga för första gången efter att ha suttit inne på soffan hela vintern. Sedan brukar det gå lättare när man hittar rytmen och rutinen och till sist helt enkelt behöver det.

De små tingens lycka

När man öppnar ögonen och ser världen utan ett lager av måsten i sinnet…

Jag pratade häromdagen med en kollega om hur man ska uppehålla känslan av nyfikenhet och förnyelse när man lär ut en så urgammal disciplin som yoga. Jag undervisar i meditation och teknikens rötter kan spåras i texter från innan vår tideräknings början. Till saken hör att man ju vill förbli traditionen trogen, även om jag är något mer modern i min stil än min egen lärare, som var en indisk munk vars hela vardag styrdes av uråldriga rutiner.

Den lösning jag kom att tänka på var att det är de små sakerna som avgör. Som med så mycket i livet. Jag läste för en tid sen en bok som heter “Myths of happiness” (“Myter om lycka”) av en forskare i positiv psykologi som heter Sonja Lyubomirsky. I den berättar hon bl.a. hur det i empirisk forskning har visat sig att det ofta inte är de stora sakerna i livet som avgör hur lyckliga vi är – människor blir t.ex. ofta förvånade av att märka att de snabbt vänjer sig med en förändring i livet som de tänkte skulle bringa dem stor lycka: efter en tid känns ett nytt jobb ungefär likadant som det tidigare och det nya hemmet behöver snart dammsugas det också.

Det här därför att när man undersöker vad vi människor går och tänker på om dagarna så är det oftast de små sakerna: vad vi ska äta idag eller att en kollega sade något roligt på ett möte eller att det var en himla tur att nästa buss dök upp så snabbt när man missade den tidigare. Lyubomirsky gör poängen att vi därför ofta springer efter fel saker för att hitta lyckan, vi tror att den kommer i formen av en stor förändring eller ett stort inköp. Det må låta som en kliché men det kan faktiskt vara mycket viktigare att stanna upp och lyssna på fågelsången på vägen till arbetet.

Och likadant är det med meditationen jag lär ut. Jag har lärt ut samma teknik i ett och ett halvt decennium, men det är de små variationerna i varje lektion som gör det intressant. Ofta är lektionerna ganska stillsamma sessioner, sällan är det väldigt mycket diskussion, så de små variationerna kan handla om miner, om huruvida eleverna ser intresserade ut eller trötta på att höra mig föreläsa om hur fantastisk meditationen är, men förstås också en oväntad kommentar – som från den medicinstuderande häromveckan som mätte sin puls under meditationen och konstaterade att den sjönk.

För att inte skriva mera om den märkliga lycka som väcks inuti när tankarna slutar springa efter de stora händelserna och tystnar och lämnar rum för de små nyanserna, inandningen som möter utandningen, stillsamheten i andningspausen och axlarna som plötsligt slappnar av och ramlar ner från öronen dit man tydligen i dagens stress hade dragit upp dem. Och efteråt när man öppnar ögonen och ser världen utan ett lager av måsten i sinnet och inser att skiftningarna i ljuset utanför fönstret är så vackra nu på våren även om det snöar där ute just när jag skriver det här.

Jan Rundt, timlärare och teamledare för kontorstjänster vid Helsingfors arbis

Om forskningar och åsikter

Såhär i vaccineringsdagar går diskussionen het om varför vi ska ifrågasätta forskning och istället lyssna på oss själva, våra känslor, våra åsikter. Och diskussionen om huruvida en åsikt och en forskning kan jämföras lyfts ofta fram.

Men en åsikt och forskning kan aldrig väga lika mycket. Vetenskaplig forskning är en etablerad process. Texter som produceras, prover som görs, nya metoder som utvecklas går igenom ett prövningssystem. Resultaten blir granskade av det vetenskapliga samfundet där persor som är sakkunniga i samma frågor säger stopp, dethär kan inte stämma, stopp hur har du gjort detta, stopp, argumentera lite bättre. På det sättet är den vetenskapliga forskningen kvalitetsgranskad i jämförelse med åsikter.

Vidare så baserar sig forskare på tidigare information och argumenterar vidare på basen av den tidigare forskningen. Årtionden av tidigare vetenskaplig forskning. Du måste alltså sätta dig in i det som redan finns och pejla din forskning mot den tidigare ”sanningen”. Och ifrågasätta den och vidareutveckla den.

Jag tror det enda gemensamma som den som hejar på åsikter och den som hejar på vetenskaplig forskning har gemensamt är att båda förespråkar att vi ska ifrågasätta. Men sen går dessa två skolor skilda vägar.

En åsikt är ett uttalande om vad en person tycker medan forskning är uttalanden om vad historien och forskningsfältet har kommit fram till genom åren. Forskningen lutar sig mot och bygger på tidigare forskning.

Visst, en åsikt kan utveckla forskningen. Att tänka själv och kritiskt ifrågasätta är till största del forskning om den är relaterad till den tidigare forskningen. En lösryckt oargumenterad åsikt som inte är speglad mot det vi redan vet om just den frågan är just det, bara en åsikt.

Det mest problematiska är kanske att folk lyssnar på åsikter, att de köper dem så lätt. Personer som inte själv är kritiskt lagda eller har kritiskt lagda personer runtomkring sig tar gärna åsikter till sig, speciellt om de är lättare att anpassa till den egna världstron än vetenskapliga forskningsresultat.

Och ja, vetenskaplig forskning är inte oproblematisk och visst finns det många kritiska frågor kring bland annat finansiering. Men det känns overkligt att folk idag ändå hellre väljer att lyssna på lösryckta åsikter av personer som inte har en formell kompetens än på sakkunniga som många år jobbat med dessa frågor.

I grunden är vetenskaplig forskning en vilja att veta mera, att få en djupare kunskap i en fråga och lösa problem genom att granska tidigare kunskap. Eller hitta luckor i kunskapen och söka nya lösningar. Helsingfors universitets kampanj #därförvetenskap lyfter fram just detta.



De som äter bara glass

Det finns glass och så finns det glass.

Jag brukar promenera med min hund till en liten backe där vi båda känner oss som om vi inte är i stan utan i en avlägsen tallskog. Där finns allt som lugnar mina ögon: mosstäckta granitmassor, ljuvliga vintergröna lingonbuskar, döda gamla träd som tappat bark och ser så idylliska ut i sin gråa sammetlika nakenhet. Det är mitt lokala smultronställe och jag slutar inte undra hur det är möjligt att ha så himla fin skog 5 minuters gångväg hemifrån, mitt i ett växande stadsområde med metron, bullrig motorväg, nära gigantiska shoppingcenter som syns bra från toppen av backen.

Jag sitter på sten som hunnit värma sig i mjuka strålar av vårens sol och ser mig omkring. Ögonen följer efter brådskande bilar. Jag tänker på att det att roligt att ha någonting att skynda sig till. Någon, kanske. Hunden sniffar, undersöker spår av föregående besökare, båda mänskliga och vilda, och njuter av ett brett sortiment av käppar. Glädjen i det simpla ögonblicket störs när vi tar oss lite högre upp i backen och upptäcker massor av skräp. Papperslock och omslag från glasstrutar, matrester som tydligen nån gång varit marshmallowsrullar, en kartonglåda och några godispåsar. Skräpet har spridit sig från två eller tre «picknickställen», fastnat i det torra gräset, flugit till låga kvistar. Det är inte ovanligt att man kommer hit inte bara med sin hund utan också för att ha en improviserad picknick. Ganska ofta efter sådana träffar hittar jag trasiga glasflaskor och cigarettstumpar, till och med på vintern orkar man skräpa ner. Men då misstänker jag att det handlade mer om lite äldre älskare som kommit för att äta och dricka al fresco. Den här gången pekade allt på att det varit barn i farten, som ätit sockermat och lämnat allt såhär efter sig. Och det gjorde nästan ont.

Jag vet inte varför det är lättare att acceptera att tonåringar eller unga kunde ha gjort det än att det var barn, kanske i skolåldern. Kanske man tillåter att unga får vara lite upproriska, medan barn ska lyssna noggrannare på vad sägs om naturen? Pratar vi inte tillräckligt om hur viktigt det är att hålla rent i naturen? Använder vuxna fel ord, tråkar vi ut de små med våra moraliserande så att de som äter bara glass vill inte tänka på omgivningen? Jag ska inte generalisera och tror inte att det finns några tendenser till sämre miljömedvetenhet bland små finländare men det var en tydlig skillnad mellan det jag såg i min miniskog och det som jag träffar på i vardagen. När barn som jag jobbar med hittar en plastflaska i parken så kastar de den i roskisen direkt. Eller, inte alltid så direkt, först hinner de fråga oss vuxna ”varför ville man lämna rosk såhär?”.

Katja berättar om sina erfarenheter som människa, kvinna, immigrant, naturälskare, och den som inte tänker sluta lära sig.

10 år

“Beskriv dig själv med tre ord”. Vem har inte någon gång ställts denna fråga? Skulle ditt svar vara likadant idag som för 10 år sedan?

Vi människor ändrar oss hela tiden; relationer, intressen, arbeten och så vidare kommer och går och alla dessa har någon inverkan på oss. Ibland kommer en förändring plötsligt och självvalt (“Jag är nu officiellt en [sätt in valfri titel]”), men oftare smyger den sig nog på. Det kan till och med vara svårt att ens märka den själv, före något får en att titta bakåt.

Jag vet inte via vilka av internets omvägar det skedde, men nyligen upptäckte jag plötsligt att min gamla blogg från över 10 år sedan, när jag flyttade till Helsingfors, ännu finns kvar. Vissa av texterna gav djupare insikter, medan andra bara var väldigt underhållande. Det finns till exempel en liten anekdot i inlägget “Tom, tommare, studielägenhet” om hur jag och min vän Alex, som flyttade ihop med mig, lagade gröt men måste äta den på platta tallrikar för att vi inte hade tänkt på att köpa djupa tallrikar. Hur vi, på basis av sådana anekdoter, klarade oss själva den där första tiden är nästan bortom mitt förstånd.

Medan jag läste, tänkte jag på hur mycket som hinner hända på 10 år. Den personen som skrev den bloggen känns väldigt bekant på många sätt med också väldigt långt borta. Idag är jag en gift man, en Borgåbo, en man med skägg, en multi-instrumentalist, en som yogar och mediterar, en schackspelare… Jag var inget av detta för 10 år sedan. Alla dessa saker och många fler, samt mycket av vad jag gjort som musiker och pedagog de senaste 10 åren, är sådant Peik från 2010 aldrig skulle ha kokat ihop i sin vildaste fantasi (speciellt schackspelandet).

Sedan finns det andra saker som inte förändras i en, fast yttre omständigheter gör det. Vi har alla säkert sådana uppfattningar om oss själva som bara är lämningar från svunna tider. Om man till exempel var spinkig som barn, kanske en del av en själv fortfarande känner sig spinkig som vuxen, fast man skulle bli värsta body buildern. Ens huvud hänger inte alltid med i de yttre omständigheterna, så att säga.

Det som jag kände igen från Peik för 10 år sedan medan jag läste, som Peik idag fortfarande får tampas med ibland, är känslor av osäkerhet. I ett inlägg skriver jag hur jag i den stunden inte känner mig tillräckligt bra för skolan jag går i, och den känslan dyker fortfarande upp ibland för saker jag gör idag. Botemedlet mot den känslan är såklart detta – Peik från en dag i november 2010 hade ingen aning om hur tillräckligt bra han var och alla häftiga saker han skulle åstadkomma, men Peik idag vet.

Och känner jag osäkerhet idag, så vet Peik om 10 år bättre.

Peik Holländer

Kom nångång då våren

Våren väntar runt hörnet, eller?

Efter varje vinter som varit kall och snörik kommer samma fråga. Blir det takatalvi i år? Och ofta så kommer den, liksom ett brev på posten. Igår föll snön igen över Helsingfors, över spirande vårblommor och kvittrande fåglar. Det kan kännas som en förolämpning. Är det inte slut med kyla snart? Nu måste det väl ändå vara vår?

Kanske är en del av vår frustration sprungen ur det enkla faktum att vi inte rår på naturen. Vi har under de senaste decennierna blivit vana med att kunna styra och ställa. Det är vi som är herre på täppan. Det är vi som bestämmer. Och så kommer vädret och ställer till det. Det är en brutal påminnelse om vår egen litenhet i universum. Dessutom är det kallt och eländigt efter en lång vinter då kroppen hungrar efter värme och spirande grönska. Väder är också en tacksam ventil för andra frustrationer. Det är skönt att få utlopp för sin ilska på något som inte ger svar på tal. Alla har en åsikt, men ingen av oss kan göra något åt det. Och vädret ändras ju hela tiden, så alltid går det att knota åt något.

Likadant är det med vargen. Den påminner om att vi inte har total dominans, ännu. Likt sin urtida frände den sabeltandade tigern väcker den en djup, djurisk skräck hos många. Men till skillnad från vädret har vi möjlighet att bestämma över vargen, om den skall leva eller dö.Vargdebatten väcker alltid ilskna insändarskribenter till liv, och argumenten är alltid desamma. 

När jag nu ser ut genom fönstret har den kalla nordan blåst bort snöflingorna. Nu är det inte längre vitt på marken, nu är det iskallt ute, och i lägenheten, av den hårda vinden.

Veckan fortsätter och dagar följer på varandra. Efteråt är det svårt att minnas vad som hänt. Det är som ett oavbrutet flöde utan synligt slut. För tiden går fortare nu, det är obestridligt. Färre saker fastnar i minnet, färre saker sticker ut. Är det då en enda transportsträcka? Nej, inte riktigt. Det är bara lite svårare att fånga nuet. Det virvlar förbi, just utom räckhåll.

Men, tänker jag, bara våren och värmer kommer blir allt annorlunda.

Johanni Larjanko bloggar på Livslärd om varför det är som det är och det blir som det blir.