Välj operfekt

För några dagar sedan besökte jag en keramikkurs som jag väntat på så länge. Det var helt oväntat att kursen skulle bli av trots myndigheternas lockdown, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blir glad att komma dit och terapeutiskt kladda ner mig i två timmar. Jag bokade datum redan i december med tanken att läget säkert blir bättre i mars. Nå, livet vet ju alltid bäst. Orsaken till så tidig planering — för mig som växte upp i en stor stad i Ryssland är det tidigt att planera ett hobbybesök fyra månader i förväg — var också att kursen var populär och platserna fylldes snabbt. Men det handlade också om att just denna kurs erbjöds på engelska , och det var det verkligen inte alla kurser som gjorde. Naturligtvis fanns det inte ett ord om möjligheten att gå kursen på svenska på deras webbsida, men som min mamma skulle säga i sådana fall: skåda inte en given häst i munnen. Då jag kom för att betala kursen försäkrade jag mig att mitt datum var detta som innehöll handledning på engelska.

Ett kallt välkomnande

Så kom dagen, och jag gick dit, öppnade dörren som ledde till studion och sa «Hello» till läraren och andra deltagare. Hon tittade förskräckt på mig (eller, så kändes det i alla fall) och fortsatte på finska med viktiga instruktioner: här kan du klä av dig, där tar du tofflor på och var redo att lyssna. Eller ungefär så, för jag kunde inte riktigt förstå allt. Jag tänkte att om jag fortsätter svara henne på engelska så kommer hon ihåg att det kan finnas icke-finskspråkiga deltagare på kursen den dagen. Det hjälpte inte och jag var tvungen att säga högt «Sorry, I don’t speak Finnish, so can you, please, repeat what was said in English». Där i stunden tänkte jag att det blir fiasko: jag kände mig redan ovälkommen och delvis ignorerad och dessutom, här kommer jag att förstöra deras harmoni med min begäran. Läraren slutade prata, kastade en blick på mig igen, sa torrt «okej» och fortsatte sedan på finska. Inte händer det första gången med dig, du klarar dig ändå, tänkte jag för mig själv.

Jag slutade försöka förstå vad hon sa och hann ångra att jag kommit dit minst tusen gånger innan jag hörde henne säga: «I talked to other participants and they think we can hold the course completely in English». Då lyste ett leende upp under mitt munskydd. Det kändes helt onödigt att de skulle göra så men jag blev så imponerad och tacksam över det här beslutet. Jag var inte lämnad utanför även om majoriteten talade finska och kanske skulle njuta mer om deras lärare pratade samma språk med dem. Läraren, som hade ganska stark accent och uttalade vissa ord lite konstigt på engelska, fick mig att inse vilken stor betydelse mod har när det gäller kommunikation och växelverkan. Hennes operfekta engelska var det mest perfekta språket i den stunden för mig. Hoppas jag att hon förstod det.

Vardagsvinster

Det påminde mig om mina egna klumpiga försök varje gång jag uttrycker mig på något annat språk än mitt modersmål. Att ta ett steg emot det som man undviker är ett sätt bygga bron över en avgrund fylld med rädsla, oförståelse, irritation, otrevnad. Det måste man orka göra väldigt ofta före det slutar paralysera en.

Jag talar svenska som mitt andra främmande språk och jag känner fortfarande en ständig oro över att göra det fel. Även om det är väldigt självklart för mig att min svenska är långt ifrån perfekt använder jag den så mycket som jag bara kan för att prata och sköta allt som går att skötas på svenska här i Nyland. Jag misslyckas då och då. Men jag trivs mycket mera ändå. För att förstå och bli förstådd, detta är viktigare än smidigt tal, fina uttryck och komplexa strukturer. Självständighet och samhörighet är mina vinster för att välja vara operfekt. Vad annat kan man inte vinna då?

Katja berättar om sina erfarenheter som människa, kvinna, immigrant, naturälskare, och den som inte tänker sluta lära sig.

Ekologiskt kan försörja världen. Men vi kan göra mer och bättre.

Gästblogg av Nina Långstedt

Ekologiska livsmedel som är odlade och producerade i Europa är märkta med Europalövet, ett grönt löv med Europas tolv stjärnor. Det är en garanti för att produkten uppfyller alla krav för naturskydd, djurvälfärd, frihet från kemikalier, konstgödsel o.s.v. som man kommit överens om. Kraven är strikta och övervakas varje år och det är bra. Att välja ekologiskt är inte bara en fråga om ekologisk mat, att välja ekologiskt ger oss också rent vatten och stöder den naturliga mångfalden av växter och djur.

Jordhälsa, växtens hälsa, din hälsa

Här finns mera info om ekomärkning i Europa

Ekologiskt är bra, det är en tydlig certifiering som fungerar i alla Europas länder. Kraven för ekologiskt kunde ändå bli ännu strängare, med fokus på klimat och biodiversitet. Exempelvis kunde det finnas ett krav på att hålla jorden grön året om med en mångfald av växter, en åtgärd som är helt möjlig att genomföra och som skulle ha stor betydelse för klimatet.

Mat nära dig

Ibland har man fel, för inte så länge sen var vi rörande överens om att jorden var platt, vi hade fel då och vi har fel nu. Vi har trott att det enda sättet att försörja världen är genom att kontrollera naturen med kemikalier och genetiskt förändrade växter. Vi har fokuserat på stora skördar, räknade i ton/hektar utan att se till helheten; kvaliteten på näringsämnen, hållbarhet i den stora bilden, biodiversitet, hälsa. Vårt problem är inte att vi inte producerar tillräckligt, i tiotals år har problemet i största delen av västvärlden varit att vi konsumerar för mycket, med bland annat övervikt och andra välfärdssjukdomar som följd. Livsmedel värderas på börsen och fraktas runt jorden, stor, större, störst och billigast! Det låter som en paradox men det ser ut som att vi småningom kan få betala dyrt för vår billiga mat.

En åker full av ogräs?

I somras hade jag några grupper på besök på gården. Det var en sommar med mycket tistlar i ärtlandet och jag var inte särskilt stolt över att visa runt. Så började jag räkna, fastän skörden blev den halva, kunde vi skörda ärter till 200 000 portioner ärtsoppa på vår gård. Det måste räcka till, visst, speciellt som åkern också var en oas för så många andra småkryp och det jag kallar vildörter (ogräs). Som odlare får jag ofta frågan om hur vi ska kunna försörja världen om alla odlar ekologiskt? Det är en viktig fråga, vårt dagliga bröd är viktigt, förstås. Svaret är; jag ska inte försörja världen, det var aldrig meningen att det skulle bli så, jag ska bara vara en del av dem som producerar mat till det samhälle jag själv är en del av.

Ursprungligen publicerat på bloggen Sense of Humus i november 2020. Läs Ninas blogg här

Nina är jordbrukare, agrolog för länge sen, permakultur designer, sommarcafe-innehavare, skogsröjare, odlare, tyckare och tänkare som helt snöat in på jordhälsa och regenerativa odlingsmetoder.