Svältfödd på ögon

Jag har lärt mig mycket, t.ex. fördelen med att jobba kollaborativt med en text över Teams. Men jag har också lärt mig att jag måste få se den jag jobbar med.

”Så roligt att ni har kamerorna på”, säger en kollega från en annan avdelning under enhetens interna möte när vi en efter en sätter på kamerorna där vi sitter i våra distanserade arbetsrum.   

Under det senaste året jag träffat mina kollegor en gång. Rekreationseftermiddagen är ett härligt minne, inte enbart på grund av den vackra höstsolen. Sällan har jag varit så glad över att se mina kollegor som den gången.

Året har lärt mig att bättre hantera en situation där jag varje dag sitter ensam hemma vid datorn. Exempelvis har jag nästan helt slutat att ringa mina kollegor. I stället ringer jag ett videosamtal över Teams eller bokar in ett kort möte – jag som tidigare bannat dottern för att hon alltid måste ringa videosamtal är plötsligt omåttligt förtjust i att se den jag talar med.

Jag har också insett att det korta oväntade mötet i en korridor eller snacket över lunchen är oerhört viktigt. Det finns många ärenden som uträttas och klarläggs i spontana samtal som sker i det fysiska. Nu är allt detta borta.

Också den lilla pratstunden innan ett möte inleds är värdefullt. Du samtalar kanske med den som sitter mitt emot dig medan ett annat samtal förs i andra ändan av bordet. Nu försöker vi lära oss att föra små samtal över Teams innan mötet inleds om vi hinner – vi har ju en tendens att logga in till mötet exakt på sekunden numera. Den akademiska kvarten har blivit en akademisk minut. 14.01 är det ok att inleda mötet som planlagts till 14.00. Och skillnaden mellan det lilla försnacket över Teams är att det endast är ett samtal som förs, medan alla andra lyssnar.

Själv försöker jag, om möjligt, logga in till möten jag själv kallar till några minuter i förväg. Med kameran påslagen väntar jag på att de andra ska droppa in. Då hinner jag eventuellt växla några ord med alla som kommer in. Om mötessammankallaren har kameran påslagen följer deltagarna oftast efter, har jag märkt. Faktum är att det är lättare att hålla möte med en människa med ögon och mun än med en talande skallig boll med initialerna PG.

Året som gått har lärt mig att uppskatta och värdesätta mina kollegor och vår arbetsgemenskap på ett helt annat sätt än tidigare. Och jag har faktiskt fört många och fina samtal över Teams. Jag har också lärt mig att uppskatta tekniken och hittat många nya arbetsmetoder som underlättar mitt arbete oberoende av om jag är fysiskt på plats eller jobbar på distans.

Jag jobbar på distans, men jag klarar inte av att vara distanserad från mina kollegor. Jag är svältfödd på att få möta andras ögon, se ansikten spricka upp i leenden och se skiftningar i  blicken.