Den lilla skammen

Vi spänner fast monona och går mot hissarna. Snön knarrar under fötterna och isparkeringen är öppen. Här firade vi nyår i ungdomen och låg på isen och såg på tjärnorna. Nu, tjugo år senare är vi här igen med barn och stuga och hela köret. Vi åker i bekanta backar och ser samma skogar och sjöar från toppen av backen.

Allt är som förr och ändå inte. Rädslan är där, hela tiden, och också den lilla skammen att vi åkte iväg. Visst fundrade vi om och när man kan åka, ska vi kanske avboka, är det oansvarigt att åka. Nu kan man ju skida i Nyland också, varför behöver vi åka norrut.

Men ändå så åkte vi iväg och känner oss nu lite skyldiga. Så vad gör vi då med den lilla skammen? Kanske den hela tiden får oss att tänka på att använda handrengöringsmedel och masker. Att inte gå in eller träffas hos kusinerna som bor i en stuga på samma gårdsplan. Sitter på axeln och viskar vilken risk vi tar.

Här känns det som att företagarna försökt ordna på bästa sätt. Skiduthyrningen har trafikljus som meddelar när det är tillräckligt få inne i byggnaden så att nästa kan gå in. Restaurangerna har ordnat uteservering. Många grillar i backens vindskydd och hissköerna har långa mellanrum.

Än så länge lever vi i hoppet att allt gått bra. Att ingen blivit smittad eller att vi smittat någon. Vi vänder hemåt i hopp om att den lilla skammen har lett våra val så att vi på bästa sätt försökt skydda andra och oss. Men kanske borde den lilla skammen ha fått oss att ändra planer, avboka och stanna hemma. Kanske vi får oss för detta, vem vet. Och det är kanske det som är svårast med den lilla skammen, hur ska man balansera, var ska gränsen dras?

Varken sportlov eller semester

Pippi Långstrump var så bekymrad över att hon inte hade något jullov. Eftersom hon inte gick i skolan fick hon inget lov och det var helt enkelt orättvist. När man är rektor har man inte heller något sportlov, men semesterdagar kan man ta ut när ingen är på plats i klassrum och korridorer. Idag är det tredje dagen av sportlovet/semestern och jag kan konstatera att det blev varken eller. För det första har all den vackra vita snön töat bort i raketfart. Den som var så välkommen efter flera tramsigt snöfattiga vintrar. Men så plötsligt var det för sent att njuta av det klara soliga vädret och de gnistrande vita fälten. Precis lagom till sportlovet! Så alla skolbarn som hade sett farm emot att tumla omkring i snön, skida och skrinna och njuta av det fina vädret fick tji. 

Här på Åland sammanföll det här med att smittspridningen plötsligt tog fart med besked. I fredags hade man hela 27 positiva test att skriva pressmeddelande om. Ofattbart! Var kom de ifrån? Redan på lördagen kom det mera smittfall och nya direktiv. Skolor och daghem drabbades liksom stadsstyrelsen och flera skolor och flera daghem. Över 650 personer sitter nu i karantän runt om på fasta Åland och gymnasiet, högskolan och fria bildningen är ålagda att gå över till distansundervisning efter sportlovet fram till och med den 11 mars.

På Medis har vi diskuterat riskerna för att det ska bli distansundervisning ända sedan hösten, men lika fullt reagerar man med överraskning när det väl händer. Det är inte så enkelt att styra om ett helt medborgarinstitut till distansundervisning. När det gäller språkkurser är steget inte så långt. Bara alla har dator och internet så kommer man nog ganska snabbt i gång på Zoom. Men hur gör man med vävning eller keramik? Har någon anmält sig till en kurs där man lär sig dreja vill man knappast sitta hemma vid köksbordet och kavla lera bara för att det också kan ge en keramikprodukt. Och drejskivorna finns alla i lokalen där kursen inte får bedrivas. Likadant är det med vävning. Vävstolarna står där de står och det är där man måste befinna sig för att det ska bli några mattor eller plädar eller vad det nu är som man håller på med. 

Medis konstlärare Lin Simons har hållit en och annan onlinekurs tidigare, långt innan någon visste vad en Coronapandemi kan innebära. Nu är hon i full färd med att ordna alla sina kurser på distans.  Kursdeltagarna får skaffa sig penslar och färger och sitta hemma medan Lin ger instruktioner via nätet och sen kan deltagarna fotografera sina alster och visa upp dem digitalt för att alla ska kunna diskutera på samma sätt som de gör i klassrummet på Medis. Det går att få att fungera!

Min egen kurs, Polkan går, som handlar om folkmusikspel på fiol försökte tappert med Zoomspel i våras, men visst var det lite ”torrsim” över det. För att kunna musicera tillsammans i realtid krävs nätverksförbindelser som är något i hästväg. Med vanligt bredband blir det en fördröjning som beror på att först ska ljudet färdas från mig till eleverna och när de då spelar med transporteras ljudet tillbaka till mig och jag får höra deras spel en liten stund senare. Det är omöjligt att spela ”tillsammans” om det upplevs som om de andra är några sekunder efter. Vi gjorde så att deltagarna stängde sina mikrofoner så det enda de kunde höra var mitt spel och så spelade de duett med mig. Jag hörde alltså inte någon annan än mig själv. Men jag såg i alla fall att alla de andra drog på sina stråkar. Alltid något.

Vi får förstås göra som för ett år sedan. Alla kurser som inte går att sköta via nätet får ställas in, kursavgifter betalas tillbaka. Det är viktigt att behålla perspektivet: det är en halv vårtermin som går åt skogen. Inte mer. Eller kanske mindre än så om vi har tur. Och sen, nästa termin, DÅ ska det väl bli som vanligt igen…?

Siv Ekström
Rektor för Medborgarinstitutet i Mariehamn 

När oron växer

I pulkabacken.

En av fördelarna med att vara rektor på en liten enhetsskola är att man har väldigt nära kontakt, väldigt länge med sina elever. Man får vara med på deras skolväg i minst tio år. 

Får se dem komma till förskolan, hand i hand med sina föräldrar.

Lite ängsliga.

Ganska stolta.

Med nya ryggsäckar och jättefina penaler.

Lär sig deras namn och då och då få förtroendet att höra deras berättelser. Vad de har gjort. Vad de har fått. Vad de gillar och vad de inte tycker om. 

Ibland tröstar man dem när de slagit sig.  Tvättar deras skrubbsår och sätter plåster på dem. Reder ut några bråk och står på deras sida när någon varit dum. 

Och alltid då och då, nästan varje dag, får man en liten kram. Små armar runt benen eller midjan. Ofta bakifrån, då man minst anar det.

Glada tillrop när man ses i skolhuset och ett blygt leende när man möts på varuhuset.

Under våra gemensamma skolår hinner eleverna tappa sina tänder (som packas in med pappershanddukar i skolväskan och skickas hem) och lära sig åka skridskor. De får bästisar och hamnar i slagsmål. Föräldrarna byter partners och bildar nya familjer. De får husdjur, nya halvsyskon och flyttar till annan adress. De skaffar hobbyer, lär sig spela instrument och kommer i målbrottet. De får finnar, fett hår och börjar lukta svett.

Och med åldern växer deras revir. För de flesta går det bra. De är starka och trygga. Vet vad de vill och får det stöd de behöver.

För några går det sämre. De klarar inte av alla val de ska göra. Allt ansvar de ska bära. De väljer fel och hamnar snett.

Då blir det bekymmer. Samtal. Elevvård. Samtal. Barnskydd. Polisen. Samtal.

Oron växer. Man vill så gärna hjälpa.

För man ser man ju fortfarande den lilla förskoleeleven i den där jobbiga tonåringen. Man minns deras skrubbsår och hur de rodnade när de skulle uppträda inför hela skolan. Man minns deras glädje och man minns deras kramar. Man vet hur mycket kapacitet de äger. Och man vet att de vet vad som är rätt och vad som är fel. Och att de kan knyta sina egna skosnören.

När oron växer och det är svårt att hjälpa, då ser man inte en jobbig elev. Man ser en förskoleelev som blivit stor. En kär människa med en lång gemensam historia.

Och helst av skulle man då vilja ge tillbaka någon av alla de där kramarna som glatt en under gångna skoldagar. Man skulle vilja titta sina eleverna rakt in i hjärtat och säga så att de aldrig glömmer:

Jag tycker om dig.

Precis som du är.

Som du alltid har varit.

Var den du är. Det räcker.

Växer din klokhet?

Hur blir vi klokare, och blir vi det?

Blir du klokare med åren? Blir jag? Är det så att erfarenhet och kunskap ackumuleras, eller glömmer vi lika mycket (eller rentav mer) än vi lär oss nytt? Jag läste någonstans att vår förmåga att glömma är en befrielse som gör livet uthärdligt. Kanske är det så. Jag vet att jag glömmer saker, hela tiden. Det sker omedvetet, där som en bakgrundsprocess någonstans. Och det jag har glömt vet jag inte att jag har glömt. Frågan om kunskap samlas på hög i oss är knepig, då mycket i vårt samhälle bygger på tanken om ackumulering. Tanken känns tilltalande, men behöver ju inte alls vara sann bara för det. Det tycks råda en slags konsensus om att vi blir smartare, vi ökar vårt materiella välstånd med tiden och våra investeringar förväntas förränta sig. Det känns ofta som att vi lever i ett tillstånd av att vara på väg. Vi kan tala stort och fint om livet som en cirkel, om cirkulär ekonomi och så. Jag tror det är lättare sagt än gjort att på ett djupare plan tänka så om tillvaron.

En kurva som pekar uppåt

Tanken på tillväxt ligger inbäddad i vårt samhällssystem. Vi ska hela tiden bli bättre, effektivare, snabbare. Vi ska förnya oss, men samtidigt finnas kvar som oss själva. Det är livet som ett projekt, med ständiga delmål och en uppdaterad målbeskrivning. Vi kommer aldrig fram till målet, men vi skall alltid fortsätta att sträva mot det. Den tekniska utvecklingen ger vid handen att vi hela tiden lär oss mer som ras, att vi klarar av mer, vi förstår mer. 

Paradoxalt är det kanske så att när vi talar om jordens ändliga resurser så är vi inne i samma sorts tankespår. Tanken på det linjära. Det finns en början och ett slut. Det är på ett sätt lättare att ta till sig då vi som levande organismer en dag skall dö. Och döden är slutet. Slutet för oss som individer. Det vi består av, materian, försvinner inte. Det övergår till något annat. Vi är en del av ett kretslopp som vi inte riktigt kan omfatta. det är svårt att tänka bort sig själv. Tanken att det jag lär mig samlas på hög tilltalar också mitt samlarsinne. Jag vill ju gärna känna att alla mina ansträngningar ger utdelning. Att jag i slutet av dagen är klokare, smartare, insiktsfullare. På samma gång retar jag mig till vansinne på den amerikanska maximen att man skall nå sin fulla potential. Det finns något nattsvart hemskt i den tankegångens slutpunkt. Allt som skall maximeras, toppen på pyramiden, allt som är mätbart. Livet som prestation.

Hur många procent klokare är du idag?

Samtidigt är visdom och klokhet infernaliskt svåra att mäta, även om vi skulle vilja. Det är ju inte som att räkna hur många steg man tar per dag, vad man väger, eller vad ens vilopuls ligger på. Så hur ska vi veta om vi faktiskt blir klokare? Om vi bara har vår egen självuppfattning att bygga på blir det svårt. Att samla prestationer är inte heller meningsfullt, då klokhet inte är en paketerbar enhet. 

Kanske är frågan fel ställd. Om klokhet inte går att mäta, eller det inte går att få några meningsfulla och jämförbara mätresultat, kanske klokheten är sitt eget värde. Den behöver inte kunna mätas, då den inte skall jämföras eller säljas. Kanske är visdom något ogreppbart som vi har i olika utsträckning genom livet, och som inte låter sig fångas. 

Lyckan som guppar

Jag tänker att det finns flera sådana element i mitt liv som inte låter sig fångas i siffror. Lycka är ett bra exempel. Jag är hellre lycklig än olycklig, men jag kan inte mäta graden av lycka. Det är heller inget permanent tillstånd, utan det guppar hela tiden upp och ner. Om det sedan är ett kretslopp, eller mera ett kaotiskt hoppande hit och dit på lyckoskalan vet jag inte riktigt. Kanske är också idéen om kretslopp mest ett sätt för oss att försöka göra något som är svårt att greppa till något som går att se, föreställa sig. Det, tror jag, ligger djupt inbäddat i oss. Vår tendens att se mönster, skapa bilder, hantera genom att kontextualisera. Det vi kan sätta ord på, eller formulera i en bild, känns mindre skrämmande, och mer hanterbar.

Hur tänker förresten du kring visdom, klokhet och allt sånt? Berätta!

1996

Året då Garbages ”Stupid Girl” spelades på repeat på CD-spelaren i mitt tonårsrum, Mariah Carey och R. Kelly dominerade de långsamma danserna på högstadiediscot, Tupac Shakur mördades, det svenska bandet The Cardigans gjorde internationellt genombrott genom Hollywood-filmatiseringen av Romeo & Julia (med flickfavoriten Lenoardo DiCaprio som Romeo), och hela världen lärde sig dansa Macarena.

Min tidsresa tillbaka till 1996, då jag var 14 år, föranleddes av DNs artikel om en ny brittisk-fransk forskningsstudie som visar att den musik man hörde på som 14-åring är den som präglat en allra mest.

I den brittisk-franska studien har forskarna undersökt ett psykologiskt fenomen som kallas ”minnespuckeln”. Minnespuckeln är den tid under tonåren och unga vuxenlivet då vi bättre både lagrar och värdesätter minnen. En tid i livet som vi minns särskilt bra och som tenderar att prägla oss.

I studien har forskarna velat undersöka detta fenomen i anknytning till musik i större skala. 500 personer mellan 18–82 år fick lyssna på 111 låtar från den franska singeltopplistan mellan åren 1950–2015. Sedan fick personerna svara på hur väl de kände igen låten, vad de tyckte om den och om den väckte några minnen. Forskarna kunde se en stark koppling mellan åldern 14 år och hur väl personerna kände igen låten och hur många minnen den de de facto genererade.  

I vilken utsträckning Alanis Morrissette, Spice Girls och No Doubt präglat min personlighet låter jag vara osagt, men att jag fortfarande kan texten till Oasis ”Wonderwall” och kan dansa Macarena felfritt är åtminstone riktigt.

Och om nån nu blev sugen på en egen tidsresa tillbaka till tonåren så är det bara att söka på årtalet man fyllde 14 i Spotify så får man en färdig lista på det årets topplistehittar!

Handen minns

Foto: Jonas Tana

I rummet står en kvinna och kviltar ett lapptäcke. Täcket är vitt som molnen med blåa stänka av himlen. Det är ett arbete som blev på hälft för en alltför tidigt bortgången kurskamrat. Det som en kvinna påbörjat slutförs nu av vännerna. Händelsen utspelar sig på Helsingfors arbis, i ett rum på den fria bildningens fält. Täcket som får sin form av skickliga händers behandling kommer att leva kvar efter sin skapare. I varje lapp, i varje stygn finns minnen av Riitta.

I handens verk finns en källa till människans nyfikenhet och kreativitet. Ta i, känn på, vänd, vrid, och använd i ett kretslopp där bearbetning är en del av vägen. Vi skapar med utgångspunkt i lust och behov. Hantverket inom den fria bildningen präglas inte av strikta prestationskrav med en hägrande examen som slutmål. Den utbildning vi erbjuder behöver ofta skräddarsys på plats enligt kursdeltagarnas behov då deltagarnas grundkunskaper ofta varierar.

Vår uppgift, i dag och i framtiden, är att vara tillgängliga för alla och att inspirera till att våga prova på något nytt och vidareutveckla sina färdigheter. Vi skall upprätthålla hantverkskunskaper och lära ut tekniker samtidigt som vi ska ge alla en möjlighet att träffas i en gemenskap och att lära sig av varandra. Utöver veckovisa kursträffar erbjuds verkstäder där man kan droppa in när man har ett behov av hjälp, eller helt enkelt behöver använda redskap och maskiner som kanske inte längre finns i alla hem. Vi vill vara den platsen till vilken man kan komma om den egna kunskapen inte räcker till. Hos oss får man dessutom verktyg för att se föremålen på ett hållbart sätt, det vill säga genom att vårda och reparera som ett alternativ till att konsumera.

För tillfället avvaktar vi och väntar på möjligheten att öppna upp verkstäderna igen. Men en del av hantverkskurserna går faktiskt på distans: smycken skapas och gitarrer slipas där hemma under handledning av Arbis lärare som nu kommer hem till dig virtuellt. Omställningen har krävt kreativitet i undervisningsarrangemangen och en nyfikenhet på den digitala utrustning som står till förfogande. Vågar man släppa greppet om verkstadsträffarna och mötas virtuellt? Vår uppgift är fortsättningsvis att erbjuda utbildning och meningsfulla hobbyverksamheter som bidrar till hållbara samhällen genom att skapa välmående också i exceptionella tider. Att skapa med händerna utvecklar våra motoriska, estetiska och kognitiva förmågor. Att göra det tillsammans med andra ger ett socialt mervärde, i bästa fall får vi hantverksvänner för livet, i det verkliga och i det virtuella. Hantverket är och kommer alltid att vara en kulturbärare. Handen minns.

Ps. Årets hantverksteknik är hemmavänlig, nämligen stoppning och lagning.

Pia Nybom, biträdande rektor, Helsingfors arbis

Tack, Filip

På sociala medier är det få av HBLs artiklar som får så negativa kommentarer som HBLs sportchef Filip Saxéns. Hans sätt att argumentera rubbar helt tydligt på bestående strukturer i sportjournalismen. Han riktar i sin normkritiska analyser jämställdhets- och likabehandlingsstrålkastaren rakt i ansiktet på gamla, dammiga sätt att se på sporten.

Och vissa läsare blir bländande av denna strålkastare och kritiserar. Men i kommentarerna syns ofta en avsaknad av insyn i hur fenomen i samhället byggs upp. Vissa kommentarer skönjar en blindhet för jämställdhets- och likabehandlingsfrågor. Framförallt ovilja att försöka se hur samhället är socialt konstruerat och hur det omkonstrueras och förändras hela tiden. Det vi säger och skriver ändrar på samhället, kontinuerligt, varje dag genom ord och dialog. Som journalist har Filip tagit sitt samhällsansvar och förändrat den offentliga debatten kring sporten.

Jag har svårt att förstå då personer argumenterar för att ”saken är som den är”. Det är den inte, många saker är socialt konstruerade i våra samhällen. Om man zoomar ut från att se enskilda individer och istället ser strukturer ser man mönster. Det är frågan om vem som hörs, vem har utrymme att uttrycka sig, vem har ekonomiska förutsättningar, vem har kontakter, vilka förebilder syns, vem är i maktbalansens underläge. Du behöver inte ens vara sportinsatt för att se dessa strukturer.

Filips sätt att skriva är dagens melodi, det är kritiskt och analytiskt och ser faktorer och strukturer bakom som påverkar vad idrotten resulterar i. Att Filip fått statens jämställdhetspris är ett klart tecken på hans reform av sportjournalismen mot en analys som motsvarar 2020 -talets tankar.

Som någon skrev i kommentarerna är det lite motigt i början, men Filips röst kan vara avgörande för många, både unga kvinnliga idrottare men också äldre män, för att få en djupare förståelse i sportens strukturer. Och för oss ickesportare är det glädjande att se hur strukturella frågor betas av, analyseras och granskas i Filips texter. Tack Filip för att du tänker kritiskt och riktar strålkastaren så som du gör.

Misslyckas!

På ett intellektuellt plan vet alla att man sällan löser ett problem genom att fly från det. Ändå verkar det vara en väldigt mänsklig impuls att fly hellre än att fäkta när man möts med något som till exempel stressar en. Man vill undvika saker som är otrevliga, man skjuter upp dem om man inte måste göra dem ännu, man tänker att problemet kanske löser sig själv om man inte gör något. Samtidigt har man kanske dåligt samvete för att man inte tar itu med det, vilket i sin tur framkallar ännu mer onödiga känslor.

Vad är det som pågår här? Jag tror att den största orsaken till att man flyr undan saker, bra och dåliga, som är svåra att greppa eller är att man inte vill misslyckas. Begå misstag, göra bort sig, skämma ut sig själv. Jag har otaliga exempel på situationer i mitt liv som jag har undvikit att ta itu med eller skjutit upp för att jag var rädd för att “handla fel” eller “verka dum”, som jag tänkte. Om man dessutom har anlag för att prokrastinera, till och med gällande saker som verkar ganska trevliga (“Jag borde nog vänta, jag är inte redo, jag har inte all information jag behöver…”) så har man ett recept på en riktigt konflikträdd varelse som inte kommer någonstans.

Låt oss för det första konstatera att detta är helt naturligt. Man är inte en sämre människa för att man undviker de svåra sakerna i livet, man är bara mänsklig. Men som med mycket annat i livet, lönar det sig att ifrågasätta dessa känslor. Hjälper det här mig faktiskt framåt i livet, och om det inte gör det, vilka resurser har jag för att ändra det till det bättre? Det där med att vara rädd för att verka dum är så en farlig tanke. Man ska aldrig vara rädd för att verka dum. I boken ”Mamba Mentality” beskriver basketspelaren Kobe Bryant hur han tog sig an sin sport med oändlig nyfikenhet. Han ställde alltid frågor av såväl tränare som äldre legender och lagkamrater, på såväl matcher som träningar, för att bli en bättre spelare. Detta var inte något som redan från början kom naturligt för honom, utan det var ett medvetet val. Kobe förklarar att hans attityd alltid var att han hellre frågade något och tog risken att verka dum i den stunden istället för att avsluta sin karriär utan NBA-mästerskap. Man måste ställa även de där dumma frågorna för att lära sig.

Det som vi alla glömmer, gång på gång, är att även misstag HÖR TILL. All utveckling och framgång i livet, precis som att ställa rätt frågor, kommer via otaliga misstag tills man till slut lyckas. När man lär sig gå som liten faller man hur många gånger som helst innan man ens hålls stående. Men man övar på det, igen och igen och igen, och till slut kan man. För att sluta vara rädd för sina problem, måste man först ändra sin inställning till misstag. Misstag är inget som ska undvikas; misstag är spännande, något att ta lärdom av och växa av.

Att vinna är lätt. Det finns ingen riktig lärdom i en lätt vinst, det bara känns bra för stunden men det ger en ingenting i långa loppet. Far ut och sök misstag istället! Och när du hittar dem, acceptera dem, var tacksam för dem, ta en titt på vad som gick fel och gå vidare.

Misslyckanden är på riktigt den mest underskattade källan till styrka. Man vinner så mycket på att bli bra på att förlora istället för att undvika det. Jag skriver helt under på det, speciellt vad gäller kreativa åtaganden. Att vara kreativ är att vara öppen för även de konstigaste, “sämsta” idéerna, för det är bara via dem man hittar det man tycker är bra. Jag har också hört olika versioner av denna melodi (pun intended) om exempelvis låtskrivning. En av mina lärare medan jag studerade musik sade att man ska börja med att skriva 100 låtar, sedan kanske man skriver sin första bra låt.

Allt i livet som är viktigt kräver att utsätta sig för risken att misslyckas. Vad du än vill åstadkomma, kommer det antagligen inte att gå vägen direkt. Ett meningsfullt, kreativt liv är inte som man drömmer om det. Det är en rad misslyckanden och i slutet av dessa finns en flyktig vinst. När man väl kommer till vinsten känns det otroligt bra, bättre än något annat, men man kommer inte dit på andra sätt än genom misslyckandena. Man måste möta dem, rakt på.Så misslyckanden äger! Det är genom misstagen i ditt liv du verkligen lär dig vem du är och hur du vill leva.

Så jag har börjat resonera att varje dag stiger jag upp och så går jag ut i världen och söker upp svåra saker och misslyckanden. Det verkar vara bästa sättet att lyckas.

Peik Holländer

Nyfikenhet som inte hjälper

För att vara helt ärlig planerade jag att skriva om något helt annat, men det har hänt en hel del sedan dess och jag kunde inte låta bli. Long story short, för några dagar sedan fick jag veta att en av mina goda och kära vänner, någon som jag känner sedan många år, försvunnit utan att säga vart hen var på väg, utan att ha med sig något kommunikationsmedel, egentligen, utan att planera en flykt alls. Min egen oro började före det värsta scenariot blev verklighet. Den började när hen slutade svara på mina meddelanden. Vi bor i olika länder och brukar chatta mycket då och då under veckan, fråga om läget, dela de senaste idiotiska situationerna från våra liv, skratta åt oss själva och åt vad som händer i världen och bara vara till glädje för varandra för att det finns för mycket annat att bekymra sig om. Men då tänkte jag att vi alla har rätt att ta paus från digitala kanaler och hen tar bara sin detox-stund och snart dyker en notifikation upp att det kommit ett annat fånigt mem från hen. Men det hände inte.

Om jag får hoppa lite framåt vill jag säga att nu är hen säker, trygg och i goda händer. Jag andas fortfarande ut när jag tänker på detta.

”Bedöm oss inte för vår nyfikenhet”

Det som jag vill berätta är dock inte om försvinnandet i sig (även om det kom som en blixt från klar himmel för alla som kände den personen och, personligen, något jag inte har bearbetat färdigt än) utan mera om det som hände efter att första ropet på hjälp kom ut och publicerats i sociala medier. Det var en kort text som handlade om var och när man sett hen sist och vart hen kunde vara enligt hens vänner. Inlägget listade några favoritplatser och områden i naturen, detaljer om utseende och information om bilen som hen körde, samt några bilder. Det nämndes också att en polisanmälan gjorts, då det var risk att den försvunna kunde befinna sig i fara. Ju mer inlägget delades, desto mer konstiga kommentarer fick det. Folk slutade inte prata om vad som egentligen hänt som får någon att springa bort från sina nära, varför beskrivningen var så otydlig, var hen påverkad (nej, det var hen inte och under press var man tvungen att lyfta fram det här faktumet och redigera inlägget så att det inkluderades också). Man gick så långt att kalla sökandet för en jakt på hen. Några tillade att det var i människornas natur att vara nyfikna och det är helt okej för obekanta att vilja veta «sanningen» ifall man väljer att offentliggöra inlägget med begäran om hjälp. En del andra undrade varför hens nära ville förstöra hens rykte genom att publicera ett så känsligt upprop. Så logiken bland dem som ifrågasatte uppropet gick ungefär så här: vi känner ej den personen men vi vill skydda hens privatliv och rykte genom att yrka på att få veta mer privata detaljer som inte är viktiga för det gemensamma målet – att hitta hen.

Viktigt att vara taktfull

Olika känslor kokade inom mig i de stunder jag läste dessa kommentarer men främst ville jag förstå vilken betydelse alla sådana helt privata detaljer har för ett framgångsrikt sökande när varje timme spelar roll. Jag undrade också vad som kunde hända ifall den som man söker efter var påverkad (jag vill upprepa att det inte stämde i vårt fall men det finns hur många sådana situationer som helst annars). Gjorde det den personen mindre förtjänat av hjälp, eller? Behövde vi på riktigt förklara något för att göra meddelandet mer trovärdigt i någons ögon? Det tror jag inte.

Ja, man är nyfiken till sin natur och utan den egenskapen är det svårt att kunna tro på livslångt lärande, men likväl finns det en stor skillnad mellan nyfikenhet och okunnighet maskerat som nyfikenhet. Eller med någon annan mörk känsla som leder till att en vill spekulera eller avslöja. Men för vems skull då? Jag funderade på vad som kunde bidra till det. Är det vår masskultur som tillåter att man så lätt börjar skvallra och till och med främjar det? Är det någonting egoistiskt som att få uppmärksamhet när den är riktad mot någon annan?

Jag har inte hittat ett slutligt svar på vad som gör det så svårt att ta hänsyn till andra och att tänka på vad andra går igenom, men så kom jag ihåg en diskussion på jobbet. Någon gång då vi diskuterade om saker som vi, dagis vuxna, vill att barn ta med sig när de slutar, skrev vi på A2-papper, bland annat att «visa hänsyn till andra». Livet som vuxen visar att det är extremt viktigt då obetänksamhet och fördomar leder till samma resultat. Att man förlorar en bit av sin mänsklighet.

Katja berättar om sina erfarenheter som människa, kvinna, immigrant, naturälskare, och den som inte tänker sluta lära sig

Det växer och gror i mitt kök

Det låter värre än det är. Groendet är helt beroende på husmoderns egen aktivitet. Det började med att hon städade ”hörnskåpet” för ett tag sedan. Ett skåp som med åren har fått ta hand om mer och mer grejer. Jag har en god vän som infört principen en ny in – en gammal ut när det gäller bokhyllan. Samma kanske borde ha införts för länge sedan när det gäller köksskåpen hos oss.

Men det är ganska trevligt också att hitta grejer man glömt att man har! Det var inte bara en sådan överraskning som mötte mig när jag var i städtagen. Nu finns det två stora kassar med saker som tidigare fanns i skåpet. (Hur fick allt det där plats?) Egentligen var det tre kassar, men den som innehöll skräp har redan åkt iväg. Kvar står en som ska till loppis och en med prylar som vi ännu ska hitta plats för någon annanstans.

Den glada överraskningen var ett groddningsrör, eller vad man nu ska kalla det. Ett plaströr med gallerförsedda lock i båda ändar. Det härrör från tidigare groddningsperioder i mitt liv. I fjol skaffade jag ett par små glasburkar med galler i locket som jag groddade i. Behändigt små var de och jag kom underfund med att felet med flera tidigare groddningskärl jag har haft varit att de varit för stora. Då lockas man lägga allt för många frön i blöt och sen hinner man inte äta upp dem innan de blir oaptitliga. De små glasburkarna passade utmärkt för det tvåpersonshushåll vi nu har. I alla fall har groddningsröret nu fått en chans att inte hamna i loppiskassen. Fröna är i blöt och jag har några dagar på mig att se till att det fräscha gröna som är på gång passar in i middagsplanerna.

Så här mitt i vintern är det perfekt med groddar. Det är så trevligt att se de små groddarna växa och bli läckra och gröna och det känns så hälsosamt att knapra i sig dem på en smörgås eller i en sallad. 

Sara Bäckmo skriver om hur man odlar ärtskott på sin blogg.

Grönt och hälsosamt kan det också bli om man går ett steg längre och närmar sig ”riktig” odling genom att breda ut lite jord på en bricka, en låg skål eller liknande. Jorden täcks sedan med torkade ärter som hålls fuktiga genom att man sprayar vatten på dem. Ärterna gror de också och skjuter skott som kan klippas mer och ätas på smörgås eller som sallad. När man klippt ner dem skjuter de nya skott, så åtminstone två skördar ska man kunna få. Titta här på en liten film om ärtskottsodling. Det är ganska fantastiskt att man med så små ansträngningar kan ordna så att mat växer fram hemma i köket medan man själv är någon annanstans!

Siv Ekström
Rektor på Medborgarinstitutet i Mariehamn