Ju rikare samhälle du bor i, desto mer statistiskt troligt är det att du är deprimerad.*
Är inte det ett helt galet fakta, när man tänker efter?
Man skulle ju tro att motgångar och svåra omständigheter är det som orsakar psykisk ohälsa, inte framgång och stabilitet. Men nej, historien har visat att det är i länder som klarar sig bäst enligt internationella parametrar (ekonomiskt välstånd, hälsovård, säkerhet och så vidare) som de psykiska problemen är som störst.
På det sättet lever vi människor i en intressant tid just nu, för medan saker på många plan är bättre än vad det någonsin varit i mänsklighetens historia, samt fortsätter bli bättre hela tiden (uppriktigt tack för påminnelserna, Hans Rosling!), verkar folk må allt sämre. Ångest, depression, stress, framtidsoro, alla dessa blir också vanligare och vanligare i en alarmerande hög takt. Det finns en känsla av hopplöshet som sprider sig som en löpeld i vårt samhälle.
Vad beror det här på? Delvis är det väl för att sakerna man oroar sig för har ändrat. Det är mer vanligt att oroa sig över större saker som den globala uppvärmningen, som kan kännas omöjlig för den enskilda människan att ens påverka. De problem som orsakar oss sådan psykisk ohälsa är dessutom ofta så kallade lyxproblem, som vi nu har tid att fundera på. Tidigare var säkert klimatet inte något människor hade tid att tänka på, då man måste fundera på viktigare saker som att… överleva, till exempel. Ens problem var mer konkreta, därför mindre ångestframkallande, tror jag.
Sedan har jag också en egen teori gällande det här som handlar om hopp. Hopp kan definieras som känslan av att saker kan bli bättre. Om man befinner sig i en riktigt dålig situation, kan man alltid sätta sitt hopp till att situationen vänder. I själva verket, ju sämre läget är, desto bättre kan det ju ännu bli! Jag drabbas i mitt liv ibland av en konstig känsla av att jag nästan vill att saker ska gå fel, för då finns det en “low point” att stiga upp ur. Jag älskar “underdog”-mentaliteten, på något sätt (Det här är inte riktigt sunt, jag vet, men det är ändå en tanke som slår mig ibland. Vi människor är ju inte riktigt sunda alltid). Men vad händer när allting redan är bra, när det inte finns så mycket mer att hoppas på?
Slutsatsen jag alltså kommer till, ju mer jag tänker på faktat i början, är följande: Ju bättre livet blir, desto mer har vi att förlora. Ju mer vi har att förlora, desto mindre känns det som att saker kan bli ännu bättre än vad de är. Ju mindre saker kan bli ännu bättre, desto mindre känns det som att det finns att hoppas på i framtiden. Är man däremot i en “underdog”-situation har man inget att förlora, den enda vägen är upp. Nu krävs det ju dock ingen doktorstitel i livets hårda skola för att inse att det inte är hållbart att leta upp misslyckanden och misär i sitt liv bara så att man ska kunna slå underifrån.
Så hur hanterar man då denna slutsats? Det tänker jag inte ens låtsas ha ett komplett svar på. Jag tänker att kanske svaret ligger i en kombination av att minnas vad man har och vara tacksam för det, men ändå sträva framåt. För sämre kan det ju alltid bli, men det kan också alltid bli bättre, också när det känns hopplöst bra.
Peik Holländer
*= För källor till detta kan man bl.a. se https://www.livescience.com/35792-global-depression-rates.html eller https://gamapserver.who.int/gho/interactive_charts/mental_health/suicide_rates/atlas.html
Livslärd 