Trevlig midsommar!

Midsommar betyder så olika saker för olika människor. För mig handlar det mest om asplöv och silkespapper. Det är det som är grejen när man har vuxit upp i och fortfarande lever i en by med en alldeles egen midsommarstång med alldeles egna traditioner. Det är inte många midsomrar i mitt liv som jag har missat midsommarafton i Önningeby. En gång i början av 1980-talet befann jag mig i London. Det var sista kvällen innan jag skulle resa hem och vännerna jag borde hos hade en grupp människor från olika världsdelar på besök. När mörkret sänkte sig försökte jag förklara för några av dem att det ju var Midsommarafton ikväll och vad det betydde. Intresset var måttligt. Det kändes eländigt.

En anna gång skulle vi fira midsommar i Jakobstad, hela famljen. Det var vackert ute på Ådön och den ljusa natten ljusare än någonsin för en ålänning. Men i övrigt fanns det bara myggor. Myggor som lurade vid dörrspringan och bara väntade på att få komma in i stugan och de måste ha varit överlyckliga när man någon gång var tvungen att ta sig till utedasset. Vilket kalas för myggsvärmen. Ingen vidare midsommar den gången heller.

Nu ska stången snart resas. Silkespappret i kronan skimrar i solskenet.

När jag var yngre hjälpte jag mamma att inför varje midsommarafton få vår midsommarkrona färdig i tid. Stången i byn har tolv korsarmar och det ska vara en krona på varje. Precis lika många gårdar fanns det då och varje gård gjorde sin egen krona. Materialet var silkespapper och färgkombinationerna var oändliga. Det var alltid intressant att gå till stången på kvällen när resningen skulle ske. Hurdana kronor skulle de andra ha – vad månne Pellas-Nelly hade hittat på i år? Hon hade till och med LILA i sin krona en gång!

Ibland när inspirationen tröt eller bara för att det var roligt att variera så gjorde vi krona i Ålands flaggas färger: rött och gult och blått. Vi märkte inte riktigt när det hände, och det tog nog flera år, men plötsligt hade alla andra gått över till fibertyg i kronorna och i och med det blev de alla röda, gula och blåa, för fiberduken fanns inte i andra färger. Både mamma och jag älskade silkespappret och ville inte byta. Alla andra har hållit sig till fiberduken sedan dess och vi håller oss till silkespappret. En bekant som kom till stången en gång utropade ”Vems är den där dissidentkronan, Siv, är det din?”

Många tycker att fiberduken är bättre för att den inte tappar all färg vid minsta regnskur som silkespappret gör. Men för mig har det ingen betydelse. Stången pryds bara till för den där enda kvällen, den magiska midsommaraftonen. Sen står den bara och väntar på nästa år och nästa midsommarafton. Asplöven vi knutit fast vissnar också och det är ingen vacker syn. De granna röd-blå-gula kronorna understryker nästan förfallet. För mig var det bättre när kronorna och löven vissnade tillsammans.

Siv Ekström, rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn

Nålar i huvudet

Så här i pollentider brukar jag gå på akupunktur med några veckors mellanrum. Inte för att behovet är speciellt akut numera sedan jag för ett par år sedan övergick till en antiinflammatorisk kost. Den håller pollenallergin på avstånd. Numera går jag på akupunktur mera för säkerhets skull och för att jag samtidigt får eventuella spänningar i kroppen upplösta – något som jag liksom mången annan tampas med just nu på grund av oergonomiska hemmaskrivbord.

Att nacken känns styv förundrar mig egentligen för jag utnyttjar faktiskt det pausgympaprogram som min förutseende arbetsgivare har installerat i min dator. Två gånger i timmen ploppar det upp och får mig att göra några välvalda rörelser under en minut. En kollega till mig brukar skrattande säga att jag är den enda som verkligen följer programmet – till och med under möten!

Nu har jag dessutom den möjligheten att när någon blir långrandig i andra ändan av Teamstråden, kunna göra lite armhävningar eller ta några varv med hula-hula-ringen – när kameran är avstängd vill säga. Men detta till trots tar nog nacke och axlar stryk av distansjobbet och jag längtar efter mitt höjbara skrivbord på jobbet.

Alltså går jag till akupunktören. Men vart jag egentligen ville komma med detta konstaterande är, att jag, när jag nu skulle boka tid för följande gång insåg att jag då redan kommer att ha semester. Den här våren har varit så avvikande att det känns märkligt att semestern kommer som normalt. Men jag vet att det inte gäller alla och än en gång känner jag mig tacksam. Jag har varken blivit permitterad eller varit tvungen att utsätta mig för smittorisker. I den vågskålen väger lite nackont ganska lätt.

Moa

Rödmylla och plenum med nämnden

Rödmyllan där den ska vara. På uthusväggen.

Så där med lite perspektiv börjar kombinationen med distansskola och distansjobb te sig som en rätt enkel match. Då visste man ju (oftast) att barnen befann sig i närheten av sina datorer, förhoppningsvis fullt upptagna med att fullgöra dagens läxuppgifter. Det här med med distansjobb och lössläppta sommarlovsbarn är värre.

Häromdagen meddelade sonen mitt under min arbetsdag att matoljan var slut. Jag förundrade mig över det hela eftersom det i mitt tycke funnits en hel del kvar i flaskan.

– Flickorna friterar i köket. De gör chips av potatis och olja. I mikron, väste han.

Mycket riktigt. I köket hade en chipsfabrik startat. Vi kom aldrig så långt att vi fick provsmaka.

Idag var det sonens tur. Han målar uthuset som bäst och mitt under distansmötet kom han in i köket.

-Nu är jag klar. Var ska jag ställa burken? frågade han.

I handen höll han en burk med rödmylla. Det var dessvärre en burk som läckte underifrån, insåg jag i samma sekund.

Jag är tacksam att Studentexamensnämndens policy är att vi håller kameror och mikrofoner avstängda när vi samlas till plenum. Jag är ingen vacker syn när jag skrubbar köks- och tamburgolvet i mitt anletes svett alltmedan rösterna från plenum ljuder i mina öron. Mitt eget språkbruk är om möjligt ännu mindre vackert.

Jag medger också att jag inte är helt koncentrerad under några av ärendena på agendan. Men jag försvarar mig med att jag räddar både köks- och tamburgolv från rödmylla. Fötterna skrubbar jag efter plenum.

Nu är jag rätt tacksam att den här dagen är över. Imorgon är en ny dag med nya möjligheter. Och nya katastrofer.

Våga släppa loss

Jag behövde inte tänka länge innan jag kom på vad jag ville skriva mitt inledande inlägg på denna blogg om. Som med det mesta man lär sig som lärare var det något en elev sade, bara i förbifarten i slutet av en lektion. Denna elev visste nog inte hur orden skulle klinga kvar i mitt huvud än idag.

Hösten 2016 hade jag precis blivit färdig magister i musikpedagogik från Sibelius-Akademin och börjat på mitt första ”riktiga jobb” som musiklärare i Karis Svenska Högstadium och Karis-Billnäs Gymnasium. Jag var ung, jag var inte dum men jag var osäker och försiktig. Jag hade svårt att hitta mig i min nya roll som pedagog, och funderade på många frågor. Hur sträng skulle man vara? Hur mycket ”fick” man vara sig själv? Kunde man ha roligt i klassen och släppa tyglarna, så att säga, eller ledde det bara till kaos?

När man undervisar speglas ens egna känslor tillbaks på en. Min nervösa start gjorde nog också eleverna osäkra. Det här blev som mest tydligt för mig på en lektion med musiktillvalet i åk 8. Jag hade siktat på enkla låtar med några få ackord så att eleverna kunde testa olika instrument om de ville, och nu spelade vi ”Smells Like Teen Spirit” av Nirvana. Det lät bra, men jag märkte att eleverna var försiktiga. De vågade inte släppa loss, för att jag inte vågade det.

I den stunden bestämde jag mig för att jag behövde leda med exempel. Så jag vände mig mot de som sjöng, bad att få låna en mikrofon och sade lugnt: ”Det låter bra, men det behövs kanske lite mer fiilis i en sån här låt, kanske om ni skulle testa såhär…” och så släppte jag kontrollen, frammanade den bästa inre Kurt Cobain jag kunde och skrek refrängen in i mikrofonen: ”WITH THE LIIIGHTS OOOUT, IT’S LESS DAAAANGEROOOOOUUSS!!”

Reaktionerna varierade från skräckslagen chock till återhållet skratt. Men det fungerade. Vi hann spela låten några gånger till innan lektionen tog slut och stämningen var som förbytt. Huvuden gungade, hår flög och spott yrde. På vägen ut på rast hörde jag en av eleverna säga halvhögt, som riktat både till sig själv och till mig:

”Alltså, det här var ju faktiskt roligt!”

Det var all feedback jag behövde.

Den lektionen var en viktig lärdom för mig. Vad jag lärde mig på ett djupare plan var detta: Man kan släppa kontrollen för en stund och ändå vara en auktoritet. Ibland kanske man till och med behöver släppa loss för att vara en auktoritet. För att visa ett gäng 14-åringar att man kan leka Kurt Cobain för en liten stund, om man bara vågar.

Peik Holländer

Att se sig i spegeln

Foto av  Rebecca Chalmers  på  Scopio

Den här våren har jag haft mer tid för mig själv än på mycket länge. Annars är det på sommaren som jobbvardagen släpper och tankarna kan få fritt utlopp igen. Samtidigt finns det alltid så mycket att göra på stugan. Dagarna fylls lätt av små och stora renoveringsprojekt. Tempot är helt enkelt ganska högt, och det fortsätter in i semestern. Under resten av året fylls dagarna av jobb och vardagssysslor. Livet har hittat sin lunk helt enkelt. Rutiner som för det mesta är ganska behagliga. Men, priset är att inte ge tid åt sig själv, att inte se sig själv i spegeln alltför noga, eftersom det är osäkert vad man kommer att se, vem som tittar tillbaka. Den första reaktionen på denna extra egentid var att hänga på nätet igen, främst på facebook. Efter att förra året självsäkert hävdat att den plattformen är död och mumifierad har jag under våren fått krypa till korset. Jo, jag hade fel, och jo jag har hittat en mening med fb under Corona.

Samtidigt är det en flykt, om än en ofarlig sådan. En flykt undan egentiden.

Tonårstankar

Jag brukade som tonåring ha två tankar om mitt liv. Jag ville inte bli bitter (som många äldre människor jag kände i min omgivning var) och jag ville kunna se mig själv i spegeln. Det förra handlade om att jag inte ville ångra saker jag aldrig gjort, det senare handlade om att klara av att acceptera sig själv sådan jag var/är.

Egentligen tänker jag väl fortfarande på samma sätt. Som livsmålsättningar är de inte helt dåliga, tycker jag. Men, är detta något man kan lära sig? Det är lättare att ställa upp målsättningar för sitt liv än att leva dem. Om jag tror på den fria viljan måste ju de val jag gör vara mina, alltså bestämmer jag. Visst finns det saker som jag inte kan välja, och saker som väljs åt mig. Men om vi bortser från dem finns det ännu gott om utrymme i livet som inte har någon klart utstakad väg, det finns valmöjligheter åt alla håll.

Valjobbigt

Det är jobbigt att välja. Besluten kan kännas så stora, så livsavgörande. Jag brukar ofta upprepa att jag är glad över att inte vara tonåring. Det är en tid som jag förknippar med mycket ångest, osäkerhet, rädsla för att fatta beslut, att ta tag i saker och ting. Allt detta döljs av en spelad självsäkerhet, ett tänkande i svartvitt om världen, moral och etik. Jag har aldrig varit så cynisk och sarkastisk som då jag var tonåring. Aldrig så tvärsäker. Nu kommer jag på mig själv med att ibland också tänka att jag är glad att jag inte är ung vuxen, typ 20. Alla dessa val finns kvar, men börjar också stressa eftersom tiden går. Vad ska jag bli, vem är jag, hur ska jag leva? När jag ser detta i yngre generationer blöder mitt hjärta. Jag vill säga, det är ingen fara, du kan, du duger och du hinner nog. Jag vill sälja idéen om det livslånga lärandet, om nya chanser, om att vara snäll mot sig själv. Men jag ser, och jag vet, att budskapet sällan når fram. Så nej, jag tror inte man kan lära andra hur de skall leva, eller hur de ska fatta sina val. Var och en måste gå sin egen väg. Det är en lockande tanke att hjälpa andra undvika de misstag man själv gjorde, och jag är inte immun mot att dela ut goda råd åt andra, oavsett om de frågat efter dem eller inte.

Rutinlängtan

Jag kan säga det, för att jag själv fyller mitt liv med rutiner, med trygga, återkommande, ganska förutsägbara saker. Men också för att mitt perspektiv med tiden förändrats, liksom min uppfattning om vad som är viktigt, vad som spelar roll.

Samtidigt är jag inte helt pigg på allt för mycket egentid. Tänk om Bob lurar där i spegeln.

Våren har varit jobbig, men också bra, för egentiden har smugit sig in. Det är inte jag som tagit en timeout för att söka efter de stora svaren, eller söka djupt i spegeln efter dolda sanningar. Det har istället kommit lite allt eftersom, som av en händelse. Jag vet att jag är privilegierad som kunnat jobba på distans, som inte blivit sjuk, som kunnat släppa lite av prestationskraven, som har klarat av att vara lite snäll med mig själv.

Så vad har jag sett? Jag tycker jag är ok, jag känner mig inte bitter. Det räcker ganska bra just nu.

Johanni Larjanko bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Slå dank

Att vila i ögonblicket

Att ligga i gräset och titta upp på himlen. Hur längre klarar du av att göra det? Det är en konst, att göra ingenting. Jag tycker det är svårt. Jag kan ibland känna mig som ett stort fartyg, eller ett långt godståg. Sakta bygger jag upp farten, och när den väl är uppe fortsätter jag framåt nästan automatiskt. Det är inte sådär bara att tvärnita och se åt andra hållet. Tankarna fortsätter i vilket fall som helst att rusa framåt. När jag åker till stugan med tanken på att byta landskap för att hjälpa hjärnan sakta ner ser jag alltid först det som måste göras, skaffas, lagas, byggas, ändras. I mitt huvud och på papper skriver jag hela tiden listor på saker att åtgärda. Jag har många sådana. Jag kommer ihåg hur jag kände mig handlingsförlamad som ung. Det var en tid då jag tänkte, planerade och målade upp stora bilder, men inte fick mycket gjort. Jag var fast i prokrastrineringsträsket. Nu är jag fast i prestationsträsket.

Det är svårt att släppa taget. Om jag går och dallar en dag känner jag mig lite skyldig. Behovet att åstadkomma och att prestera ligger djupt. Kanske fick jag det med modersmjölken, kanske via skola, uppfostran, samtid. Kanske är det Luther (ständigt denne Luther). Känslan av att göra rätt för sig. Och att göra rätt innebär att prestera. Kratta upp de där löven, städa bort bråten, rensa stuprännorna. Laga verandagolvet, måla väggarna, byta bastuugnen som gått sönder. Inte vila förrän allt är gjort. Och allt är aldrig gjort.

Det kan bli för mycket. Livet kan inte bara vara listor att bocka av.

Livslistor lagom

Som yngre tyckte jag illa om det svenska ordet lagom. Det representerade allt det där ljumma, mesiga halvmesyriga betongsossetänket. Världen behövde förändras, och jag skulle se till så att den gjorde det.

Visst har världen förändrats sedan jag växte upp, och ganska mycket dessutom, helt utan min förtjänst. Den står aldrig stilla. Men den lagar heller aldrig verandagolv. Om det vore upp till världen skulle golvet långsamt falla sönder. Liksom allt annat i universum. Att göra ingenting är kanske att acceptera det oundvikliga? Alltså det att allting tar slut, att vi alla ska dö. Och eftersom vi alla ska dö spelar ingenting någon roll.

Det är en trist tanke, eller hur?

Kanske är det dags att omvärdera ordet lagom. Jobba lagom mycket, stressa lagom mycket, vila lagom mycket. När Corona-krisen hållit på en månad säger Henrika att vi också ska komma ihåg att ta hand om oss själva. Att våga släppa taget, Vara lite snälla med oss själva, i dessa underliga tider.

När jag tuffar på i samma konstant höga fart är det inte för att det krävs av mig. Det är ett val, eller skulle kunna vara det, om jag tänker efter. Ibland tänker jag att det är ett sätt att hålla ångesten på avstånd. Jag hinner inte bli deprimerad om jag fyller mina dagar med saker. Och när jag inte jobbar fyller jag dem med tankar, kultur, och nätet.

När tankarna kommer

Denna vår har gett mig tid att tänka, och att släppa en del av stressflåset som så länge fått mitt hjärta att slå lite snabbare. Jag har hunnit jobba så mycket att jag ibland kommit ut på andra sidan. För det finns en gräns. När jag passerar den tar jobborken slut. Kroppen säger till, och hur jag försöker är det stopp. Under våren har jag också fått nog av nätet. Det kommer helger då jag gör…ingenting. När jag ligger i soffan och tittar upp i taket. Alla är vi olika, och det finns inte riktigt några rätt eller fel här. Det är förskräckligt lätt att döma andra i ens omgivning för att de inte gör något, att de inte ”rycker upp sig”, ”tar tag i saker och ting” och ”får det gjort”. 

Om jag då själv lägger mig i soffan känns det ibland som lite fusk. Har jag rätt att? Får jag? Klarar jag av att ge mig själv lov att? Kanske måste jag skriva upp det på en av mina listor. Kanske intill ”jag måste lära mig att säga nej”-kursönskemålet. Typ ”jag måste lära mig att slå dank bättre-kursönskemål”. Jag undrar om det finns medborgarinstitut som ordnar sådana kurser. Det kan hända att de skulle bli väldigt populära.

Så, nu har jag fäst några tankar om att slå dank på papper och publicerat i vår blogg. Nu kan jag kryssa av den uppgiften från min attgöralista. Dags att ta itu med nästa, så att jag hinner med så mycket som möjligt innan det är helg igen.

Johanni Larjanko bloggar om varför det är som det är och det blir som det blir.

Gemenskap

Alla jobb har sina sidor; en del uppgifter är helt enkelt roligare att utföra än andra. Du som har läst mina bloggar genom åren kommer kanske ihåg att korrekturläsningen av följande läsårs kurskatalog hör till mina favorituppgifter. Och nu är vi till min glädje där igen!

Även om jag är något av en språknörd, ligger nöjet inte enbart i att kolla upp tyrkfel och eventuella oklara formuleringar, utan också i att få tjuvtitta på själva innehållet innan hela katalogen är färdig. Och varje gång blir jag lika imponerad och inspirerad av vad våra lärare har skapat.

Coronavåren har naturligtvis satt sina spår. Den tar sig uttryck i ett utökat antal webbkurser. Visserligen är utgångspunkten i år att merparten av kurserna ska gå att flytta ut på nätet i fall av en ny virusvåg, men den här våren visade också att det nog verkar finnas en reell efterfrågan på webbkurser. Det förvånar mig egentligen lite eftersom webben är full av kurser i olika former – det är bara att välja och vraka. Men kanske är det just det att utbudet är för stort där ute. Kanske det som ett lokalt medborgarinstitut kan erbjuda är mera greppbart och ger en känsla av trygghet. Man ger sig helt enkelt inte ut på sju famnars vatten.

Det flesta kurser går idag att genomföra på nätet – det har vi nu insett. Men det är klart att vissa kursinnehåll lämpar sig bättre än andra och studieframgången blir kanske inte lika stor i alla ämnen. Det som också i viss mån går förlorat är den känsla av gemenskap som uppstår när man vecka efter vecka sitter bredvid varandra i ett klassrum och kanske också fortsätter med lite småprat efter lektionen.

 På en webbkurs lär man inte känna sina kurskamrater på samma sätt, ibland kanske inte alls. Det oaktat innebär det gemenskap redan det att man är medlem av en grupp. Och det är faktiskt inte alla som har behov av att ta en kopp kaffe med kurskamraterna efter lektionen. Det primära är själva ämnet, att få lära sig mera eller att få utöva sin stora passion.

Gemenskap är det lilla extra som kommer på köpet när du går på en arbiskurs, när du kan se dina kurskamrater i ögonen utan att behöva växla mellan datorns kamera och bilderna på de andra. Det lilla extra, men nog så betydelsefullt, som vi hoppas att vi kan erbjuda när höstterminen startar i september.

Moa Thors, rektor vid Helsingfors arbis