Skolfarfar tar farväl

En lång och reslig gestalt vandrar stigen upp mot skolhuset. Snart hörs elevernas glada röster:

-Farfar!

-Skolfarfar!

Han håller upp sin hand och låter barnen hoppa.

-Give me five!

Barnen hoppar.

Farfar höjer handen högre upp. Och barnen hoppar ännu högre.

-Jag med! Allt fler barn kommer springande mot skolfarfar.

-Jag vill också försöka.

Skolfarfar låter dem hoppa. Sedan rufsar han om deras hår och frågar hur de mår?

Han skojar lite med dem. Småretas.

Skolfarfar är älskad på vår skola.

Det är han som hejar på eleverna i skidspåret, ser till att gossarna sköter sig i omklädningsrummet på simhallen, läser sagor, hjälper med matten. Berättar, skojar.

Och lyssnar.

Skolfarfar är så intresserad av allt vi håller på med på skolan. Han tycker att eleverna kan så mycket. Och han säger det:

-Ni kan så mycket sådant som jag inte alls kunde när jag var i er ålder.

Skolfarfar är en uppskattad gäst på våra fester. Med huvudet högre än alla andra skiljer han sig ur mängden. Han är glad. Vänlig. Humoristisk. Och varm. Både vuxna och barn kommer gärna fram och pratar med honom.

Skolfarfar ser med hjärtat. Han lägger märke till den som är ensam och utanför. Han finns där för den som som bäst behöver honom.

Och han läker alla sår. På riktigt. Skolfarfar är nämligen pensionerad barnläkare. Det gör inte så mycket att om skolsköterskan inte dyker upp varje vecka. Man kan lika gärna visa sina skråmor för skolfarfar. Honom kan man lita på. Han vet vad som ska göras.

Skolfarfar är inte bara viktig för eleverna. Han är viktig för lärarna också. För att han ser med hjärtat. För att han står på vår sida. För att han tycker att det jobb vi gör är viktigt. För att han bryr sig så mycket om oss att han under tio års tid punktligt dyker upp en dag i veckan på vår skola.

Tills den dagen kommer då han inte orkar längre.

Så har jag alltid tänkt. Skolfarfar kommer inte att orka för evigt. Och när den dagen kommer ska det vara lätt att ta farväl.

Vi har pratat om saken, kommit överens. Kramat om varandra och svalt ned gråten.

Nu har den tiden kommit. Nästa läsår kommer inte skolfarfar längre.

Han skriver ett avskedsbrev till elever och lärare. Där tackar han OSS för allt vi betytt för honom.

För den glädje VI gett honom.

Då förstår jag varför olika generationer ska vara tillsammans.

Vi behöver varandra.

”En går mig på nerverna”

Sara Lövestam är en svensk författare som är oerhört produktiv – en tre – fyra böcker per år verkar vara mera rutin än undantag. Hon skriver allt från romaner till grammatikböcker och har jobbat som SFI-lärare. Titlar som ”Grejen med verb” och ”Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik” låter en ana att grammatiken inte är något tråkigt och svårt för henne i alla fall. 

Jag hörde henne på Litteraturdagarna i Mariehamn häromåret när hon höll ett anförande på lördagskvällens program i restaurangmiljö. Vi fick ofta orsak att skratta samtidigt som vi fick oss en hel del lärdom till livs. Nu snubblade jag över en kolumn som hon skrivit i tidningen Språket, ”Därför går en mig på nerverna”. Där förklarar hon i fem punkter varför hon inte gillar påhittet med att ersätta pronominet ”man” med ”en”. Om man inte vill göra bort sig i feministkretsar i Sverige ska man absolut inte använda ”man” som pronomen nuförtiden. Många som vill framstå som genusmedvetna har istället börjat använda ”en” och det här retar alltså Sara Lövestam upp sig på. 

Sara Lövestam i tidningen Språket

Förutom att det var skönt att få lite stöd för min egen uppfattning känns det bra med någon som kan förklara hur det hänger ihop. Sara förklarar till exempel att pronominet man och substantivet man är två helt skilda saker: 

”Pronomenet man är helt skilt från substantivet man. Det märks till och med på uttalet. Man lägger aldrig betoningen på pronomenet man (prova att säga ”hur åker man buss i Gävle” med betoning på man!) medan man mycket väl kan betona substantivet (prova att säga ”en man åker buss i Gävle” med betoning på man!).”

Som i så många andra språkliga fenomen i svenskan nuförtiden kan man hitta trådar som leder oss till engelskan, men Sara menar förstås att det inte går att föra över diskussioner i såna här frågor direkt från engelska till svenska.

Det finns annat som svenskan nu har tagit modell av från engelskan – jag kan ta några av mina käpphästar, till exempel att folk inte längre säger ”kommer att” utan bara kommer. ”Det kommer att regna i morgon” blir ”det kommer regna i morgon” och där är den engelska modellen förstås ”It will rain tomorrow”.  Istället säger folk ”Jag försöker att sova” när det verkligen inte behövs något att i svenskan (Jag försöker sova) Men där har vi engelskan igen: ”I’m trying to sleep”.

Hur skulle du översätta meningen ”She’ll leave tomorrow”? Det är lite knepigt, för lämna på svenska kräver att man talar om vad det är som man lämnar, så på svenska borde det bli till exempel ”Hon far hem i morgon”.  Men det är förstås alldeles för långt från den engelska som alla vurmar så för nuförtiden så det blir förstås ”Hon lämnar i morgon”.  Men den meningen är inte färdig, vad är det hon lämnar och var lämnar hon det? Hon lämnar sin man/hon lämnar Åland? Och varför måste det svenska ordet likna det engelska ordet. I årtionden har engelskans character (i en film eller bok) på svenska hetat rollfigurer eller personer, nu ska det bara vara karaktärer mitt i allt. 

Passa på att läsa vad Sara Lövestam skriver om ”en” i länken ovan och håll ögonen öppna för mer av henne. Sprängfylld av kunskap, fängslande föreläsare och spännande författare!

Siv Ekström
Rektor på Medborgarinstitutet i Mariehamn