Skolan som möjlighet och självklarhet

–Varför valde mina föräldrar att inte skicka mig och mina syskon till skolan? Varför valde de att få så många barn att de inte ens hade råd att köpa oss ordentliga kläder och skor? 

Dessa frågor ställer mig en av mina elever vid flera tillfällen under våra samtal i samband med att vi löser olika byråkratiska aspekter kring jobbsökning, uppehållstillstånd och studier. Alla de här sakerna som ska ordnas, är kämpiga för vem som helst som är nykomling i Finland eller som bara behärskar svenska eller finska delvis. För en person med mycket knapp skolgång i bagaget kan det bli ännu tuffare i praktiken. Därtill kommer den mentala och intellektuella aspekten. Plötsligt börjar den här personen förstå allt större sammanhang om hur världen fungerar och vilka möjligheter det finns till att lära sig olika saker och att hitta jobb eller en studieplats. Och insikten är att vägen är ännu längre och krokigare för en utlänning med noll eller mycket liten skolgång, än för en utlänning till och med från samma land, men med utbildningserfarenhet från hemlandet.

Parallellt med dessa samtal på jobbet, pågår en ständigt återkommande diskussion mellan min dotter och oss föräldrar om strategier för mer aktivitet på timmarna i skolan, bättre läxläsning och lässtrategier inför prov och läxförhör. Samtalen är ofta animerade, eftersom det finns en återkommande intressekonflikt: att gå ut med kompisar eller stanna hemma och läsa.  Att visa sig nördigt engagerad på timmen i skolan finns inte riktigt på kartan ur en tonårings perspektiv.  Den här typen av diskussioner har vi fört i med i stort sett alla våra fyra barn under årens lopp. Frustrationen har ofta varit stor, både för barnen och för oss föräldrar. Och det som varit återkommande element både då det gäller mina egna och många andras barn, är lusten och meningsfullheten. Skolan känns inte på långt när lika lustfylld och meningsfull som fotbollsträningar, danstimmar, skidbacken, musikinstrument eller tid tillsammans med kompisarna i största allmänhet. 

För våra finländska barn och ungdomar handlar skolan och val av utbildning och jobb mycket om lust och ett uttryckligt krav på att det ska kännas meningsfullt på ett personligt plan. För en invandrare utan eller med endast lite skola i bagaget, eller som lämnat allt bakom sig för att skapa sig ett nytt liv i ett främmande land, kan vilken utbildning som helst i stort sett, göra skillnad. Utbildningen eller skolan blir såtillvida synnerligen meningsfull på ett personligt plan, men lusten däremot kan få ge vika för verklighetens villkor. För en ung invandrare blir det alltså mer frågan om att så snabbt som möjligt ta sig in i arbetslivet där det verkar mest möjligt. För en ung finländare handlar det mer om att gå en så angenäm och smidig väg som möjligt, i riktning mot ett intressant och självutvecklande jobb. Pragmatismen blir på så sätt en gemensam nämnare i båda fallen, men av diametralt olika orsaker. Den bjärta kontrasten mellan mina elevers utgångspunkter och våra finländska ungas ”bomullsvärld” som en elev kallar den, är stundvis smärtsamt påtaglig och samtidigt helt enkelt ett faktum. Vad få nyanlända däremot kanske inte förstår, är att bomullsvärlden också har sina utmaningar då den erbjuder fler möjligheter än vad en del unga klarar av att hantera.

Katinka von Kraemer