I väntan på ambulansen

En ledsen dotter tröstar en ledsen mamma med ett brev.

Har ni någonsin väntat på en ambulans? Vet ni hur länge det tar innan man ser lyktorna dyka upp bakom kröken och kan gå ut på trappan och visa att den kommit rätt? Till oss kommer den till all lycka utan sirener, så akut är det inte. Men ändå är väntan olidligt lång.

I bakhuvudet har jag nästan omedvetet registrerat att man både på sjukhuset och nödcentralen talar svenska med mig. Och när ambulansen, som kommer från finskspråkiga Vetil, kör upp gården till pappas sommarhem löper svenskan utmärkt. Det sitter uppenbarligen i ryggmärgen hos mig att registrera svensk service. Eller kanske det främst handlar om en lättnad, att man drar efter andan när man får tala sitt eget modersmål i en trängd situation?

Fortfarande kan jag höra min egen röst när jag ringer: lugnt förklarar jag läget, mitt namn, pappas namn, ålder och symptom samt adressen där vi befinner oss. Jag talar långsamt, i hela meningar, så att det ska vara lätt att följa med. Jag plockar fram hans rock, skor och tandborste. Jag sms:ar min kusin i grannhuset. Jag skriver flera lappar med rubriken ”Närmaste anhörig” och så skriver jag in mitt namn och mina kontaktuppgifter. Jag sätter en lapp i hans rockficka, en i necessären och sparar en för ambulanspersonalen. Jag backar undan min bil så att ambulansen ska ha plats på infarten. Det enda jag glömmer är att packa med en sudokubok och en penna, säger min dotter efteråt. Men det är märkligt hur man går på autopilot i dylika lägen.

För ett år sedan fick pappa sin första hjärtinfarkt. En ådra, som var täppt till 100 procent, blåstes upp. Det var en bladvändare för mig. Pappas stora hjärta visade att det inte orkar för evigt. Sedan dess har jag försökt förbereda mig på att det kommer en dag då jag måste veta hur vattnet ska kopplas till vårt sommarhem, hur man oljar Högfors 5A inför vintern och om spjällen ska vara öppna eller stängda under vinterhalvåret. Hur jag ska klara den dagen vet jag inte.

Nu mår han dåligt, tillräckligt dåligt för att vi ska ringa efter hjälp. På sjukhuset uppmanas vi ringa nödcentralen. Det är bättre att ambulansen kör honom än att jag själv gör det. Dels kan de undersöka hans hjärta genast, dels får jag ändå inte komma in till sjukhuset i dessa corona-tider, säger damen i andra ändan. Jag följer instruktionerna som jag får. Pappa lägger sig lydigt ner för att vila så länge vi väntar. Kusinen och jag försöker låta bli att alltför ofta fråga hur han mår.

”Ring på nytt om han blir sämre medan ni väntar på ambulansen”, löd instruktionerna. Vi skämtar om vårt gemensamma projekt, en socialt distanserad vappfest i kusinens gamla hönshus.

”Åk nu iväg ett varv till sjukhuset, men se till att du är tillbaka till vappen. Vi har ju ändå släpat gamla mattor till hönshuset inför festen”, säger vi.

Min syster ringer medan vi väntar. Jag hör att hennes röst darrar när hon talar med pappa. ”Jag älskar dig”, säger hon när samtalet avslutas.

Så kommer ambulansen. Personalen kopplar slangar och manicker till pappas kropp. Han säger att han mår bra. Men de säger att han ska in på sjukhus för undersökningar och han protesterar inte. Han stiger upp och klär på sig. När han går förbi mig trycker jag hans arm. Det är det närmste jag kommit min pappa under de senaste veckorna. Inombords förbannar jag viruset som gör att jag inte vågar krama om honom, inte ens i den här situationen.

”Jag vet att du vet. Men jag säger det ändå: jag älskar dig”, säger jag.

Han trycker min arm och ser på mig med blanka ögon. ”Jag vet”, säger han och nickar.

Har ni någonsin sett er pappa läggas ner på en bår? Han som lärde er cykla, han som stjälper träd och bakar kakor? Plötsligt ligger han hjälplöst fastspänd på en bår och ska lyftas in i en ambulans. 

”Världens bästa pappa”, säger jag och ser på honom. Våra blickar möts för några evighetssekunder. Tänk att en så kort stund kan rymma så många tysta ord.

”Hälsa Valter och Lina”, säger han med lite grumlig röst.

Inifrån ambulansen ropar han: ”Kan jag ringa när jag vet nåt?”

Kusinen och jag ler. Han är alltid likadan. Lika försynt, lika mån om att fråga om lov, lik mån om att inte störa.

Hemma väntar familjen. De har följt med allt genom fönstret. De har sett min kusin skynda ut från sitt hus och lämna ytterdörren på vid gavel i brådskan. De har sett hur jag flyttat bilen och anat att en ambulans är på väg. Lättade har de sett den komma utan blåljus och sirener.

Det är fyra år sedan mommo dog och många minnen rivs upp igen. Dottern är otröstlig. Tårarna rinner när hon ska lägga sig. Hon kurar ihop i ett hörn av sängen och säger att hon inte vill gå i skola, inte vill göra något. Hon vill bara finnas i en liten bubbla.  

”Moffa är så snäll. Han bygger och bakar och gör allt för oss. Han har gjort så fina trähästar åt mig. Jag vill ge honom en fin och stor present. Men jag är ju bara ett barn. Hur ska jag kunna ge något till honom?” snyftar hon.

Hela hennes kropp darrar av gråt. Jag säger att det finaste med henne är att hon är just ett barn, att det är exakt det som moffa behöver. Han behöver skrattande ögon och glada ben som springer över gräset. Den bästa presenten är att hon har roligt med sina hästar. Då vet han att han lyckats glädja henne med sin gåva. Hon somnar mitt i gråten.

Pappa har alltid gillat fysiskt arbete. Skogen är hans andningshål. I corona-tider bibehåller han lugnet genom att åka ut till sommarhuset i Nedervetil, hugga och röja i skogen.  Men under de senaste veckorna har arbetsdagarna, i vårt tycke, blivit väl långa. Jag påpekar att man som 81-åring inte behöver jobba i skogen under förmiddagen och fortsätta med att kratta på gården under eftermiddagen.

”Men det går så bra när jag tar en tupplur efter lunchen. Då är jag som en ny karl igen”, säger han godmodigt.

Jag ringer flera gånger till sjukhuset efter att han tagits in på avdelningen. Följande dag, när läkaren gått på rond, klarnar det att det blir en genomgång av hjärta och ådror följande dag . Vi är lättade över undersökningen.

”När du kommer hem ska jag såga skaftet av krattan och göra det till brännved”, säger jag i telefon.

”Du kan inte bränna det. Det är ett plastskaft. Dessutom är krattan dålig så jag måste ändå köpa en ny”, svarar han lugnt från sjukhussängen.

Följande dag blir det ballongutvidgning i en ådra som är täppt till 70 procent. Det är ett år sedan det förra ingreppet. Då drog vi en suck av lättnad. Det var inte pappas tur att gå. Nu gör vi det med än större tacksamhet och ödmjukhet. Det var inte hans tur den här gången heller.

Jag tänker på timglaset. Jag vet inte hur mycket tid var och en av oss har kvar. Men jag vet att jag aldrig ska ta något för givet. Även om jag ofta glömmer det är varje dag en tid av nåd. Det är en nåd att vi får ha varandra. De dagar som finns ska jag fylla med kärlek, glädje och skratt, framför allt i corona-tider behövs mycket av allt det.

När ingreppet är över ringer pappa. Han är trött, men lättad.

”Jag frågade läkaren hur det är med fysiskt arbete. Han sa att det är mycket bättre att vara i rörelse när det handlar om en förträngning eftersom det motverkar det hela. När han gick klappade han mig på axeln och sa att om två veckor kan jag arbeta precis som förut.” Pappa skrockar förnöjt i andra ändan.

”Jaha, du säger det. Då får jag väl nöja mig med att såga av halva skaftet”, svarar jag.

Älskade pappa.