Blått är årets färg

Får i svensk TV lära mig att blått är årets färg i inredningssammanhang. Den ärtiga kvinnan som gästar studion visar exempel på blåa grejer som man enkelt kan få sitt vardagsrum att hänga med i trenden med. Det räcker med tre inslag så har man fått in det nya i sitt vardagsrum: till exempel en blå kudde, en blå pläd och en blå vas. Men om man har ont om pengar och inte har råd – ja då räcker det med en blå vas!

Blå vas…

Ursäkta mig, men är det faktiskt nödvändigt att man ska följa allehanda trender när det gäller inredning. I och för sig kan jag förstå att om man har ett rum som ställdes i ordning när allt skulle vara grått och svart och börjar tycka att det är lite tråkigt så kan det vara kul med en blå färgklick, men ska den som just har skaffat sig en röd färgklick nu vara tvungen att gömma den röda kudden eller köpa ett nytt kuddöverdrag i blått i stället!? Annars är man väl hopplöst omodern!?

Efter att vi nyligen målade om väggar och tak i sovrummet hemma skulle vi skaffa nya gardiner. De gamla gardinerna har hängt här i alltför många år (mer än 20) och de gjorde ingen glad. Så det hade ingenting med någon trend att göra. Jag gick till en butik som säljer gardiner och ville titta litet. När expediten slet fram ett av proven och utbrast att det här är den senaste trenden (jag har glömt vad det var, men det var inte blått) skrattade jag och sa att det är nog det sista argumentet du ska försöka med mig – jag bryr mig inte om trender utan det ska vara något jag trivs med. 

Eftersom de där gardinproverna var litet onödigt dyra gick jag till en vanlig tygbutik. Där botaniserade jag bland tygrullarna och hittade tyger som var minst 10 euro billigare per meter. Hittade ganska snabbt ett favorittyg – det var gröna blad och röd blomma i stort format och kändes livfullt och glatt och skulle passa utmärkt i rummet med kalkvita väggar. MEN just innan de satte saxen i tyget bestämde de sig för att mäta om det skulle räcka till. Det gjorde det inte! Tre gardiner till två fönster är liksom inte riktigt ok, så det blev att tänka om. Synd, för jag gillade verkligen tyget och hade också hittat ett snyggt sängtäcke i en fin grön nyans som skulle passa utmärkt.

På andra plats i tygbedömningen hade ett tyg med vit bakgrund och stora stiliserade blad i blåa, roströda och gula nyanser kommit. Det tog ett tag att komma över besvikelsen över att det inte ordnade sig med favorittyget – personalen kontaktade till och med fabriken för att kanske få fram en längd till men det fanns inte att få tag på. Men bladtyget var snyggt och så visade det sig dessutom att sängtäcket också fanns i blått, så efter litet betänketid blev det affär. Ni har redan räknat ut det eller hur: helt ovetande har vi alltså lyckats få ett sovrum inrett i årets TRENDFÄRG! Det blåa sängtäcket är redan på plats, så nu återstår det bara att fålla gardinerna så att man kan njuta av det trendiga sovrummet. 

Siv Ekström

God är god

Ibland hör man personer beskrivas som en god mor, en god arbetstagare, en god vän. Ordet god kan sättas framför de flesta rollerna en människa kan ha och då vi hör det associerar vi vanligtvis till något positivt, antagligen till att den här personen sköter sitt uppdrag på ett bra och rätt sätt. Men vad menar vi då med god? Förstår vi det alla på samma sätt eller kan det som är god för en person vara raka motsatsen för en annan?

Just det här diskuterade vi häromdagen med en av mina muslimska vänner. Vi funderade på uttrycken god kristen respektive god muslim. Då jag som kristen beskrev hur jag uppfattar en god kristen och han som muslim beskrev den goda muslimen skiljde inte mycket. Det vi beskrev handlade om att respektera den andra, om ödmjukhet inför livets mysterium och om medmänsklighet. Vi enades om att det vi talade om lika väl kunde beskrivas som den goda människan. God är god, oberoende religiös eller annan tillhörighet.


Ändå ter det sig i mycket av samhällsdebatten som om klyftorna mellan oss människor, mellan olika religioner, ideologier, samhällsklasser och nationaliteter skulle öka. Polariseringen förstärks genom att den egna gruppen lyfts fram som god i motsats till den andra gruppen som beskrivs som ond eller dålig. Det ter sig som att det goda måste ha en negativ motpol för att synas och kunna existera. Som om en himmel bara kan finnas om det också finns ett helvete att jämföra med. Finns helvetet inte på riktigt skapar man det genom att måla upp påhittade skräckvisioner.

Är min och min väns beskrivningar av ”god” i relation till våra religioner alltså omöjliga att förena då vi talar om olika konfessioner, olika ideologier eller olika nationaliteter? Finns det bara ett antingen-eller? Kan inte alla vara goda, även om traditionerna och sättet att utöva sin religion eller kultur skiljer sig åt?

De här tankarna är förstås ingalunda nya, utan har antagligen dryftats så länge mänskligheten funnits. En del går så långt som att tvivla på att godhet överhuvudtaget kan existera och andra använder begreppet på ett manipulativt sätt för sina egna syften.

Jag vill återvända till den lugna och trygga känsla begreppet god skapar i mitt eget inre. Jag vill tro att den goda människan är ett allmänmänskligt begrepp vi alla uppfattar på ganska lika sätt, oberoende nationalitet och konfession.

Varför är du så svart?

I min uppdaterade presentation här på Livslärd konstaterar jag, att det som får mig att skriva ofta är något som gjort mig glad och som jag vill dela med mig av. Så vad är det då som gör mig glad denna sista söndag i januari? Jo, till exempel att solen lyser rakt i mina ögon ännu sent på eftermiddagen när jag går ut på promenad. Och gatubelysningen som tänds när solen officiellt går ner är helt onödig. Visst kommer den ännu att behövas den här tiden under regniga dagar, men i dag är det solens långa strålar som gäller. Det får mig att le. 

Jag ler också när jag ser min hund fylld av glädje galoppera iväg i skogen för att plötsligt tvärstanna och kolla att jag hänger med. Det värmer. Likaså blir jag glad av minnet av festen som jag var på tidigare i helgen, en fest som präglades av värme och gemenskap. Sånt gör gott.

Tankarna går vidare till Educamässan och de två invandrare, Natali från Ukraina och Dam från Senegal, som i Bildningsalliansens paneldiskussion berättade om sin lyckade integration på svenska. Båda har idag jobb som de trivs med och uppskattas för.
Själva såg de att den praktikperiod de hade fått vara med om i olika skolor, var en av nycklarna till framgång. Förutom den naturliga språkträning som praktiken innebar, lärde de känna vår kultur i vardagen. Och barnens fördomsfria förhållningssätt och nyfikenhet gjorde att de blev en naturlig del av skolgemenskapen. 

Tänk om vi alla kunde behålla barnets nyfikenhet och inte förvandla den till rädsla för och misstänksamhet mot det okända. Vi behöver inte som barnen i skolan fråga Dam varför han är så svart, men vi kan visa att vi uppriktigt är intresserade av dem vi möter. Att se varandra är nyckeln till gemenskap.

Moa

P.S. Är du nyfiken på vad Dam svarade på barnens fråga om hans hudfärg? – Jag duschar mig varje morgon med svart schampo. Och så log han brett.

Nytt år, nya tider

Såhär när det gamla året går in i ett nytt och särskilt nu när det gamla årtiondet går in i ett nytt, är det mycket tal om att förnya sig. Frågan som vi måste ställa oss är vad mervärdet är av att förnya sig. Om vi ser att det finns ett klart mervärde, ja då ska vi förnya oss, men att förnya bara för att det ligger i tiden att göra förändringar och förnyelser är inte tillräckligt. Det tror jag inte leder mot en större tillfredsställelse i det långa loppet.

På ett personligt plan har jag ofta förundrats av hur vi konsumenter uppmanas att byta bil, byta kläder, byta hus, byta jobb. Eller snarare hur lätt vi går i konsumtionsfällan. Samtidigt såhär i klimatångestens tid är det ju just här vi alla borde se oss omkring. Behöver vi verkligen förnya oss? Speciellt materiellt. Har vi inte ren tillräckligt? Kan vi söka lugn och tillfredsställelse, ja till och med lycka i icke materiella nöjen? Kanske det kunde bli det nya årtiondets motto, att konsumera mindre och nöja sig med det vi redan har?

Min kloka mamma hade en liten vit lapp med ett ordspråk fasttejpat på väggen ovanför diskbänken på landet. Där stod: Förnöjsamhet är de vises sten som omvandlar allt den rör vid till guld, efter Benjamin Franklin. Och så enkelt är det ju egentligen, att det handlar inte alltid om att byta ut, köpa nytt, ändra sig för att få en större tillfredsställelse i livet, utan att hellre stanna upp och se sig om och se och vara tacksam för det guld man redan har.

Till by- (och korv)butikens lov

Ett sista brev av korvälskaren.
Sann (korv)kärlek.

Kanhända min kärlek beror på att jag under de 15 första månaderna av mitt liv bodde i en lägenhet ovanpå en bybutik, kanske på att min mamma jobbade i den eller så är den bara medfödd – men jag hyser en stor kärlek för små bybutiker med alldeles oförväntade föremål på sina hyllor.

Jag kan strosa hur länge som helst bland de några hyllor som finns. De innehåller nämligen de mest fascinerande föremål man kan tänka sig. Jag brukar roa mig med att fundera på vilka födelsedagspresenter jag skulle inhandla om jag var beroende av att handla gåvor just där. På Grönland snubblade jag i tiderna över en liten tvårummare som blivit byns butik. I taket dinglade en takkrona som var till salu och bredvid hängde ett gevär, också det till salu.  Jag köpte varken det ena eller det andra, men däremot kom ett sälskinn med mig hem.

Men trots att bybutikerna är små ska man inte förledas att tro att de är lättöverskådliga. Mamma berättade om en kund, far till 17 barn, som ringde när han kommit tillbaka hem efter inköpsrundan och undrade om ett barn glömts kvar i butiken? Och visst, mellan mjölkhyllorna hittades den borttappade lillingen.

Maken höll också på att glömma mig i butiken för ett tag sedan. På väg upp till sommarhemmet i Österbotten har vi för vana att stanna i Alavo och handla i den lokala butiken, om det bara är möjligt och klockan medger det. Oftast rusar vi in knappa 10 minuter före stängningsdags och hinner precis få med det nödvändigaste för följande dag. En fredagskväll på väg norrut googlade jag öppethållningstider och såg till min glädje att den var öppen till 22. Jag strosade omkring i butiken och handlade för en gångs skull i godan ro. Maken hade redan gått genom kassan och såg plötsligt hur kassafröken vid prick 21 stängde apparaten, tog kassaskrinet under armen och började vandrade iväg.

”Anteeksi, mutta vaimoni on vielä täällä jossain” (ursäkta, men min fru är fortfarande här nånstans), ropade han lite nervöst. Den butik jag googlade låg några kilometer längre fram, men sen dess har jag alltid drömt om hur det vore att tillbringa en natt i en stängd bybutik i Alavo.

Bybutiken över alla andra är dock nedlagda korvbutiken i Nedervetil. Eventuellt kunde den ha haft konkurrens av Jolkka-boode i sommarparadiset, också känd som Jolkka Stockmann, men den lades ner redan under 70-talet och mina eventuella minnen är mera diffusa än tillförlitliga.

Men däremot har vi mycket levande minnen av korvbutiken, som lades ner 2015. Bybutiken var Nedervetils hjärta och en plats där nyheter utväxlades snabbare än Facebook hinner uppdatera. Officiellt hette den ju inte korvbutiken, men för barnen existerade inte något annat namn. Vid köttdisken fick nämligen alla barn (eller de som kände sig som barn) alltid en skiva korv.

Vi har familjemedlemmar som på den tiden ansåg att mänskligheten knappast smakat något godare än en skiva korv i korvbutiken. Ibland måste vi be om att få den inpackad i lite papper så att vi också kunde njuta av den hemma. Och aldrig ska jag glömma den gången dottern trillade huvudstupa ner från avsatsen där man ska packa sin inköpskasse och slog huvudet i stengolvet. På kvällen ringde kassafröken bara för att fråga hur det stod till med dottern och huvudet. Dylik omsorg om kunder möter man sällan. 

Jag levde enligt devisen: det som inte finns i korvbutiken behöver man inte. Där handlade jag allt mellan spikar, mössfällor (både kvinnfolks- och karamodell, men det är en helt annan historia), värmande sittunderlag till utedasset, biffar i butikens egen marinad, strumpor, babykläder, vaxduk och leksaker.

Ja, och så korv, naturligtvis. Både den avgiftsbelagda och den utdelade.

Små steg i brant trappa

En dag stod han där men en hel plåt baklava! Han hade äntligen blivit beviljad finskt medborgarskap. Och det är mer än bara medborgarskap! Stoltheten och lättnaden bara sken om honom. För det här är en man som kämpat. Inte bara ett år utan många. Han började med finskan men klarade den inte och bytte därför till svenska. Den var inte heller lätt! Han gick kurs efter kurs, gick om kurser, gjorde alla läxor, repeterade, köpte nya böcker, studerade själv, fick hjälp att studera… Och då är det här en man som haft ett ordnat liv i sitt hemland. Han var läkare och hade egen praktik. Han var en stolt man, som tog hand om sin familj! I Finland togs den här stoltheten ifrån honom bit för bit. Jag såg en bruten man, ända tills idag.

Glädjen är verkligen stor när någon studerande kommer med resultaten från provet i allmän språkexamen eller med nyheter om att de fått studieplats, arbete eller asyl. Det är ett steg, och det finns många trappsteg kvar. Men vi gläds, åh vad vi gläds just i det ögonblicket. För det är en seger!

Problemet är bara att verkligheten kommer emot alltför snabbt, för trappan är brant i Finland. Språkexamen är inte lika med jobb eller studieplats. Det är bara inträdesbiljetten till att få stanna permanent. Men med det kommer krav och nya blanketter, fyrkantiga och opersonliga, blanketter som ibland känns omöjliga att fylla i också för mig som är finländare. Jag förstår ju att vi behöver ett system, men nu odlar vi ett system som uppmuntrar till likgiltighet när vi borde satsa på dialog och inkludering för att skapa aktiva medborgare som känner sig delaktiga.  Men det här kräver att vi tänker om, öppnar upp och bjuder in, inte bara Finland som stat och kommun utan också jag och du!

Annette Jansson, planeringsansvarig lärare i litteratur, teater, modersmål, nordiska språk och svenska/Swedish vid Helsingfors arbis

Peter Seenan: Reflecting on sauna and sea swimming in winter

This weekend I visited my girlfriend’s family’s country cottage near Loviisa in Southern Finland, where to my surprise I had to smash through lake ice to have a refreshing swim after the sauna.

In Helsinki I’m fortunate to live close to a very affordable winter swimming club (kayak club during the summer months) that I can nip to before or after work. Or sometimes even at lunch for a ‘swift one’. My watering hole, if you like, for a little less than 3 euros a time roughly.

The cost of a winter swimming membership is affordable which means I always have diverse and ordinary company in the sauna and on the exposed walk to the sea. The water stays open thanks to a pump that keeps on chugging away when the sea freezes over; something that doesn’t look set to happen this year.

A woman walks from the sauna to the sea at Helsingin kanoottiklubi.
On grey days, sauna and swimming is a perfect escape. Photograph: Peter Seenan

The windows of the sauna look towards Lauttasaari where the sun sets if it’s decided to turn up for its 9-5. And at this time of year in January, the sun rises late – like a teenager – behind the the rowing stadium built for the 1952 Olympics, which is on the far left of the panorama as you sit inside the sauna or steam off on the terrace.

There are a few simple reasons why I persist with sea swimming at this time of year, when most of sensible disposition give up not long after the schools go back after summer.

We’ve had a miserable winter in Southern Finland but luckily sea swimming isn’t demanding of good conditions. In fact, in the sleet and drizzle of a miserable November day when your options for outdoor activities are somewhat limited, then outdoor swimming comes into its own.

It’s a magical feeling the rain dancing off you as you trudge down to the sea and spring back a minute later full of the energies and quickness of step of a bright summer morning. The combination of waves rolling you about and little water darts tapping your skin as you emerge is a highly sensory and complete experience. With the cold water and the natural elements you become hyper aware of the moment, and your mind is taken far away from the monotony of grey skies and heavy clouds hanging like funereal veils.

On top of that, you’re guaranteed some company – when the easiest thing in the world is to crawl home after work to hide from the cold and dark. Life continues. In autumn last year I met an old Finnish man called Hannu almost every day. He’d leave his walking stick at the head of the wooden path to the sea or leaning against the tattered white tiles of the shower room. And then one day he just stopped coming, old age taking him some hours after one of his regular saunas.

Another reason for coming is the overwhelming sensation of tracing in the finest detail the changes of the seasons and throwing yourself into the scene, like a viewer stepping into a film.

Being an outdoor swimmer forces you to go outside when you don’t fancy it, and fairly frequently I feel that I’m stepping out my comfort zone. With that comes the chance to feel very close to seasonal changes in light and air, and in the sounds and smells of autumn and then winter. Being more aware of the natural world and my place in it allows me to more easily cope with the darkness and mundanity of autumn and see subtle differences where before I just saw monotony.

Från en annan planet?

Såg en gangsterfilm under julledigheten. Har nästan inte sett någon förut. Gudfadern och liknande har gått mig förbi. Filmen var förstås The Irishman som varit så mycket på tapeten på senare tid. Det var inte så att jag gick till en biograf och betalade entré (tack och lov) utan det var hemma i TV-soffan med Netflix. Och det var inte min idé. Sällskapet tyckte att det var en lämplig sysselsättning, så vi såg tillsammans. Ingen kan ha missat att den här filmen är lång, det nämns alltid i alla sammanhang hur lång den är. OK, så vi delade upp den på två kvällar. Uppenbarligen valde vi ett bra ställe att pausa på för andra halvan kändes aningen bättre än den första. Eller kanske det berodde på att slutet fanns i sikte. 

Bristen på tidigare bildning från gangsterfilmernas värld spelar säkert in i min upplevelse av filmen, men nog var det en besvikelse. När det talas så mycket om hur fantastisk en film är får man ju vissa förväntningar. Visst kan jag inse att det är en bra prestation rent filmiskt sett. Att dessa gamla kända skådespelare samlas i en och samma film och att regissören har varit skicklig är väl tillräckligt för en del av uppmärksamheten. Men jag tyckte helt enkelt inte om att sätta bort alla de där timmarna av mitt liv på att leva mig in i gangstervärlden, att se hur lättvindigt man knäpper livet av sin fiender och gamla kompisar bara så där som när man släcker sin cigarrett. Puff och så går man snabbt vidare. 

Det tog inte länge förrän jag började undra var kvinnorna fanns. Det var nämligen påfallande ont om dem. Ett par hustrur agerar cigarettrökande kulissfgurer emellanåt, några döttrar blänger ilsket på sin våldsamma far som inte har annat än våld att ta till i knepiga situationer. En prisjury skulle ha riktigt svårt att hitta någon som kunde få pris för bästa kvinnliga biroll. Gubbar finns det däremot i massor och mängder att välja på för eventuella priser Det VIMLAR av dem, stora och små, smala o tjocka, unga och gamla – de röker cigarrer, skjuter med sina pistoler, säger fucking i VARJE mening och ger order om mord till höger och vänster. 

En sällsam upplevelse att uppleva en film så totalt annorlunda än uppenbarligen i stort sett alla andra. Jag har snuddat vid tanken förut, men nu börjar jag verkligen undra, är jag egentligen från en annan planet?

Siv Ekström

Besökarna

På jullovet tog jag och familjen en liten jullovsresa till Helsingfors. Förutom att vi förkovrade oss i dinosaurier och den mänskliga hjärnan på Heureka och letade Pokémons mest överallt så besökte vi också Kiasma för att ta del av Ragnar Kjartanssons verk The Visitors på Kiasma.

Min familj är vana museibesökare, jag tror faktiskt inte att vi någon gång rest någonstans utan att ha besökt minst ett museum, och Kiasma har vi nog besökt flera gånger, men aldrig tidigare har vi upplevt något konstverk som The Visitors.

Vi hade tur, för då vi kom in i utställningssalen på femte våningen så råkade det drygt en timme långa videoverket precis ta slut så vi fick uppleva verket helt från början.

Bilden lånad från Kiasmas hemsida

Den isländske konstnären Ragnar Kjartanssons verk The Visitors (2012) består av nio videoprojektioner. Det är konstnären själv och hans musikervänner som sjunger och spelar i en amerikansk 1880-tals villa norr om New York. Den magiska miljön är full av antika skulpturer, brokiga tapeter och förgyllda möbler.

De stora videoskärmarna är väl utplacerade i utställningssalen. På varje skärm finns ett rum med en musiker i; ett bibliotek, ett badrum, ett sovrum o.s.v. När man rör sig i utställningssalen känns det nästan som om man själv befinner sig i den stora villan tillsammans med musikerna. Musikerna bär alla hörlurar så att de kan höra varandra genom rummen – de är ensamma fast ändå tillsammans, förenade virtuellt i utställningssalen där de bildar en musikalisk helhetsupplevelse. Det är en helt annorlunda konsert- eller konstupplevelse eftersom man kan vandra runt och närma sig musikerna enskilt. Gränsen mellan musik och bildkonst suddas ut, om det nu någonsin funnits en gräns.

Helen Korpak skriver i sin konstrecension i HBL 23.11.2019 att ”det är snudd på andäktigt att se hur personer i alla åldrar hänfört stannar upp och ohämmat reagerar på ett videoverk med en längd på mer än en timme”. Och jag håller med, den andäktiga tystnaden och den nästan högtidliga stämningen, och hur vi i publiken tillsammans följde med musikerna från skärm till skärm var minst lika berörande som konstverket i sig. Sällan har jag upplevt en sådan gemenskap i en konstupplevelse. När jag gick ut därifrån så längtade jag redan tillbaka.

Om du inte hunnit se Ragnar Kjartanssons utställning på Kiasma ännu så pågår den till 2 februari 2020. Rekommenderas varmt!

Therese Sunngren-Granlund är kvinnan med det längsta namnet och den längsta titeln. Hon jobbar som forsknings- och utvecklingsledare inom kultur och entreprenörskap vid Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad. På fritiden så umgås hon helst med sin familj, läser böcker och vinterbadar (när årstiden och vädret tillåter).

Demagogens makt

De lindar och lenar
De gör så att du känner dig sedd och förstådd
Du tror att det är dina egna tankar
Som någon annan så skickligt uttrycker med sina ord

Vem är på sin vakt för sina egna tankar?
De känns så självklara och så rätt
Men då du märker att orden ändå inte var dina
Är du redan insnärjd och fast i talarns garn

Du börjar försvara, du börjar förklara
Kanske mest för att rättfärdiga dig själv
För vad är värre än att visa sig lurad
Av ord sagda av andra, men som man trodde var egna