1-årig läsambassadör

Hon fyller två i februari nästa år. Vi bor 100 kilometer ifrån varandra. Hon läser åt mormor och morfar via mobilen på Facetime.

”Läser” bör det nog skrivas, med citationstecken. Vår dotter och hennes man har läst saga åt sin dotter. När vi hälsat på har jag också tittat i boken med henne och läst, så gott jag hinner innan det prompt ska vändas blad. För hon kan historien och hon vill att man ska ”läsa” den på hennes sätt, i hennes takt. Och något har varit så bra, antagligen under de första stunderna med bilderna och berättelsen, att hon vill dela med sig av vad hon upplevt. Så när vi öppnar boken, då ”läser” hon.

Inte nog med det, hon gör det alltså också på Facetime. För när hon fejstajmar med mormor, då vill hon dra till med något riktigt bra. Då tar hon mammas mobil och går först runt och ”visar” olika viktiga saker: en stjärna i fönstret här, en annan i ett annat fönster där. Så kommer hon ihåg boken, söker fram den och börjar ”läsa”. Hon delar med sig åt mobilmormor av berättelsen. ”Visar” och berättar.

Jag häpnar och förundras. Det är en stark påminnelse om den gemensamma läsupplevelsens betydelse för ett barn. Den kan börja långt tidigare och ha långt djupare inverkan än man kan ana.

Så kommer ännu hennes andra, nyligen uppfunna, nästan ännu mer avancerade variant av Facetime med mormor och morfar. Hon tar mobilen och drar iväg med den till något annat rum. Hon har oss ”med” sig, med bild och röst. Nu gömmer hon sig för mamma och står tyst och väntar. Det är vi som får ropa ”kuckuu” åt mamma som ska söka, för själv står hon bara knäpptyst och ser finurlig ut. När mamma sen hittar henne – oss – skrattar hon gott och säger omedelbart ”söka meja”!

Böcker, berättelser, upplevelser, spänning. Allt är möjligt när fantasin får fritt spelrum. Inte ens den digitala förmedlingen tycks kunna hindra ett gemensamt utbyte.


Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång