Aktivera invandrare

Vi sitter på ett seminarium där termen ”aktivera invandrare” presenteras som en målsättning för kommunens idrottsväsen. Kommunen i fråga vill aktivera invandrare. Jag håller med om att det är viktigt att personer som flyttar till Finland kan delta i idrott och motion, men att aktivera låter problematiskt av tre orsaker.

För det första insinuerar begreppet att invandrarna är oaktiva, för det andra ska de aktiveras det vill säga någon annan skall aktivera dem. För det tredje grupperas alla personer med invandrarbakgrund i ett begrepp- invandrare. Samma tematik syns ofta i myndighetsdokument, det är ”viktigt att stödja integrationen av invandrare”, igen i passiv form.

Jag förstår behovet av enkla termer för att vidta vissa åtgärder, rikta viss verksamhet åt en specifik grupp. Samtidigt tror jag det är viktigt att vi medvetandegör termernas betydelse och problematiserar dem, småningom kommer vi att börja använda preciserade termer och tala i termer av delaktighet, inse maktperspektivet och vi och de indelningen. Nu kan någon tycka att detta är en onödig problematisering, jag faller själv ständigt också i denna fälla, glömmer i hasten att problematisera och talar om invandrare och passiva ord. Men jag tror att om vi på riktigt ska börja göra en jämlik integrationspolitik där invandare ses som subjekt och inte objekt så måste vi också analysera termerna och sättet vi talar.

Om vi talar om personer med invandrarbakgrund ger det lite mera diversitet, då ser vi att det är en person här i denna invandrare och hen har invandrarbakgrund, men sen kan hen själv välja hur starkt man vill lyfta fram det just i den situationen. Och frågan är ofta ifall vi alls behöver göra en skillnad på invandrare och majoritetsbefolkningen (om vi med majoritetsbefolkning syftar på dem som bott här länge). Och när är en invandrare inte längre en invandrare utan enbart en Borgåbo?

Tuuli Kurki har i sin doktorsavhandling som gjordes vid Helsingfors universitet förra våren myntat begreppet ”immigrantisation”, fritt översatt till ”invandrarisering”. Tuuli slår huvudet på spiken och problematiserar just detta, att vi grupperar ihop ett väldigt heterogent gäng, eftersom det är sett ur majoritetsbefolkningens perspektiv lättare så. Att rikta åtgärder mot gruppen invandrare. Begreppet inbegriper också just detta maktförhållande, att VI har makt att bestämma över hur DE ska integreras.

Jag tror att både terminologin och sättet att tala om integration och invandrare kommer att granskas kritiskt, ifrågasättas och ändra då flera personer som själv har invandrarbakgrund är med och planerar och genomför ”integrationsverksamhet”. Nu är det tyvärr ofta vi i majoritetsbefolkningen som definierar och sätter normen, men när invandrarna blivit ”aktiverade och integrerade”, ja då får vi höra på annnat.

Agenter i farten

Vi är ett femtiotal fria bildare som samlas på Nordens hus i Tammerfors. Fast egentligen är vi agenter, dock inte hemliga. Tvärtom ska vårt uppdrag synas så mycket som möjligt. Vi är nämligen förändringsagenter. Och vårt uppdrag är inget mindre än att i all sin enkelhet förändra världen. Simple, my dear Watson, som en viss litterär gestalt brukar säga.

Men vid närmare eftertanke är det kanske ändå inte så enkelt. Därför slår vi våra kloka huvuden ihop för att fundera: Hur ska vi gå tillväga för att sprida en värdehierarki som säkerställer att kommande generationer kan vara stolta över oss? Lite mera konkret handlar det om att bidra till att FN:s globala mål för 2030 uppnås.

Målen är förvisso högt ställda och många av dem är på en sådan nivå att de förefaller alltför långt ifrån vardagen inom den fria bildningen, för att vi ens skulle våga snusa på dem.

Eller kanske ändå inte? Jag fick idag höra hur ett medborgarinstitut i Österbotten via sina hantverkskurser främjat en hållbar utveckling både hos oss och i fattiga länder redan i många år: Institutet begåvas kontinuerligt med tygdonationer från olika håll och kursdeltagarna köper de tyg de behöver på sina kurser. Priset bestäms efter egen plånbok. För de pengar som kommer in köper man symaskiner som via en hjälporganisation landar i behövande händer i något fattigt land. En förträfflig idé, tycker jag.

I ett globalt perspektiv är det kanske bara en droppe i havet, men vi vet ju hur det är med många bäckar små, eller hur? Varje liten handling räknas i den ”stora berättelsen” som vi vill skriva och som handlar om fred, jämvikt mellan människan och naturen och om allas möjlighet att uppleva livet som betydelsefullt och värdefullt.

Moa, rektor på Helsingfors arbis

Allt blir så mycket lättare när det är ljust

Det är min man som startar den här diskussionen vid middagsbordet. Han ska hålla ett anförande på Internationella dagen för våld mot kvinnor och behöver processa sina tankar lite. Han vill utgå ifrån tanken om ’ljus i mörkret’ eftersom evenemanget är kopplat till kampanjen Ljus, inte våld.

– Jag hörde på radion idag att varannan finländsk kvinna utsätts för våld, utbrister en av mina döttrar.

Vi äter asiatisk grönsakssoppa och det hettar till ordentligt. Diskussionen är intensiv och vi gör vad vi kan för att få bilden att fungera.
Hur ska vi definiera mörkret? Våld, hopplöshet, skam.
Och vad är det för ljus som kan skingra ett sådant mörker?

– Att man pratar, säger min yngre dotter. Att ingen tror att våld och övergrepp är tabu.

– Upplysning, föreslår jag och känner mig lite nöjd över ordvalet. Att vi kvinnor vet vad som är rätt och vad som är fel. Att vi känner till våra rättigheter.

– Andra kvinnors berättelser, funderar min svärdotter. Att få höra om andra som blivit utsatta men som klarat sig. Att det finns en väg framåt, uppåt. En ljusare framtid.

– För någon kan den hjälp som finns att få vara ljuset i tunneln, säger den psykoterapeut som jag är gift med. Det inger hopp.

– I kampanjen Ljus, inte våld delar vi ut reflexer som har formen av ett ljus, fortsätter min man. De gör medmänniskorna synliga ute i mörkret.

När middagen är över och jag blåser ut stearinljusen inser jag hur mörkt det egentligen är här i Finland, även utanför mitt fönster.
För att inte tala om Nuorgam där solen inte alls går upp förrän om två månader.
Då återvänder ljuset. I väntan på det, låt oss tända några ljus! Och skingra mörkret tillsammans med varandra.
Allt blir så mycket lättare när det är ljust!

En värld här utanför

En hel värld. Utanför mitt eget fönster.

Under mina år som modersmålslärare i gymnasiet hade jag ofta klassen att producera en egen tidning. Ibland utkom den som ett nummer av skoltidningen, ibland som en bilaga till dagstidningen. Uppgiften fyllde många funktioner; studerandena fick skriva för en större publik och jobba med en text som nådde längre än katedern, vilket alltid motiverade dem, samtidigt som de fick följa med en process från idé till verklighet.

Ett år hade gruppen aningen svårt att komma igång med arbetet och det var besvärligt att hitta lämpliga intervjuobjekt. De flesta föreslog kompisen som satt bredvid. ”Alla människor bär en historia” har alltid varit min devis, men den här gången ville jag får dem att vidga sin blick och rikta sig lite längre bort än det egna klassrummet. De måste komma ut ur sin egen bubbla, komma utanför sin egen bekvämlighetszon.

Jag bad gruppen komma med mig till fönstret som vette ut mot en gata i Helsingfors. De ställde sig på rad och blickade ut.

– Ska jag berätta en hemlighet? Det finns en värld här utanför, viskade jag och pekade försiktigt ut genom fönstret.

De stirrade på mig med stora ögon.

– Jo, alldeles på riktigt, viskade jag allvarligt och nickade.

Vad det slutligen berodde på må förbli osagt, men uppenabarligen förstod de min vink eftersom idéerna började strömma in och många intressanta artiklar och intervjuer skrevs också av den gruppen.

Jag har ofta sett det som nödvändigt att påminna mig själv om samma sak. Utanför mitt köksfönster, utanför mitt jobb, utanför mitt eget liv och min egen bubbla finns faktiskt en hel värld. En värld som är större än min egen, en värld som har andra färger och former, en värld som kanske ibland känns obekväm jämfört med min egen, men som jag också ska vara en del av.

Ja, det finns en värld här utanför. Alldeles på riktigt.

Pamela Granskog är modersmålsläraren som numera jobbar med skolutveckling

Vi och de

Flygplanet lättar från startbanan. Det är söndag morgon på den grekiska ön Lesvos, en liten bit från gränsen till Turkiet. Vår grupp på åtta personer från Finland får en sista överblick över den vackra ön.

Där nere kan vi en sista gång skymta Moria, flyktinglägret med en planerad kapacitet för 3000 personer. Just nu inhyser det ca 15000 ”invånare” och antalet ökar varje dygn, när flyktingsmugglare skickar iväg nya gummibåtar från den turkiska sidan. Lägret har varit vårt huvudsakliga mål i en vecka. Vi har deltagit i praktiskt arbete hos olika hjälporganisationer och överlämnat penningdonationer från Finland till dem. Nu lutar vi oss bekvämt tillbaka och åker hem. Vi passerar enkelt genom alla kontroller och över alla gränser, viftande med våra pass och boardingkort. Flyktingarna stannar kvar. 

Vi hyrde ett hus genom airbnb – med fyra duschar och fyra toaletter för åtta personer. Enkelt, men rent, torrt och varmt. Flyktingarna bor i tält eller containerbarack ­­– med en dusch för åttio personer och toaletter som kvinnorna inte vågar besöka nattetid. Trångt, stinkande, fuktigt, kallt.

Med vår hyrda minibuss körde vi på morgnarna från huset till lägret och andra platser där frivilligorganisationerna arbetar. Flyktingarna går, de som orkar, från Moria på morgonen och tillbaka på kvällen. En sträcka på mellan 4 och 8 km en väg.

De tar sig till öns huvudort Mytilene eller någon av de oaser som hjälporganisationerna försöker skapa. Kvinnor, män, barn och ungdomar flyter fram i en till synes aldrig sinande ström. Hos organisationerna kan man kanske få plats på en språklektion, besöka ett enkelt utegym, leka i en liten lekpark, besöka en sjukstuga, låna en bok från ett skåpbilsbibliotek, köpa ett donerat second handplagg eller få sig ett mål mat. Stannar man i lägret får man köa i timmar för en undermålig portion.

De flesta har kommit från Afghanistan, Irak, Syrien eller något afrikanskt land. Barn som kommit ensamma är särskilt utsatta och placeras i mån av möjlighet i lägrets speciella säkerhetszon. Väntetiden är månader, i de flesta fall år.

Sjukvårdarna ser piskspår och andra märken på tortyr. Den mentala pressen orsakar svår depression och huvudvärk. Det är svårt att sova i lägret, skabb orsakar klåda och det blir ofta slagsmål mellan invånare och olika grupperingar, med knivar och andra tillhyggen. Den grekiska polisens utryckningsbuss står parkerad vid lägerporten för att inge respekt för lag och ordning, men det räcker inte långt.

Flyktinglägret växer och det behövs mera plats. En dag bereder vi en plan yta för ytterligare två 16-personers tält, på den vidsträckta sluttningen där Moria-lägret befinner sig. Med hackor, spadar och händer förflyttar vi stenar, grus och packad lera. Vi är två män från Finland som jobbar ihop med ett par andra europeiska volontärer – och fyra inte ännu tonåriga flyktingpojkar. Pojkarna har dykt upp frivilligt och de jobbar ivrigt. Deras arbetsglädje beror antagligen på att det plötsligt händer något annorlunda, där de kan vara med och få lite omväxling i tillvaron. Det betyder inget för dem att det är någon annan som kommer att bo på den nya ytan.

Solen skiner i dag. Här och nu skyfflar vi jord tillsammans, pustar ut lite och delar på en grekisk apelsin. Vi och de.


Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång

Examen i svenska

Det är alldeles tyst i rummet. Luftkonditioneringen susar lite och emellanåt hörs ljudet av intensivt suddande – bort med suddsmulorna och så i gång med skrivandet igen. Tolv koncentrerade personer sitter och jobbar med den fjärde och sista uppgiften i dagens allmänna språkexamen på mellannivå. Skriftlig produktion handlar det om nu. De har tidigare under dagen avverkat hörförståelse, läsförståelse och talproduktion. 

De flesta som sitter här har studerat svenska här på Medis. Några hör till våra kvotflyktingar från Syrien som kommit hit för fyra år sedan eller senare. Några är från Rumänien, några från Thailand och ett par andra länder och hör till den stora grupp av arbetskraftsinvandrare som Åland har tagit emot de senaste åren. Det är främst för att kunna söka medborgarskap som man behöver den här examen på B1-nivå, men det kan också handla om att kvalificera sig för studier. 

Minuterna går långsamt när jag sitter och övervakar provet, knappast när man skriver, då är det säkert tvärtom. Mina tankar vandrar iväg – tänk om det var jag som satt och skrev provet – kanske på arabiska eller vilket språk som nu talas i det land som jag hade varit tvungen att fly till. Ett annat land långt hemifrån med en totalt annorlunda kultur och i värsta fall dessutom med ett helt annat alfabet och sätt att skriva. Nu behöver jag klara det här provet för att kunna söka medborgarskap. Annars finns det alltid en risk att jag inte får stanna. Medborgarskapet ger mig också rätt att rösta i val och vara en fullvärdig medlem av samhället. 

Det är tufft det här, inte bara för dem som flytt från krig och våld utan även för dem som av andra orsaker lämnat sitt hemland för att söka sig en bättre framtid någon annanstans. Hemma hade man ett jobb och ett sammanhang. Släktingar och vänner. Allt det där har man fått lämna och nu gäller det att skapa sig en framtid på det nya språket – utan att kunna uttrycka sig lika bra som på modersmålet. Kanske man dessutom möter fördomar och diskriminering, sådant som man inte kan göra något åt, inte värja sig mot eller förklara. 

Plötsligt ger min mobiltelefon ifrån sig det ljud som berättar att 55 minuter har gått – de 55 minuter deltagarna i provet hade på sig att skriva de tre olika uppgifterna. Proven samlas ihop och det är dags att gå hem. Resultaten kommer troligen om ett par månader. Nästa provtillfälle blir någon gång på vårterminen – då kan man skriva på nytt om det inte lyckades den här gången.

Siv Ekström

Engelska räcker inte!

Trista rubriker gällande språkinlärningen i våra skolor har duggat tätt i media under hösten.

Språk intresserar inte… — inga nya grupper i tyska och franska i höst (ÅU 27.8)

Englanti riittää (Tempus 04/19)

Sista spiken i kistan (HBL 16.9) säger språklärarförbundet om universitetens nya antagningskrav som inte beaktar språkstudier och varnar för att Finland står inför en språkkatastrof. Siffror visar att grupperna i gymnasiets korta lärokurs i främmande språk bara under hösten 2019 har krympt med 35–40 %  jämfört med året innan.

Den här utvecklingen går stick i stäv med kravet på globalisering och interkulturell förståelse och rimmar dessutom illa med de behov av mångsidiga språkkunskaper som näringslivet har (EK 13/12/2017).

Engelska är bra, men det räcker inte.  Även om vi själva skulle tala en god engelska är det inte sagt att vi därmed kan kommunicera med våra europeiska grannar. Andelen vuxna tyskar som bedömer att deras engelskkunskaper är mindre bra eller obefintliga uppgår till 57 procent och fransmän är sämst på engelska i hela EU.

Att börja läsa ett nytt språk öppnar upp en ny värld. Så här är det nämligen: Språk, kultur och identitet hör ihop. Språket speglar kulturen och ger oss vår identitet. Hur skall vi kunna tillgodogöra oss annat än den kultur som är engelskspråkig om vi inte kan andra språk än engelska? Amerikanska tv-serier i all ära, men vad händer med alla tyska, franska, italienska, spanska och ryska dito? För att inte tala om all musik, litteratur, konst, arkitektur och alla samhällsfenomen. Utan språk krymper intresset och förståelsen.

Utan språk blir världen fattigare.

Anna Långstedt-Jungar

P.S. Glädjande nog verkar språkens tillbakagång inte (ännu) ha drabbat Arbis. Den färskaste statistiken visar att andelen studerande i främmande språk är stabil.

Anna Långstedt-Jungar är planeringsansvarig lärare i främmande språk på Helsingfors arbis och undervisar själv i ryska och tyska.

Hinner du med?

Öppnar min epost och kan igen konstatera att inboxen fyllts på i rask takt. Här blandas akuta och viktiga ärenden med förfrågningar och information av olika slag. Det de alla har gemensamt är att de kräver någon form av reaktion och därmed tid av mig. Inte sällan kan jag vid arbetsdagens slut konstatera att det jag egentligen hade planerat göra igen inte hanns med.

Möjligheten till snabb kommunikation – vid sidan av eposten också via alla andra digitala kanaler – är till stor hjälp. Det är lätt att få iväg sitt budskap i skrift, bild eller videoformat och på många sätt känns det som att vi idag verkligen är uppkopplade till varandra och samarbetar mer än förr. Men med snabbheten kommer också en ytlighet och brist på eftertanke. Vi har blivit duktiga på snabba lösningar på all världens praktiska frågor, helt enkelt för att de snabba kanalerna kräver snabbhet också av oss som använder dem. Det är liksom hela idén, att det ska gå snabbt och lätt. I takt med lättheten har ändå mängden frågor som kräver svar ökat explosionsartat och det blir allt svårare att skilja de verkligen viktiga från de mindre viktiga ärendena. Har alla de timmar jag suttit och betat av mina mail verkligen fört mig och mitt uppdrag vidare eller har de bara sysselsatt mig och hindrat mig från att göra det som verkligen skulle göra skillnad i mitt arbete och på min arbetsplats?

Det jag saknar är tid för eftertanke. Ett snabbt svar hinner sällan läggas in i ett helhetssammanhang och behandlas av det undermedvetna, där mycket av vår hjärnas kapacitet och styrka ligger. Snabbheten kan tvärtemot leda till missförstånd och ytterligare komplikationer, som i sin tur tar än mer tid att reda ut.

Som nybliven rektor och också kommunalpolitiskt aktiv inom bildningssektorn har jag reagerat över mängden förfrågningar, statistikuppgifter och krav på dokumentation som följer med uppdragen. De digitala kanalerna gör det lätt för vem som helst att nå ut inte bara snabbt utan också till stora mängder mottagare på en gång. Det samlas idag in uppgifter in absurdum för undersökningar, planer och rapporter av olika slag. I och för sig ofta med det goda syftet att förbättra situationen för olika grupper i samhället, i mitt fall för det mesta elever och lärare. Men har jag verkligen tid att svara och dokumentera med den eftertanke som skulle behövas för att uppgifterna på riktigt skulle vara relevanta och kunna göra skillnad? Ett ärligt svar är nej. Jag frågar mig också vem som ska hinna läsa alla dessa rapporter och sedan verkligen agera enligt de resultat och förbättringsförslag de för fram? Jag gör det inte hur gärna jag än skulle vilja det. Hur är det med dig?

Svenska veckan bygger broar

Det var mitt i Arne Alligator och Djungeltrummans tvåspråkiga barnkonsert i Vaahtersali i Lahtis som jag slogs av det: 
-Det här är att bygga broar! Konserthuset var fullsatt, sånär som på första raden, av finskspråkiga dagisbarn. Längst fram satt ett gäng svenskspråkiga familjer som jag kände igen. Musikerna fick med sig publiken på en gång. Vi vandrade i djungeln och gapade som krokodiler, dansade och klappade i händerna. Alla hängde med, stora och små, finska och svenska. 
Vi gjorde det tillsammans – och det kändes så bra! 
-Så här, tänkte jag, borde vi bygga broar mellan alla kulturer. Inte genom att fokusera på olikheter och skillnader utan genom att göra något tillsammans.
På samma sätt har Svenska veckan i Lahtis byggt broar mellan språkgrupper i många år nu. Varje år lyckas vi aktivera tusentals människor att ta del av svenska språket och kulturen. Främst via aktiviter riktade till småbarnsfostran och skolan.  
I år ordnade vi för första gången ’Fika på svenska’. Där var målgruppen och medelåldern en annan. Klockan tre på Svenska dagens eftermiddag samlades ett brokigt sällskap lahtisbor med varierande livsberättelser till en fikastund i Svenska gården. Alla kaffegäster kände inte varandra men hade det gemensamt att de lever sina liv på finska i Lahtis samt äger en stor kärlek till det svenska språket och kulturen. 
En kopp kaffe och en bulle, inget märkvärdigt fika alls. Men en god ursäkt för att få prata bort en stund på svenska. Samtalet flöt på. Någon återupplevde ungdomstiden i Norge. Krigsbarnen talade om barndomsminnen. Lärarna intresserade sig för stadens svenska historia. Och två gravida kvinnor träffades för första gången, bytte adresser och lovade att ses igen under mammaledigheten. 
Allra störst ringar på vattnet under Svenska veckan gjorde dock Svenska dagens familjefest. Det som hade börjat som fix idé för många år sedan blev i år verklighet när Sibeliushuset fylldes av gäster från tio språköar i södra och mellersta Finland. Över tusen människor! Inte bara svensktalande. En historisk fest, första gången som Folktinget  ordnade en av sina huvudfester på en språkö.
Lahtis stads bildningsdirektör framförde stadens hälsning. Hon inledde med att uttrycka glädje över att Svenska dagen festen ordnades just i Lahtis. Hennes tal genomsyrades av stolthet över det svenska som finns i Lahtis. Trots att vi bara är en halv procent av invånarantalet. Den positiva diskussionen fortsatte, på stapplig svenska, i sociala medierna. Då tänkte jag ännu en gång:
-Det här är Svenska veckan när den är som bäst! Genom att frikostigt bjuda på vårt språk och vår kultur så skapar vi bryggor mellan det svenska och det finska. Vi får en orsak att mötas och att glädjas tillsammans. Det behöver alla.
Svenska veckan bygger broar mellan olika språkgrupper. Låt oss leva Svenska veckan årets alla veckor!

Arne Alligator och Djungeltrumman 6.11.2019 i Vaahtersali i Lahtis

Muren

För ganska exakt 30 år sedan hände det många hade hoppats på, men inte längre trodde var möjligt. Muren som delat det tyska folket i 28 långa år raserades och det terrorvälde som gått under namnet kalla kriget fick äntligen ett slut. Jag bodde hela min tonårstid några kilometer från den här muren – må vara på den ”fria” sidan i dåvarande Väst-Berlin.
Idag funderar jag ofta över hur vi kunde leva vår vardag då så normalt. Trots att vi visste att människor dödades i andra delen av vår hemstad om de försökte lämna sitt land utan tillstånd. Jag var redan då samhällsintresserad och engagerad i olika sammanhang, ändå var det som om vi dåtida unga alla hade någon form av blind fläck för just den här verkligheten. Vi växte upp med den och hade aldrig upplevt hur det var före muren kom. Accepterade vi därmed muren eller handlade det kanske ändå mer om att våra psyken förträngde den för att klara av att leva i den här miljön?
Jag tror verkligheten var för stor att ta in och den skräck en totalitär stat skapar bland sina invånare färgade nog av sig också på oss på andra sidan muren. Vi blundade för att orka.

Så här i efterhand skäms jag över hur vi unga i väst ibland jämförde oss med dem i öst. Hur vi kritiserade deras kläder och musiksmak. Ja, ärligt sagt såg ner på dem. För det är så polarisering fungerar. Systemet skapar skillnader mellan folk, i det här fallet rent konkret i form av ideologiska och fysiska statsgränser och så småningom börjar folket själv sprida det gift som behövs för att terrorväldet ska kunna fortsätta existera. Klyftorna blir allt större mellan oss och dem och manipulerade av skicklig propaganda är det slutligen de som lider mest av systemet som ser till att det upprätthålls. Som blir så förblindade att de inte ifrågasätter systemet och faktiskt börjar tro att det är en objektiv sanning som inte går att ändra på. Skulle jag inte ha varit en del av det själv skulle jag inte tro att det var möjligt. Att vi inte såg att de där på andra sidan muren var människor som du och jag, med samma behov och samma rättigheter. Att vi inte gjorde något.

Med den här facit på hand är det skrämmande att se på det som sker i världen idag. I USA funderar man på allvar att bygga en mur mot ett annat land och kallar den skyddsvall, precis som man gjorde i Öst-tyskland. Nationalister världen över ökar sitt understöd genom att slå in kilar mellan människor. Igen med hjälp av propaganda eller fake news som det kallas idag. Mekanismerna är desamma och det värsta är att vi verkar gå på dem. Igen och igen och igen. När ska vi lära oss?