Lärandeevenemanget Dare to Learn har på kort tid etablerat sig som en av Finlands innovativaste mötesplatser inom utbildning. Men lever de upp till hypen?
Ibland kan det vara svårt att skapa något nytt. Finland har ett utbildningssystem som, på gott och ont, är känt i hela världen. I tiotals år (om inte längre) har vi tagit emot delegationer från när och fjärran. De har alla varit ute efter samma sak. De vill veta hemligheten bakom Finlands framgångar, främst i PISA-undersökningarna. De vill veta hur de också kan få världens bästa utbildningssystem. Beroende på var inom utbildningssektorn vi jobbar och lite beroende på vår inställning till denna typ av internationella rankningsförsök har vi svarat på olika sätt.
Oavsett de uppenbara bristerna i PISA och PIAAC (PISA för vuxna) så har det alltid varit en skön känsla att få stå i rampljuset så där. Det är ett erkännande av vår betydelse, något som är viktigt för att orka med vardagen. Inte minst i ljuset av återkommande nedskärningar och vad som ofta känns som externa hot mot utbildningen.
Framgångens baksida
Ok, så men var kommer det onda in med detta kändisskap? Det kommer bland annat in genom en rädsla att experimentera, att utvecklas. Om det vi har nu är så bra, är det väl säkrast att inte peta på det? Det ligger en viss sanning i det, på så sätt att förändring för sin egen skull inte alltid är så meningsfull. Många instämmer säkert också i tanken att det vore skönt att få hålla på med innehållet, själva lärandet, snarare än att alltid och hela tiden utvecklas, förändras och ifrågasättas.
Men. Och det finns alltid ett men. Vi lever i föränderliga tider. Vi behöver fortsätta vara flexibla, och vaksamma. Vi kan när som helst ifrågasättas, och vår finansiering ställas mot andra minst lika viktiga mål. Även om vi känner starkt för bildningen som en livsviktig del av livet, känner inte alla likadant. Lärande innehåller också (nästan alltid) ifrågasättande och reflektion. Ett lärande som inte reflekterar och ifrågasätter är kanske inte ens genuint.
Dessutom: vem vill fastna i gamla hjulspår? Så jo, vi behöver utmanas, och vi behöver tid och plats att reflektera, både för oss själva och tillsammans med andra. Här kommer fortbildningar, seminarier och nätverksträffar in. Helt i linje med vår stressade tid har det blivit allt svårare att locka folk att komma på sådana träffar. En del har reseförbud från arbetsgivaren, andra får inte sätta in en vikarie, vilket i praktiken leder till samma sak. Några kanske också känner att de vill prioritera annat. Vi lever i en tid som inte bara fyller vardagen med information. Inbjudningar till all världens info-, utvecklings- fortbildnings- och inspirationsträffar duggar tätt i inboxen. En träff som ökar på stressen och pressen när avsikten var att erbjuda nya insikter, pepp och inspiration är ju inte precis konstruktiv…
Gör det skinande
En intressant trend här är försöken att hotta upp evenemangen. Det kan vara genom att satsa på maten, eller miljön, eller upplägget. Inom lärandet talar vi om fenomenbaserat lärande, och att lära genom att göra. Nå, det börjar nu finnas flera sådana arrangemang. Låt mig förklara. I affärsvärlden, och framför allt inom upstarts-sektorn har Slush blivit ett begrepp. Inspirerade av musikfestivaler som Flow, Glastonbury och andra erbjuds nu en helhetsupplevelse för alla sinnen. Det blir en händelse att minnas. Slush har också nått över nyhetströskeln och identifieras nu som ett evenemang för vår tid.
Jag tror att gänget bakom Dare To Learn fungerar i ett sånt universum. Liksom Slush är det unga, intensiva och påhittiga grupper av människor som ligger bakom. I mitten av september var det dags för den tredje upplagan. Med tanke på konkurrensen om vår tid och uppmärksamhet har arrangörerna mycket snabbt fått rykte om sig att erbjuda något nytt. Tusentals deltagare gör (enligt arrangörerna) DTL till det största utbildningsarrangemanget i norra Europa. Med sloganen ”Rethinking learning” lovar arrangemanget nytänkande och utmanande ögonblick.
Det där pirret
När jag styr stegen mot Korjaamo i Tölö är det med lite pirr i magen. All denna hype har lyckats trissa upp förväntningarna.
Entusiasmen är påtaglig redan då vi får våra obligatoriska namnskyltar, stora och skinande och med ett band att hänga dem runt halsen med. Lite som rockstjärnor med andra ord. För på ett plan är det så att framgång föder framgång. En bra vibb är guld värt när ett evenemang just skall starta.
Positiv energi och entusiasm finns det så det räcker under årets upplaga. Innehållet är mera blandat. Med en rad parallella spår och vitt spretande teman är det klart att upplevelsen blir splittrad. Vi erbjuds ett fullproppat smörgåsbord.
Efteråt känner jag mig lite besviken.
För stora förväntningar leder lätt dit. Det är en orättvis känsla, det förstår jag. En massa människor har jobbat häcken av sig för att skapa detta. Deras energi är inte att ta miste på, och den är välkommen i en tid som alltför ofta förgråar och förtråkigar lärandet. Så vad är problemet?
Kanske hade jag förväntat mig mera. Det är något i den splittrade bilden som gör mig betänksam. Entusiasm bär långt, och behövs. Vi behöver också det utmanande, det reflekterande. Detta år blev Dare to Learn för mycket yta, och för lite djup. I sin iver att blända och locka glömde arrangörerna bort att lärande också är långsamt, motsägelsefullt och inte alltid lättpaketerat.
Livslärd 