Har jag syndat nu?

Jag var ute och gick i veckan. Det var i Spanien, längs den kända pilgrimsvandringsleden till Santiago de Compostela. Jag deltog i en katolsk mässa, med nattvard och allt.

Jag är väl lutheran, sitter jag där och tänker. Eller, jag vet åtminstone att jag är född i Finland och som barn döpt (dvs. intagen som medlem) i en kyrkorganisation som har sitt namn efter Martin Luther, den tyska 1500-talsteologen som satte sig upp mot påven och den tidens kristna kyrka. Ännu idag hänger det något slags järnridå mellan ”dem” och ”oss”.

Kyrkan är smockfull. Med min tunna skaljacka som underlag sitter jag på stengolvet tillsammans med många andra besökare, nästan längst fram för att kunna se något överhuvudtaget. Vi som sitter där på bänkar och golv, och står upp emellanåt, är vandrare från alla världsdelar som kanske träffats flera gånger tidigare längs leden. Vi är peregrinos, pilgrimer. Klädkoden är lätta friluftskläder och stadiga kängor eller sandaler. Vi är väderbitna, behagligt trötta och känner en gemenskap med varandra.

Stämningen är fantastisk. En sånggrupp framme till vänster står för den rytmiska musiken och en barngrupp deltar bl.a. i en dramatiserad predikan om vår vandring här på jorden. Vi klappar alla takten till de sånger som det svänger ens lite om. Också skaran av präster där framme i kyrkan klappar och lever med.

Bönen ”Fader vår” sjunger vi tillsammans stående, samtidigt tar vi alla varandra i hand till båda sidor och bilder en kedja och ring genom hela kyrkan.

Det blir dags för nattvard. På samma sätt som vi strävat framåt med våra ryggsäckar dagar och veckor innan, flyter vi nu fram som en ström mot någon av platserna där en präst delar ut nattvardsbrödet. Allt är enkelt, naturligt, levande och stämningsfullt. En stark upplevelse, som känns riktig och vacker.

Så här borde man då inte få göra, enligt ”vår” kyrkas protokoll. Men här och nu finns det inga makter som kan hindra mig att delta tillsammans med mina medvandrare på El Camino, ”Vägen”. I stället tror jag nästan att det finns en makt som vill att jag ska delta.

Nattvarden är en symbolisk kristen gemenskapsmåltid. Att där fortsätta upprätthålla en järnridå mellan folk känns bara fjantigt.

Den katolska kyrkan må ha sina problem, som man ändå börjat ta sig an för att på sikt kunna bearbeta och lösa. Men i den här mässan klarar man på ett fint sätt av att välkomna och ge uppbyggelse åt vandrare från olika länder och kulturer.

Hur kommer sommaren att bli?

Går du och funderar över sommaren? Du kanske bläddrar i almanackan och kollar på alla ”måste delta” händelser som finns inskrivna. -De är ganska många, till och med för många. När skall man hinna varva ner då det igen ser ut att bli ett sådant rännande, från söder till norr, från öst till väst.

Kanske det inte är helt fel att boka en resa till södern, då slipper man sådana bekymmer. Då kan man koppla av helt och hållet. Fast för att göra det skall man lämna telefon, dator och alla paddor hemma. Och så det där med flygskam. Har man rätt att nöjesflyga numera?

Hurudant blir sommarvädret då? Vad har spåmännen sett i fiskarnas inälvor, i kaffesump, grodmagar etc.? När börjar värmeböljan, kommer den alls och vad är det ett tecken på om sommaren blir lika het som föregående? Är det bra eller dåligt? Hur mår polarisarna? – Någon södernresa blir det inte!

Just nu får jag vänja mig vid att ständigt ha dåligt samvete. Jag gillar att skurra fram på min Vespa, årsmodell -73. Jag tycker om båtliv. Jag tycker om att grilla en saftig biff, medium. – Mycket av det jag tycker om är helt förkastligt sett ur ett miljösparande perspektiv. Så vad borde jag göra?

Sälj Vespan och båten och börja äta vegetariskt! – Men blir världen bättre av det? Då kör någon annan omkring på Vespan och någon annan njuter av båtlivet. Och de kanske kör mer än jag och skräpar ner där de far fram. Och hur skulle en sommar utan Vespa och båt vara? -Som en vinter utan snö, är det mitt fel?

 

Må vår väg gå oss till mötes

Må vår väg gå oss till mötes

Vi är alla medvetna om att den kommer snart. Stunden att ta farväl och vandra vidare, en del av oss utan varandra. Vi nynnar på sången och bestämmer oss för att hålla tårarna tillbaka. Så här är livets gång. Vi möts och vi skiljs. Inget konstigt med det.

Tänker vi, och börjar förberedelserna inför avskedet. Vi städar våra pulpeter, buntar ihop pappren i pärmarna, tar ner bilderna från väggen och gör i ordning våra konstmappar. Skolan förvandlas till ett tomt hus. Medan vi städar undan skolåret funderar vi på allt som har varit. Längst ned i pulpeten ligger ett hopskrynklat matteprov. Det som mamma och pappa aldrig fick se. Provet var en katastrof men nu kan det kastas bort. Behövs aldrig mer. Ett par biblioteksböcker ligger intryckta i mappen. Den ena handlar om hjärnan och den andra om Östersjön.  De har varit våra stora teman i år. Att rädda Östersjön blev vår mission. Som vi brann för det! Om det låg lite skräp ute på skolgården så var det alltid någon som plockade upp det och sa:

-Vi måste rädda Östersjön!

Ungefär samtidigt som vi börjar runda av skolåret får vi veta att en elev ska flytta bort i sommar. Kompisarna börjar genast sakna honom. De har ju varit klasskompisar jämt, redan på dagis. Plötsligt vet de inte om de någonsin kommer att ses igen. Ingenting blir som förr. Allt förändras.

Skolåret är intensivt. När man är mitt uppe i det så är man delaktig av det mesta, springer hit och dit och har alla känslor med i spelet. Lektioner, raster, skolmat och utfärder. Fostran och bildning. Vänskap. Rättvisa. Jämlikhet och tolerans.Att gå i skolan är ett sätt att leva som fyller oss med livets hela spektra. Därför kommer vi varandra så nära. Både lärare och elever. Och föräldrar.

Avskedet finns inbyggt i skolgången, precis som i människolivet i övrigt. Varje läsår innebär nya klasskamrater, nya klassrum eller nya lärare.  Att inte hänga fast vid det som varit tycks vara en av livets viktigaste färdigheter. Att hela tiden vara beredd att gå vidare, mot nya utmaningar. När sexorna lämnar vår skola för att börja på högstadiet så tar femmorna farväl av dem. Det är ett rörande programnummer under vårfesten som knappast lämnar något öga torrt. På ena sidan av scenen ställer sig femmorna med varsin ros i handen. Mitt emot dem står sexorna i somriga festkläder och på darrande ben. Femmorna sjunger den sång de övat på under hela maj månad: ”Må din väg gå dig mötes och må vinden vara din vän…”. Så ger de rosorna till sexorna.

Vi har kommit överens om att inte vara dramatiska. Vi säger till varandra:

-Eleverna finns ju kvar! De försvinner ingenstans. Vi kommer att träffas på nytt. Men innerst inne vet alla att ingenting blir som förr. Det som varit finns inte längre.

I vår har uppbrottet varit påtagligare än vanligt. Vi har under den sista skolmånaden fyllt trehundra plastlådor med material som ska flytta med oss till våra nya klassrum i Svenska gården. Det har packats med stor iver av både liten och stor. Det här en mångårig dröm som alla vill vara med och förverkliga. Det är dags för oss att ta farväl av en epok i skolans historia. Nu går vi vidare mot nya utmaningar.

Det pirrar i magen.

Må vår väg gå oss till mötes.

 

 

Sammanslagna hembygder

Vi människor har en gemensam plats på jorden och det är hembygden, sa någon. Och vi har ett gemensamt språk och det är modersmålet. Jag grunnar på det här: min egen hembygd tycks vara rik på motsättningar – eller mångfald om man vill se positivt på det – när det gäller det där med hemortsidentitet. Kommunsammanslagningar förefaller knepiga när det gäller att hitta gemensamma nämnare i dessa ”sammansatta hembygder”. Det visar bara hur viktigt det lokala samhället och hemorten är. Mentala ränder är livskraftiga och går inte ur, inte i första taget. Mitt exempel är min egen hemkommun Raseborg. Staden grundades för tio år sedan: Ekenäs, Karis och Pojo (i alfabetisk ordning !) gick samman 2009. Och ett verkar vi alla vara ense om: det handlar om en oerhört naturskön kommun med rik historia: kust, skärgård, insjöar, historiska miljöer, rekreationsområden, skog, mark, berg och ängar, tätorter och landsbygd. Men utmaningarna är många, ekonomierna som förorsakade sammanslagningen, är fortfarande problematiska.

Med en grov förenkling kan man säga att Pojo, en industrikommun med finska som majoritetsspråk, gick samman med Ekenäs med kraftig svensk identitet och en annan politisk sammansättning. Karis var väl i stort sett mindre polariserat. Och idag? Jag tror att vi som bor i Raseborg fortfarande lever med stark lokal ”byaidentitet”. Det är säkert inte problemfritt att vara tjänsteman eller förtroendevald i en stad som visserligen är grundad men inte på något sätt ”färdig”. Borde man inför kommunsammanslagningar och i dessa ”nya hembygder” i allmänhet arbeta mera med de gemensamma nämnarna och invånarnas samhörighet? Sätta in det i utvecklingsplanen och agendan?

Själv har jag bott och arbetat i alla tre nämnda kommuner och kan med viss lätthet känna mig som ”raseborgare”. Född i Karis, uppvuxen i Bromarv (då Bromarf), skolgången i Ekenäs och senare med jobb i såväl Pojo och Ekenäs som Karis (och fjorton år på andra håll). När jag stod i beråd att byta bostad senast, för ett drygt år sedan, tvekade jag en tid angående huruvida jag skulle stanna i Karis eller flytta till Ekenäs, av olika praktiska anledningar. Halvt på skämt – men kanske också med visst allvar – fälldes det kommentarer angående min tvekan. I Karis var den vanliga hurtfriska repliken: ”Inte tänker du väl flytta till Ekenäs” och det fanns inget frågetecken efter frågan – och i Ekenäs möttes jag ibland av ett muntert ”Inte stannar du väl i Karis” – inga frågetecken där heller. Vi förefaller ha en bit kvar att vandra för att på ett självklart sätt säga att vi bor i Raseborg. Själv förtydligar jag mig de facto ofta; ”Jag bor i Karis i Raseborg”. Ja, jag bor fortsättningsvis i Karis men det är faktiskt under 20 km till Ekenäs, om någon undrar, och jag upplever ingen gräns längs vägen. Och naturskönt är det, som sagt, hela vägen från Padva till Svartå. Och nu kommer högsommarljuset över hela härligheten!

Kerstin Romberg

Allt är ju riktigt bra

Det är så skönt då man ens en smula får njuta av de värmande solstrålarna. Man riktigt känner hur kroppen längtar efter värme efter den långa mörka och ganska kalla vintern. Många jag talat med känner sig trötta just nu, just den här tiden på året, då våren sakta går mot sommar och hoppeligen sol och värme. Fast helst inte lika mycket värme som förra sommaren.

För ett par veckor sedan hade jag nöjet att vistas en vecka i Holland och Belgien. Jag trodde ju att jag skulle få uppleva våren två gånger om genom den här resan. Kappsäcken fylldes mest med lätta sommarkläder, det hade ju varit över 20 grader där nere. Men det brukar vara lite si och så med vädret då jag reser. Då jag kom till Haag var det varma sommarvädret bortblåst och ersattes av en isklall vind som svepte in från Atlanten. Kläderna i min kappsäck var otillräckliga och jag drog på mig en ordentlig förkylning.

Det här låter kanske som en klagovisa men jag måste säga att jag är väldigt nöjd med min resa. En dag till sängs var kanske just vad jag behövde för att vila upp en smula och få tid att tänka på hur saker och ting ligger till.

Allt är ju riktigt bra. Det är alltför sällan man tänker så, det är så mycket enklare att tänka på små och större problem och blunda för alla saker som är riktigt bra.

Under min resa besökte jag bland annat de enorma färgsprakande tulpanodlingarna i Keukenhof. Det var helt otroligt att skåda den färgprakt som de miljontals blommorna skapade. Jag undrar om inte alla de färger, som fyllde mina sinnen efter den mörka uthungrande vintern, bidrog till att jag kände en stark känsla av att allt ju är riktigt bra.

Kul att vara chef?

Häromdagen medverkade jag i mitt livs första podd. Jag kan inte påstå att jag var nervös; det skulle ju handla om den fria bildningen som jag tycker mig ha någorlunda koll på och som ligger mig varmt om hjärtat. Ändå blev jag helt ställd inför den första frågan: Tycker du det är kul att vara chef? Jag kan ju inte påstå att jag går omkring och skrattar dagarna i ända för att jag är chef och ”får” fatta en massa beslut och hålla koll på ekonomi och strategier. Så nej, kul är inte ett adjektiv som jag spontant skulle förknippa med chefsrollen. Däremot tycker jag det är kul att jobba inom och för den fria bildningen.

Men något måste det ju ändå finnas som har gjort att jag – och mången annan – landat på en chefspost. För mig var det nog i första hand en vilja att pröva på något nytt. Inte för att jag var trött på att undervisa – tvärtom kan jag fortsättningsvis sakna det – men jag visste vad det var. Jag var nyfiken på att se vår verksamhet från en annan sida och få en helhetsbild av den.

Jag tycker också om att utmana mig själv, även om det för det mesta innebär att jag måste gå utanför min bekvämlighetszon. Men det är också då som det händer saker och ting, det är då som jag känner att jag växer. Och det ger en inre tillfredsställelse. Och den är mycket viktig för ens välbefinnande.

Till all lycka behöver man ju ändå inte bli chef för att kunna uppleva en inre tillfredsställelse. Att gå på kurs är däremot ett ganska bra sätt att få den där underbara känslan av ha lärt sig något nytt och kunna säga till sig själv: Yesss, jag klarade det!

Moa

Ibland kan det onekligen vara kul att vara chef. Här till exempel bygger vi – en grupp chefer från stadens olika sektorer – en välfungerande stad.

 

Moa Thors är styrelseordförande för Bildningsalliansen. Hon jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden.

”Mein kampf”

Jag har inte skrivit någon bok, men jag har för mig att det är svårt att komma på en bra titel. Jag har inte heller läst Adolf Hitlers bok ”Mein Kampf”, så kanske jag inte borde ha en åsikt om den. Men efter att ha vandrat igenom två koncentrationsläger har jag plötsligt en bestämd uppfattning om den.

Den där strunten till skränfock, som blev en dörröppnare och symbol för det fasansfulla, gigantiska, nazistiska dödsmaskineriet ­– kunde något bli mer fundamentalt fel, än att något sett ur hans synvinkel kallas ”kamp”?

Jag trampar den mark som miljoner förnedrade, grundlöst fängslade, tvångsförvisade och till slut avlidna eller avrättade människor trampat. Jag ser var de tvingats tillbringa sina nätter, uträtta sina behov, arbeta, inta något slags föda. Jag ser var de torterats, skjutits ihjäl, gasats ihjäl, bränts upp i ugnar.

Jag är där, men jag inser att jag aldrig kan förstå deras verklighet.

Från Auschwitz fastnar de kvarlämnade bergen av skor, resväskor, hårflätor och olika stödproteser som tagits från lägerfångar på näthinnan. I Birkenau överväldigas jag av de kolossala dimensionerna på uppsamlings- och dödsmaskineriet. Från en särskild dödsbarack, där enorma mängder fångar strömmade igenom med en hastighet av bara några dagar, ser jag ännu för mig bilden av sovfållorna i tre våningar, där det lägsta lagret packades tätt ihop på jordgolvet i byggnaden som var anlagd direkt på den tidigare träskmarken.

Jag ser så mycket mängd och omfattning, att jag på något slags mänskligt plan inte kan fatta någonting.

Den absoluta maximinivån uppnås vid ruinerna av de två krematorierna i Birkenau. När jag sett dem och vandrar tillbaka tänker jag: ett mord, ett enda, kan jag kanske på något sätt förstå, om jag kan sätta mig in i orsaker och förlopp. Men tvåtusen mord på tio minuter, som en organiserad procedur avsedd att upprepas ett antal gånger varje dag, det bara går inte att ta in, det finns ingen chans.

Jag får höra om utvecklandet av dödsmaskineriet. Utmaningen och problemet var inte att ta livet av människomassorna, inte att hålla igång slaktandet. Problemet var avfallet. Man planerade ett nytt, mycket större krematorium i stället för de två med kapacitet för tvåtusen människor åt gången. Men när planerna var klara konstaterade man att projektkostnaderna skulle bli för höga. Europas judar skulle nästan vara utrotade innan den nya anläggningen skulle komma igång på riktigt, och man ville fungera totalekonomiskt effektivt så planerna lades ner.

Jag vandrar där över den enorma slätten, längs järnvägsspåret som slutar vid ”urvalsplatsen” inne på lägerområdet. Jag försöker föreställa mig de nyanlända som med sina knyten tvingas ner ur godsvagnarna, kanske ännu med en strimma av hopp kvar inombords. Jag försöker ana något av jämret från de tiotusentals runtomkring som kommit tidigare, i baracker och på gångar och fält.

I sällskapet jag vandrar med finns tjugoen gymnasieelever från Finland. Något slags ljus kommer för mig: om en enda av de osynliga, jämrande själarna däromkring oss – de som jag vill tillåta att förlänas ordet kamp – kanske någonstans ifrån nu kan se de här unga, som betalt för att komma hit från Finland för att försöka se och förstå, då kanske det finns ett ljus och ett hopp.

---

Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång