Lite vägdamm

Just firade vi påsk och nu stundar Valborg. Det är vår och vägdamm i luften.

Jag firade Påsken på skären i Vasa. Det var inte riktigt som tidigare eftersom man inte kunde gå ut på isen. Det lilla som fanns smalt bort under helgen. Det berodde förstås på den i år så sena påsken.

Jag hann inte längre än en liten bit förbi Käinby då jag hörde ett konstigt ljud från höger framring. Som jag gissade hade jag fått punktering. Kan inte minnas när det skulle ha hänt sig senast. Ringarna har blivit hållbarare för vägarna har minsann inte blivit bättre.

Jag visste att jag inte hade någon reservring utan en kompressor och en flaska med något ämne som ringen skulle fixas med. Jag har alltid varit skeptisk till denna vikt och fyrksparande lösning. Ganska snart visade det sig att jag hade fog för min skepsis.

Då jag kopplade kompressorn till eluttaget började det osa bränt. Snabbt ryckte jag ut kontakten innan jag hade tänt eld på hela bilen. Nu var det bara att ringa till bärgningstjänsten. Hjälp skulle anlända om en kvart och det gjorde den också.

Ut ur bogseringsbilen klev en ung, väldigt artig man som några minuter hade lokaliserat punkteringen. Utan att ta bort ringen fixade han framringen. Allt var undanstökat på en kvart. Vilken service!

Det jag däremot inte var så glad över var bilisternas nonchalans. Jag hade lagt ut varningstriangeln ett par hundra meter från bilen, varningsblinkers var påslagna både på min bil och på bogseringsbilen. Trots detta susade bilarna förbi ,på en meters avstånd från oss, utan att sakta in. Vart har alla så bråttom att de inte kan sakta in, inte kan byta fil, inte bry sig. Är det här ett fenomen som känns igen på andra plan kanske?

Jag konstaterade med stigande ilska att jag inte skulle klara av det jobb som den unge mannen så galant skötte.

 

Annorlunda men rätt

Alla kommer lätt uppiffade och med andan i halsen. De har jobbat hela förmiddagen, kört ett par timmar för att ta sig till Lahtis och vill hinna besöka toaletten innan föreläsarna kör igång.
Vi möter varandra med glädje, fyller muggen med kaffe, plockar med oss en kanelbulle och skyndar in i klassrummet där utbildningen ordnas.
Språkönätverket har fortbildningsdag idag. Temat är de mångsidiga kompetenserna. Vi är drygt trettio pedagoger från åtta orter som har samlats. De flesta jobbar inom grundskolan men också inom småbarnsfostran.
Det här är vårt lärarrum! Inte det här klassrummet men de här pedagogerna. De här människorna är mina kollegor. De är de enda som på riktigt vet hurdant jobb jag gör.
Det märks också i workshoparna. Och i pausen. Vi förstår varandra och vi behöver varandra. Det pratas och det skrattas. Vi delar tips på metoder, läromedel, språkfostran och skolutveckling. Vi lyssnar, frågar och stöttar.
Inte så att kollegorna på den egna skolan skulle vara dåliga. Tvärtom. Men där finns ingen annan som undervisar samma årskurser som jag. Vi är så få och varje lärare ansvarar för minst två årskurser, en del för fyra. Och en i kollegiet är dessutom rektor.

När fortbildningsdagen börjar lida mot sitt slut byter vi några ord om kommande elevaktiviteter. Det ska bli sportdag i vår och Klemetskogs skola står för arrangemangen den här gången. Det gäller att planera väl för när hela Språkönätverket träffas så är vi flera hundra.
Våra elever behöver också varandra. De behöver få vara många. Få vara rätt, precis som alla andra. Under jämlika förhållanden. Och få använda språket på ett meningsfullt sätt.

Att starta det här skolnätverket för små språköar i södra Finland var smart gjort! Det skedde under en kaffepaus i lärarrummet på Svenska skolan i Hyvinge. Vi var tre skolor som hade samlats för att titta på en teaterpjäs tillsammans. Mellan kaffeklunkarna konstaterade vi vår känsla av ensamhet och utanförskap på de egna orterna. Men vi lät inte känslan ta över utan vi beslöt oss för att ses på nytt. Och på den vägen är det. I början skrev eleverna brev till varandra, gjorde gemensamma sagor och tidningar och besökte varandra. Så småningom fick samarbetet tydligare former, växte i omfattning och tillsammans genomförde vi flera statliga projekt. Vi tog ibruk den moderna tekniken som skapade nya möjligheter att dela, mötas och synas.
Idag är Språkönätverket en registrerad förening till vilken hör daghemmen och skolorna på nio språköar.

Länge leve nätverkandet!

Att syssla med svensk utbildning på helfinska orter är aldrig någon självklarhet. Ibland känner man sig sliten, ibland utanför och många gånger annorlunda. Men när Språkönätverket ses så känns det alltid bra.
Det är ett annorlunda – men helt rätt – lärarrum.

Karin Ihalainen, språkörektor från Lahtis

 

Bilderna av naturen – vackra eller sanna?

I någon roman jag läst – minns inte vilken – finns en scen och ett uttryck, en tanke,  som då och då gör sig påmind inom mig. En kvinna stiger in i en kyrka och blir stående framför en målning men imponeras inte av den. Tavlan skildrar nämligen livet alltför skönt och osant, inte så som det är i verkligheten. Den är, enligt kvinnan, inte målad ”på allvar”, den är målad ”på vackert”, ungefär så minns jag hennes omdöme om det konstverk hon betraktar. Jag funderar ibland på det här när jag exempelvis ser bilder på sociala medier eller annanstans, inte minst naturmotiven, och det gäller i högsta grad även mina egna inlägg. När jag fotograferar kan jag välja den vackraste vinkeln av landskapet, ”skära av” vyn och söka en komposition som balanserar väl. Finns det något som stör stämningen i bilden kan jag förändra bildvinkeln en aning och ta in bara det jag för ögonblicket önskar visa och lämna resten oavbildat. Det jag sätter ut på nätet eller sparar i min bildbank är förvisso enkla amatörbilder som aldrig ”förbättrats” på något sätt, inga filter, inga färg- eller ljuskorrigeringar eller andra ”manipuleringar”. Men mina bilder säger kanske inte alltid hela sanningen ändå och de förvränger möjligen helhetsintrycket. Jag tror att de allra flesta av oss som fotograferar under vandringar i skog och mark och längs vattendrag, vi vill spara och ta till vara det vackraste vi ser helt enkelt, måhända ”for a rainy day”.

Jag kan stundtals ha lite ont samvete över det här – det är som att ljuga bort det osköna och oönskade. Det kan också ses som en sinnebild över den naturuppfattning som råder idag; vi vet att vi förstör den här planeten men envisas ändå att visa fram det fina och omistliga som om det var det som är det normala. ”Så här ser väl jorden ut?” Nej, det gör den inte! Det är egentligen inte blåa, rena och klara vatten vi ser, det är inte ren och klar luft vi andas, inte överallt.

Varenda gång jag ger mig ut i naturen, d.v.s. varje dag en stund, upplever jag numera känslan av att se något som är på väg ut ur vår verklighet, något som förtärs utan att det ännu syns alltför tydligt på ytan. Vi lever i ett av världens renaste länder. Och likväl. Hotet vilar också här, som ett orosmoln och ett täcke av obekvämhet och sorg. Medan  naturen borde vara den plats där hjärtan kan helas och själen stillas till ro.

När jag var barn skrev jag dagbok, den var full av naturromantik. Där var en hel del böljande åkrar och vikar, ensamma roddare på sjön, soluppgångar, speglingar och ljusspel över fält, träd och vatten. Så kan jag fortfarande se på omgivningen ibland innan jag besinnar mig, innan det hugger till i hjärttrakten, innan jag minns chocken i april 1986 då Tjernobyl-olyckan kablades ut över världen. Senast då vaknade vi väl till insikt om alltings obeständighet och otrygghet. Eller gjorde vi det?

Matilda Södergran publicerade häromdagen essän ”Flugseendet – insekterna, häpnaden och omgestaltningen av vårt band till naturen” (SVENSKA.YLE.FI), om vår uråldriga relation till denna natur och om hur vi fjärmas från den alltmer, i stället för att tala om vårt beroende av den – och vår kärlek till den. Fortfarande måste det vara tillåtet att glädja sig som ett barn över det man ser, hör och tar del av i skog och mark. Catharina von Schultz skrev en bloggtext här på Livslärd (23.4), där hon ställer frågan om huruvida vi använder den unga aktivisten och ”visselblåsaren” Greta Thunberg som symbol för vårt eget onda samvete och våra egna tillkortakommanden när det gäller åtgärder mot klimatuppvärmningen. Jag lyfter hatt och tummar för Greta – och tycker att hon inte alls förtjänar den politiskt färgade kritik som riktas mot henne och hennes fördömanden över oss vuxna och vårt sena uppvaknande. Hon ser det som jag lämnar utanför mina bilder när jag fotograferar ”på vackert”. Jag kommer att fortsätta ta de här bilderna, tänker jag, men jag tror att jag är någorlunda medveten även om det jag lämnar utanför.

 

 

Greta och Hans

Ser på Greta Thunbergs tal inför ledamöter i EU-parlamentet. Hon för fram sitt mycket viktiga budskap på det lugna och sakliga sätt vi vant oss vid att förknippa med henne. Men när rösten brister och tårarna kommer fram skär det kraftigt i mitt hjärta. Helst skulle jag bara vilja ta henne därifrån, krama om henne och säga att allt blir bra. Men det skulle nog inte hjälpa. Hon är övertygad om att världen håller på att gå en snabb förstörelse till mötes och hennes reaktion skulle antagligen vara densamma som mina egna 16-åriga döttrar hade i tiden. Hon skulle stänga dörren inför näsan på mig och säga att jag inte förstått någonting. Och mycket möjligt att hon har rätt.

Greta har på kort tid blivit ett fenomen. Hon blev inom några veckor ett ansikte de flesta känner igen, mycket tack vare en enorm delningsfrekvens inom sociala medier. Det hon säger understöder jag till fullo och jag hoppas att den starka väckarklocka hon utgör ska få beslutsfattare, näringsliv och vanliga konsumenter att reagera. Klimatkrisen är ett faktum. Ändå kan jag inte komma ifrån de starka olustkänslor jag får då jag ser henne så tydligt lida av det budskap hon för fram. Hon vill att vi ska få panik och hennes egen panik glimtar emellanåt fram väldigt tydligt, så som i talet jag refererade till i början. Att hon får tillträde att tala inför högsta beslutande organ runtom i världen lär förstärka hennes panik ytterligare. Om inte ens de har lösningar på den här situationen utan också de lägger ansvaret på hennes 16-åriga axlar – vart är världen på väg då?

Det är ett stort, ja enormt, ansvar att bära. Utan att vilja förringa den problematik Greta för fram undrar jag ändå om vi vuxna här bär vårt ansvar för både henne själv och de barn och unga hon representerar på rätt sätt genom att ställa henne i så starkt strålkastarljus och därmed utsätta henne för det hon nu går igenom. Pressen och förväntningarna är extremt starka. Kan inte låta bli att fundera över om det handlar om mer än den skrämmande fakta hon för fram? Använder vi vuxna henne som en form av symbol för vårt eget dåliga samvete? Blir hon det medel vi så väl behöver för att rena samvetet? Låter vi henne bära lidandet för att därmed befria oss?

Det finns en person jag så gärna skulle vilja att Greta skulle få möta. Han kunde kanske lindra hennes panik något och också sätta perspektiv på mycket av det som händer idag. De kunde t o m prata sitt eget modersmål båda två då de skulle träffas. Tyvärr är det ändå inte möjligt, eftersom Hans Rosling lämnade jordelivet för något år sedan. Jag tror att han med den digra fakta han alltid byggde sina resonemang på skulle kunna hitta ljusglimtar och framkomliga vägar också i dagens situation. Men framförallt skulle han kunna ge Greta och alla de unga som nu klimatstrejkar runtom i världen det som är den viktigaste drivkraften bakom all förändring. Nämligen hopp. Hopp om att det finns en framtid, trots allt.

Momi på distans

Det plingar till i min telefon och där dyker hon upp på skärmen med sitt glada ”Hej momi” igen. Det här händer allt oftare nuförtiden i takt med att hon växer och klarar av tekniken i sin mammas telefon själv. Det är åtskilliga tusen kilometer mellan oss, hon bor på andra sidan Atlanten. Vi ses inte så ofta på riktigt, men ändå känns det som vi känner varandra så som en momi och hennes dotterdotter vill göra. Ibland leker vi kurragömma per telefon, senast gömde vi oss under en filt i hennes säng och mamma fick leta en god stund innan hon hittade oss. Där låg vi och fnittrade och gav ifrån oss små läten för att hjälpa mamma i letandet. Må vara att momis synfält i våra lekar är lite begränsat och momi ibland får ligga och stirra i taket, men med tiden har hon blivit allt skickligare på att manövrera kameran så momi också hänger med. Att lägga pussel går också bra, momi är ganska bra på att hitta bitar som hon sedan lägger på rätt plats. Nästan varje gång vi rings vill hon att momi visar hur mörkt det är ute i Finland, då det hemma hos henne alltid är ljust när vi talar. Vi har nio timmars tidsskillnad, inte så lätt att greppa då man är fyra år.

Efter de här samtalen tänker jag ofta tillbaka på min egen momi. Hon hade 9 barnbarn och av dem var vi sex som bodde utomlands som barn. Vi lärde aldrig riktigt känna vår momi, då vi sågs så sällan. Nu då jag är momi själv förstår jag hur ledsamt det här måste ha varit för henne. Jag är så tacksam för den teknik som gör att jag kan vara en aktiv del i min dotterdotters liv, också på distans. Nu väntar jag ännu på den dagen då vi också kan kramas virtuellt – vem vet?

Vårkänslor

Det hjälps inte, jag blir helt euforisk av våren. Varje år på nytt. Det är egentligen märkligt, jag har ju minsann varit med om den förr och kunde tänkas förhålla mig mera nyktert till fenomenet. Men å andra sidan är det väl inget fel på att känna sig glad bara av att titta ut genom fönstret. Eller av att märka att snödrivorna på gården har krympt när jag kommer hem från jobbet, varje dag lite mera. Plötsligt är gången snöfri och gräsmattan täcks av bara ett tunt snötäcke melerat av ett pärlband av små gröna kratrar där hjortarna flugit fram under vintern.

Och tänk att hälsas av solljus på morgonens hundpromenad i stället för av gatubelysning! Jag kan inte annat än le när jag sticker näsan utanför dörren. Och leendet blir inte mindre när fåglarna hälsar mig välkommen med sina morgonserenader. Varje kvarter, varje skogsdunge bjuder på sin egen konsert och ibland funderar jag på vem som sjunger vilken stämma. Men egentligen bryr jag mig inte om att veta namnen på sångarna; för mig räcker det att de sjunger för mig.

Inte kan jag heller låta bli att glädjas åt det osvikliga vårtecknet i Arbis entréaula: anslagstavlan Var med och utveckla Arbis där kursdeltagarna klistrat upp helt underbara idéer och kursförslag. Det vittnar om att det inte bara är jag som känner energin och kreativiteten flöda så här i vårsolens sken.

Moa

P.S. Naturligtvis finns anslagstavlan också i digitalt format.

 

Moa Thors jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden

Lapparna

 

De finns överallt, på datorn som sticky notes, i kalendern, plånboken, där på bordet, gula, röda eller gröna post-it lappar. Handskrivna, endel med eftertanke medan endel är i nerklottrade i all hast. I telefonen, i telefonen finns de viktigaste lapparna. Där står små anteckningar, kärleksord, siffror, dörrkoder, recept, viktiga saker.

Lapparna kan vara kodade eller så är de öppna, de kan också vara önskelistor eller julklappslistor. Eller nattliga tankar som jag ska säga till dig imorgon. Eller arga spottande ord som går ett varv via lappen för att lugna ner sig. Det kan också vara en blomma, eller en kort hälsning, en påminnelse om att du är viktig. Och iakttagelser av barn, meningar som att jag ska gå en järnväg istället för en genväg.

Det svåra med lappar är att de har en stor risk att försvinna, singla iväg. På telefonen och datorn försvinner de ibland av klåpiga fingrar, ibland sugs de in i etern eller försvinner då man uppdaterar till en ny telefon. Riktiga skrivna lappar fastnar i en bok eller hamnar ner i roskisen, kanske nån använder andra sidan för att skriva något viktigare eller skapa ett skal för sitt tuggummi.

För mig är lapparna viktiga, de ger mig rum att stanna mina tankar och sätta ner dem. Det kan vara en kort tanke, eller något som är viktigt att formulera i skrift till dendär viktiga personen. Det ger mig en känsla av att jag sprider ut mina tankar så att de inte snurrar runt i huvudet utan rotar sig. De skapar en (kanske illusionistisk) trygghetskänsla att jag har koll på saker eftersom jag har mina lappar.

Men att återkomma till lappar är nog det bästa. De lappar som finns som stöd i jobbet är ofta till enorm hjälp att minnas händelser eller processer eller bara projektnummer. Och de lappar som har skrivits med känsla och håller kvar just den känslan är fina. Eller sorgliga. Oberoende så återkallar de känslan som fanns där i fingrarna då lappen skrevs, just i den stunden. Och samtidigt som det blir nostalgiskt att läsa gamla lappar med gamla tankar så är det en viss trygghet också i att se att saker och ting går vidare, det kommer nya tankar, nya antekcningar, nya lappar.

Röstar du på barn-, djur-, klimat- eller e-sportpartiet?

Det första man ser när man hoppar av bussen framför vår skola är valaffischerna. Det är minst tio meter valreklam som formligen ropar åt oss pedagoger att prata politik med eleverna. Så det har vi gjort de senaste veckorna på samhällsläran. Och ännu en gång har jag blivit överraskad av hur stort eleverna tänker.

Till att börja med bekantade vi oss med själva saken. Vad är riksdagen? Vad gör man där? Vilka politiska partier finns det? Hur blir man kandidat?

En halv lektion gick åt till att kompromissa oss igenom HBL:s valkompass. Resultatet var att vi erbjöds sex olika partier som sympatiserade med våra åsikter. Vi funderade på varför och på vad som egentligen är viktigt för oss här och nu och i framtiden. Vi pratade om vilka möjligheter en kandidat har att bli invald i riksdagen och oroade oss lite över hur det ska gå för skolans två mammor som ställer upp i valet.

Sedan satte vi igång med hårt arbete! Vi skulle skapa vår egen politiska marknad. Eleverna jobbade i smågrupper och bildade nya partier. Instruktionen var att tillsammans fundera på vad som är viktigt för just den här gruppen. Partiet fick ett namn, ett partiprogram med minst fem punkter samt en logga. Sedan improviserade eleverna en ”reklamfilm” där de fjäskade till åhörarna om deras röster.

Du kan tro att det var spännande att se deras presentationer! Fatta vilken politik våra fyror skulle bedriva om de fick makten:

BarnPolitik vill hjälpa barn som inte har det så bra hemma, få slut på tillverkningen av alkohol och droger, införa mera gymnastik i skolan och ta hand om Östersjön.

Gröna djurens agenda är att förbättra djurens villkor genom att ta bort hundar från familjer som missköter dem, se till att hästarnas spiltor är tillräckligt stora, förbättra veterinärvården och se till att djur inte blir övergivna.

Klimatpartiet vill öka antalet elbilar och solpaneler, plantera mera träd, skräpa mindre, göra flygresorna miljövänliga och få människor att ta tåget istället för bilen.

E-sportpartiet fokuserar på bättre spel med fler nivåer, fler fordon och tekniska lösningar som gör dem tillgängliga för alla.

Nepsu värnar om att husdjuren sköts väl, att borttappade djur omhändertas och att ägarna kontaktas så snabbt som möjligt.

För att kunna genomföra skolans eget riksdagsval gjorde varje elev också en valaffisch som nu finns upphängd i korridoren. Flera meter valaffischer, precis som bredvid busshållplatsen!

I onsdags startade förhandsröstningen men jag tror vi satsar på en traditionell valdag då alla röstberättigade fyller i valsedeln inne i röstbåset. Det ska bli spännande att se vilka kandidater som går igenom.

Vilket parti skulle du förresten rösta på?

Karin Ihalainen, språkörektor från Lahtis.

Jobbig backe

Vi kämpar alla uppför en backe varje dag. På något sätt, på något plan finns det alltid en backe vi måste upp för. Vi kämpar frenetiskt vidare i hopp om att det blir bättre, att det blir en otrolig skjuts nerför. Bara vi först kommit över backkrönet.

Litet så ter sig min vardag just nu. Alla de som står mig närmast kämpar hårt för att komma upp för backen de stött på. Hälsan tryter, arbetslivet utmanar, relationerna ansträngs… en jobbig backe hur man än vänder på det. Det jobbigaste med min backe är att jag vill så gärna hjälpa alla komma upp för backarna men det finns inget jag kan göra. Lyssna, försöka förstå och svara mot de rop på hjälp jag hör är det enda jag kan göra. Det känns bara så otillräckligt.

Hjälplösheten jag upplever är stressande. Jag vill hjälpa och stöda alla, men samtidigt inser jag att det finns väldigt litet jag kan göra. Jag har alltid förespråkat personligt ansvar. Att vi var och en driver våra liv mot fram- och motgångar. Nu sitter jag och undrar om jag borde revidera min hårda inställning? När livet händer och man plötsligt blivit en passagerare på färden, utan ratt och bromsar så känner man sig lätt liten, obetydlig och värdelös. Man blir rädd för allt det som finns framför en innan man nått backkrönet.

Jag tror inte att min situation är unik eller på något sätt speciell. ”Alla har vi våra kors att bära” sägs det ofta. ”Livet är en prövning” eller som Nietzsche sade ”Livet är en plåga och sedan dör vi”. Det finns många olika bemyntade talesätt och ordspråk kring dessa ständigt återkommande uppförsbackar.

Vad jag lärt mig under åren är det som driver mig uppför en backe av motgångar är att koncentrera mig på det som är under min kontroll. Många gånger blir backen brantare och halare bara för att jag upplever att jag måste vara duktigare än vi är. Vad tänker och anser andra? Utomstående faktorer styr mina val, men de är alla något som ligger utanför min kontroll.

Jag piskar mig till att ”strunta i vad andra tycker” och fokusera mig på de saker jag kan kontrollera, det som jag aktivt kan påverka med mitt eget agerande. Låter så enkelt och logiskt men varför gnager då känslan av hur det ser ut eller vad andra anser i bakhuvudet hela tiden?

Peter Seenan | Why did you come to Finland?

One of the most common questions Finns ask me is “why did you come to Finland?”

Other foreigners ask too, for that matter.

I like to think the question isn’t so much a subtle implication that I might wish to leave as a throbbing curiosity about what makes anyone move to Finland. Many would consider Finland a strange choice, especially given how often we hear how foreigners’ lives are a struggle here.

I first came here on Erasmus exchange in September 2004 to study – weirdly many think – Finnish politics and from then on I was hooked by Finland. 

No one else from the University of Edinburgh was coming to Helsinki that autumn and I liked the idea of being something of a lone wolf. Edinburgh tutors looked at me weirdly, as if I was taking a backward step.

After the end of Erasmus I lived all over the world – including far less bleak and cold climes, like Brazil – but I loved Finland even after my initial Erasmus infatuation had passed and I was always looking for ways to come back because the country seemed to suit my values and outlook. Back then it seemed like an impossible and very unrealistic dream without knowing Finnish, but the country has changed dramatically since then. 

I love Finland for its unfaltering commitment to the life part of a work-life balance (seen, for example through generous paternity provisions) and I enjoy living in Helsinki because of its diminutive capital city size.

Looking back, 21-year-old me would have been surprised to learn that one day I would ice-swim two or three times a week, head to the sauna like I was catching a bus and become a huge fan of an archipelago-inspired sport called swimrun, even travelling to our Nordic neighbours to take part.  

I still remember my first sauna with a big mix of Finns and foreigners a month or so into my Erasmus experience in 2004.

It was strange and very special at once. At the start of autumn we travelled to a fellow student’s old country house – it felt modest despite being quite a grand place  – and we caught fish and cooked it on an open fire, jumped into the lake, sang naked in the sauna and crawled around on a forest floor looking for mushrooms.

I remember thinking to myself that I’d never have imagined that collecting mushrooms would be be such a communal ‘thing’ and it was then that I started to realise what Finland was all about: taking pleasure in the simple things, slowing down, enjoying nature’s jewels and being grateful for your surroundings. What society so badly needs these days. 

Essentially, it’s the feeling of being free to enjoy doing nothing without a drop of FOMO.