Nog var det väl för väl att min väninna från Gävle ville åka över till Helsingfors och se operan Jää, dvs Is. Jag ville också, men jag hade inte insett hur få veckoslut som var möjliga och hade inte haft någon brådska med att boka. Det var det många andra som hade haft, så det var på millimetern när som jag lyckades få två platser åt oss i början av februari, bara några dagar efter premiären. Väninnan hoppade ombord på en röd båt i Stockholm och jag äntrade samma färja vid midnatt i Mariehamn och så steg vi i land i Helsingfors på lördagsförmiddagen. Kulturhelgen var ett faktum. Efter några timmar på nya fina Ode traskade vi till operan.
Inför fullsatt salong spelades Ulla-Lena Lundbergs fantastiska historia upp av Petter och Mona Kummel, Post-Anton, skärgårdsbor, kvinnor och män, barn och vuxna – både döda och levande. Kompositören Jaakko Kuusisto dirigerade orkestern och allt skedde mot en underbar scenografi. Var de sura recensenterna hade fått sina negativa utläggningar ifrån tror jag ingen i salongen kunde begripa. Publikresponsen var varm och ljudlig. Innan vi var ute ur operahuset kunde jag konstatera att jag gärna skulle se den en gång till. OCH kära vänner, det är just vad vi kan göra på tisdag kväll den 5 mars. Då direktstreamas hela föreställningen på operans webbsida och sänds samtidigt på flera olika ställen i Europa. TV ska sända föreställningen senare också.
Lägg särskilt märke till hur musiken börjar. Kuusisto har skapat samma underliggande ton av kommande tragik som Ulla-Lena Lundberg gör i bokens inledning: När prästen skall stiga i land vid sin ankomst till Kökar ser Post-Anton hur båten liksom inte vill släppa sitt tag om honom. Samma rysningar gav Kuusistos musik nu som när jag läste det första gången .
Siv Ekström
Livslärd 