Till översättarens lov

Översättning är inte lätt, nej. Smaklig måltid.

 

”Du kan väl översätta det här till svenska när du nu en gång talar svenska?” får man höra då och då. Och så översätter man efter bästa förmåga för man kan ju svenska. Men det är skillnad mellan att kunna svenska och att kunna översätta. De facto är skillnaden ganska stor.

I samband med Hugo Bergroth-sällskapets Språkvårdsdag 2018 på Hanaholmen fängslade prisbelönta Janina Orlov publiken med sitt nedslag i översättarens vardag. Själv översätter hon bl.a. Rosa Liksom och lyckas ge långa finska passager som bygger på allitteration en svensk språkdräkt som känns både äkta och naturlig. I tiderna hjälpte hennes make, barn- och ungdomsförfattaren Ulf Stark, henne ofta med besvärliga ord och uttryck. I en av Rosa Liksoms böcker stötte hon på en nyans av rött som varken var laxröd, cerise eller rosa. Till slut var det maken som gav henne den finurliga översättningen: fåtöljen var liksom röd.

Översättning är både en konst och en konstform. Översättningen är som allra bäst när den inte märks överhuvudtaget. Då känns texten genuin oberoende av på vilket språk man läser den. Däremot märker man direkt när översättningen inte fungerar, men alla gånger är det faktiskt inte översättarens fel. I veckan gick jag igenom en översättning och skrev in mina kommentarer i marginalen. ”Om det är problem med översättningen brukar det oftast tyda på att ursprungstexten också är dålig”, sa han som tog emot mina kommentarer. Och det har han sannerligen rätt i.

Under de senaste åren har jag jobbat med både översättare och översättningar. Jag har varit med om att rata texter som inte kunde publiceras på grund av att översättningen inte fungerade. Men jag har också sett både lag- och normtexter få en språkdräkt som gör texten begriplig. Jag har sett översättare som inte bara översätter texten utan som också upptäcker sakfel i ursprungstexten och som fungerar både som text- och språkvårdare i samband med översättningen. Jag har konstaterat att jag själv kan uttrycka mig i skrift på mitt eget modersmål, men jag är inte en professionell översättare. Det är skillnad på att skriva och att översätta.

Så ja, översättningen är en konst, en konst som gör att man blir ödmjuk inför språkets mångfald. Och nej, översättning är inte lätt. Det kunde också lunchgästerna på stadens sjukhus märka häromveckan. På finska serverades man ”kukkoa viinissä” medan de svenskspråkiga åt ”kuk i vin”. Nej. Översättning är sannerligen inte lätt.

 

Pamela Granskog är modersmålsläraren som numera jobbar på Utbildningsstyrelsen.

Den digitala veckan

Det är All digital week nu den här veckan. I hela Europa sker det aktiviteter kring digitala tekniker och färdigheter just nu, samtidigt, för att förbättra européernas kunskaper och färdigheter när det kommer till digital teknik. Veckan har ordnats sedan 2010 och samlar många aktörer – man kan titta på den här kartan över Europa där många aktiviteter är registrerade.

Där står det ingenting om att jag vid lunchdags ska stå i en galleria mitt i Mariehamn tillsammans med folk från Mariehamns stadsbibliotek och visa hur man kan läsa tidningar på PressReader, och inte står det heller att Medborgarinstitutet i Mariehamn under vecka har en träningsvideo upplagd på vår Facebooksida, men det kan vi leva med (vi har alltså inte registrerat oss på den där sidan). Huvudsaken är att vi når folk runtomkring oss.

När jag började jobba som datalärare på Medis i Mariehamn alldeles i början av 00-talet hade vi några år samarbete med biblioteket kring det som jag tror hette Seniorsurfdagen eller något i den stilen. Särskilt ett av åren minns jag – vi hade tre tillfällen i Medis datasal som var gratis för seniorer: ”Kom och surfa med oss” på förmiddagen, ”Kom och mejla med oss” på eftermiddagen och på kvällen avslutade vi med ”Kom och googla med oss”. Det var på den tiden som det inte ännu var helt självklart att ”googla” och surfa” och det var så roligt att träffa alla vetgiriga seniorer som mötte upp på de olika kortkurserna den där dagen. 

Fortfarande finns det många människor som inte är med på det digitala tåget. Alla vill väl inte ens, men det finns säkert också många som skulle vilja, men som inte kan eller tror att de inte kan – eller sådana som inte har egen dator eller surfplatta. Det är väldigt viktigt att vi inte glömmer bort dem utan att vi arbetar för att visa att det inte är farligt och att det inte är svårt. Ja, det kan till och med vara väldigt roligt och ytterst intressant!

Siv Ekström, rektor vid Medborgarinstitutet i Mariehamn

Opera – en fredsrörelse

För att travestera Walt Disneys julkavalkad med Askungen och balen på slottet: vad kan väl en opera vara? Ja, den kan vara ”alldeles… alldeles underbar!”

Jag har lärt mig något de senaste åren. Efter att länge ha varit påtagligt ointresserad av något sådant som opera, mitt musikintresse till trots, har jag vid det här laget fått uppleva en rad mycket olika operor, i mycket olika operahus. En ny värld har öppnat sig. Jag har lärt mig att något som jag inte känner till och ändå har en uppfattning om kan vara helt annorlunda och ha så många flera dimensioner än jag hade kunnat ana.

Jag har sett olika produktioner i snabb följd i samma operahus och insett hur rik variation samma organisation av konstfolk kan åstadkomma.

Jag har fattat att innehåll, form och budskap kan beröra oberoende av om det skapats och utgår från 1700-tal eller 2000-tal.

Att säga att man ”sett” eller ”lyssnat till” en opera… jag har konstaterat att ingetdera sitter riktigt rätt:  ”Upplevt” kommer väl närmast, med tanke på mångfalden av intryck: byggnaden och miljön, verket med dess olika skapare (musik och handling), orkestermusiker, dansare, körsångare och solister. Regi, scenografi, dekor.

En rätt ny fransk film beskriver hur vänskap uppstår mellan en rullstolsbunden, bildad, äldre rikeman och hans unga stödperson av senegalesiskt ursprung. De besöker en operaföreställning tillsammans och vid de första tonerna som sjungs skrattar afrikanen hjärtligt ut sin naturliga reaktion på den oväntade sångstilen. Jag och hela biopubliken skrattar med, naturligt och utan ironi. När filmen framskrider närmar sig de två männens världar ändå varandra.

Man kunde tänka om opera: fånigt, onaturligt, överklasspåhitt. I en tid med ekonomiska svårigheter t.o.m. i så kallade rika länder kunde man tänka att det är oetiskt om samhället bidrar till en elitistisk högkultur. En stor föreställning i ett stort hus engagerar personal i hundratal.

Men efter en färsk operaupplevelse, med över fyra timmars föreställning och två pauser, går min tanke i en helt annan riktning. Det här behövs! I dagens värld behövs de massiva kultursatsningarna mer än någonsin, inom musikområdet lika väl som andra konstformer. Populärkultur ja, men också högkultur, om man vill kalla det så.

Nämligen: förenklande populism och konfrontationshetsande demagogi får inget utrymme, när det mänskliga livets problematik behandlas fullödigt inom konstens ramar. Opera som konstform är ett ypperligt exempel på en mänsklig aktivitet som förenar människomassor genom rika sinnesupplevelser och goda samtal.

Hundra procent konst är noll procent strid. Opera är fred på jorden.

Det enda som kvarstår att önska är att operahusen fortsatt lyckas med att sänka ribban för flera att komma in genom dörrarna och uppleva deras mångsidiga produktioner. Jag tror de är på rätt väg där.

---

Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång

 

Rätt att välja

Demokrati – vad är det för dig? Ett högtravande ord utan större betydelse i ditt liv eller har det inverkan på också din vardag?

Det är svårt att få syn på sådant som en tar för givet. Det bara finns där. Enklast att greppa det är kanske genom att försöka föreställa sig hur det skulle vara om det inte skulle finnas. När vi talar om demokrati behöver vi inte ens ta fantasin till hjälp, vi har tyvärr alltför många exempel på länder där demokrati inte finns. Där medborgarna inte får tänka fritt och högt eller delta i den samhälleliga debatten utan att riskera påföljder, i vissa fall det egna livet.

I min vardag arbetar jag med personer som flytt sina länder och tvingats till ett liv i osäkerhet långt borta från sin hembygd och de nära och kära. Det är i den här situationen för att de antingen uttalat sig emot den rådande odemokratiska regimen i hemlandet eller för att de inte vill tvingas in i samhälleliga eller religiösa system de inte tror på och därmed inte kan vara en aktiv del av. Många är ensamma och saknar sina familjer. Det är ett högt pris de betalar för sin rätt att få välja sin åsikt själv.
I Finland har vi regelbundet val, då vi väljer ledamöter till olika organ som ska representera oss. Både lokalt, nationellt och internationellt. Alla myndiga medborgare har rätt att såväl delta som ställa upp i val. Vi får rösta på precis den vi vill, vi får prata och skriva fritt om vad vi tycker är rätt och fel, vi får demonstrera och göra insamlingar. Allt utan rädsla för påföljder. Det är ingen självklarhet.
Det är demokrati! Något av de värdefullaste vi har. Kom ihåg att använda din rösträtt i vårens val.

Catharina von Schoultz är t f rektor vid Borgå folkakademi

Tiden lider, och vi med den

Min far skall snart fylla 80. Hur firar man någon som just skall fylla 80? Jag ställde frågan till min far och han sade, precis som jag hade gissat att det inte är något att fira. Jag kom att tänka på alla de ordspråk som min mormor i tiderna slängde ur sig då det blev tal om hennes ålder och åldrande. –”Ålderdomen är ingen fröjd”, ”det dyrt att leva men det är f-n så dyrt att dö” var några av hennes stående utryck. Kanske det senare bidrog till att hon blev nästan 100.

Trots att man kanske får leva länge är livet kort. Allt går så fort. Plötsligt är farsan 80 och man själv närmar sig 60. – Usch!

Någon tid efter att vi syskon, i tur och ordning, ställt frågan om vad vår far vill göra 80-årsdagen till ära, kom sedan hans förslag. –Det skulle vara fint om man kunde få se en bra fotbollsmatch i Tyskland. – What???

Jaha, fotboll i Tyskland. Det betyder väl München eller Berlin. Berlin är närmare. Bra fotboll betyder att man måste kolla matchprogrammet och det visade sig att i Berlin skulle Hertha Berlin möta serieledaren Dortmund. Bra! Dit far vi, och dit for vi. Till Berlin. –Jawohl!

Far är ganska mycket långsammare nu än han var den tiden då han själv spelade fotboll och bandy i mästerskapsserien. Men han har liknande krämpor som då, för ca. 60 år sedan. Försträckning i lårmuskeln inverkar menligt på rörelseförmågan, konditionen kunde vara bättre och den dåliga hörseln gör att han ibland missförstår saker och ting. Men de här besvären är som bortblåsta då han tillsammans med 75000 andra bänkar sig på Olympiastadion i Berlin. Turen var på vår sida. Matchen var fantastisk underhållning, avgörandet kom på tilläggstid och trots att vi var i Berlin fanns det fler som jublade åt Dortmunds seger än sådana som hängde läpp för att Berlin hade förlorat. – Wienerschnitzel!

Det blev det efter matchen, en stor pladaska som täckte hela tallriken och lite till.

Dagen efter att vi tryggt landat på Helsingfors-Vanda flygfält ringde pappa. Han var utom sig av glädje. Han upprepade flera gånger hur glad han var över att ha fått den här upplevelsen. Det var den bästa födelsedagspresenten någonsin. – Unvergesslich!

 

Från boklådan på landet till Ode i huvudstaden

I min hemby i Bromarv fanns  ett litet skolbibliotek. Där stod ungdomsböcker i rad: W.E. Johns Biggles-böcker, Enid Blytons Fem-böcker och annan ungdomslitteratur som kom ut då på 50- och 60-talet, men också klassiker som M. Twains Tom Sawyer, H.B. Stowes Onkel Toms stuga, J. Swifts Gullivers resor, J. Londons Skriet från vildmarken, D. Defoes Robinson Crusoe och en del av Astrid Lindgrens tidigare litterära skatt. Så fanns Z. Topelius och J.L. Runeberg, självklart. En del berättelser fungerade som högläsningsstoff i klass. Det här var en s.k. ”enlärarskola” med flera årskurser på en och samma gång i samma sal, vilket ställde krav på läsordning och samordning av undervisningsämnen. Högläsningen var säkert ett bra sätt att samla flera årskurser för en gemensam lektion – och högtidsstunder för oss barn. Boksortimentet utökades för byborna med en s.k. ”boklåda” som placerades hemma hos någon familj i någon av gårdarna ute på udden. Där kunde alla låna och där gömde sig spännande vuxenlitteratur. Hade jag tur hann jag ”botanisera” i lådan och läsa någon av dessa böcker innan de sändes tillbaka till kommunens bibliotek i kyrkbyn för att bytas ut. ”Boklådan” var för övrigt en respektingivande, bastant och djup träkista med tungt lock och mörka beslag. Så ter den sig i mitt minne i alla fall.

När jag började i samlycéet i Ekenäs öppnades en ny värld i nya bibliotek – både lycéets egen samling och stadens. Jag var elva då och bar så många böcker till skolbussen och hem som jag orkade kånka på. Bibliotekarien i stadsbiblioteket var en vänlig gammal man med långt skägg, han gick mumlande bland hyllorna och han visste allt. Det var bara att fråga honom om något var oklart. Rurik Rancken hette han. Han var liksom själva biblioteket! Det ena kunde inte särskiljas från det andra. Fönstren var höga, liksom hyllorna, där var rätt trångt och där lärde man sig att vara tyst och att uppskatta den kunskap som fanns lagrad mellan pärmarna.

Sedan följde andra respektingivande bibliotekshus, i Åbo, i Helsingfors, i Göteborg, i Stockholm, och mera sporadiska vistelser i andra städer med fascinerande samlingar.

Och idag? Idag anlitar jag mitt ”hembibliotek” i Karis i Raseborg och Åbo Akademis bibliotek i första hand. På grund av ett forskningsprojekt blir fjärrlånen  många. Det går ju att få boklån från snart sagt vilket håll i världen som helst när och om det behövs. Och det kostar inte mycket för låntagaren. Den här samhällsservicen är enastående fin i vårt land – låt oss tro att den får bestå, för människornas, inte minst barnens, och jämlikhetens skull.

Nu sägs det ibland olycksbådande att de traditionella bibliotekens tid är förbi – i framtiden läser man all litteratur via läsplattor och pappersböcker behövs inte längre. Så enkelt är det säkert inte, men jag kan mycket väl förstå att när en stad eller kommun bygger nytt bibliotekshus idag så tänker man om. Det har man gjort i Helsingfors. Ode är en fantastisk institution – belägen mitt bland andra konst- och kulturhus och ”nära” även för oss som åker till huvudstaden med buss eller tåg. En plats för möten både med litteratur och människor, för upplevelser, för egna lässtunder i något av utrymmena eller på någon av de sittvänliga, anmärkningsvärt stora trappkonstruktionerna, för begrundan inför panoramautsikten över stan eller bara för att ta in stämningen och det svaga sorlet av folk som samtalar, lugnet mitt i ”byn”.

Men det vackraste av bibliotek jag sett – det är och förblir Helsingfors Universitets bibliotek, det som invigdes 1845 och ritades av C.L. Engel.

Kerstin Romberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Industrialismens dilemma

Världen är bättre för att industrialismen gjorde den bättre.
Världen är värre eftersom industrialismen gjorde den värre.

När en fabrik tillverkar något som folk vill ha, köper de det. När en konkurrent förbättrar den, får den marknadsandelar. När en tredje konkurrent blir effektivare och sänker priset säljs ännu mer. Så skapar vi säker, ren, billig mat som kan livnära oss. Vi har antibiotika som räddar liv. Vi har transportsystem, som för hundra år sedan var omöjliga att föreställa sig. De har utvecklats från  fantasi till verklighet under några tiotals år.

Industrialismens ramverk är knuten till marknadens snabba cyklar, de behov, förväntningar och önskemål de svarar mot. All verksamhet förväntas vara lönsamt och att den genererar  vinst.

Systemet är emellertid tyvärr isolerat från den skada det orsakar. När en fabrik tillverkar en produkt men förorenar floden som rinner förbi, betalar fabriken inte för föroreningen om inte en domstol, lagar och paragrafer så kräver. När en marknadsförare förför människor med smaskiga läckerheter som orsakar långsiktiga hälsoproblem, betalar marknadsföraren inte för det, kunden gör det. När vapentillverkaren producerar alltmer dödliga vapen är det personen som steg på landminan som betalar priset, inte den person som tillverkade eller köpte den.

Möjligheterna vi har är enkla är att beskriva men det är svårt att förverkliga dem: samhället borde genomdriva system som bygger på de externa kostnaderna  som industrins affärer medför. Om vi kunde införa incitament för att minska problem, avfall eller sjukdomar, kommer industrin att göra vad industrin alltid försöker göra – få det att fungera lite bättre, lite snabbare, lite mer lönsamt. Incitamenten fungerar av sig själv på vilkor som drivs av marknaden.

Dessa är tankar som blivit kvar och snurra efter att jag tagit del av Seth Godins böcker, intervjuer och videon på internet. Hur ofta är det inte som vi lever i en tro att den verklighet vi möter dagligen är exakt sådan som verkligheten måste vara. Har vi gett upp tanken om att göra morgondagen bättre än hur det var idag? Vad menar vi egentligen med att var och en måsta ta sitt ansvar?

Nu går vi mot riksdagsval igen. De senaste galluparna visar att miljöfrågor aktiverar och oroar framför allt unga. Politikerna upplevs, enligt Yles gallup 13.3, vara utrustade med många vackra ord men saknar modet att förverkliga dem. Speciellt miljöfrågor och utbildning lyfts fram av många som centrala tema. Kanske beror detta på att dessa är områden var externa krafter har skapat problem som vi måste bli av med. Kanske har vi nått den punkten att det är dags att citera  president Mauno Koivisto, ”jonkun tarttis tehdä jotakin”.

Den fjärde industrirevolutionen kan inte lösa alla problem, men den kan gå en väldigt lång väg mot att lösa de problem som skapats.Externa effekter är inte externa, och vi borde inte behandla dem på det sättet.

Försprång

En tidningsartikel om olika grupper av invandrare och hur väl de integreras i Finland har väckt diskussion på sociala medier. Somalier och kineser, att jämföra personer som levt i flykt och inte haft tillgång till utbildning med en grupp som ofta anlänt till Finland av andra orsak t.ex. kärlek, jobb eller studier blir bakvänt.

Om vi ser på utgångsläge så är dessa två grupper på alldeles olika startlinje när de kommer till Finland. Om målet är studier och sysselsättning som mätare på lyckad integration har den ena gruppen försprång. Inte kan vi väl jämföra grupperna då endel springer 100 meter och andra 1000 meter?

Jag tänker ibland då jag jobbar med personer som flyttat till Finland på vilket enormt försprång jag själv också fått. Helt gratis. Utan orsak. Mest tackvare turen att födas i Finland. Medan de flydde sina hem eller sökte efter sina släktingar och missade år av utbildning eller arbete så kunde jag lugnt ta min student och läsa på universitet. Och vilket försprång det gett.

Det tåls att funderas på hur vi kan korta ner detta försprång, vilka åtgärder kan vi erbjuda som gör det lättare att ta igen förlorade studieår eller arbetsår? Riksdagen föreslår i sitt utlåtande att integrationstiden borde förkortas från tre år till ett år. För att effektivera integrationen och få skattebetalare snabbt.

Men då glömmer vi igen tanken om olika förutsättningar och försprång. Ett år är inget år, det är inte rättvist att tänka sig att personer som har mycket att ta igen (om vi nu tänker på personer som har låg utbildningsnivå) ska göra det på så kort tid. Och framförallt är det inte rättvist att jämföra olika grupper utan att se desto mera på bakgrundsfaktorer, utgångsläge och försprång.

Hur ser Din tarmflora ut?

Det är inne med tarmen, det är helt klart. När Tara Junker talade om tarmflorans betydelse för hälsan var auditoriet på Arbis fyllt till bristningsgränsen, framför allt av unga människor. Och det är inte så konstigt. Det finns mycket forskning som pekar på att tarmfloran påverkar en stor del av det som händer i våra kroppar, både fysiskt och psykiskt.

Det här tyckte jag för ett drygt år sedan att lät spännande – intresserad av mat som jag alltid har varit. Samtidigt har jag lidit av pollen- och husdjursallergi sedan början av 90-talet och stoppat i mig en icke oansenlig mängd antihistaminer under årens lopp. Jag tyckte mig alltså inte ha något att förlora på att testa en förändrad kost för att se om det hade någon effekt. Och hast du mir gesehen – som det hette i mitt barndomshem – symptomen avtog sakta men säkert redan efter några veckor. Och på sommaren mer eller mindre sov jag i ett gråbobuskage utan att märka det!

För tillfället äter jag ganska fritt men följer med hur det känns när pollenhalterna börjar öka igen och är beredd att vid behov återgå till min mera strikta diet. Som alltid i livet gäller det att prioritera, och just nu känns det för mig bra att välja en förändrad kost i stället för medicin.

Moa

 

Moa Thors jobbar som rektor på Helsingfors arbis och är också chef för den svenska gymnasieutbildningen i staden

Kloka, fördomsfria och roliga?

 

Det är kvinnornas dag idag. Kom i sammanhanget att tänka på en kolumn i Aamulehti av Matti Kuusela (se 1. nedan). Som kvinna – och inom ett antal år närmande mig i ålder de 70-plusare han beskriver – är det lätt att känna sig tillfreds vid läsningen av hans text, för att inte säga hybrismättad. Äldre damer framstår där som vishetens tempel, toleransens budbärare, som kloka och fördomsfria med sinne för humor – och vackra, vad det nu kan tänkas innebära. Han hävdar att äldre kvinnor av idag är en grupp utbildade och allmänbildade individer, som sett världen, som har levnads- och arbetslivserfarenhet och som lever engagerat. Han generaliserar givetvis och vill väcka debatt.

Kuusela påpekar bl.a. att det bland arrangörer på kulturfältet just nu råder en önskan om en betydligt yngre och mera blandad publik i salongerna än dessa äldre åhörare och åskådare, som vi vet att i hög grad råkar vara just kvinnor. Han menar att indignationen gentemot dessa ”grånande salonger” är helt och hållet missriktad. Inte bara yngre generationer har förmåga att ta emot, att reflektera över och föra diskussion om det som visas på scenerna. De generationer som föddes på 40- och 50-talen är de facto åldersgrupper med kunskap, utbildning och erfarenhet av lång och omvälvande samhällsutveckling och -påverkan, säger Kuusela vidare.

Ja, jag kan hålla med om att äldre personer alltför ofta bedöms som grupp, en obestämd grånande massa med ett slags särskilt ”flockbeteende”. Riktigt så ser ju inte verkligheten ut! Jag tror att var och en av oss går till en föreställning av personligt intresse, även om en del kulturtilldragelser har en tendens att bli publikmagneter dit varenda en förefaller att dras, av olika orsaker. Men i stort sett väljer vi och vrakar vi i utbudet. Vi är väl rätt långt en livsstilsgeneration, främst tack vare möjligheter att studera och förverkliga våra intressen i långt högre grad än det  våra föräldrar hade chans till. Vi är uppmuntrade att forma våra liv i ”återuppbyggar-andan” efter kriget, många av oss är präglade av 60- och 70-talens politiska, feministiska och miljöengagerade rörelser, av det musikliv och den ungdomskultur som uppstod då, vi bildade familj när ”solidaritet” och ”öppenhet” var slagord som stod högt i kurs. Vi behövde knappast bekymra oss för arbetslöshet – det fanns jobb att söka och att få för de allra flesta.

Idag har en stor del av oss ekonomi nog att i varje fall i någon mån ta del av det rika kulturutbud som finns. Teatrar och andra institutioner skall förstås rikta sig till alla åldersgrupper och till människor med olika slag av intressen. Men de äldre kvinnor – och män – som bänkar sig i salongerna är inte någon enhetlig grupp. De (läs ”vi”) är där med en alldeles personlig värdegrund i bagaget, ett eget intresseområde att odla, så länge hälsan håller –  och innan vi råkar ut för det som Alf Rehn beskriver i Hbl (23.2) under rubriken ”Hur ålderdomen blev värdelös”. Men synpunkter på det senare vill jag återkomma till.

1. ”Seitsemänkymppistä naista viisaampaa, sielukkaampaa, suvaitsevampaa, hauskempaa, kauniimpaa ja vapaamielisempää olentoa ei maa päällään kanna”. (Aamulehti, 17.2.2019)

Målningen heter Landskap och är gjord av Mary Kuusisto år 2016, olja och akryl, här beskuren.

 

Kerstin Romberg, tidigare lärare och rektor inom det fria bildningsarbetet.