Tillit

Sitter i ett flyg på väg till Helsingfors när jag skriver detta och känner hur den kraftiga finska accenten i ”Cabin crew – prepare for takeoff” gör mig lite varm om hjärtat. Inser att det för mig finns en stark trygghet i accenten i just det här sammanhanget, då jag genom att sätta mig i ett flyg jag har absolut noll kontroll över ger mitt liv i händerna på en för mig viltfrämmande pilot. Men i hans accent finns min tillit. Den representerar det finska systemet jag lärt mig lita på. Som garanterar att säkerhetsåtgärderna är skötta och att piloten och hans personal kan sin sak. Att allt går rätt till.

I min närkrets har jag många asylsökande som ännu väntar på besked om de ska få stanna i Finland eller inte. De är oroliga för sin framtid och kommer ibland och pratar av sig och för att få råd om hur gå vidare. Mitt råd är oftast att de måste tala om sin oro med sitt rättsbiträde, men att de kan lita på processen och att den garanterar en rättvis behandling av deras fall. Märker att också här är tilliten till systemet och processen så självklar för mig, antagligen för att jag fått växa upp i trygghet och inte behövt uppleva att mitt förtroende har svikits. Inte av någon myndighet eller annan person i maktposition. Men hur är det för den som svikits många gånger? Som kanske kommer från länder där rättigheter köps via mutor och kontakter och inte garanteras via överenskomna och för alla gällande lagar. Är det då så konstigt att man inte vågar lita på sitt rättsbiträde och är orolig för att hen kanske ändå inte är objektiv utan går någon annans ärenden.

De senaste årens händelser och de brister som uppdagats i Migrationsverkets behandling av asylsökandes ärenden har ändå skapat sprickor också i mitt förtroende. Kan vi lita på att besluten fattas på enahanda grunder och är baserade på de såväl nationella som internationella avtal Finland förbundit sig att följa? Jag inser att jag för varje gång jag intalar mina asylsökande vänner att de kan lita på det finska systemet, blir allt mer tveksam. För en fungerande rättsstat är medborgarnas tilltro till systemet den grund hela samhällskontraktet bygger på. Vad händer om min och många andra finländares tillit till systemet spricker?

Min snarkofag

Jag har en snarkofag, jag har haft den i 4 år och den har ändrat mitt liv. Jag hoppas att alla andra som också behöver en sådan så fort som möjligt skaffar en. Snarkofag kallar jag den, men det är en CPAP-maskin jag har.

Den pumpar in luft i  mig via en ansiktsmask som jag spänner fast runt näsan min varje kväll innan jag börjar sova. Och oj så jag sover! Numera, annnat var det innan snarkofagen. Då sov varken jag eller min fru. Hon låg vaken och väntade på att jag skulle börja andas igen och jag trodde att jag sov fast jag egentligen inte gjorde det.

På morgnarna vaknade jag trött till väckarklockans gälla signal, på eftermiddagarna var jag dödtrött och slumrade till vid mitt arbetsbord. Jag trodde till en början att jag inte hade några problem med min sömn. Men min fru lyckades till slut övertala mig att genomgå ett test. Det visade sig att jag under testnattens värsta timme hade över 40 andningsstopp, de längsta nästan en minut långa. Det är ju nästan som att låta bli att andas. Då insåg också envisa jag att det var något fel med min nattsömn.

Jag hade trott att övervikt, dålig kondition och osunda levnadsvanor hörde ihop med sömnapné. Visserligen ökar dessa risken men vem som helst kan drabbas. 150000 personer lider av sömnapné i vårt land. De flesta är män i 50-års åldern men i princip kan vem som helst drabbas. Det handlar om att musklerna i svalget slappnar av då man sover och att luftvägarna då täpps till så att andningen försvåras. CPAP-maskinen, håller strupen fri så att andningen fungerar normalt utan uppehåll. Det här betyder att jag nu sover gott och vaknar pigg och utvilad, ofta  innan väckarklockan ens hunnit ringa. Och det bästa av allt är att även min fru börjat sova bättre då hon inte behöver vakta mig och mina andningslösa stunder.

Ta misstankar om sömnapné på allvar. Det är en allvarlig hälsorisk. Hjärtat arbetar på övertryck, hjärnan lider av syrebrist, man är trött och okonsentrerad och allt det här helt i onödan då det finns hjälp att få.

Det gör så ont när alla vet

Det som händer är förstås onödigt. Allt hade kunnat göras annorlunda. Men eftersom du är du och jag är jag och ingen av oss är fullkomliga så blev det så här.

Vi kommer in efter skidåkningen. Hon som jag tänker berätta om har kämpat på bra i spåret. Även om det var tungt efter ett långt och ihärdigt snöande. Jag lägger märke till henne i skogen. Hon brukar alltid skida med sina kompisar, glatt babblande. Nu stakar hon sig ensam framåt. Hon ser besviken ut men varje gång jag tilltalar henne så ler hon.

Skidåkningen pågår hela lektionen och när vi kommer tillbaka till skolan är det dags för lunch. Men innan eleverna hunnit till matsalen har stormen brutit lös.

Det som händer är att flickan som kämpat på ute i skidspåret möts av två kompisar inne i klassrummet. Leende visar de henne teckningarna som de har gjort medan hon varit ute och skidat.

-Ni ljög för läraren, säger hon argt. Ni hade visst kunnat åka skidor.

Lärarvikarien hade befriat eleverna från skidåkningen pga. växtvärk men flickan anser att vikarien blivit förd bakom ljuset. Nu behövs det bara att en fjärde elev går förbi ute i korridoren, hör det arga skrikandet och kommer in för att fråga vad som står på. Så är bråket i full gång.

-Varför ska du bry dig? Du har ingenting med saken att göra, ropar skidåkarflickan.

-Jamen, jag blir orolig när jag hör att du skriker. Jag vill inte att det ska bli bråk, svarar den utomstående eleven.

Men det är just vad som händer! Plötsligt har kompisar förvandlats till värsta fiender. De strider hela rasten. När de kommer in är de arga och rödgråtna. Lärarna lyssnar, försöker förstå och leda eleverna mot försoning. Men känslorna är så svallande att vi tar time-out till nästa dag.

På matrasten dag nummer två återkommer vi till bråket. Då har eleverna delvis skött försoningen själva men det finns ännu en del att prata om. Vi pratar med en i taget och vi pratar alla tillsammans. Eleverna är uppriktiga och ärliga och väldigt villiga att finna en väg vidare. När det kommer fram att en av eleverna har sparkat sin kompis så tar vi fram skolans regler och konstaterar att det innebär kvarsittning. Eleven förstår varför våld aldrig accepteras och är villig att sona sitt brott.

Så innan dagen är slut har eleverna tagit sig ut ur konflikten. Det har fått gråta ut sin sorg över orättvisor och elaka ord. De har sagt förlåt och gett varandra en gruppkram. Omslingrade går de tillbaka till klassrummet.

Och här borde berättelsen ha slutat.

Men det gör den inte.

Eleverna har nämligen gett utlopp för sina hatiska känslor i sociala medierna. Och nu är det inte bara de inblandade som känner till bråket utan hela skolan är involverad.

Värst utsatt blir eleven som sparkat.

Plötsligt räcker det inte att hen erkänner sitt brott, ber om förlåtelse och lovar att avtjäna sitt straff. Nej, nu har hela skolan förvandlats till domare. Eleverna frågar, kommenterar och retas:

-Är det kul med kvarsittning?

-Tycker du om att slåss?

-Fattar du inte att våld är fel?

Då bryter eleven ihop. Gråtande upprepar hon:

-Det gör så ont att alla vet.

Jag lägger armen om henne och tänker tyst på alla som under de senaste åren hängts ut i sociala medier.

Hoppas det finns någon som tröstar dem.

 

Karin Ihalainen, språkörektor från Lahtis

Ögonöppnande möten

Möten mellan personer med olika bakgrund är intressanta och innehåller stort potential. Jag såg filmen Green Book och mitt i biosalongens varma mörker förde den tankarna till kontaktteorin av psykologen Allport. Kärnan i filmen är mötet mellan en vit italiensk-amerikansk dörrvakt i New York och en mörkhyad kultiverad pianist, ett ”geni” som blir hans chef. De reser några veckor i samma bil och får uppleva varandras världar.

Kontaktteorin kan i korthet förklaras som det då någon som först är främmande och representerar något okänt och (lite) farligt sedan genom en rad möten- här räcker de sällan med ett möte- ändrar eller utvecklar bilden av ”den andra”. Tanken att genom att vara i kontakt med någon med annan bakgrund än du så blir denna person med hela sin identitet/kultur/sinne bekant. Eller åtminstone bekantare och öppnar ögonen för ”den andras” tankesätt och utgångspunkt.

Dehär mötena är väldigt värdefulla och ögonöppnande. Så många förutfattade meningar stämplar hela grupper. Ja, vissa både negativa och positiva förutfattade meningar och grupperingar kan vara grundade i enkla klassificeringar som hjälper oss förstå världen. Men de blir problematiska då de begränsar och ramar in vår bild av de personer som tillhör en viss grupp.

Och samma kontaktteori och vad möten kan åstadkomma tänkte jag på då jag läste Hesaris artikel om stödpersoner. Att hur hälsosamt det är att komma utanför sin egen bubbla och få en inblick i hur den andra blir bemött- av samhället och av enskilda individer, vad den har för tankar och drömmar och inse att ja, inte var den ju så skrämmande.

Tänk om vi kunde skapa flera av dessa möten och märka att vi alla i grund och botten har ganska samma grundbehov och suktan efter acceptans och bekräftelse. Att sällan är ”de andra” så främmande utan egentligen ganska lika. Och samtidigt genom dessa möten kunde vi minska polariseringen och motsättningarna i samhället. För varje ögonöppnande möte skapar vi lite större förståelse för varandra.

 

Från mobbning till nobbning

Nyligen ordnades två seminarier om mobbning. Ett på Hanaholmen och en annan på Academill i Vasa. Mobbning är ett allvarligt problem som i värsta fall kan ha oåterkalleliga följder som resultat. Det som gör mig litet konfunderad är att det pratas bara om mobbningen som sker i skolan. Där är det kanske mest påtagligt. De inblandade är barn vilket ytterligare accentuerar problematiken. Men är det så enkelt att det är bara i skolan som vi mobbar varandra?

Personligen får jag med en viss rodnad erkänna att jag varit en mobbare i mina dagar. Tyvärr har jag också blivit mobbad. Jag har sett mina egna döttrar aktivt motverka mobbning bland sina vänner och kraftigt motarbeta mobbare och markera vad som är fel. Det värmer för deras sociala kompetens är på en helt annan nivå än var jag var som en anarkistisk tonåring. Det är omöjligt att påvisa att mitt sätt att uppfostra dem skulle vara det avgörande. Jag är nog benägen att tro att det aktiva arbetet mot mobbning som de skolor som döttrarna gick i har gett dem styrka och mod att stå upp mot mobbning. De har lärt sig skillnaden mellan rätt och fel.

När jag läser olika insändare från dessa seminarier och diskussionerna i sociala medier slår det mig än en gång att det finns inga enkla lösningar på svåra problem. Den mulliga machon i mig förespråkar självförtroende och verktyg för att hantera och överleva situationer var man blir mobbad. Men det är ju kanske just självförtroendet som mobbaren klär av en. Det finns det som förespråkar att man bör förstå mobbaren lika väl som offret för att kunna påverka mobbarens beteende. Kanske det, men behöver vi förstå och acceptera varför någon väljer att medvetet göra fel? Jag är kanske naiv men tror nog att vi alla väljer rätt framom att göra fel. Vet vi vad som är rätt? Vet vi när vi gör fel? Problemet är många gånger att vi inte vet var gränsen går. f

Bär skolan hela ansvaret?

I hela denna viktiga fråga stör det mig en hel del att det verkar vara skolans sak att ensam jobba mot mobbning. Den känslan får jag när jag läser alla insändare. Av alla arbetsplatser jag känner till och var jag jobbat så har skolan bäst beredskap att motverka mobbning. På alla arbetsplatser mobbar vi tidvis trots att vi påstår oss vara vuxna och välutbildade. Det mobbas i börsbolag, uppstart företag, församlingar och sjukhus. I alla sociala grupperingar finns det ett revirtänkande och de sociala normerna skapar modeller för vårt beteende på jobbet. Sticker man ut för mycket eller är alltför annorlunda blir man stämplad som omöjlig och osamarbetsvillig. En person med attityd problem helt enkelt. Det blir lätt till dolda tysta signaler att det inte är helt fel att ”klämma till” den andra så att hen rättar sig till det som är socialt accepterat. Vi vuxna mobbar många gånger lika mycket, om inte mera, än vad dagens skolelever gör.

För att rå på mobbning kan det hända att vi behöver kraftigare verktyg än stödfunktioner, hjälp och förståelse. Vi måste våga ta ställning om det är rätt eller fel att mobba. Rätt eller Fel. Väldigt binärt och svartvitt. Jag tror att skolan kan göra si och så mycket ensam mot mobbning. Eleverna är alla barn till någon och här kommer föräldrarna aldrig undan sitt ansvar. Frågan är då vad föräldrarna vill av deras barn. Skall de välja att göra rätt eller fel? Jag tror att skolan behöver vara laserskarp och tydlig om sin förhållning till mobbning. Skolan behöver (och gör det nog redan) vara väldigt klar i sina förväntningar om vilket beteende är rätt och vilket som är fel. Gränsdragning helt enkelt och denna gränsdragning är ett vuxet ansvar som föräldrarna tillsammans med lärarna bör dra upp. Vi kan inte outsourca det till eleverna i hopp om att de löser det på egen hand.

Grupptrycket är det stora monstret som måste bekämpas. ”Ryhmässä tyhmyys tiivistyy” är ett bra finskt begrepp som beskriver det farliga med det sociala grupptrycket. Lägg till detta grupptryck ansiktslösa missbrukade sociala medier och vi har ett helt nytt problem. Mobbningen flyttar upp till molnet. Den enkla lösningen är att vi förväntar oss orimliga insatser av lärarna att reda ut den mobbning som sker på nätet, utanför skolan och skolans verksamhet. Här kommer nog föräldrarnas ansvar än en gång in som en avgörande faktor. Som förälder förväntar jag mig att mina barn vet skillnaden mellan rätt och fel? Hur vet de vad jag anser vara rätt och fel. Vad gör jag när de väljer att göra fel? Oberoende av vad som händer älskar jag dem ändlöst trots att jag kanske hatar och är arg över ett beteende som de visat. Som förälder är det nämligen viktigt att vi klarar av att skilja på person och beteende. Vi gör alla fel och klavertramp ibland men hur vi går vidare när vi gjort ”fel” är många gånger väldigt hälsosamma lektioner i livet.

Kan en enkel lösning vara att vi helt enkelt nobbar de som mobbar. Vi utesluter dem och tar dem inte med. Vi låter dem hållas i fred och går från mobbning till nobbning. En enkel quick-fix men när vi nobbar de som mobbar så gör vi ju oss själva till mobbare, så det kanske inte fungerar.

Ice swimming: fear and discomfort then elation

In one of my first jobs in Finland people laughed at me when I told them ice swimming was one of my hobbies. ”It’s for old people”, they chortled. Over the years Finns have looked at me shocked and exclaimed that I’m more Finnish than them.

A couple of years ago the BBC ran an article suggesting that sauna is the Finnish equivalent of the British pub. It’s true for me. These days I don’t spend nearly as much time in the pub in Finland as I did in the UK, but I’d say that sauna and ice swimming is the full alternative.

When I was an Erasmus student here, I wasn’t in the pub because it was prohibitively expensive. But for a handful of years now I’ve been at home in the ice-cold water after work and on weekends. I get a lot of the same social benefits of a pub, but with an adrenaline rush and elation (and no after-effects) that a pub simply can’t provide.

I always think ice-swimming is a little bit like task management; confronting a critical to-do item head on and later reaping the mind-clearing benefits of having tackled what weighed most heavily.

Like the walk that you must make gingerly from sauna to end of pier – feet sticking fast with every tread, there’s a fear and sense of reckoning, but once you’re done you stand there and feel anything is possible, as if no challenge is too great.

Ice-swimming is one way I break the winter darkness and it helps me feel closer to nature, riding with her as we creep through winds and across treacherous ice to the more humane pastures of spring.

Om de där många bollarna i luften

”Att göra två saker samtidigt är att göra ingen” så lär den romerska författaren och filosofen Publilius Syrus ska ha sagt.

Länge ansågs ”multitasking” vara en attraktiv egenskap i vårt moderna, effektiviserade samhälle. Att ha många bollar i luften visade att man var både stresstålig och produktiv. Sen kom forskare med nya rön, våra hjärnor är tydligen inte alls skapta för att hålla på med flera saker samtidigt, för vid närmare studier tycks vi kunna utföra fler uppgifter bättre om vi istället tar oss an dem en och en och att produktiviteten de facto blir sämre av att ha många bollar i luften samtidigt.

Men är det faktiskt så? Blir vi sämre av att multitaska? Eller kan det också komma något gott ur att göra flera saker samtidigt? I sitt TED-talk ”A powerful way to unleash your natural creativity” så pratar ekonomen och journalisten Tim Harford om något som han beskriver som slow-motion multitasking. Alltså att hålla på med flera saker samtidigt, men långsamt. En gyllene medelväg för oss som varken kan, vill eller orkar fokusera på en enda sak åt gången. Som exempel tar Harford Einsten. År 1905 publicerade Einstein fyra anmärkningsvärda vetenskapliga artiklar. Den första handlade om Brownsk rörelse, som gav empiriska bevis för att atomer existerar. Den andra handlade om relativitetsteorin, den tredje om den fotoelektriska effekten och den fjärde introducerade en mycket känd ekvation; E=mc². Nu är ju förstås Einstein Einstein och Einstein är ju helt unik och det är väl skillnad på multitasking och multitasking, men Einsteins beteendemönster är inte alls unikt. Det är tvärtom ganska vanligt bland kreativa människor, såväl bland konstnärer som forskare och det är det som Tim Harford kallar för slow-motion multitasking.

Långsam multitasking känns ju som en helt motstridig idé. Men anledningen till att det känns kontraproduktivt är att vi är vana vid multitasking ut ur ren desperation, vi har bråttom, vi vill göra allt på en gång. Vi vill hinna med allt och vi ska vara så effektiva som möjligt.

I sitt TED-talk berättar Harford om psykologen Bernice Eiduson som för sextio år sedan påbörjade ett långt forskningsprojekt i personligheterna och arbetsvanorna hos 40 ledande forskare. Forskningen pågick i flera årtionden och den fortsatte faktiskt även efter att professor Eiduson själv hade dött. En av frågorna som den försökte besvara var: ”Hur kommer det sig att vissa forskare fortsätter att producera viktiga forskningsresultat under hela sitt liv?” Vad beror det på? Är det deras personlighet, färdigheter, rutiner, vad?

Ett mönster som tydligt kom fram i Eidusons forskning är något som man kanske kan tycka är lite överraskande, men de allra bästa forskarna bytte ofta ämne för sin forskning. I genomsnitt bytte de mest framgångsrika forskarna ämne 43 gånger i sina första 100 forskningsartiklar. Det betyder inte att de publicerade forskningsresultat i en rasande fart, men de hade ofta flera projekt på gång samtidigt och hoppade fram och tillbaka från ämne till ämne. Det verkar alltså som att hemligheten till kreativitet är långsam multitasking. Så hur fungerar det och varför?

Enligt Harford finns det tre anledningar till att det fungerar och den första är väl den mest uppenbara. Kreativitet kommer ofta när du tar en idé ur sitt ursprungliga sammanhang och sätter den någon annanstans. Ännu en klyscha, men alltså klassikern att tänka utanför boxen.

Den andra anledningen till att multitasking kan fungera är att det att lära sig att göra en sak bra kan hjälpa dig att göra också något annat bra. Det finns till exempel många idrottare som kan berätta om fördelarna med cross-training.

Den tredje anledningen är att långsam multitasking kan hjälpa oss att lösa ett problem när vi har fastnat. Som när man vet att man kan svaret på en fråga men fel svar sitter fast i huvudet, då hjälper det ofta bara med att gå och göra något annat och så efter en stund har du glömt det felaktiga svaret och gett utrymme i ditt huvud för rätt svar att dyka upp.

Så är då multitasking bra eller dåligt? Kanske är det bättre att fokusera på en sak åt gången, jag vet inte. Och jag antar att det också beror på ens personlighetstyp. Men om inte annat så gillar jag i alla fall idén med långsam multitasking. Att ha många bollar i luften samtidigt, inte för att det är bråttom, utan för att det är roligt, utvecklande och stimulerande, och inte bråttom alls.

—

Therese Sunngren-Granlund jobbar som t.f. forsknings- och utvecklingsledare samt projektledare inom kultur och entreprenörskap på Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad.

Dataspel, skärmar och e-post – farligt eller underbart?

Den norska pappan som nyligen medverkande i Skvalan och berättade om sin svårt sjuka sons datorspelande har gjort intryck på många. Sonen Mats fick i fyraårsåldern en diagnos som innebar att hans muskler skulle förtvina och att han knappast skulle leva längre än till 20-årsdagen. Hans stora intresse var att spela dataspel, bland annat World of Warcraft. Han vände på dygnet och spelade på nätterna och sov på dagarna. Pappan berättade nu hur han och hans fru försökte få sonen att lägga sig klockan elva och leva ”som alla andra” och hur de inte alls förstod sig på vilken roll dataspelet hade i sonens liv. Det är fyra år sedan sonen dog och i samband med begravningen fick föräldrarna insikt i det sociala sammanhang som sonen tack vare spelet levde i nere i sin egen lägenhet på bottenvåningen i familjens hus. De trodde han var ensam utan möjlighet att träffa folk och umgås och utan möjlighet att göra något avtryck i världen. Historien har uppmärksammats i många medier.

Jag kommer mycket väl ihåg hur skeptiska många var emot e-post när det ännu inte var var mans domän. Det var ju så kallt och opersonligt att det skulle då aldrig kunna ersätta vanliga brev eller personlig kontakt. Alla nya tekniska påfund måste tydligen genomgå en period av kritik och påstådd farlighet – tänk nu bara på alla ”skärmar” som det nuförtiden är så förskräckligt att barn håller på med. 

Det var nog 1996 som jag skaffade internet och epost hem. Då jobbade jag som klasslärare och det tog förstås inte länge förrän jag hade hittat en lärare med klass i Kanada som min klass kunde brevväxla med. Barnen skrev på den enda datorn vi hade i klassen och jag tog hem meddelandena på en diskett för det var bara datorn i föreståndarens klassrum som var uppkopplad. Läraren i Vancouver hette Alice och vi utväxlade personliga meddelanden när vi skickade våra elevers meddelanden till varann. Det tog inte länge innan jag uppfattade Alice som en nära vän, jag kunde bli riktigt varm om hjärtat när hennes namn dök upp i min lista på inkomna mejl. Vi hade aldrig setts, inte ens på bild, utan det enda intrycket av varann var den svarta texten på vit botten som e-postprogrammet levererade. Jag minns mycket väl att jag var förvånad själv – Det här var ju inte så opersonligt som folk trodde.

På samma sätt var barns och ungas dataspelande helt förkastligt. Barnen skulle bli enstöriga och känslolösa, kanske utvecklas till massmördare eftersom de spelade spel där man skulle skjuta på varann. Vår son var väl i 11-årsåldern när vi skaffade en begagnad PC för att han ville spela spel och åka på LAN-partyn. Förbluffad hörde jag genom den halvöppna dörren hur han satt och pratade för sig själv i sitt rum. Inget konstigt – I World of Warcraft kunde man spela med andra som samtidigt var online. ”Just nu spelar jag tillsammans med en kille i England”, sa han som om det var helt naturligt. När andra föräldrar beskärmade sig över barnens spelande försökte jag med att det ju var socialt när man kunde spela tillsammans, att det tränade engelskan och så var det ju utvecklande att diskutera strategi på det där sättet med sina medspelare. Nej, nej, det var förkastligt – och tänk om barnen blev massmördare.

En dag vid middagsbordet frågade jag sonen om han inte skulle vilja gå med i byns jaktlag. Då skulle vi kunna få mera rådjurskött till frysen. Han stirrade förfärad på mig, ”Nej, aldrig i livet”, sa han, ”inte vill jag döda djur och bli blodig och smutsig”. ”Jaså”, sa jag förvånat och försökte en gång till, ”Men du är ju så intresserad av att skjuta”, sa jag och tänkte på Counterstrike, som han hade visat mig. ”Nej, men det är ju ett SPEL”, sa han förtrytsamt, ”det är ju inte på riktigt!”

Lord Ibelin Redmoore var norska Mats Steens alter ego i spelet War of Warcraft. FOTO: SCREENSHOT ∕ BLIZZARD ENTERTAINMENT

Och i Oslo satt Mats Steen i 20-årsåldern och spelade World of Warcraft och fick vänner från hela Europa som han spelade och diskuterade tillsammans med. Hans avatar var en storvuxen muskulös och stilig man, Lord Ibelin Redmoore, som älskade att springa och som blev mycket uppskattad i gruppen. En flicka i gruppen retades litet med honom och de blev mycket goda vänner i åratal. När Mats gick bort skrev hans pappa om det i sonens blogg som han fått lösenordet till. Han visste inte vem som skulle läsa det, men han satte ut sin e-postadress och fick nästan omedelbart flera mejl från de här spelvännerna som han inte hade en aning om att existerade. Flera av dem kom till begravningen, bl.a. från Sverige, Finland och Nederländerna och kunde berätta om Mats stora betydelse för gruppen och hur de nu saknade honom. Mats föräldrar fick inblick i en fantastisk värld som sonen i tusentals timmar hade utforskat och verkat i – en värld där han kunde umgås med andra på ett helt annat sätt än i den vanliga vardagen där hans fysiska begränsningar satte stopp. På sin blogg skrev Mats så här om dataskärmen: 

«It’s not a screen, it’s a gateway to wherever your heart desires».

---

Siv Ekström, Medisrektor i Mariehamn

På utlandsresa var och varannan dag!

Jag är så innerligt tacksam för falafel, batat, quinoa, tabbouleh, hummus, cashewnötter och halloumi! Ok, jag erkänner, jag gillar god inhemsk korv (fast jag håller på att bli allt mer vegetarisk). Men ändå.

Hos oss är vi på utlandsresa titt som tätt: vi sitter vid vårt middagsbord och tar in dofterna och stämningen av rätter och ingredienser från olika delar av världen. Ofta anknyter de till någon människa vi träffat, någon resa vi haft möjlighet att göra, någon kultur vi har upplevt. Det känns som att vi i andanom har sällskap vid bordet av någon av alla de där människorna vi kommer att tänka på. Ibland har vi haft det sällskapet på riktigt också, men det blir inte så ofta.

Senast var det hemgjord falafel på bordet. Minnen från besök i rättens hemtrakter väcks till liv. Falafel betraktas å ena sidan som något högst arabiskt, samtidigt som den är en israelisk nationalrätt. Snacka om förbrödring kring matbordet, tänk att det ska vara så svårt där ute i verkliga livet! Ibland lockar den goda spanska druvan i ett vin fram minnen från långa vandringar, en annan gång är det en dryck från något annat europeiskt land eller någon annan världsdel som förhöjer matupplevelsen och bidrar till att föra in samtalet på nya vägar. Cashewnötter är inte billiga och känns som en lyxråvara, vilket de också är. Tankarna går till den omständiga procedur som vi sett vänner i Afrika jobba sig igenom när de framställer de goda nötterna en och en.

Det här var inte möjligt ”förr i världen”. Vi växte upp med inhemskt: mjölk och bröd och potatis, vintertid det som kunde lagras fram till våren, gris- eller nötkött som lite extra, sommartid det som den finländska naturen bidrog med. Sallad förekom inte. Ganska färglöst på tallriken. Men nu är det andra tider. Nu är det härligt att ta emot världen vid matbordet.

Någon gång känns det som orättvis lyx. Det blir en samvetsfråga att kunna ha det så här fint. Är det fel mot tidigare generationer eller fel mot dem som inte har möjlighet att satsa på matstunden på samma sätt som vi?

Nej. En mångkulturell middag är inte dyr idag. Tvärtom, när jag ser nyfinländare söka råvaror till sina rätter i samma affärer och billighyllor där jag själv spanar in intressanta saker, anar jag att de nog har koll på läget och det här egentligen kan vara ganska billig mat. Oftast hälsosam dessutom!

---

Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar på världens gång

Skam

Jag växte upp i Tyskland. Då min familj flyttade dit hade det bara gått 30 år sedan krigsslutet och det Tyskland jag bodde i präglades starkt av det som kallades ”Vergangenheitsbewältigung”, dvs en klart utarbetad handlingsplan för att se till att den ideologi som ledde fram till Nazi-tidens skräckvälde aldrig skulle kunna få fotfäste bland befolkningen igen. Det här var förstås mycket bra och rätt tänkt, men det tog sig ibland närmast absurda uttryck, som visar vilket stort nationellt posttraumatiskt syndrom hela den tyska nationen led av under en lång tid efter kriget. Kanske till en del gör ännu idag.

Jag gick i en vanlig tysk skola och jag glömmer aldrig den måndagsmorgon då vår rektor kom in mitt i vår gymnastiklektion och uppmanade mig och min goda vän att följa med. Fredagen innan hade vi under biologilektionen dissekerat en humla och antagligen påverkade av den i skolan ständigt närvarande påminnelsen om Nazi-tidens förskräckligheter hade min vän och jag skrivit en saga om den stackars humlan och kallat vår skola för ett koncentrationsläger för insekter. Läraren såg texten och enligt då rådande uppmaning från myndigheterna om att allt som kunde upplevas som ideologiskt riskfyllt beteende skulle anmälas, hade hon givit vår text till rektorn. Våra föräldrar kallades in och fick höra att det min vän och jag gjort var mycket allvarligt då vi dragit skolans goda namn i smutsen och bidragit till att vår skola fått en plump i anmälningsregistret. Jag med min finländska bakgrund var ändå mer förlåten än min tyska väninna – hon borde ha vetat bättre! Den här händelsen satte djupa spår i mig och jag har som vuxen ofta funderat över hur man kunde kräva av oss då 13-åriga barn att vi skulle kunna förstå och greppa 1900-talets största brott och att man valde att straffa oss för att vi reagerade. Dessutom min tyska vän mer än mig, som om hon personligen skulle behöva stå till svars för det som hennes landsmän gjort många år innan hon föddes. Först som vuxen har jag insett att vår reaktion egentligen var sund och mina i början starka känslor av skam har övergått i förståelse för att vi reagerade som vi gjorde. Vi var ju bara barn som verkligen inte hade kapacitet att ta in och förstå det förskräckligas vidd, som vi i avskräckande syfte matades med så gott som varje dag. Vi bearbetade saken på ett barns sätt. Och min kanal har alltid varit fantasin och ordet.

Jag förstår idag att min rektor, som personligen hade tvingats uppleva krigets fasor, var lika traumatiserad som hela tyska folket var då. Skammen var så stor att man förde den vidare till barn och unga i många generationer. Man sökte förtvivlat efter metoder att gottgöra det som skett och tänkte att förlåtelsen bara kunde komma genom kollektiv självbestraffning. Jag som finländare ansågs inte behöva bära den skuld som vilade tungt på alla tyska axlar.

Men vad händer med ett folk som så länge tvingas bära en så stark skam? Ännu idag bemöts mina tyska vänner ibland med ett skämtsamt Heil av någon som tror sig vara lustig. Hur tror ni det känns?