Konsten att se långt

Jag tittade igår på en dokumentär som handlade om den finska jägarbataljonen som skolades i Lockstedter under pågående världskrig (nr.1), Där sades det om de finländska soldaterna att de var duktiga roddare och att de såg långt. Det senare lät ju ganska lustigt men jag blev och fundera på varför de tyska skolarna hade märkt denna egenskap. Kanske det helt enkelt berodde på att de finska ynglingarna var vana att röra sig i naturen och därför kunde blicka ut över terrängen i stället för att gå med näsorna ner mot blåbärsrisen. Det är i och för sig en mycket enkel förklaring men jag kommer inte på någon bättre. Hur som helst är det en bra egenskap som man har stor nytta av. Men finns det andra egenskaper som vi som ett litet folk besitter och som gör oss annorlunda, märkvärdiga kunde man kanske också säga?

Då jag deltog i några skolprojekt, där lärare från ett tiotal länder var involverade, talade vi ibland om saker som skiljde våra länder åt, mera talade vi om vad som förenade oss men det är mindre intressant i det här fallet så nog om det. Under våra diskussioner stötte jag ofta på misstro då jag berättade om oss finländare, om våra seder, om hur vi agerar, tänker och fungerar.

Klart att mycket handlar om generaliseringar, vilket alltid är farligt. Klart att dagens nya generation finländare är ganska annorlunda än den generation jag själv tillhör. Men vissa saker som jag talade med mina utländska kolleger om tog de som skämt eller som rena lögner. Det som jag själv upptäckte var att dessa reaktioner berättade lika mycket om oss finländare som om mina utländska kolleger och deras sätt att tycka och tänka. Fram för allt visade det på stora skillnader mellan oss européer och våra sätt att handla i olika lägen.

De tyska kollegerna var intresserade av vår bastukultur. De ville så klart veta hur man badade bastu på rätt sätt så de frågade mig, jag var ju finne så det där med bastu måste ju jag vara expert på. Frågorna var många: Hur länge -, hur många gånger efter varandra-, hur ofta skall man bada bastu? Jag svarade att precis som man själv vill, men de trodde ju inte på mig. Det måste ju finnas regler insisterade tyskarna.

En italiensk lärare sade att italienarna är duktiga på att klaga. Jaha, i Finland har vi hela körer som sjunger klagomål som folk skickat till myndigheterna. Hon trodde så klart inte på mig så jag måste skicka några Youtube länkar till henne som bevis.

Käringkånk, stövelkastning, tjärrfotboll etc. är egentligen ganska onödiga företeelser som inte alls beskriver vår egenart som folkgrupp, om vi nu har några. Kanske är vi lika vanliga som Medelsvensson. (Trist tanke, vem vill nu vara helt vanlig?)

Men enligt Bertolt Brecht är vi ett folk som tiger på två språk. Är det kanske det här, och möjligen det att vi ser långt, som är vår största egenhet? Själv har jag problem med att kunna hålla mig tyst då jag borde, men faktum är att vi är ganska bra på att tiga.

Jag läste för flera år sedan om en forskning som förklarade att ju längre norrut i Europa man färdades, desto längre pauser kunde man hålla i sitt tal utan att bli avbruten. I Italien måste man tala i en jämn oavbruten ström av ord för att komma till punkt. I Lappland behöver man inte säga ett endaste ord för att få det mest väsentliga framfört. – Ingen trodde mig, vilket jag förstås viste. Jag förklarade för mina europeiska vänner att i Lappmarken där det kan vara tiotals kilometer till närmaste granne kan det se ut på följande sätt: Pekka kommer skidande till Hannu. Hannu bjuder på kaffe, Pekka sätter sig till bords, sörplar på sitt kaffe, tittar ut genom fönstret, Hannu dricker sitt kaffe sittandes mitt emot Pekka. Efter en halv timme stiger Pekka upp, tackar för kaffet, ”kiitos”, tar på sig skinnmössan, jackan, handskar och skidar de tio kilometrarna tillbaka hem. Inte ett ord har växlats, förutom ”kiitos”. Men nu vet Pekka att Hannu mår bra, allt är i sin ordning, det finns inget att oroa sig för. Och Hannu vet det samma om Pekka. – Hannu tittar ut genom fönstret och ser Pekka skida hemåt med blicken stadigt fäst vid horisonten.

 

 

 

Vi släpper inte taget

 

Vi släpper inte taget

Om du jobbar inom skolvärlden så har du redan mött dem. De finns överallt.

Förutom i min bloggtext. Här är de bara fiktiva.

Det är de olyckliga barnen.

De som en gång var små och söta och hade persikamjuka kinder. Som med öppna sinnen och ögon utforskade sin omgivning. Som blev älskade men samtidigt förkastade. Som lärde sig att allt som går sönder inte går att laga. Som berövades sin sanning och trygghet utan förmåga att själva kunna påverka.

Det är de trasiga barnen.

De som bemöter andra som de själva blivit bemötta. Som hellre söker kaos än lugn och som förhåller sig avvaktande till sin omgivning. De som är utåtagerande eller apatiska och som har låga tankar om sig själv. De som inte tror på en bättre framtid och som därför vägrar kämpa.

De som har svårt att koncentrera sig, låter läxorna bli ogjorda, bråkar med kompisar, bryter mot reglerna, har svårt att kommunicera, svårt att förlåta och svårt att glömma.

Det är de orättvist behandlade barnen.

Mina tre fiktiva elever heter Krille, Bettan, och Erik. De går i samma klass och har mycket gemensamt. De skulle lätt kunna vara bästisar.

Men det är de inte. För de förstår inte vad vänskap är.

Krille är lång och blond. Han har alltid moderna och snygga kläder på sig. Krille har svårt att få kompisar. Läxorna är alltid ogjorda och på lektionerna är det svårt att fokusera på skolarbetet. Krille bor med sin pappa och hans fjärde flickvän sedan föräldrarna skiljde sig för sju år sedan. Pappa jobbar skift och Krille måste ofta vara ensam hemma tills han lägger sig. Det finns ingen hemma som hjälper honom med läxorna. Krilles föräldrar är fortfarande osams och kommer aldrig samtidigt till skolan.

Bettan är kortare till växten, mörk och ganska humoristisk. Hon är duktig i idrott men blir ofta arg om hon inte vinner. Bettan har lätt för att lära sig men svårt att koncentrera sig. Friare uppgifter blir bara lek och spring. Bettan reagerar positivt på vänlighet men låser sig totalt om hon blir tillsagd på skarpen. Bettans föräldrar är skilda sedan många år tillbaka. De är fortfarande osams och kommer aldrig samtidigt till skolan. Bettan är rädd för sin mamma och vill inte längre träffa henne men eftersom föräldrarna har delad vårdnad så måste hon.

Erik är medellång och har ljust lockigt hår. Han ser ut som en docka. Erik kämpar jättehårt och under de perioder som pappa mår bättre så får han bra stöd i livet. Men så snart pappa blir sämre så orkar han inte ta hand om Erik längre. Då måste Erik flytta till mamma för en tid. Hos mamma pratar ingen svenska och Erik tycker att läsning och skrivning är tungt. Eriks föräldrar har en uppslitande skilsmässa bakom sig och de är fortfarande osams. De kommer mycket sällan samtidigt till skolan.

De här barnen bär på osynliga sår när de kommer till skolan. Men de känns i hela klassen. Det är inte konstigt att läraren ibland blir trött och frustrerad och känner sig väldigt otillräcklig. Det känns som att man provat allt och inte längre vet vad man ska ta sig till.

Då kan det vara klokt att tänka med hjärtat en stund.

För längst där inne vet vi att de här barnen behöver oss. Att vi finns här för dem. Att de kan lita på oss.

För vi släpper inte taget.

 

Karin Ihalainen

Språkörektor i Lahtis med många järn i elden. Utbildad klasslärare från Sverige som gjort hela sin yrkeskarriär i Finland. Läroboksförfattare, mamma och stolt mormor.

Nya och gamla ensamheter

De senaste veckorna har det talats mycket om ensamhet och rädslor bland människor i vårt eget land och ute i världen. Ibland framstår de två som separata problem, ensamheten å ena sida, rädslorna å den andra. Själv tror jag att de i hög grad hör ihop och göder varandra. Enligt en undersökning känner sig många människor i dagens värld så ensamma att den känslan dominerar deras självuppfattning.

I Finland räknar man med att flera hundra tusen personer känner att de lever i utanförskap. En stor grupp är unga vuxna. En fortsatt hög grad av arbetslöshet nämns som orsak, men också sociala medier bidrar negativt. Modern teknik serverar alldeles nya, subtila sätt att trakassera och frysa ut. Dessutom skapar medierna grogrund för jämförelser mellan ens eget liv och andras. De ”andra” kan lätt framstå som mera framgångsrika. Den motsägelsefulla bilden av ideal och verklighet underminerar i så fall en sund självkänsla. Det är för visso en paradox att de sociala medierna kan orsaka så starka upplevelser av utanförskap.

Att just ungdomar känner sig ensamma kan ändå delvis ses som ett led i en naturlig utveckling. Uppbrott från föräldrahemmet, flytt till okänd studieort, ensamt boende, nytt ansvar för egen (och oftast knapp) ekonomi, nya rutiner, anpassning till ett nytt skede i livet. Jag minns tydligt hur ångestladdade mina egna första månader i studierna var. Den känslan har de flesta av oss haft i längre eller kortare perioder.  Det kommer andra ensamheter senare i livet och har du  ”kommit upp i åren” en bit så har du hunnit möta många av dem: nära anhöriga går bort, livsmönstret förändras, du sitter kanske slutligen ensam i ditt hem och den enda ”energin” som finns mellan dina väggar är den du själv lyckas uppbåda. Också detta slag av isolering är något många av oss får lära sig hantera under livets gång. Det kan vara tärande.

Peter Lüttge uppger i en artikel (Svenska Yle) – hänvisande till Karl Albrecht – några slag av rädslor som tenderar att härska över oss människor: rädslan att mista sin självständighet och att bli beroende av andra (loss of autonomy), att uppleva att man inte duger eller att förlora sin integritet (ego-death), att inte längre tillhöra ett socialt sammanhang (separation), att mista en kroppsfunktion (mutilation) och rädslan för att inte längre finnas till (extinction). Jag uppfattar att de alla hör nära samman med ensamhetstemat. Utanförskap föder rädslor och ångest som i sin tur föder utanförskap. Cirkeln är ond. Det är ett brännande samhällsproblem inte bara i vårt land. I någon av diskussionerna nämndes ett dystert exempel från Japan: det händer att socialt isolerade, sjuka åldringar väljer att begå (lindrigare) brott för att bli placerade på anstalt, få vård och slippa otryggheten hemma. Ensamhet är ett förfärligt tillstånd. Det måste göras mera för att bryta den – inte minst här i vårt eget land.

Kerstin Romberg, har fungerat som lärare och rektor inom folkhögskolor och medborgarinstitut

 

 

 

 

 

Vems röst hörs i integrationsarbetet?

Inom integrationsfältet är det ofta vi som inte har migrerat utan bott här hela livet som pratar om hur vi ska ha det, hur servicen ska ordnas. Otaliga är de grupper, möten, diskussioner, evenemang där vi pratat om vad invandrare vill ha. Om vad vi tror att ensamkommande barn vill ha, om hur kvinnor ska inkluderas. Det är vi som har rösten, vi som för talan. Men kanske de är tid för oss att se till representativiteten och delaktigheten och ge plats.

Nu tänker jag inte att integrationsfrämjande arbete ska göras enbart av invandrare, utan tillsammans. Att vi tillsammans jobbar för ett mera inkluderande Finland. Därför är jag väldigt glad för att personer, som förutom sin sakkunskap också har egen erfarenhet av integration, i allt större mån är delaktiga i integrationsarbetet. Not about us without us.

Diskursen inom integrationsfältet går också på andra plan framåt. Den verkar gå från tanken att den som migrerar ska anpassa sig till samhället, till att en ömsesidig integration innebär att vi som hör till majoritetsbefolkningen (om vi nu kan säga så) istället ska anpassa oss till ett globalt samhälle. I ett globalt samhälle är mångfald och flerspråkighet en självklarhet. Vi ska sänka trösklarna, vi ska utveckla vår verksamhet så att det är mera inkluderande och har plats för en diversiter, vi ska se och lära oss.

Men kanske de viktigaste är att se varandra som subjekt och inte objekt. Att inte tala för er utan ge plats för er att tala om er själva, er vars vardag integrationsarbetet mest berör (om vi nu ska gå in för denhär farliga vi och de indelningen). Slutligen handlar det också om makt, den som har en röst har makt. Nu finns det en större mångfald bland de röster som pratar integration och jobbar med integrationsarbete, vilket också innebär en annan maktfördelning.

Lust att läsa högt

Jag mötte henne i gymnasiet. Då satt hon i mitt modersmålsklassrum och tampades med sin dyslexi. Hon ville mycket, men svårigheterna med att få bokstäverna i rätt ordning präglade allt. Läsningen gav ingen glädje utan framstod mest som ett hårt jobb. I en av kurserna stod nordisk litteratur på schemat och jag delade ut en lista med olika nordiska författare och berättade kort om dem. En av författarna var Herrbjørg Wassmo. Några dagar senare stannar hon kvar efter lektionens slut.

”Jag valde Herrbjørg Wassmos bok Huset med den blinda glasverandan bara på basis av bilden på pärmen, men nu kan jag inte lägga den ifrån mig. Jag vet inte vad som hänt med mig, men boken är fantastisk! Jag tog till och med boken med på en fest i fredags. Jag bara måste ha den nära mig”, säger hon med lysande ögon och smeker boken, som vilar i famnen.

Vad som hände i mötet mellan läsaren och berättelsen vet jag inte exakt, men hon mötte i alla fall en text som talade till henne så starkt att den övervann motviljan mot läsning. Hon knäckte läslustens kod i det ögonblicket.

Det är antagligen den koden författaren Juha Itkonen, ordförande för det nationella Läskunnighetsforumet, är ute efter när han säger: ”Att kunna läsa är nödvändigt, men också en glädje”. Läskunnighetsforumet fick i uppdrag av undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen att ta fram riktlinjer som ska stärka läsningen i Finland. Den sjunker nämligen drastiskt. Och Itkonen konstaterar att när läsningen sjunker, sjunker också i förlängningen vår välfärd.

Också på hemmaplan får jag tampas med samma problem. Trots att mina barn har en mor som i grunden är modersmålslärare kommer inget gratis. Så jag handlar böcker, bokpratar och läser högt. Mest våndas jag över den 11-åriga sonen som visst ägnar sig åt Kalle Anka, kartor och faktaböcker (vid sidan av sitt spelande), men de skönlitterära böckerna har vilat en tid. Trots att jag troget ställer fram dem på hans bord.

En kväll blir jag desperat, greppar boken han har på hälft och börjar läsa högt där han avslutade sin läsning för snart ett år sedan. Han kom aldrig längre än två kapitel i Godnatt Mister Tom av Michelle Magorian. Men plötsligt ligger han blickstilla och suger i sig berättelsen om pojken som flyr undan andra världskriget till landsbygden utanför London. ”Läs mera, läs mera”, bönar han när jag avslutar läsningen.

I hemlighet ler jag belåtet samtidigt som jag bannar min egen dumhet: hur kunde jag glömma att man också ska läsa högt för lite äldre, läskunniga barn? Kväll efter kväll sitter vi med boken. Vi stannar upp i berättelsen, funderar på hur personerna känner sig, hur det kommer att gå, hur långt det är till London och hur det är när bomber faller.

”Mamma. Det är så tryggt att somna efter att du suttit på min sängkant och läst för mig”, suckar han förnöjt.

Läskunnighet är alla barns rätt. Det är också alla barns rätt att få ta del av både mindre och större berättelser. Och det är alla vuxnas skyldighet att bjuda barnen på dessa berättelser.

 

Kväll efter kväll är det bara sonen, jag och berättelsen. Kvalitetstid i allra högsta grad.

 

 

Ett veckoslut fyllt med spelglädje

Intensiv koncentration på spelkurs med Arto Järvelä.

 

Jag har varit på kurs! Lördag – söndag i Åbo med goda vänner, en underbar lärare och fantastisk musik. Förutom alla de nya fina låtarna fick jag en sällsam upplevelse som jag vill berätta om.

Om man tillbringar ett veckoslut med att både på lördagen och söndagen på i det närmaste fulla arbetsdagar lära sig nya låtar på fiol så intensivt att man är färdig att somna sittande med fiolen under hakan och dessutom inte kunnat sova fulla nätter kan man ju misstänka att det blir tungt på jobbet sedan på måndagen. Hemresan från kursen skedde med kvällsfärjan från Åbo till Långnäs med hemkomst långt efter midnatt. Det blev bara fyra timmars sömn innan jag vaknade och gjorde mig klar för att åka på jobb. (Hur ska jag orka?)

Men döm om min förvåning när arbetsdagen blev en väldigt positiv upplevelse: pigg och alert med gott humör tog jag mig an olika arbetsuppgifter och gäspade knappt på hela dagen. Hem och äta middag och sedan vandra iväg till spelövningen md folkmusikgruppen Kvinnfolk. Även till det räckte krafterna och energin utan problem. 

Efter en lång och skön natt med nästan nio timmars sömn satt effekten i ännu hela tisdagen! Är det inte fantastiskt att det kan vara så efter en så intensiv urladdning under veckoslutet. Undrar om någon har gjort någon forskning på det – vad är det i kroppen som gör att musiken kan åstadkomma den här effekten? 

Beståndsdelarna var folkliga låtar ur arkiv och andra gömmor utlärda på gehör av Arto Järvelä. Fem melodier som vi alla blev väldigt förtjusta i. De var speciella, var och en med sina speciella särdrag och svårigheter. Bra låtar allihop. Dessutom  lärde vi oss andrastämmor till fyra av låtarna. Alla i gruppen utom en har varit med förut så jag spelade tillsammans med goda vänner. För mig betyder kursen dessutom att jag får tillfälle att vara elev och bara njuta av musiken vi gör tillsammans. Det här var den tionde kursen med Arto – ett veckoslut i november varje år, tio år i rad.

Det här var fri bildning det. Kursarrangören var ”Svenska bildningens vänner” en förening som arbetat med kultur i Åboland i många år. Ingen av oss som deltog var beordrade att spela utan det var intresse och lust som fick oss att åka iväg, bo på bed & breakfast och spela i två hela dagar. Vi behövde inte kursen för vårt arbetes skull, inget betyg delas ut. Belöningen är det som vi lärde oss och som vi upplevde, den personliga utveckling det innebär att lära sig något nytt och annorlunda, spelglädjen och gemenskapen i musiken. Inspirationen som föddes ledde till arbetsglädje och kraft. 

På samma sätt är det otaliga människor i det här landet som varje vecka utvecklar sig, gör saker tillsammans med andra, får nya vänner och upplever gemenskap genom att gå på kurs i det lokala arbetar- eller medborgarinstitutet. Hur någon kan komma på idén att minska det ekonomiska stödet till sådan verksamhet är för mig en gåta. Men de som vill det vet förstås inte bättre. De har säkert aldrig upplevt något i den här stilen och man ska alltså inte förarga sig över dem, utan mer tycka synd om dem. Kanske de borde få lite studiesedlar av julgubben?

Bubblorna vi lever i

Träffade en vän från Libanon över lunch senaste vecka och vi pratade mycket om bubblorna vi lever i. Vi flög på ett högt plan och en hel del kretsade kring världspolitik och globala trender. Jag redogjorde för honom om allt vad tredjestadiets aktörer gjorde för alla nyanlända i Finland. Vi gör en hel del men mycket mera behövs.

Min vän är gift med en finsk kvinna från Torneå och efter att de tillbringat 12 år i Dubai flyttade de tillbaka till Libanon var de fortfarande äger ett stort hus. Situationen i Libanon är absurd enligt honom. 2M libaneser skall ta hand om landet och de 4M flyktingar från Syrien som finns där idag. Situationen var ohållbar med små barn så han flyttade sitt företag under sommaren till Finland, köpte hus i Esbo och konsulterar idag företag globalt därifrån. Bubblan jag hade över planeten och min världsbild fick en ny insikt.

Hur det nu blev så gled diskussionen över på bubblorna vi lever i. Alla resonerar utgår från sin egen verklighet och de krafter som rör väggarna i just deras bubblor. Våra bubblor är klibbiga av värderingar, synsätt,  kultur mm. De som har samma ”klibb” klumpar ihop sig till grupper, och hålls kvar där, så länge klibbet som håller ihop våra bubblor är ett livskraftigt kluster. Avvikande åsikter eller attityder gör att bubblorna blir obekväma, klibbet torkar och vi glider ifrån varandra. Han gav en ganska bra beskrivning tycker jag.

Resonemanget med bubblorna och klibbet gäller också för oss här i Finland. Kolla bara på arkadiabacken. Regeringens och partiernas bubblor har klibbat ihop sig väldigt kraftigt. Oppositionens bubblor likaså. Frågan är om vi människor och våra bubblor sedan ryms med och klibbar fast någonstans på samma spelplan? Per definition har vi ju en demokrati vilket gör att den bubbla som du lever i är lika mycket värd som bubblan som landets president, riksdag och alla politikers individuella bubblor är. Men är det så alla gånger?

Nationlistiska, patriotiska och populistiska bubblor verkar ha det kraftigaste klibbet idag. Det som jag undrar över är varifrån tar de sitt råmaterial? För några veckor sedan valdes Finland till världens lyckligaste land enligt World Economic Forum. Ett par veckor senare kom en ny rapport som sade att Finland var världens säkraste land med minst kriminalitet per capita i världen. Fantastiska erkännande men ändå verkar det som att dessa inte klibbar fast på allas bubblor.

Hur ser min bubbla egentligen ut om jag lever i en värld var jag aldrig kan vara nöjd? Lever jag i en värld var jag upplever att jag är berättigad att bara få allt jag vill ha men jag behöver inte bidra med någonting? Den största frågan kanske som bubblar i mitt huvud just nu är om min bubbla stänger in mig med fördomar och låsta attityder? Åt vilket håll och hur kan min bubbla ännu växa? Sånt bubblar här just nu.

 

Sigge jobbar som sektorsansvarig för utbildning på SFV. Han är livstids studerande vid University of Life var han betraktar livets gång, ledarskap, arbete och relationer utan ett givet examensdatum.

Att resa till Kina – del 1

Om några dagar reser jag till Kina för första gången. Till ett enormt land, för stort för att vara sant.

Lika stort som Europa, Östeuropa medräknat. Staden där jag ska bo har tre gånger fler invånare än Finland, regionen har över tio gånger så många invånare, men vem har hört om Wuhan eller Hubei? Hela landets invånarantal går bara inte att greppa, miljarder är matematik, inte människor.

Genom staden flyter en flod som är fem gånger så lång som Finland. Den tömmer årligen ur sig fem gånger mera vatten än allt det som finns i De tusen sjöarnas land.

Min inre bild av Kina handlar om cyklande människomassor klädda i något slags uniform och konisk rishatt, Kinesiska muren, Peking och Himmelska fridens torg, konstiga hus, businesstäderna Shanghai och Hongkong med skyskrapor, berg, skog och sjöar, smutsig storindustri. I min föreställningsvärld om livet i det kolossala riket finns fattigdom, hårdför kommunism med angiveri, toppstyrning, makt och utnyttjande, lidande. Men också också bildning och kultur i tusentals år.

För en tid sedan träffade jag några kineser på besök i Finland och fick ställa lite frågor. Det väckte nya tankar och mera frågor. En ensidig bild av en giganation som massproducerar skräp börjar nyanseras. Nu försöker jag läsa på lite inför resan. Bilden håller på att vidgas. Frågorna blir allt fler.

Jag försöker föreställa mig det vanliga livet i Kina. Finns det småskaligt liv i det kolossala riket, hur ser det ut? Är det personligheter eller kloner, massorna som cyklar på gatorna? ”Can I do it my way” som Frank Sinatra sjunger, eller följer jag partiets väg? Är det elände – finns det lycka?

Jag kommer att se skolor på olika nivåer, träffa människor som jobbar i skolor och med skolor, se människor som går i skola, få vara hemma hos. Kommer jag att förstå vad jag ser med mitt sätt att se?

Kina vill idag sända horder av skolledare till Finland för att hitta framgångsfaktorerna bakom vår toppranking i utbildningsjämförelser. Men är vår toppranking egentligen en flopp, är den bara ett gott medeltal då vi är så få och så jämlika?

Kina favoriserar toppresterande och tillåter hård konkurrens och privat utbildning med skyhöga avgifter redan från förskolan uppåt. De är miljarder människor, de äger snart de mesta miljarderna pengar i världen och har ”råd” att låta lägre presterande slinka igenom och ändå få ut de flesta topparna. Om de ännu skapar ett jämlikt presterande utbildningssystem kommer de definitivt att ta över världen. Eller…?

Sådana tankar i detta skede. Få se vilka tankar som snurrar på om några veckor.

---

Martin Näse arbetar med utveckling i en lärandeorganisation och funderar en hel del på världens gång

Digitalisering – för vem?

För några år sedan var jag på bilresa i Italien. Vi stannade till på en bensinstation för att tanka och som vanligt tänkte jag att jag skulle få sköta det mesta själv. Men då jag ställde mig vid bensinpumpen dök det upp en kille som frågade vad jag ville ha. Han påbörjade tankningen och tvättade sedan mina bilrutor. Allt under trevligt småprat, även om jag med min mycket begränsade italienska inte kunde mycket mer än nicka och se glad ut. För det blev jag. Det personliga bemötandet gjorde att jag med ett leende på läpparna satte mig vid ratten för att fortsätta färden.

I mitt arbete som lärare för invandrare har jag mycket kontakt med olika myndigheter, men också serviceinrättningar av olika slag, då mina elever behöver hjälp och råd. I vår allt mer digitaliserade värld förväntas det att kunder kan ta till sig information och sköta de flesta av sina ärenden via nätet. Gärna med så lite mänsklig kontakt som möjligt, eftersom den ju kostar så mycket mer. Sägs det. Men hur gör då en person som har svårt med våra bokstäver, kanske för att hen lärt sig läsa och skriva med annat alfabet, inte ännu är så duktig på våra nationalspråk och inte har datorvana? Om hen har tur har hen någon att vända sig till. Någon som har tid att hjälpa till, på egen eller arbetstid. Det är åtskilliga timmar jag tillbringat letandes på olika webbsidor, översättandes och förklarandes – ofta i frågor som kan vara väldigt personliga och på områden som jag inte har någon expertis inom. Jag har suttit många timmar i telefonköer med elever väntandes bredvid mig för att utreda frågor nätet trots allt inte ger svar på eller som är så svåra att leta fram att också jag som van daglig nätanvändare inte hittar. För de personer jag hälper känns det inte alltid så bekvämt att måsta dela sin personliga ekonomi och hälsobekymmer med mig, men utan hjälp kommer de inte vidare och riskerar att bli utan den service de såväl behöver som har rätt till.

Tiden som går för att sköta uppgifter som egentligen borde skötas av berörd instans betalar min arbetsgivare eller ofta jag själv med min fritid. Jag frågar mig då om det här sättet att spara på personal och flytta allt till nätet för kunden själv att sköta som så många myndigheter och servicebolag sysslar med, helhetsekonomiskt kan vara särskilt effektivt? För att inte tala om den mänskliga dimensionen.

Vi intalas att tro att servicen blir så mycket bättre och snabbare – men för vem? För kunden som servicen ju finns till för eller ändå mer för den som har uppgiften att ge service? Också digitaliseringen kostar mycket och att tro att vi bara betalar för utvecklingen nu och sedan när allt är klart – som om en sådan stund klart kunde definieras – kommer att spara massor är mer än lovligt blåögt. Att så inte sker kommer IT-industrin nog att se till. I budgetbehandlingen i min kommun t ex framkom att man vill inrätta flera nya tjänster inom IT-sidan för att digitaliseringen så kräver, medan några höjningar av barnträdgårdslärarnas löner inte rymdes med. Skorrar illa.

Dags att se över våra prioriteringar i ett läge där människor mår allt sämre och marginaliseringen och polariseringen ökar? Vi behöver mer mänskliga kontakter, inte mindre. Verkar som de förstår det bättre i Italien.

Catharina von Schoultz
Arbetar med integration på svenska vid Borgå folkakademi

Varför måste allt göras på en och samma gång

 

Det känns som att det har blivit stadens vanligaste trafikmärke. Var och varannan gata pryds, och har gjort det en längre tid, av dessa trafikmärken som utlyser att gatuområdet är reserverat. Jag förstår mycket väl att stadens infra behöver uppdateras, att fasader måste repareras och att plåttak måste bytas ut. Men att alla grävarbeten måste utföras på en och samma gång har jag svårt att förstå.

Nu har de stora utfartslederna varit uppgrävda en längre tid. Och ofta då man rör sig kring dessa arbetsplatser är det väldigt tomt på arbetare. Där står kanske en obemannad grävmaskin och så ser man en massa skyltar som varnar för vägarbeten men förvånansvärt ofta är det ingen som helst verksamhet på området. Det som fick mig att koka var då man hade lagt ut dessa ”Gatuområdet reserverat” skyltar på min hemgata, på båda sidorna om den dessutom och på en sträcka som tillsammans uppmätte långt över 100 meter. Det gick en vecka och inget hände så folk började igen parkera innanför dessa skyltar. Jag ringde upp Helsingfors stad och frågade varför man hade reserverat ett så stort område. På Helsingfors stad kunde man inte ge något svar, de var omedvetna om syftet men skulle ta reda på saken. Följande vecka såg jag en ensam grävmaskin stå parkerad på gatan som plötsligt hade blivit tom på bilar. Och så några dagar senare hade de grävt upp gatan och fyllt igen gropen. Det hela gick för en gångs skull med väldig fart. Men varför var ca 30 parkeringsplatser borttagna i över två veckor?

Nu finns det säkert sådana som hävdar att man inte behöver bil i Centrum. Då kontrar jag med att man inte behöver jävlas med oss bilister på alla tänkbara vis för att göra bilåkandet så krångligt som möjligt. Det har vi inget att vinna på. -Ju långsammare bilarna rör sig i Centrum destu mer förorenar de!

Men tillbaka till skyltarna och vägarbetena. Skulle det inte vara mera ekonomiskt att fixa till gatuarbetena a) snabbare, b) med en vettigare tidtabell än att man gräver upp alla större gator samtidigt? Ta en titt på vad som händer utanför Svenska Teatern då ni har vägarna förbi.