Att lämna sitt land

Som så många andra har också vi i min släkt förfäder som emigrerade till Amerika på 1800-talet och i 1900-talets början. Modiga människor som vågade ge sig iväg utan att veta vad som väntade dem, som satsade allt de hade på att betala båtresan till Amerika. Utan att veta om de någonsin skulle återvända. Om de någonsin skulle få återse föräldrar och andra släktingar och vänner de lämnade bakom sig. Men med en brinnande längtan efter ett bättre liv för sig och sina efterkommande, med en stark vilja att göra rätt för sig och arbeta hårt för att nå sina drömmars mål.

Jag och många med mig är smått stolta över de här företagsamma släktingarna. Det stora antalet litterära och andra verk om Amerikafararna vittnar om att vi inte är ensamma. Det tycks råda en allmän positiv uppfattning om de här modiga nybyggarna. De som var med och byggde upp det framgångsrika land vi idag kallar USA.

Men vad var det som fick dem att åka iväg? Var de alla äventyrslystna unga som ville uppleva något nytt? Vi vet idag att de flesta av dem inte åkte frivilligt. Många såg emigrationen som den enda möjligheten att överleva och för dem tedde sig resan säkert mer som en bestraffning än som ett äventyr. Fundera själv på vad som skulle krävas för att du skulle lämna ditt gamla liv och utan pengar på fickan och utan fler tillhörigheter än de som ryms i en liten resväska skulle ge dig iväg till en ny kontinent utan språkkunskaper och närmare vetskap om vilka möjligheter som finns och vad som krävs och förväntas av dig?

Fundera sedan på den stora migrationen till Europa vi upplever idag. Fundera på vad som driver dessa dagens emigranter att lämna sina land, ofta på ett sätt som väl går att jämföra med dåtida Amerikafarare. Då flydde de svält och fattigdom, dagens emigranter krig och terror. Båda grupperna med önskan om ett bättre liv, i många fall för att överhuvudtaget få hållas vid liv.

Borde inte då denna beundran för de dåtida emigranternas mod också omfatta dagens migranter? Ändå är det inte med beundran de som nu kommer in i Europa tas emot. På många håll snarare med förakt. Det sägs att de kommer hit för att utnyttja våra system, att de inte vill lära sig språk och arbeta utan vill leva på bidrag. Att de hittar på.

Men tror vi verkligen att det var så här de tänkte att livet i Europa skulle te sig när de reste hit? När de betalade många årslöner för att i ranka båtar med livet som insats ta sig från ett brinnande hemland till Europa. Drömde de om att de skulle få leva isolerat i förorter, dag efter dag, utan sysselsättning och utan sin familj? Ensamma. Utan inträde till arbetsmarknaden pga det främmande namn de bär, brännmärkta av en oförstående fördomsfull omvärld? Med ett ekonomiskt bidrag de inte begärt, men som möjliggör en fortsatt segregerad arbetsmarknad hos oss som mottagande land. För de överlever ju på bidraget, ingen orsak alltså för några anpassningsåtgärder från vår sida. Tror vi att de ens i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att de skulle mötas av ett sådant utanförskap som de ges. Att vi är fullständigt ointresserade av deras syn på saker och vad de kunde bidra med för att utveckla vårt samhälle. Att någon som är utbildad läkare i bästa fall erbjuds jobb som postutdelare eller städare.

Jag tror att de tänkte som Amerikafararna. Att möjligheterna är obegränsade för den som vill slita ont och att hårt arbete lönar sig. Jag tror att det är väldigt få personer som skulle välja att sitta och glo i en lägenhet om de känner att de har några alternativ.

Jag tog midsommaren med mig

Av Karin Ihalainen

Midsommar

Det var bara två gånger om året som vi fick läskedryck. Den ena gången var på julafton och den andra på midsommarafton. Båda dagarna var förknippade med något magiskt och kändes ända ner i maggropen.

Jag bodde i Gästrikland och firade midsommar med majstång, spelmansmusik, folkdräkter och midsommardans. Vi brukade åka till Gammelgården i Torsåker. Mamma gjorde matsäck och packade ned den i frysväskan. Där låg också läskedrycksflaskorna och väntade.

Pappa lastade in fällstolar, campingbord och en stor filt i bagaget på Volvon.

När vi kom fram till Gammelgården var midsommarstången klädd men ännu inte rest. Att resa stången var det mest spännande programnumret.

Det var bara karlar och stora starka pojkar som deltog i resningen. Vi andra höll oss lite i bakgrunden. När stången var rest utbrast alla i hurrarop.

Sedan började ringdansen. Först ut var barnen. Vi dansade Små grodorna, Räven raskar, Prästens lilla kråka och alla andra ringdanser som vi brukade dansa kring granen på julen.

Jag vill gärna minnas att det var sol. Att vi hade söta sommarklänningar. Och att alla var glada.

Spelmännen hade folkdräkter på sig, det är jag säker på. Och de spelade den allra vackraste musik jag kunde tänka mig.

När dansen tog slut var det dags för matsäcken. Läsken. Och godispåsen.

På midsommaraftonen var godispåsen större än någonsin.

När jag blev lite äldre kom en annan viktig tradition in i midsommarfirandet. Sju blommor under huvudkudden. Mest för att det hörde till men också som en försiktig önskan om att i drömmen se något spännande. Att där få möta den allra viktigaste personen i mitt kommande liv. Min livskamrat.

Det gjorde jag. Inte i drömmen men en annan vacker vinterdag.

Jag tror att midsommarblommorna hade sina stjälkar med i spelet. Sju blommor betyder ju ”Jag älskar dig” på blomsterspråket. Att jag trodde på kärleken hjälpte mig nog att se den när jag mötte den.

Tillsammans med min livskamrat lämnade jag barndomens somrar bakom mig för att skapa en ny tillvaro i grannlandet i öst.

Men jag tog midsommaren med mig.

Varje midsommar, i många års tid, återupplevde jag barndomens lyckligaste fest. Jag plockade famnen full med blommor. Min man spikade ihop stången. Tillsammans klädde vi den, reste den och dansade Små grodorna, Räven raskar och Prästens lilla kråka runt den.

Våra finska grannar smålog men uppskattade vårt midsommarfirande. Med våra fem barn var vi ju lika många personer i familjen som blommorna i midsommarbuketten.

Idag har mina barn hittat sina egna livskamrater. Och till bröllopsmusik har det spelats den allra vackraste spelmansmusiken.

På så sätt har midsommarfirandet från Gammelgården i Torsåker följt mig genom hela livet.

Men ikväll när familjen samlas för att fira midsommar blir det ingen midsommarstång. Knappast någon spelmansmusik heller.

Istället tror jag att vi tänder ett midsommarbål, grillar korv och badar bastu. Kanske tar vi fram en gitarr och sjunger några sommarvisor kring elden.

Mina vackra barndomsminnen bär jag med mig och de hjälper mig att se det goda i livet.

Även när det ser lite annorlunda ut.

Men en sak ger jag inte upp.

Läskedrycken.

Det ska vara en flaska läsk åt oss var.

 

Nolltolerans till zero tolerance och Trump

 

 

 

Jag tänkte skriva om något helt annat, om tidigareläggningen om språkundervisningen, om ett seminarium vi har på kommande. Jag tänkte skriva om höstens fortbildningar och jobb. Eller om midsommarfirandet. Jag försökte stänga av och se bort. Men det ända jag kan skriva om är zero tolerance och Trump-regimen, för det är vad mina tankar fokuserat på igår, inatt och idag.

 

Trots att jag inte vet vad som kan skrivas. Hur kan vi skriva om att en folkvald regim i en region som är rätt ”civilicerad” separerar barn från föräldrar? Och håller dem fångna för att de önskat gå över en gräns? På en liten kontinent i en liten värld i ett enormt universum önskar någon gå över en gräns och så separeras barnen från föräldrarna. Det är absurt och förkrossande men mest av allt skrämmande, att vi låter det pågå. Och att mannen bakom det hela är folkvald. Vi visste att han är oberäknelig och rasistisk, ändå fick han fortsätta med sitt agerande.

Att separeras från sina vuxna på ett främmande ställe för en odefinierad framtid måste vara bland det mest traumatiska som kan hända ett barn. Ja, det händer också på många andra håll, i väpnade konflikter och under flykter, men nu är det välplanerat och strategiskt och händer i USA. Barnen används som vapen.

Vakterna är rekryterade på kort varsel utan utbildning, hur ska de stöda barnen? Och vem ska stöda barnen när detta är över? Och om nätterna, vad händer om nätterna när barnen borde vara som tryggast, vem förnedrar och utnyttjar vem? Hur kan man inte se konsekvenserna för både föräldrar men inte minst för barnen. Trumps tanke är antagligen att familjerna återvänder till Mexico som tar hand om de traumatiserade familjerna. Att USA inte behöver stå för konsekvenserna.

Frågan är nu hur länge detta ska pågå och vem som kan agera för att få en förändring till stånd. Trump administrationen har godkänt denna zero policy och kan återta den. Men vem annan kan agera? Jag hoppas på en hög kritik från Trump- motståndare, månniskorättsaktivister, psykologer, barnskyddsexperter, ja i princip alla för denhär policyn är så absurd. Den som vill läsa mera om zero policyn kan läsa här. Just nu är det svårt att tänka och skriva mera analytiskt, därför blev denna text ett desperat vädringsfönster för mina känslor och tankar.

 

 

 

She walked out of Tom of Finland feeling sick

A couple of years ago a close friend of mine attended the Tom of Finland exhibition at Taidehalli with her colleagues. One, a married mother, left in disgust explaining that she’d been made to feel physically sick.

I was reminded of this story while watching an outstanding documentary about photographer Robert Mapplethorpe’s life and revolutionary work this week on YLE Areena. His imagery has also appeared in Helsinki, at Kiasma.

Mapplethorpe faced severe criticism in his time because of the subject matter he depicted through his lense. It was shocking for many to see intimacy, particularly homosexual sexuality, brought from the bedroom into the art gallery.

There’s a scene in the film where labourers working near an underground club regularly acquainted by Mapplethorpe decry the vulgarity and depravity and the mental sickness this gay hangout visits upon the neighbourhood. Mapplethorpe’s work is somehow seen as an extension of that immorality.

The documentary, like Mapplethorpe’s life, is full of enraged men screaming that his work should be banished and holding protests at art galleries, explaining why someone else’s sexuality and intimacy is wrong.

I wondered what their reactions would have been if every beautifully composed photograph of a black penis was substituted with a vagina or pair of breasts, the lines of a flower used to evoke a woman’s back instead.

And it reminded me of my friend’s colleague’s reaction to Tom of Finland, just as offended in 2016 by the sight of a sketched, almost comically exaggerated penis in an art gallery. But a reaction to what? To one’s own intolerance certainly.

So much of Mapplethorpe’s work was simple and powerful, showing what we all know to be human. Intimacy, sexuality, love, nudity, arousal. He celebrated homosexuality and sent a powerful message to those who wanted to pretend homosexuality didn’t exist.

Hearing about my friend’s colleague’s reaction to Tom of Finland annoyed me enormously because essentially she was repulsed by the depiction of someone else’s sexuality; a sexuality that is as worthy and right as her own. But her reaction also pleased me because she’d been forced to recognise a reality even though it wasn’t her own.

With Helsinki Pride upon us it’s a good time to remember the people and movements that have faced down intolerance, standing up to those who seek to control other people’s bodies, thoughts and sexuality.

Folkuniversitetet internet

Kokosbollar i vardande enligt recept på folkuniversitetet internet.

Mina barn studerar vid folkuniversitetet internet. Men de har olika inriktningar. Sonen studerar rätt mycket spel och spelstrategier, men han är också en hejare på andra världskriget, stridsskepp och Kubakrisen.

Den 11-åriga killen följer en engelskspråkig youtuber som snackar om andra världskriget. I det här skedet är hans kunskaper på en betydligt mer detaljerad nivå än mina. Men alla kurser han går är inte lyckade. Det heimlaga kemiexperimentet med bakpulver och karamellfärg var inte speciellt väl utfört, tyckte vi som tog del av slutresultatet

Dottern ägnar sig åt att förena teori och praktik. Det hon läser vid folkuniversitetet vill hon gärna testa i verkligheten. När jag kom från bastun hade hon vänt upp och ned på köket för att tillreda en dessert enligt ett recept hon hittat. Måtten var hon inte så säker på. ”Jo, jag har satt margarin men jag vet inte riktigt hur mycket”, sa hon när jag kom in. Nehej, om man just håller på att lära sig att läsa av klockan är det helt förståeligt om man inte vet hur mycket 100 gram margarin är. Det bekymrade henne föga att vi saknade 1 tsk vanillinsocker och 3 dl havregryn. ”Det gör inget”, sa hon, omedveten om att 3 dl havregryn är rätt centralt med tanke på att man bakar kokosbollar. Kokosbollar fick vi dock tack vare moffas havregrynspaket som fanns i granngården.

Häromkvällen lyckades hon för första gången sätta upp sitt hår i en stram knut men så kom jag av misstag att förstöra en del av håruppsättningen. Katastrofen var ett faktum, ilskan likaså. Men det vände när hon gick in på toaletten. ”Behöver nån den här?” frågade hon och viftade med en gammal tandborste. En stund senare kom en nöjd flicka ut med håret i en stram knut. ”Du lyckades få upp det igen?” frågade jag. ”Nej. Jag gjorde som jag lärt mig på internet. Man tar en tandborste och sprutar hårspray på den. Sen kammar man alla hårstrån som spretar ut med tandborsten”, sa hon belåtet.

Lika bra gick det dock inte när hon skulle locka barbiedockans hår. ”Mamma! Det är nåt konstigt med håret. Det ser … vått ut?” ropade hon något panikslaget från toaletten. Där stod hon med den varma locktången i ena handen och en barbiedocka med hopsmält hår i den andra. ”Jag trodde barbiedockan hade vanligt hår. På internet visade de hur man kan locka håret på dem”, sa hon snopet.

Nu är barbiedockan skallig ovanför ena örat, men mamma arrangerar en kurs i källkritik där folkhögskolan köksbordet samarbetar med folkuniversitetet internet. Det är den bästa blandningen av teori och praktik.

 

Ändrade sommarplaner

Hösten och vintern var seg, lång men också kall. Sedan kom Maj och plötsligt var sommaren här och Finland har badat en längre tid i solsken och vackert väder. Några dagar till och sedan blir det dags att logga av, koppla ur och ladda upp.

Planerna vi smed under vintern är det nu bara att förverkliga. Alla resor är bokade, biljetterna betalade och drömmarna flyger högt. Förväntningarna på en fantastisk sommar är skyhöga och allting ser bra ut.

Sedan kommer samtalet man aldrig hoppas på. Under ett telefonmöte med läkaren pratades det plötsligt om livets slutskede. Ingen vet om det betyder dagar, veckor eller månader. Pappa har varit sängliggande, oresponsiv och drabbad av afasi redan en längre tid men nu har hälsan gått från dålig till värre. Plötsligt står jag  inför allt det där som jag visste är på kommande men som jag ändå vägrat förbereda mig på.

Väldigt kluven sitter jag och vet att det inte finns något jag kan göra. Familjen, och jag, längtar efter sommaren och att förverkliga alla fina planer, alla stunder tillsammans som vi ser fram emot. Allting fick en plötslig oväntad motvikt. Samtidigt som jag känner att jag vill vara hos pappa förrän det är för sent så vill jag inte missa sommaren tillsammans med min egen familj. Som det är nu så ses vi ändå alldeles för sällan.

Våndan är stor över vad jag skall göra? Egoistiskt tänka bara på mig själv eller skall jag sätta familjen först? Skall jag skippa alla planer och sätta mig bredvid min far? Döden lurar bakom hörnett men jag vet inte när han kommer in.  Det är inget jag kan göra längre för pappa, jag når honom inte längre och kan inte kommunicera med honom. Mycket blev osagt men borde jag se till att det inte blir osagt mellan mig, min fru och mina döttrar? De stöder mig var de kan men jag vet inte hur jag själv skall förhålla mig. Jag vet inte hur jag skall tänka och ångesten över att vara för egoistisk slår mig som en våt trasa i ansiktet.

Vad är det rätta att göra just nu? Skall jag prioritera min familj eller min pappa? Vet inte. Det enda jag vet är att planerna för sommaren är redan ändrade.

#MeToo, #YouToo, #WeToo?

Ingen kan ha missat att frågor om sexualitet och identitet har debatterats hett den senaste tiden. För att bara nämna några av diskussionernas huvudspår: #MeToo, samtyckeslagen, transpersoners rättigheter, könsneutral småbarnspedagogik… Ämnena i sig upplevs ofta som känsliga, och risken är därför stor att det blir oklarheter om vad som egentligen diskuteras och varför. Med anledning av detta kommer vi under sommaren att ordna Korpo filosofidagar med fokus på filosofiska frågor om kön, sexualitet och identitet. Vårt mål är att fördjupa förståelsen genom granskande dialog och därmed undvika att låsa samtalet kring ideologiska positioner och, som ofta sker, slå fast ’svar’ på oklart formulerade frågor.

 

Under filosofidagarna kommer vi att granska följande grundläggande frågor:

Vilken roll spelar kön och sexualitet bortom tal om rättigheter och identitet? Vad betyder det att alls ha ett kön, eller att göra den sortens skillnad mellan människor? Är kön något man föds till eller något man lärs upp att vara? Vilken roll får frågor om kärlek, begär, självförståelse och kollektivitet i dessa diskussioner, får de alls plats i talet om könet som en fråga mellan Natur och Kultur?

 

Låter det här intressant? Kom då ut till Skärgårdscentrum Korpoström 21.7.2018. Inträdet är fritt och alla är välkomna. Mera info på www.fbf.fi

Cyklisten och de snälla bilisterna

Varje vår och höst brukar jag ha en väldig lust att börja cykla till jobbet. Det är ganska exakt 6 km mellan mitt hem och Medis i Mariehamn, så det är precis lagom. Inte för att jag skulle ha något emot om det var litet kortare väg, men mera ska det definitivt inte vara. Sedan några år tillbaka finns det dessutom en utomordentligt fin cykelväg, så det finns inga argument för att låta bli att cykla. 

När barnen var yngre och gick i skolan i stan gick cykelplanerna om intet för att det skulle hämtas och skjutsas eller för att det skulle handlas och lagas middag innan jag sedan skulle tillbaka till stan för att hålla kurs och då fanns det helt enkelt inte tid. 

Väldigt många gånger blev det bara en eller högst två cykelturer innan vinterkölden och halkan slog till eller vårterminen tog slut, så i år har det blivit nytt personligt rekord. På fyra veckor blev det nio cykeldagar. Två gånger i veckan först i tre veckor och sedan ökade jag på med tre dagar den fjärde veckan. Det var härligt! Pigg och glad småsprang jag upp för trapporna på jobbet när jag kom fram, bytte om och satte mig vid skrivbordet för att ta itu med dagens uppgifter. 

Förutom att man blir piggare av den friska luften och motionen så blev jag glad över bilisternas beteende. Det är otroligt så uppmärksamma de är! När jag närmar mig ett övergångsställe på ”Östra utfarten” i Mariehamn saktar de in i så god tid att jag nästan får skynda mig fram till de vita strecken. På ett par ställen finns det övergångsskyltar med blinkljus som sätts i gång när man kommer närmare, men jag är säker på att bilisterna inte väntar på ljussignalen utan de saktar in redan före. Med cykelhjälmen på antar jag dessutom att mitt vita hår inte syns så bra att de ens tänker på att de ska göra livet lättare för den gamla damen på cykel där borta. 

Men priset tar ändå bilisterna på Lemlandsvägen som saktar in även när jag ställer mig vid vägkanten för att gå över där det inte finns övergångsställe eller blinkande lampor. Det är nämligen så att trots att den fina asfalterade cykelvägen fortsätter rakt fram så vill jag just där korsa vägen och komma in i lövskogen vid Nabben. Cykelvägen/promenadstigen på den sidan är inte asfalterad och det går lite tyngre än på asfalten, men det är så mysigt med det gammaldags underlaget och fåren i inhägnaderna bräker och fåglarna kvittrar. Blomsterprakten är också en upplevelse. Så därför ställer jag mig vid vägkanten och tänker att snart blir det en lucka i trafiken och jag kan smita över. Men då saktar de in i alla fall. De stannar och släpper förbi mig fastän det inget övergångsställe är. 

Bilden är från Tullarns äng i andra änden av Mariehamn, men det är precis lika fint på den lilla grusstigen från Nabben till Mariebad där jag så gärna cyklar. (Bild från Visit Åland: http://www.visitaland.com/fi/tullarns-ang-5/).

Hur det gick den här veckan? Dessvärre inget vidare. På måndag och tisdag var det storm, på onsdagen blev jag så sen och i går hade jag ingen lust. Men idag tittade cykellusten fram igen – ända tills jag erinrade mig att jag måste skaffa hem en säck pellets till hästarnas kvällsmat. Det går bara inte att ha en sån säck på pakethållaren. Jag vet att min morfar på sin cykel transporterade hem ett jättestort skrivbord som han byggt när han var ung och jobbade på snickeri. Men då gick han nog och ledde cykeln. Så det fick bli bil idag igen. Men nästa vecka ska det bli andra bullar…

 

Siv Ekström

Mal eller fjäril?

Hör du också till dem som tycker det blivit allt svårare att koncentrera sig tillräckligt för att läsa långa texter? Som tidigare var en riktigt bokmal och nu är glad om du läser ens en hel bok i månaden? Då jag frågat runt i min bekantskapskrets har jag fått uppfattningen att det här är ganska vanligt.

För egen del är det ganska tydligt varför det blivit så här. I mängd läser jag knappast mindre än jag gjorde tidigare, men där jag förut gav mig tid att sätta mig in i något på djupet skummar jag nu mest på ytan. Det har blivit svårare att fokusera på en sak i taget, istället låter jag mig fascineras av den enorma mängd information som finns så lättillgänglig på min platta eller telefon. Jag flyger hit och dit, som en fjäril från den ena blomman till den andra. Tar med mig något härifrån och något därifrån och jag vet idag säkert mindre om mer där jag tidigare visste mer om mindre. Vilket som är bättre är svårt att veta.

Jag gillar också att direkt kunna delta i en diskussion som pågår på t ex sociala medier kring en artikel eller ett uttalande, att kunna ge min syn och genast få respons från någon annan. Som kan vara en expert i ämnet eller kanske bara en stark ”tyckare”. Det blir fart och fläng med oväntade svängar i läsandet. Och visst är den här nya interaktiva läsvärlden oerhört fascinerande och snabb, men den kan också vara nog så bedräglig med allt sitt skimmer. Det som är klart är att den är väldigt beroendeframkallande och tar en hel del energi.

I sommar ska jag försöka hitta tillbaka till bokvärlden igen. Om jag så ska tvinga mig själv ska jag läsa flera böcker i veckan. Långsamt och med eftertanke. Jag ska gå på biblioteket och ge mig tid att hitta det jag verkligen vill läsa. Tjocka luntor, tänker jag mig. För jag vet att belöningen kommer bara jag lyckas hålla mig ifrån telefonens och plattans lockrop tillräckligt långa stunder för att bryta deras förtrollning. Bara jag lyckas dyka in i böckernas värld igen med alla sinnen. Belöningen kommer i form av ett lugn, en befriande känsla av att ha tid. Ledighet på riktigt.

Dags att ge fjärilen lite semester och låta bokmalen träda fram.