Betydelser bortom nyttan

Nyttoföremålen i vår omvärld är lättbegripliga för de flesta normalt funtade människor. Det behövs därför inte många ord för att förklara vilka syften broar, bilar, robotdammsugare eller telefoner tjänar. Tänk er följande konversation: ’– Vad är det här? – En robotdammsugare. Så behöver du inte själv dammsuga lägenheten. –Ah, OK.’ Med några ord kan vi också ge enkla och lättbegripliga motiveringar till varför andra nyttoföremål som bilar eller telefoner en gång uppfunnits. Det hör också till nyttoföremålens natur att vi kan utvärdera dem i enlighet med uppgiften: tjänar det här föremålet sitt syfte eller inte? En robotdamsugare som alltid kör fast i mattan är onekligen inte en bra robotdammsugare. Nyttoföremålens aura av självklarhet smittar också av sig till de yrkesgrupper som livnär sig på att uppfinna och reparera dem. Ingenjören och elektrikern, samt institutionerna som utbildar dem, behövs (bland annat) för att uppfinna och reparera våra robotdammsugare. Och en extra lyster av självklarhet får hela paketet genom att nyttoföremålens försäljning och produktion bidrar till den ekonomiska tillväxten i landet.

Allt betydelsefullt i vårt liv tenderar att hamna i skuggan av nyttoföremålens lyster. Den här skuggpositionen visas tydligt av att vi ofta försöker hitta på resonemang för att visa hur våra verksamheter på något sätt, om än distanserat, egentligen bidrar till våra nyttoföremål. Humaniora skall bidra till exporten av kulturprodukter, studier i filosofi kan vara en inkörsport till dataprogrammeringens logiska språk. För att begripa vad vi håller på med, och framförallt för att motivera andra att stöda oss både ekonomiskt och ideellt, gör vi ett desperat försök att beskriva hur vår verksamhet också har något som liknar nyttoföremålens funktion. I samhällsdebatten är det här förstås en mycket svag position: varför denna snåriga omväg via humaniora då ingenjören kan producera nyttoföremål direkt? Vi kan förstås försvara oss genom att visa humanioras och filosofins nytta, vilket jag skrivit om tidigare, men så fort vi ens nämner ordet ’nytta’ inbjuds ofta tankegångar som underminerar vårt försvar. För hur skulle filosofin kunna mäta sig med robotdammsugarens bidrag till vår vardag? Livet blir lättare med en robotdammsugare, att filosofera är ofta tungt och besvärligt.

Varför är det så svårt att tala om betydelser bortom nyttan? Filosofen Camilla Kronqvist hade ett klargörande svar på den här frågan vid filosoficaféet i Åbo i söndags som handlade om filosofins roll i våra liv. Istället för att tala om den kunskap som filosofin ger, ville hon istället tala om hur vi förhåller oss till det vi får genom filosoferandet. Ordet filosofi kommer från grekiskan och betyder ungefär ’kärlek till visdomen’, och det är snarare ordet kärlek än ordet visdom som vi skall fokusera på om vi vill förstå filosofins roll i våra liv. Så enligt Kronqvist är svårigheten med filosofins roll, och även humaniora i stort skulle jag tillägga, att jämföra med svårigheterna att motivera kärleksrelationer i vårt liv. Varför är du vän med den och den eller gift med hen? Varje försök till motivering i termer av ’nytta’ kommer att låta platt eftersom beskrivningarna inte når fram till betydelsen av den kärlek som ni har tillsammans. Vårt liv skulle vara fattigare utan vår vän, men orden verkar inte räcka till då de aldrig tar hela personen i beaktande. Visst, hen är snäll och omtänksam, men det är ju inte därför vi är vänner. Jag skulle inte byta ut hen genast då någon ännu snällare råkar dyka upp. Den betydelse som ligger djupt hos oss är ofta svår att begripa och beskriva, medan betydelsen av det triviala nyttoföremålet beskrivs på några sekunder. Faran är därför att allt med djup betydelse i vårt liv systematiskt förringas bara för att det saknar de triviala tingens lätthet.

 

 

Vilka kurser ska Medis ordna?

Med jämna mellanrum blossar det upp debatt om hurdana kurser Medborgarinstiutet i Mariehamn ska ha. Medis, som vi säger till vardags, är Ålands största skola, med runt 5000 kursdeltagare årligen och senaste år drygt 9000 genomförda lektioner i kurser av olika slag. Det finns korta kurser och långa kurser av alla de slag under huvudrubrikerna Allmänna ämnen, Data, Språk, Musik, Hälsa & friskvård, Dans, Matlagning, Konst, Textil och hantverk och Övriga praktiska kurser.

Medis uppdrag är enligt lagen ”att erbjuda vuxna medborgare möjligheter till allmänbildande utbildning och en meningsfylld sysselsättning på fritiden i så nära anslutning till hemorten som möjligt”, vilket betyder att det bara är fantasin som sätter gränser. Ingen vet någonsin på förhand vilka kurser som förverkligas – det är kursdeltagarna som bestämmer det genom vilka kurser de väljer att anmäla sig till.

När det då med jämna mellanrum blir fråga om att Medis ska få minskade anslag eller någon ifrågasätter vilka lokaler Medis ska husera i blossar debatten upp och säkert som Amen i kyrkan kommer det fram åsikter om hur mycket onödiga kurser Medis ordnar. För tio år sedan när landsbygdskommunerna ifrågasatte sina ekonomiska bidrag till Medis var det flera kommunpolitiker som tyckte att Medis nog var bra, men det skulle bara få finnas ”nyttiga” kurser. Då var man enig om att motion och friskvård var ”bra” kurser. Det var nyttigt. Det var också nyttigt att lära sig engelska och även IT-kurserna var nyttiga. Men resten var inget att ha. I alla fall skulle man inte få använda skattemedel för alla dessa onyttiga kurser.

Nu är det dags igen. Nu har det blivit debatt om vårt anslag från Landskapsregeringen som plötsligt minskats med 30 procent. I diskussioner på Facebook och i insändare för skribenter nu fram att Medis inte borde ordna motions- och friskvårdskurser. (Det som för tio år sedan var det enda nyttiga vi skulle få hålla på med!) Nej, nu konkurrerar vi med de privata aktörer som på senare tid har poppat upp i stor omfattning. Kritikerna erbjuder också generöst sina spartips. Sådana enkla saker som odling av örter behöver man inte gå kurs i, det finns filmer på Youtube som man kan lära sig av. Efter några år i kör kan man det där så sådana kurser behövs inte heller. Och så vidare…

Det är intressant hur olika man kan se på saker och ting. För oss på Medis är det ett faktum att de privata aktörer som vuxit fram med inriktning på till exempel zumba eller yoga har kunnat göra det för att Medis först har introducerat fenomenet och genom åren arbetat upp en ivrig grupp av utövare som bara vill ha mera. Personer som börjat gå på kurs i yoga har så småningom har utbildat sig till instruktörer och startat egen verksamhet. Det är inget som vi klagar över, vi tycker det är fantastiskt att Medis kan bidra till att utveckla utbudet av fritidsaktiviteter på Åland, både i vår egen regi och i andras. 

I sanningens namn ska sägas att kritikerna inte är många. Det är en handfull som givit uttryck för sådana åsikter. De som vill ha kvar Medis i nuvarande form och som kräver att Landskapsregeringens stöd inte ska minskas är många fler. I den namninsamling som pågår har över 500 underskrifter redan kommit in, dels på vanliga papperslistor och dels på nätet. På nätinsamlingen har de flesta skrivit kommentarer som beskriver hur nyttig och värdefull de upplever att den fria bildning som Medis erbjuder är. Där kan vi som jobbar på Medis hämta inspiration, uppmuntran och stöd för att glatt kunna arbeta vidare med den verksamhet som vi vet att är oerhört viktig för det åländska samhället både i stort och i smått.

Siv Ekström

Yllesocksdagar

”Yllesocksdagar, det är vad du behöver”, sade sköterskan åt mig. Efter att ha arbetat alltför mycket alltför länge utan att ha förstått återhämtningens betydelse hade jag kört in mig själv i en återvändsgränd. En mörk gränd där väggarna kändes allt brantare och där allt så småningom förlorade sin mening – jag gick bara från ett måste till det nästa. Fast övertygad om att allting skulle braka ihop om jag inte skötte alla de uppdrag jag åtagit eller kanske snarare pålagt mig. En duktig flicka.

Men en morgon sade det stopp. Kroppen vägrade samarbeta. Som tur var hade jag ändå så mycket klarsyn och krafter kvar att jag förstod att jag inte skulle greja detta själv längre och sökte hjälp. Trots att det idag gått flera år sedan den där morgonen i november ser jag allt framför mig som igår. Den vänliga sköterskan som direkt tog emot mig. Krukväxterna i fönstret och den mjuka fåtöljen jag fick sjunka ner i. Den där sköna känslan av att få ge upp, att sluta kämpa, att ha nått botten.

Som lär vara typiskt för oss ”duktiga flickor” levde också jag i villfarelsen att det mesta låg på mina axlar, att jag måste sköta om både det ena och det andra, som om ansvaret skulle vara bara mitt. Så mycket att jag glömde att sköta det trots allt viktigaste – mig själv. Jag hade ignorerat de allt starkare signalerna min kropp skickat, från sömnlöshet och illamående till hoppande hjärta och starka overklighetskänslor. Som tur är var min kropp ändå klokare än jag. Idag kan jag säga att den räddade mig.

Enligt statistiken ökar antalet sjukskrivningar relaterade till stress och utmattning kraftigt. I Sverige har antalet ökat sexfaldigt sedan 2010. I Finland registreras utmattningsbesvär som depression och är därmed inte lika lätt att beräkna. Särskilt drabbade är kvinnor, ofta engagerade personer med aktiva liv. Utmattad kan man bli också fast man trivs bra med vad man gör, men ett starkt engagemang kombinerat med en för stor ansvarskänsla kan bli för mycket.

Livet lär och de åtta månader jag levde mina yllesocksdagar hör idag till en av de bästa lärdomar jag fått. En tid jag trots allt det jobbiga inte skulle vilja vara utan. Jag lärde mig att säga nej, att stå upp för mig själv och att våga sätta mina egna behov först. Min omgivning säger att jag blivit tydligare – men säkert också besvärligare. Den viktigaste lärdomen är ändå den att livet höll och fortsatte, trots att jag inte klarade av att uppfylla allt det jag trodde att jag måste. Trots att jag upplevde att jag svek. Ingen blev arg – tvärtom! Jag har bemötts med en överväldigande värme och förståelse. Och idag förstår jag att unna mig regelbundna yllesocksdagar. Dem mår vi alla bra av!

God mat kräver smör och grädde

God mat kräver smör och grädde sade min mormor då hon stod vid spisen. Det gjorde hon ofta, stod vid spisen och sade, ja ni vet vad. Hon var ytterst skicklig på att laga mat. Allt hon gjorde smakade gott och mera än gott. Det märkliga var att hon inte behövde just några ingredienser. Det räckte med vad som råkade finnas i kylskåpet och vips hade hon trollat fram en härlig middag.

 

Jag försökte ibland fråga hur hon hade tillrätt maten. Men det var lönlöst att försöka få ut något redigt svar. Ta en näve salt, en liten näve peppar och så låter du det vara i ungnen tills det är färdigt, nu ser du när det är klart. Inte tal om några recept. Och kom ihåg smöret och grädden!

Idag talas det mycket om mat. Hälsosam mat, miljövänlig mat, etisk mat mm. Är begrepp man stöter på titt som tätt. Alltid är det inte så klart vad som är bra och vad som är dålig mat. Det handlar ju inte enbart om smaken nu längre

Sallad är hälsosamt, det finns mycket fibrer i sallad. Men det kräver en massa vatten för att odla sallad och vatten är en bristvara. Inte hos oss men i många andra länder. Kött är inte bra, inte fast det skulle vara riktigt gott. Köttproduktionen kräver både vatten och foder och producerar kopiösa mängder växthusgaser till på köpet. Världshaven börjar vara slutfiskade och fiskodlingarna förorenar våra havsvikar. –Så vad skall vi då äta?

Insekter sägs vara framtidens mat. Insekterna är rika på protein, de är både lätta och miljövänliga att odla. Och de lär smaka riktigt gott.

Odlarna är skeptiska, de vill hålla sig till de traditionella grödorna och kreaturen. Det är svårt det här med förändring. En bonde som jag hörde på radion sade att folk inte kommer att ändra sina matvanor och att det därför inte är lönt att börja uppföda gräshoppor. –Där tror jag att han har fel. Våra ungdomar har redan ändrat sina matvanor. De längtar inte, så som jag, efter mormors smörstekta strömmingar och gräddsåser. De äter redan nu vegemat och veganmat. Matkulturen har redan nu ändrats märkbart. Se bara på det brokiga utbudet av snabbmatsrestauranger i stadsbilden Det är inte enbart pizza och hamburgare som gäller nu längre.

Fundera och fantisera hur julborden ser ut då följande generationer bänkar sig kring borden. Skinkan har redan i många fall försvunnit. -Får det vara en portion gräshoppsrosolli?

Mormors grädde och smör är kanske ett minne blott som bara de äldsta kommer ihåg.

 

Hemläxor är en pärs

Av Karin Ihalainen

Det är då som mamman bryter ihop.

-Hemläxorna..! De är en pärs! Vi fixar dem inte. Jag vet att de borde göras genast efter skolan, innan fritiden tar vid. Men jag bara inte orkar ta striden! Vi är så trötta och hungriga när vi kommer hem efter en lång arbetsdag. Då bara skjuter vi fram alla måsten och koncentrerar oss på att överleva. Och sen när kvällen kommer är läxorna fortfarande ogjorda. Då finns det bara morgonen kvar. Om vi hinner och barnet orkar. Men så är det sällan.

-Ibland går hela veckosluten åt till att göra läxor, berättar en annan förälder som bara träffar sitt barn då. Jag känner mig som en elak häxa som bara kräver och kräver. Stämningen blir dålig och det påverkar vår relation.

-Jag vet inte ens vilka läxor barnet har, säger en upprörd förälder när vi ses på föräldramötet. Eleven har fått upprepade markeringar i Wilma att läxorna är ogjorda.

-Hur kan jag kolla upp det här? Barnet vet inte själv och i ryggsäcken finns inga skolböcker.

Klasslärarna tröstar och förklarar.

-Det är mänskligt att glömma!

-Läxorna är korta och eleven borde klara av dem själv.

Skolan försöker vara rimlig, grejar och fixar. Vi vill så gärna att alla ska vara nöjda, lära sig och må bra.

För att hjälpa eleverna att komma ihåg sina hemläxor försöker vi skapa rutiner, skicka veckobrev och föra läxdagbok. Vi skapar digitala anslagstavlor så att hemläxorna går att kolla på den egna mobiltelefonen.  Och vi ordnar läxklubbar där eleverna kan göra läxorna redan innan de går hem.

Men våra insatser räcker inte till. Ogjorda läxor och olyckliga föräldrar bara ökar i antal.

Varje ny skoldag i Finland är full av elever som bär på ogjorda läxor och dåligt samvete. Inte bara på vår skola. Överallt i landet.

De ogjorda läxorna markeras i Wilma och utvärderas i betygen. Skolan ska fostra till ansvarstagande. Ogjorda läxor drar ner vitsordet.

-Skolan är barnens arbete, säger alltid någon vid kaffebordet där alla vet bäst. Hemuppgifterna är nödvändig träning för arbetslivet.

-Är det, ifrågasatte nyligen en förälder till en elev som aldrig glömmer en enda hemläxa. Vad tycker i så fall din familj om att du ständigt släpar med dig jobbet hem? Vad säger din chef? Är inte arbetstiden feldimensionerad om den inte räcker till för att utföra arbetet på? Du håller väl inte på att bli utbränd som alltid har med dig jobbet hem?

Det var ett friskt sätt att se på saken. Helt annorlunda än de föräldrar som tycks mäta kvaliteten på undervisningen i antalet hemläxor.

-Lär de sig någonting alls? De har ju aldrig några hemläxor.

En av mina gamla elever som jag uppvaktade på studenten bekände att han inte gjort en enda hemläxa under  hela gymnasietiden.

-Jag tänkte redan när läraren gav läxan, sa han,  att den var helt onödig och att jag inte skulle göra den.

Ändå blev han student och pluggade vidare på universitetet.

Apropå hemläxor.

För att lära sig nya saker kan det ibland behövas mycket träning, det vet alla som lärt sig cykla.  Då gäller det att vilja lära sig.

Finns viljan så övar man.

Och apropå barnets arbete.

Leken är barnets arbete.

Så vad borde barnet göra på fritiden?

Leka.

Livets laddare

Jag tycker att mitt liv cikulerar mycket kring laddare. Mest försvunna eller glömda laddare. Det är datorladdare och telefonladdare och ipadladdare och barnets laddare och jobbtelefonladdare. Alltid är det någon laddare som fattas och då är en ”kanal” tyst, dvs. då funkar inte min vanliga telefon på en hel dag eller så funkar inte min jobbtelefon.

Och vad känner jag då? En tomhet. Jag hänger inte med, jag blir efter och utan kontakt. Jag kan inte jobba ordentligt utan min datorladdare. Och då tänker jag vidare att är det såhär vi vill ha det? Att jag har blivit helt beroende av mina laddare, för utan mina laddare funkar inte mina ”kontaktinstrument” till omvärlden. Att en sladd med en liten kloss kan bli så viktig? Är det sunt?

Eller kunde jag istället tänka att så skönt då min laddare försvinner för en dag. Att nu behöver jag inte vara uppkopplad. På sommaren och veckoslut javisst, då går det- men i vardagen känns det svårt. Jag vill nog gärna själv vara den som väljer om jag ska koppla bort eller inte, inte att det är beroende på om jag har min laddare med eller ej.

Kanske det bara är att inse att vi nu i det vardagliga livet behöver laddare, att vi helt enkelt är beroende av dendär sladden. Att sladden styr mitt liv. Och laddar livet.

Peter Seenan: I found a eulogy to my grandfather written 10 years after his death

It’s strange the feeling when the office suddenly empties. Today it was apparent at half past three. There’s the distinctive staccato of laptops being hurriedly closed in thuds and claps and then in an instant a wasteland of empty desks. I don’t work in a factory where all eyes are on the clock. This is Finland and the sun is shining. There’s the faint sense that there’s something not to be missed outside.

The birch trees glisten like an attentive army of recently washed Dalmatians and you can smell the earth waking up from its deep, deep sleep. In the winter it feels like people are in no rush to leave. What’s the point they say silently? It’s dark and freezing and that’s not going to change if I go home. But now it’s different; as the days lengthen the workdays shorten minute by minute.

One evening last week the office had emptied in a heartbeat as if someone outside was giving away free buckets (it’s become apparent that this is a thing in Finland) and I was in the last throes of work, when some spark of nostalgia inspired me to google my grandfather, a phrase I never could have used when he was alive.

Grandpa died in 2005 in Durham, England, when I’d just finished a year of Erasmus in Helsinki and I was living in Pretoria, South Africa, getting work experience at the United Nations.

He lived at a time when an internet presence wasn’t in the public conscience and in the days when my dad would still send text messages to our house phone confusing “LOL” to mean lots of love. “Did you hear the neighbour’s cat died? LOL, Dad.” In Helsinki and later Pretoria I’d print my photos and write a description on each one before sending them to my grandparents in Durham.

In my mind I can’t imagine it’s been that long since I googled my grandfather. I often search for old university friends with whom I’ve lost touch but warmly admire from a distance. When you sit at a computer screen for 8 hours a day, searching for people you care about is routine. Have they published something, how was their musical festival reviewed, what have they to say about President Lula’s imprisonment.

But then again, my grandpa stopped speaking publicly in 2005 and his peers who were in their eighties when he died would be reaching one hundred years old by now. So although it felt like I’d never stopped looking for him, I’d probably stopped looking for him online at least 5 years ago.

But there were his students.

Typing your grandpa’s full name into Google is a strange feeling. It somehow formalises the relationship, in the same strange way you unformalise your relationship with school teachers after you leave, calling them Evelyn or Jim later in life. To me he was just “Grandpa” but to Google he has a title, two Christian names which I rarely heard as a boy, and a surname. He also belonged to a college at Durham University, St Chad’s and he earlier studied at Oxford.

As the search engine returned a result I’d never seen before I was struck with excitement. 10 years after grandpa’s death a student had written a moving tribute to him, comparing his companionship and wisdom to candles in the dim light of winter.

“He was very popular with the students, since he had a fine sense of humour, was extremely kind, very patient and gave wise advice when it was sought. He didn’t ever alter his convictions in search of popularity. Sometimes we neglect the wisdom that may come with age and we do so to our great detriment.”

These days we’re conditioned to think that data can tell us everything, that data is our guide, our sage, our wise old man.

And to someone analysing the stats on this eulogy to my grandpa my visit would be nothing more than what’s called a ‘bounce’ in web analytics. It means I read one page and left, which is the last thing you want from a website visitor.

What they wouldn’t know is that the visitor is the old man’s grandson sitting far away in Helsinki and this tribute has just brought my grandfather back to life for a wonderful moment.

That day was Maundy Thursday and Good Friday felt a little more good knowing there was one person in this world who had felt the need to write about my grandfather 10 years after his death.

Maybe we – with the wisdom of years – should instinctively know to say thank you to those we have loved and cherished, without waiting for it to be proven to us that it’s the right thing to do. Because there’s probably another grandson or granddaughter out there searching.

Thank you Michael.

Var är alla 40+ åriga män?

Vi sammanstrålade igår med två andra rektorer från Työväen Sivistysliitto (TSL) och Maaseudun Sivistysliitto (MSL)  för en diskussion kring ett fenomen som vi delar gemensamt. Under studiecentralernas styrelsemöte hade vi i förbifarten diskuterat att det verkar som att inom fria bildningen och tredje stadiet i stort har vi ett rejält bortfall av män, speciellt då män i åldern 40+.

Studiecentralen vid SFV har ett enormt nätverk och utbud som riktar sig mot så gott som alla i Svenskfinland. Det är väldigt enkelt att komma med, det är givande, inspirerande och roligt. Vi riktar våra fortbildningar hela vårt utbud till allmänheten. Vi jobbar hela tiden på att vara relevanta i vår samtid och nära vår målgrupp. Vi tar inte ställning till kön, religion eller politik. Undantaget i vårt nätverk är kanske då Martha förbundet och Kvinnoförbundet som båda på ett otroligt bra sätt engagerar och berör kvinnor i hela Svenskfinland. Vilket förbund eller organisation riktar sig mot män lika tydligt som dessa två ovannämnda gör för kvinnor?

Tillsammans med TSL och MSL kunde vi bara konstatera att fria bildningen idag i vårt land berör till största del kvinnor. Utan efterforskning så konstaterade vi att bland oss tre studiecentraler så är våra deltagare 80+ % kvinnor idag. Det är svårt att förstå varför det blivit så? Det är inte ovanligt att kvinnor ofta sköter arbete och  en stor del av barn & hem men ändå har de kapacitet och vilja att engagera sig i gemensamma frågor. Samtidigt är det ofta många gånger män i bästa åldern som stampar takten och skapar attityder i samhället. Hur kan vi nå dem? Hur kan vi aktivera män att bidra med sitt kunnande och deltagande i det fria bildningsarbetet?

I varje land finns det högt bildade människor. Där finns också människor med lägre bildning. Medeltalet av bildningsnivån jämförs ibland med konkurrenskraften för ett land. Här behöver tredje stadiet och den fria bildningen ett aktivt engagemang från både män och kvinnor.

Vi alla tre var rörande eniga i diskussionen att männen idag är en resurs för folkbildningen som vi inte lyckats fånga upp. Här finns massor med kunnande, intressanta personer och en hel del potential som vi av orsak eller annan inte lyckas fånga upp.

Har vi hamnat i ett så egocentriskt samhälle var männen helt enkelt väljer att inte vill delta om de inte ser direkta personliga fördelar med att engagera sig? Vad betyder detta i så fall för folkbildningen i vårt land? Vilken bild av ”verkligheten” förmedlar vi till våra barn?

Var finns alla 40+ åriga män som kan svara på den frågan?

Landet som knappt är

Vad var det för ett ställe jag besökte egentligen?

Området kallas ofta Mellanöstern, men den benämningen vidkänns sällan av dem som bor där. Sydvästasien skulle många där kanske snarare se området som.  Eller varför inte Främre Orienten? Botaniserar man längre i namnfloran kommer man till Levanten, en annan benämning på ett område som ligger österut och hyser den uppgående solen. Problemet med alla de här beskrivningarna är att de är mer eller mindre europeiska.

Hela området är en vägkorsning mellan Europa, Afrika och Asien. ”Den bördiga halvmånen” breder ut sig här. De tidigaste kända civilisationerna uppstod här. Fyra världsreligioner har sitt ursprung här.

Gammalt så det förslår. Men blir det någonsin färdigt?

Formellt reste jag till Israel, som stämplade mitt pass. Vilket känns bara som en av flera möjligheter. Jag omges av araber, judar, kristna, muslimer, palestinier. Men vems land är detta, vems hem? Vem är det som har rätt att bestämma här?

Några dagars vandring i norr, i Galiléen. Här känns det mera lättdefinierat. Den lilla staten är judisk, men här är det hemmamarker för kristendomen, den största av världsreligionerna. Det är lugnt att ta sig fram genom vacker natur, skog och landsbygd i grönska och blomning. Ingen känsla av osäkerhet eller faror, osämja eller stridigheter. Slätterna och höjderna kunde berätta mycket, men helst verkar de vilja berätta om tusenåriga tider av fred och rik samvaro. Marken är både föränderlig och evig. Den är trygg.

Ett större, inhägnat militärområde passeras, blandar bort det fridfulla intrycket. Utan en extremt stark försvarsmakt, skulle det här landet vara till överhuvudtaget? Regionens alla länder hänger hungriga vid den här ”vägkorsningen”. Som utomstående gröngöling har jag ingen som helst chans att förstå frågeställningarna.

I Jerusalem accentueras problematiken. En komplicerad krutdurk. Många parter gör anspråk på små ytor och historiska platser. Det är falafel på menyn. Ursprungligen en arabisk rätt, sedermera med status som israelisk nationalrätt.

Att gå längs en stig i Galiléen känns bäst.