Nytt, friare julfirande

Julen blir mera mångfacetterad år för år. Bakom den harmoniska familjetid och familjefrid som jag har haft turen att växa upp i, syns i min omgivning nu flera lager där alla jular inte är röda utan de är grå och de är svarta. De är oändligt obekväma och obehagliga och helst skulle många bara titta förbi julen och direkt på nyåret. De är skyddshemsstatistik och diskussioner om den övre sociala klassen som donerar gåvor till mindre bemedlade utan att inse maktstrukturerna. De är press kring julmaten och samvaron med barnbarnen som alla vill träffa, helst under julafton. Idealist som jag är tänkte jag att alla tycker om julen. Nu inser jag hur komplicerad julen egentligen är, och framförallt hur omdiskuterad och känslofylld den är. Hur kom det sig att julen blev så stor och så helig? Sällan går åsikter mera isär än då vi talar om julen, endel älskar julen, andra hatar den. Samma diskussion förs sällan kring påsk eller midsommar.

Det verkar vara svårt att lära sig tolerera många alternativ och olika lösningar. Om vi ser på julen ur flera perspektiv kan vi i större mån ge utrymme för ett mångfacetterat firande. Eller icke- firande. Varför kan vi inte frånta julen dess förväntningar och tabubelagda press och tänka oss mera midsommar? Öppna upp julhelgen för olika alternativ, den som vill kan fira med sin familj, den som vill kan fira med sina vänner, den som vill kan vara för sig själv. Och den som inte vill fira behöver inte fira. Allt är helt okej. Det tog länge innan jag – som alltid hade fått fira jul med min fina familj – förstod den som inte trivs så bra med sina familj och inte vill fira med dem. Vi har nog inte heller rätt att ifrågasätta den andras firande tror jag.

Nu när mitt eget barn lever i två familjer efter vår separation sprider vi ut firandet på flera dagar. Förväntningar på själva julafton har därför minskat och istället firar vi en längre tid. Vi firar jul hela december fram till nyår och bakar pepparkakor i olika uppsättningar, delar ut klappar i olika uppsättningar, äter i olika uppsättningar. Detta har öppnat upp för nya jultraditioner, i år firar vi två vuxna julafton på en skärgårdsö och tar med oss just den mat vi vill ha.

Jag tror vi gör det lättare för alla om vi fråntar julen dess tabubelagda pidestalstatus och godkänner att julfirandet ser olika ut. Dessutom är det du som avgör om det blir stress eller inte, det är helt okej att säga nej. Säga nu gör vi dethär på vårt sätt. Jag tycker det viktigaste under julen är friden, julfriden och den infinner sig på olika sätt för olika personer. Om den infinner sig.

Ta livet av julgubben?

Jag har problem. Med julgubben. Det började antagligen den gången vi hade två julgubbar och den ena av dem lekfullt dängde mig i huvudet med ett paket. Det råkade vara en skräpkorg av plåt. Jag hör fortfarande klangen som flöt ut i vardagsrummet (och mellan öronen på mig) när plåt slog mot trä.

Med åren försvann julgubben och ersattes av klappar som plötsligt befann sig under granen. Men så fick systern barn och vips var gubben där igen. I olika kläder spankulerade vi i tur och ordning in och ut genom dörren, allt för att förvirra de små liven. Men riktigt förvirrad blev jag det året syskonbarnen kom till mommo och moffa efter julhelgen. 28 december satt vi kring matbordet när det plötsligt ringde på dörren. Utanför stod en julgubbe och undrade om det fanns några snälla barn? Jag antar att grannarna var lika förvånade som jag själv över julgubben som irrade omkring några dagar efter att alla andra röda gubbar dragit iväg med släden.

Men så ville det sig inte bättre än att jag blev mamma. Och då blev problematiken min egen. Vilken gubbe skulle komma till oss? Vi löste problemen i samråd med vännerna som har barn i samma ålder. På eftermiddagen den 24.12 måste familjernas fäder alltid uträtta ärenden. Halvvägs möttes de och bytte kostym. År efter år. Nå väl, systemet fungerade ett par år, tills julen för något år sen.

”Din pappa var julgubbe hos oss”, hojtade deras 5-åring förtjust till min dotter när vi möttes under julbönen. Hälften av kyrkbesökarna det året visste exakt vems pappa som varit julgubbe hemma hos vem och med vilka kläder.

Efter den incidenten trodde jag att vi tagit livet av julgubben. Men icke. Sen dess har vi levt i tron att det är utklädda pappor som kommer med säckarna, men nånstans finns den riktiga gubben ändå. Och så kom fjolåret då barnens kusin sopade golvet med sin utstyrsel, slängde fram säckarna, brummade ett oigenkänneligt ”hou hou” och försvann runt hörnet. Förvirringen var total.

Efter höstens skolstart tänkte jag att det här med julgubben ger sig självt. Men icke. Häromdagen kom 7-åringen hem med uppspärrade ögon.

”Sture (biträdande rektor) sa att tomtarna synts i Haga!” utbrast hon lite skärrat. På kvällen var det svårt att somna. Tänk om den arma tomten stod bakom fönstret.

Nu har jag fått nog av julgubbsmasker, tidtabellsfixande på julafton och tomtar som häckar bakom fönstret. Jag tänker ta livet av julgubben. En gång för alla. Jag gör som syrran. Hemma vid köksbordet, en decemberkväll, förklarade hon och maken för sina gossar att det aldrig funnits nån julgubbe. Att det var påhitt från början till slut.

”Men vart har alla brev som vi skrivit till honom försvunnit?” undrade de häpna gossarna.

”Ner i mammas handväska”, förklarade hon utan större krusiduller.

Nu gäller det bara att hitta en lämplig handväska och hoppas på att tomten inte häckar bakom fönstret just den kvällen.

Eller så ringer jag barnens hou hou-kusin.

Efter att ha sett den julgubben är det inte så konstigt att dottern darrar vid tanken på att tomten häckar bakom hennes fönster.

Förändringar i vårt lärande

I dessa dagar sitter man i många företag, organisationer, föreningar och andra arbetsgemenskaper och drar upp riktlinjer och planerar för olika förändringar man står inför. Redan nu jobbar skolorna i vårt land föredömligt med att ta den nya läroplanen i bruk. Ett bra exempel var grunduppgiften hålls kvar men tillvägagångssättet ändras. 

Jag deltog senaste vecka i seminariet om digitalt lärande som anordnades av UBS. Ett exempel på var kommunerna och skolorna aktivt samarbetar kring förändring är t.ex tutor lärarna som har till uppgift att handleda och stöda sina kolleger på skolan så att alla kommer med, samarbetet inom skolan ökar, nya pedagogiska lösningar och metoder tas i bruk med mera. Tekniken är här med som en central komponent men det är ingenting mera än ett verktyg. Detta underströk Olli-Pekka Heinonen i sitt anförande. En dator i klassrummet är inget mera än en ny penna. Det är vad vi använder den till som gör skillnad. Under min tid på Nokia hade vi ett talesätt ”The device is King but content is King-Kong”. Det fungerar också här. Innehållet är det som skapar mervärde också när vi digitaliserar elevernas lärande.

Microsofts chef för lärande Anthony Salcito var helt inne på samma linje som Heinonen. Mycket pratas om teknologi, olika tjänster tas fram som alla ökar transparensen i lärandet men enligt honom är detta inte poängen med digitalisering av undervisningen. Vi lever just nu i den fjärde revolutionen i våra samhällen runt jorden. Globaliseringen gör att världen blir allt mera digital. Skolans och lärarens position och uppgift kvarstår ändå. Det är rollen som ändras. Idag lär vi oss betydligt mera utanför skolans väggar än i skolan. Det vi lär oss tar vi oss som elever med in i klassrummen. Detta faktum är en stor utmaning för pedagogerna. Rollen blir alltmer handledande. Fokuset skiftar mycket från detaljkunskap mot färdigheter och helheter. Att förstå samband, orsak och verkan mm. blir allt mera viktigt.

För skolledningen, från kommunala beslutsfattare och bildningsdirektörer neråt blir det därför allt viktigare att definiera visioner och sätta konkreta mål som går att omfatta och genomföra. Samarbetet mellan skolledningen, lärarna och hemmen är avgörande hur väl skolan lyckas i den förändring vi är mitt inne i. Visst skall skolan värna om våra traditioner och kulturella arv men samtidigt kan man inte undgå att poängtera vikten av de färdigheter som vi idag antar att det krävs i morgon. De innovationer som vi skapar idag är vardagen för våra elever i morgon.

Det ställs höga krav på ledare framöver.

Manpower Groups globala vd Jonas Prising ser några utmaningar och insikter som särskilt viktiga för chefer, rektorer, lärare, föräldrar oss alla.

  1. Skapa en lärandekultur och ta tillvara alla medarbetares om–världsspaning.
    ”Att som ledare hålla sig nyfiken och skapa en nyfikenhetskultur som genomsyrar företaget – det skapar nya idéer. Lyckas man skapa den här typen av struktur får man en konkurrensfördel som är enormt svår att kopiera, där man kan tillgodogöra sig nya idéer och skapa värden snabbare.”
  2. Learnability, förmågan att tillgodogöra sig nya kunskaper, blir avgörande.”Den mest betydelsefulla karriärfaktorn framöver blir vår förmåga att kunna ta till oss nya kunskaper och erfarenheter. Som individ väljer du företag där du får personlig och professionell utveckling och arbetsuppgifter som höjer din kompetens.”
  3. Arbetsgivare måste nu skapa kompetens, inte bara hitta den.”Hur vi bedriver undervisning i dag har inte förändrats på 60–70 år. Nu ändras det. Vi kommer att gå in och ut i utbildningsfaser. Inom organisationer behöver man kunna skapa sina egna talanger. Företag får en mycket större roll i medarbetares utbildning framöver.”
  4. Gigekonomin händer nu, med mer mixade anställningsformer. Bemanningsanställda och frilansar blandas med fast anställda. ”Särskilt yngre och äldre vill ha mer flexibilitet. Vi kommer inte att jobba i samma anställningsform hela livet. Nu behöver trygghetssystemen anpassas, för att följa med i den utvecklingen. Vi kommer också att arbeta mer flexibelt inom verksamheterna, där man går in och ut i team.”
  5. Kultur och vision är viktigare än någonsin. I snabb förändring blir en framåtblickande vision, och förmågan att kunna kommunicera den, ovärderlig. ”Ledare behöver mer än någonsin kunna ge en tydlig bild av var man är, vart man ska och också hur du som individ passar in i det här. Ledare ska få företaget att växa men har också ett mycket stort ansvar: etiskt, socialt och mot våra medarbetare.”

Nakna män

Jag har varit på gay-klubb. Som vanlig gift trebarnsmamma händer det inte ofta, det var faktiskt första gången. Min lärarkollega vid folkakademin i Borgå är också skådespelare och nu inför jul hade vi i personalen beslutat att tillsammans gå och se honom uppträda. Den här gången inte på en helt vanlig teaterscen, utan på en gay-klubb i Helsingfors. Dessutom helt naken. Tillsammans med fyra andra helnakna män i en musical som heter ”Alastomat kundit lavalla” (Nakna killar på scenen).

Jag hade ingen aning om vad som väntade oss, utom att musicalen skulle handla om män och spelas av män. Vanligtvis brukar jag med förväntan tala om föreställningar jag är på väg på med folk i min omgivning. Men inte den här gången. Varför? Var jag rädd för vad de skulle tänka om att jag, en medelålders kvinna, skulle gå och se på nakna män på scen. Var jag rädd för fördomar eller visade min rädsla att fördomarna egentligen fanns hos mig själv?

Vi bänkade oss alla i den lilla salen. Några åskådare mer tätt än andra, uppenbart förälskade. Musiken körde igång och skådespelarna sprang in på scen. Utan en tråd på kroppen i full belysning. Min första reaktion blev onekligen lite annorlunda än på mer traditionella teaterföreställningar. Vart ska jag titta? På de glada ansiktena, på dekoren, på rekvisitan eller får jag också titta ”dit”? Men i takt med att de verkligen professionella skådespelarna visade en fullständig naturlig närvaro, en självklarhet i sina helt blottade kroppar slappnade också vi i publiken av. Ganska snabbt kom vi över det som några kolleger beskrev som en mindre chock och började se bakom det yttre. Ta till oss av det budskap både musicalens texter men också dess yttre form ville förmedla. Vi är alla människor. Känsliga och sårbara. Lika och olika, men vi duger som vi är. En stark känsla av frihet infann sig. Och av självklarhet. Vad är det vi är så rädda för?

Manlig nakenhet är i vårt i övrigt väldigt frigjorda samhälle fortfarande mycket ovanligt, ja nästan tabu. Varför är det så? Ligger den sneda maktbalansen mellan könen just där? Att kvinnors kroppar anses som allmän egendom, där tolkningsföreträdet ligger hos betraktaren, medan den manliga kroppen är mannens egen. Som enbart han har rätt till och kontroll över. Är då män som blottar sina kroppar en form av svikare i den macho-kultur som den nu aktuella metoo-rörelsen så tydligt lyft fram? Män som avslöjar myten om den starka mannen.
Just därför behövs de nakna männen.

Ingenting är klart

I väntans tiderHon var väntad till lucia men föddes på lilla jul. Två veckor för tidigt. Det blev panik för ingenting var klart. Inga babykläder tvättade och inga sjukhuspapper ifyllda.
-Vad ska barnet heta, ropade min man från köket.
Jag funderade en kort sekund och svarade bestämt.
-Maija, om det blir en flicka. Min mamma har en moster som heter så.
-Om det blir en pojke då? fortsatte den blivande pappan.
-Kalle, svarade jag blixtsnabbt. För så hette moster Maijas man. Kalle och Maija var ett orginellt barnlöst par som på något sätt etsat sig fast i mitt minne från barndomens somrar i mammas hemby.
Vi kom hem från sjukhuset i god tid före jul. Det var snö och kallt. Min svärmor hade kommit med tåg till huvudstaden, tvättat och strykt alla babykläder och vikt dem i prydliga högar i det lilla babyskåpet. På köksbordet stod kaffe och tårta. Uteliggaren som hela hösten haft sitt logi i skogen utanför vårt sovrumsfönster hade flyttat bort. Kanske hade han fått rum på något härbärge, tänkte jag lättad. Mina föräldrar firade jul hos oss och jag fick ett guldhalsband i julklapp. Det här var lillans första jul.
Åren gick. Vackra sommardagar på badstranden avlöstes av snörika vinterdagar i pulkbacken. Ibland när sjön hann frysa innan den täcktes av snö så åkte vi skridskor på sjön. På veckosluten gjorde vi skogsutflykter och kokade makaroner på trangia. Livet lekte! Att vara mamma var min största livsuppgift.
Så började lillan i skolan, blev storasyster, lärde sig spela piano och blev scout. Jag var mitt i livet och tiden sprang. Tills jag en dag märkte att lillan hade blivit stor. Hon hade packat allt hon ägde och flyttade bort för att utbilda sig. Det blev tomt när hon for. I början kom hon hem på helger och lov men så småningom blev besöken allt färre. Studierna tog sitt och kompisarna sitt. Och pojkvännen sitt.
Jag såg att hon hade det bra och det gjorde mig glad. Men jag fick jobba med mig själv och med mammarollen. Vad blir kvar av en mamma då barnen inte längre är beroende av henne? Att ‘barnen bara är till låns’ kändes som ett grymt konstaterande. Hur kunde någon överleva detta faktum?
Det här blir lillans tjugonionde jul och här ska sagan få ett lyckligt slut. För när lillan blev klar med sina studier så bestämde hon sig för att flytta tillbaka till hemstaden. Och inte bara hon utan även pojkvännen. Och imorgon när lillan gifter sig så förändras min mammaroll ytterligare något. Då blir jag nämligen svärmor till min svärson.
Och plötsligt slås jag av samma panik som då Maija föddes. Ingenting är klart.

Karin Ihalainen

Om 100 år

I skrivande stund är festen i full gång, vi hyllar hundraåringen Finland. Vi har gjort det hela året i olika avseenden. Och visst ska vi fira det, vara tacksamma och glada. Men såhär i festyrseln ska det också finnas rum för att se framåt och spekulera, var är vi om 100 år? 

Undrar om vi kanske har ett minskat rysshat om 100 år. Har vi insett att den gemene ryssen inte kan stå till svars för vad landsmännen gjorde i tiderna? Samtidigt kommer den provocerande östgrannen som stat inte att försvinna under de kommande 100 åren.

Men som evig idealist tänker jag att vi kan ha ett starkt välfungerande samarbete österut, både vad gäller handel, turism och  utbildning. Om 100 år har vi en tågbana mellan Helsingfors och Kotka. Kanske ett maglev-tåg i stil med Shanghai. Eller vänta, åker vi tåg om 100 år? Kanske vi åker tunnel mellan Helsingfors – Tallinn. Och Åbo-Stockholm och övriga Norden kommer oss närmare.

Undrar om vi fortfarande har ett kors i vår finska flagga om 100 år? Muslimerna ökar, enligt en prognos är 25% av svenskarna muslimer år 2065, hur månne det är ytterligare några årtionden framåt i Finland? För att inte tala om sekulariseringen.

Det 200 åriga Finland kommer att vara mångfaldigt och tillåta en mänsklig mångfald både vad gäller sexuell läggning, kön, språk, nationalitet, religion. Mera toleranta för mångfald överlag. Vi med.

Om 100 år kommer Metoo-kampanjen att ses som en milstolpe för människans integritet oberoende av kön, också i Finland. Och i Svenskfinland.

Ja Svenskfinland. Hur tror ni det går för svenskan? Den obligatoriska skolsvenskan finns inte kvar, tror jag. Om 100 år vill jag se en fungerande tvåspråkighet där det finns rum för båda språken och en respekt i språkdiskussionen som saknas idag, från båda sidorna. 

Svåra spekulationer. Tänk om det går bakåt? Om vi förlorar vår självständighet? Om alpackorna på Tölö torg inte vinner? Om inkomstskillnaderna fortsätter att öka, om samhället fortsätter att polariseras? Om vi fräter sönder den nordiska välfärdsstaten eller glömmer gratis grundskola och skolmat? Men nu ska vi inte bli för tungsinta. Som medåkare och mednjutare av detta underbara land och vår självständighet har jag ett ansvar och ska försöka göra mitt yttersta för att vi om 100 år fortsätter gå framåt, inte bakåt.

Nu ska vi fira. 100, fina, farliga, fruktansvärda, framgångsrika, finländska år. Igår när Finlandia spelades i radion diskuterade vi kompositören med mitt barn, 8- åringen som lärt sig om Finlands 100- åriga historia i skolan och jag frågar:

Vet du vad dethär är för sång? Joo, det är dendär daaaaaa-dammmm, daaaaaa-dammmmm.

Mmm, Finlandia. Vet du vem som skrivit den? Nå dendär Sauli Niinistö! Aj nej han var ju inte född för 100 år sen. De var dendär Sccchvinhuvud! Eller Zzzacharias Topelius! Var det inte han? Aj nej utan Jean Sibelius. Jooo! Jean the sheep (barnfamiljsskämt). 

Skål Niinistö, Svinhufvud, Topelius och Sibelius! Och alla viktiga kvinnor. Skål! 

När studenten blir pensionär

Det var spetsgardinerna i sommarhuset som fick mig att vakna till. Sen kom pelargonerna. Rosa pelargoner. Kan ålderstecknen bli tydligare än spetsgardiner och rosa pelargoner?

I det här skedet börjar tecknen bli otaliga. För att inte säga oräkneliga.

Efter att en gång i tiden ha tillhört gruppen som kallades ”valpisarna” i lärarkollegiet inser man plötsligt att man varken är ”ung” eller ”lovande” längre. En ny generation valpisar tar plats i samhället.

På dagistrappan möter man en mamma som ler och säger: ”Hej. Minns du mig? Du var min lärare i gymnasiet.” Och så ler man snällt medan man febrilt funderar på hur nån som en gång suttit i ens klassrum kunnat bli mamma över en natt.

Men så är det de egna barnen som växer. Plötsligt är båda självgående och rör sig på egen hand. Dessutom kommenterar de ens utseende. ”Alltså du har börjat styla till dig så. Färga håret. Och lacka naglarna. Ska du ha den hårfärgen resten av livet? Snart sminkar du dig väl ännu mer än tidigare. Kan jag få tillbaka min gamla mamma?” säger dottern. Och så vägrar hon ta på sig kläder som mamma valt.

Så upptäcker man allt fler drag av sin egen mamma hos sig själv. Plötsligt hittar man sig själv i köket en tidig lördagsmorgon med semlor på jäsning och kaffekokare som puttrar. Allt det där som ens egen mamma sa att hon njuter av och som man inte förstod ett dyft av som barn.

Och plötsligt minns man den där ena elevtexten som handlade om ungdomars syn på hur det är att bli äldre. ”Mina föräldrar har goda vänner. Men de träffar sina vänner max en gång per månad. Vad är det för vänner? Hur kan man kalla någon som man träffar en gång i månaden för goda vänner?” Och så inser man att det gått inte bara en, utan flera månader sedan man träffade vänner över huvud taget.

Och då har vi inte ännu kommit till lutfisken med vitsås som plötsligt smakar gott. Och det där sättet att vika in kjolen under sig innan man sätter sig ner. Exakt så där som gamla tanter gjorde.

Och nu vet jag vad som väntar mig. Det berättade min professor för mig. Jag mötte henne en kulen höstdag och vi växlade några ord.

”Nu börjar mina första studenter bli pensionärer”, sa hon.

Och jag insåg att jag har ett nytt skede att invänta. Det lurar strax bakom hörnet.

Ålderstecken nr 1. Spetsgardiner och rosa pelargoner. I mitt eget sommarhus.

Kan vi förändra vårt förflutna?

I kölvattnet av den viktiga kampanjen för att avslöja sexuella trakasserier har det ibland sagts: ’det förflutna kan vi inte ändra på, så därför ligger fokus nu på att förbättra framtiden’. Önskan att förbättra framtiden är lätt att hålla med om, men att här entydigt påstå att ’det förflutna kan vi inte ändra på’ får mig att ana ugglor i mossen. I bästa fall är påståendet en banal sanning om att det gjorda inte kan göras ogjort – i sämsta fall är påståendet en ansvarsflykt. Faktum är att betydelsen av en förfluten händelse inte är oberoende av våra beskrivningar av den i samtiden: då en händelse erkänns som trakasseri förändras på sätt och vis även vårt förflutna eftersom erkännandet innebär att förövarens självbild avslöjas som en lögn. Vårt förflutna innehåller därmed inte längre någon ’oskyldig flirt’, som förövaren och andra kanske trodde, utan händelsen avslöjas som det trakasseri som det hela tiden hade varit. Samtidigt är det så att med erkännandet av något som trakasseri erkänner vi ett brott, och att verkligen göra det senare kräver de påföljder som tillhör rättsstaten. Med andra ord: förbättringar av framtiden åstadkommer vi bara på basis av en uppgörelse med vårt förflutna, annars lever lögnerna ofrånkomligen kvar i den nya tillvaro som vi skapar. Dialog är säkert en del av denna uppgörelse, men av vittnesmålens innehåll att döma också rättsliga handlingar.