Ingen fest utan pappa

Pappa

Väskorna står packade i hallen. Presenterna är inhandlade, talet skrivet och sångerna övade. Då kommer telefonsamtalet som vi alla bävat för.
-Jag har ringt efter ambulans. Vi åker in till sjukhuset nu. Pappa mår inte bra.
Det är mamma som ringer. Lugn och sansad som alltid.
-Men festen då, tänker jag. Pappas födelsedagsfest! Hur blir det med den? Vad ska vi göra nu?
Vi kan ju inte ha kalas utan pappa!
Orden börjar ringa i mitt huvud. Utan pappa.
Ingen fest utan pappa.
Vi firade farsdag för ett par veckor sedan. Firandet väckte många tankar och känslorna gick heta i massmedia. Känslor som inte alls är obekanta för oss inom skolvärlden. Vi vet att många barn aldrig firar fest med sina pappor. Det är något som vi lärare funderar på varje år. Egentligen hela tiden. Hur ska vi tackla detta fenomen i våra klasser? Till farsdag löser vi det ofta så att eleverna uppvaktar sin morfar, morbror, fadder eller någon annan viktig person i deras liv. Barnen vet själva vem de vill uppvakta. Den där personen som älskar och bryr sig om dem.
Jag har alltid känt av min pappas kärlek till mig. Han har inte varit någon hemmapappa, fotbollspappa eller kompispappa. Han har varit en karriärspappa som var mycket frånvarande, ofta trött och ganska stressad. Ändå har jag alltid känt att han bryr sig om mig och mitt liv.
Han har alltid varit så stolt över mig. I hobbyrummet när han hade tid för träsnidande, så lät han mig förstå hur bra jag var på att sandpappra. Eller sikta. När jag ritade mina bilder ramade han in dem och satte upp på väggen. Första bildväven hänger ännu i vardagsrummet.
Jag var bara jag, men min pappa tyckte att jag var bra. Det fick mig att våga och att växa.
Jag är också gift med en pappa, nämligen mina barns pappa. Inför farsdag skulle han i sitt jobb hålla ett kort anförande kring papparollen. Temat kändes ganska laddat för honom. Han är ju både pappa, morfar och svärfar. Son och svärson. Samtidigt jobbar han inom den sociala sektorn och förstår mycket väl den vånda som många har inför firandet av mors- och farsdag.
Mina barns pappa beslöt sig dock för att vara modig och tala om pappors möjligheter att lyckas i sin papparoll. Han förberedde sitt anförande genom att prata med människor i sin omgivning. Till sina egna barn skickade han ett sms där han frågade om vilka spår han som pappa hade satt i deras liv?
Svaren droppade in i familjens gemensamma Whatsapp:
-Du ville alltid att vi själva skulle fatta besluten.
-Du var så ivrig att prova på nytt.
-Våra samtal är viktigast.
-Morgongröten och ”makaronimössön”!
Barnens svar gjorde pappan glad. När vi på söndagen samlades för att äta farsdagslunch tyckte jag att han strålade. Han visste att han var viktig och värd att firas.

Precis som min pappa också.
Imorgon när han fyller 80 år så ska han firas! Han ska få present, sång och tal. Jag vill att han ska veta hur viktig han är för mig. Jag vill säga alla vackra saker nu.
Och på alla sjukhus finns det väl ändå ett väntrum där man kan duka upp till fest?

Karin Ihalainen