Bland vårtsvin och giraffer

– Som rektorer är det er plikt att sköta om också ert eget välmående, avslutade högsta bossen sina inledningsord till oss under rektorsdagarna förra veckan.

Sagt och gjort, när dagarna var över styrde jag kosan mot flygplatsen och hoppade på flyget till Johannesburg. Eller egentligen var det först i Paris som jag hoppade på det flyget – en så enorm bjässe i två våningar att jag inte ens märkte när vi lyfte! Jag funderade nog lite hur länge vi egentligen skulle rulla på landningsbanan men antog att en stor maskin också behövde en lång acceleration. När folk började fälla ner sina stolsryggar blev jag ännu mera förundrad och när så också serveringen kom igång insåg jag att vi måste befinna oss i luften. Märkligt.

När jag för två år sedan besökte min syster i Sydafrika tänkte jag att det skulle bli en engångsföreteelse, främst på grund av den långa flygresan. Men här är jag alltså nu igen. Denna gång i ett naturreservat en bit norr om Johannesburg. Landskapet täcks av högt gulnat gräs, buskar och lite träd. Savann säger jag för mig själv och ser min geografilärare från högstadiet för mitt inre. Trodde jag då att jag decennier senare skulle vandra bland giraffer och zebror på savannen? Knappast.

Visst hade min syster berättat att vi skulle bo inne på viltreservatet bland djur som strövade fritt omkring, men inte hade jag ändå kunnat föreställa mig hur otroligt det faktiskt skulle kännas att se en flock zebror stå och beta bakom husknuten eller pyttesmå vårtsvinskultingar leka tafatt i den röda sanden.

Zebrorna hör till mina absoluta favoriter.

Girafferna får vi leta efter. Vi åker till ett vattenhål omgivet av akaciaträd, giraffernas favorit. Några vattenbockar traskar omkring i vattnet och antiloper av olika slag – nyala, kudu, impala – betar vid stranden. Inga giraffer syns till. Vi väntar. Plötsligt rör några trädstammar på sig och ett giraffhuvud dyker fram ur trädets bladverk. Vi viskar för att inte skrämma bort den. Och då kommer det fram en till och en till… Vi räknar till nio giraffer, varav två kalvar. Den ena vill dia sin mamma men hon är inte intresserad. Då lägger den sig på knä vid vattnet och stillar sin törst. Jag känner mig lika hänförd som David Attenborough i sina naturprogram och jag fylls av en inre ro. Detta är något att komma ihåg när det hettar till i vardagen väl hemma igen.

Det är lång väg ner till vattnet också för en liten giraff.

Moa

Tolerans, åsikt och vetenskaplig fakta

Diskussionen kring tolerans för det vi inte själv står för är intressant. Hur mycket ska vi tolerera? Var går gränsen för din tolerans? Idag har min tolerans prövats på två plan för att vuxna anser sig ha rätt att tycka till om vad som är bra för barn.

Först när min vän meddelar att hen gärna firar sin 7- åriga systersons omskärelse, utan att ställa sig det minsta kritisk till ingreppet eller traditionen. Istället hävdade hen att omskärelse är hygieniskt och bra. Som en människorättsförespråkare har jag inte mycket till övers för könsstympning av barn eller för argumenten som gör att denna procedur fortsätter, oberonde av ingreppets omfattning. Jag tänker att det är en kulturell tradition som inte har plats i ett modernt samhälle baserat på mänskliga rättigheter och friheter. Vi har öppnat en kritisk diskussion och forskat och hört dem som blivit omskurna och lärt oss. Vi har vetenskaplig fakta som visar att det medför psykiska och fysiska men.

Den andra frågan kring tolerans gällde Spotlights granskning av silvervatten. Om hur professorn i toxikologi och Institutet för hälsa och välfärd fördömer silvervatten medan andra dricker det själv och ger det till sina barn. Nu säger jag inte att vi kan jämföra könsstympning och silvervatten, men i båda fallen handlar det om att tolerera eller icke tolerera något en annan tror på. Överlag tycker jag mig vara tolerant och välkomnande och öppen för det mesta, men det finns stunder då ens öppenhet och tolerans sätts på prov, och bra så. Gränsen för mig går när någon annan blir skadad.

Det är ändå svårare att ifrågasätta på ett privat plan, då det kommer närmare. Kan jag – för att gå till det extrema- säga upp vår vänskap på basen av att vi har olika åsikter om omskärelse? Och jag antar att det i mitt Facebook-flöde kommer att finnas de som försvarar silvervattnet eller kommenterar den artikel jag ladde upp. Jag blir fundersam om våra värdegrunder möts. Om vi har så olika tankar om barnets rättigheter och vuxnas skyldigheter att skydda barnen, kan vi ändå hitta gemensamma grunder att bygga vår vänskap på?

Eller handlar det om omdöme? Kan jag då ha rätt att anse mig ha ett bättre omdöme av konsekvenserna av omskärelse och silvervatten än mina vänner? Personligen kommer jag tillbaka till frågan: vad baserar vi vårt omdöme på, är det vetenskaplig fakta eller inte? Jag tror inte att jag har rätt att kritisera någon annans levnadssätt om det är frågan om en vuxen människa, så länge det inte skadar någon annan, då är det bara att vara tolerant. Men när det gäller barn har vi definitivt rätt att kritiskt ifrågasätta och söka svar på om det är fråga om en åsikt eller om det är baserat på vetenskaplig fakta.