Att tänka tar tid

Jag har länge föreställt mig att smarta, kloka människor tänker väldigt snabbt. De har en oerhörd kapacitet att se komplexa samband och har djuptgående insikter om allt.  Hen fattar vad det handlar om på en gång och tar blixt snabbt itu med nästa fråga medan jag ännu idisslar på min tanke. Starka personligheter har ofta en förmåga att  servera oss oövervägda uttalanden som definitiva sanningar som vi omfattar utan att tänka desto mera på det.

När allting omkring oss rör sig i allt snabbare takt och vi blir duschade av mera och mera information hela tiden blir det en rejäl utmaning att intellektuellt ta ställning och hitta tid för att tänka efter. Mera information bygger upp större helheter och plötsligt står vi inför enorma komplexa väl argumenterade lösningar och utmaningar som vi inte alla gånger kan greppa. För att komma vidare litar vi oss då på vår magkänsla. Vi fattar många beslut på stående fot för vi har inte tid eller tålamod att stanna upp och tänka efter.

Många gånger har jag varit i situationer var jag känt att jag varit tvungen att komma upp med ett klokt och konstruktivt beslut eller åsikt i någon fråga. Snabbt, snabbt, snabbt har varit det viktiga. Impulsivt hostar jag fram en åsikt eller insikt som jag då blir tvungen att bullra ut i en bestämd ton som en definitiv sanning, för jag har helt enkelt inte argumenten på plats. Vi förlitar oss på att bara vi är bestämda i vår åsikt så upplevs vi som smarta och intelligenta. Detta trots att vi inte tänkt igenom frågan ordentligt. Vi har inte analyserat den, samlat fakta, sett och vridit på alla aspekter för att komma till en genomtänkt klok slutsats. Många gånger kör vi bara på med hjälp av magkänslan vi har just då.

Varför är det så här? Att tänka är både tungt, smärtsamt, svårt och kräver massor med tid och energi. Människan är av naturen lat  och det är kanske denna lättja som är drivkraften bakom alla innovationer vi har. När vi är innovativa så handlar det många gånger egentligen om att vi tänker igenom, hur kan jag göra detta på ett enklare sätt?

När allt kommer omkring så är vi väldigt beroende av vad andra tänker om oss eller hur vi upplevs. Ofta är detta viktigare än att vi tar oss tid att tänka efter.

Hur svårt kan det vara?

—Ja, nu vet man ju inte om man alls vågar närma sig någon kvinna längre, suckar mannen jag hör diskutera med en bekant, med tydlig referens till MeToo-kampanjen. Och jag undrar hur svårt det kan vara att veta skillnaden mellan ofredande och vanlig anständig och naturlig kontakt med en annan människa. ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad” är ett råd som kan ge en liten vink, skulle man kunna tycka.

Det finns en finurlig förklaring om hur man ska förstå det här med att man måste försäkra sig om att motparten verkligen vill ha det man erbjuder. Den är gjord i England och tar fasta på en sak som alla engelsmän förväntas begripa: Hur gör man när man frågar om någon vill ha te och vad gör man om de säger nej?  Den lilla filmen är på engelska.

Häromdagen såg jag en annan bild på nätet. Manual för hur man tar kontakt med en tjej:

  1. gå fram till henne,
  2. fråga om hon vill vara med dig

Som sagt: hur svårt kan det vara?

Många utsatta kvinnor har berättat om incidenter på jobbet och hur dåligt de har mått av chefers och andra kollegers närmanden. Gro Harlem Bruntland berättade i Skavlan hur hon som ung läkarstuderande satt och analyserade urinprov sent på jobbet när hennes överordnade kom in i rummet och gick fram till henne bakifrån och började smeka henne på halsen. —Vad ska jag göra nu, tänkte hon, och kom hastigt på det bästa sättet i den situationen. Hon fortsatte böjd över sitt mikroskop att granska sina prover och låtsades som om hon inte märkte beröringen. Det tog inte lång stund innan mannen i fråga gav upp och drog sig tillbaka.

Men sedan är det barnen. Barnen som grannar, släktingar, dagis- och skolkamrater ger sig på. Det är nog det allra värsta. I Sverige har Rädda barnen gjort en handbok som heter Stopp! Min kropp!, med tips och råd om hur man kan börja prata med barn i olika åldrar om detta. Den kan laddas ner gratis på den här länken.

Man poängterar hur viktigt det är att tala med barn om hur de ska reagera om någon rör vid dem på ett sätt som inte känns bra. Det är en grannlaga uppgift – man vill ju inte skrämma barnen till att vara rädda för allt och alla. På den här bilden finns också några goda råd kring detta. Baddräktsregeln är fiffig: de kroppsdelar som finns under baddräkten är såna som är privata som ingen annan ska få röra utan att man ger lov.

I de berättelser jag har fått ta del av grips jag av hur de som minns vad som hände när de var barn så knivskarpt minns sin skräck, men också sin skam. De kunde inte på något vis komma undan och de har inte berättat för någon vad som hänt. Gjorde de det t.ex på dagis eller i skolan fick de ofta höra, ”Äh du ska inte bry dig om det där, han gillar nog dig”.

Det är dags nu att börja tala om de här sakerna. Det är dags att uppfostra pojkar och män till att kunna behärska sig och kunna tänka efter före.

Siv Ekström

Ingen fest utan pappa

Pappa

Väskorna står packade i hallen. Presenterna är inhandlade, talet skrivet och sångerna övade. Då kommer telefonsamtalet som vi alla bävat för.
-Jag har ringt efter ambulans. Vi åker in till sjukhuset nu. Pappa mår inte bra.
Det är mamma som ringer. Lugn och sansad som alltid.
-Men festen då, tänker jag. Pappas födelsedagsfest! Hur blir det med den? Vad ska vi göra nu?
Vi kan ju inte ha kalas utan pappa!
Orden börjar ringa i mitt huvud. Utan pappa.
Ingen fest utan pappa.
Vi firade farsdag för ett par veckor sedan. Firandet väckte många tankar och känslorna gick heta i massmedia. Känslor som inte alls är obekanta för oss inom skolvärlden. Vi vet att många barn aldrig firar fest med sina pappor. Det är något som vi lärare funderar på varje år. Egentligen hela tiden. Hur ska vi tackla detta fenomen i våra klasser? Till farsdag löser vi det ofta så att eleverna uppvaktar sin morfar, morbror, fadder eller någon annan viktig person i deras liv. Barnen vet själva vem de vill uppvakta. Den där personen som älskar och bryr sig om dem.
Jag har alltid känt av min pappas kärlek till mig. Han har inte varit någon hemmapappa, fotbollspappa eller kompispappa. Han har varit en karriärspappa som var mycket frånvarande, ofta trött och ganska stressad. Ändå har jag alltid känt att han bryr sig om mig och mitt liv.
Han har alltid varit så stolt över mig. I hobbyrummet när han hade tid för träsnidande, så lät han mig förstå hur bra jag var på att sandpappra. Eller sikta. När jag ritade mina bilder ramade han in dem och satte upp på väggen. Första bildväven hänger ännu i vardagsrummet.
Jag var bara jag, men min pappa tyckte att jag var bra. Det fick mig att våga och att växa.
Jag är också gift med en pappa, nämligen mina barns pappa. Inför farsdag skulle han i sitt jobb hålla ett kort anförande kring papparollen. Temat kändes ganska laddat för honom. Han är ju både pappa, morfar och svärfar. Son och svärson. Samtidigt jobbar han inom den sociala sektorn och förstår mycket väl den vånda som många har inför firandet av mors- och farsdag.
Mina barns pappa beslöt sig dock för att vara modig och tala om pappors möjligheter att lyckas i sin papparoll. Han förberedde sitt anförande genom att prata med människor i sin omgivning. Till sina egna barn skickade han ett sms där han frågade om vilka spår han som pappa hade satt i deras liv?
Svaren droppade in i familjens gemensamma Whatsapp:
-Du ville alltid att vi själva skulle fatta besluten.
-Du var så ivrig att prova på nytt.
-Våra samtal är viktigast.
-Morgongröten och ”makaronimössön”!
Barnens svar gjorde pappan glad. När vi på söndagen samlades för att äta farsdagslunch tyckte jag att han strålade. Han visste att han var viktig och värd att firas.

Precis som min pappa också.
Imorgon när han fyller 80 år så ska han firas! Han ska få present, sång och tal. Jag vill att han ska veta hur viktig han är för mig. Jag vill säga alla vackra saker nu.
Och på alla sjukhus finns det väl ändå ett väntrum där man kan duka upp till fest?

Karin Ihalainen

Bland vårtsvin och giraffer

– Som rektorer är det er plikt att sköta om också ert eget välmående, avslutade högsta bossen sina inledningsord till oss under rektorsdagarna förra veckan.

Sagt och gjort, när dagarna var över styrde jag kosan mot flygplatsen och hoppade på flyget till Johannesburg. Eller egentligen var det först i Paris som jag hoppade på det flyget – en så enorm bjässe i två våningar att jag inte ens märkte när vi lyfte! Jag funderade nog lite hur länge vi egentligen skulle rulla på landningsbanan men antog att en stor maskin också behövde en lång acceleration. När folk började fälla ner sina stolsryggar blev jag ännu mera förundrad och när så också serveringen kom igång insåg jag att vi måste befinna oss i luften. Märkligt.

När jag för två år sedan besökte min syster i Sydafrika tänkte jag att det skulle bli en engångsföreteelse, främst på grund av den långa flygresan. Men här är jag alltså nu igen. Denna gång i ett naturreservat en bit norr om Johannesburg. Landskapet täcks av högt gulnat gräs, buskar och lite träd. Savann säger jag för mig själv och ser min geografilärare från högstadiet för mitt inre. Trodde jag då att jag decennier senare skulle vandra bland giraffer och zebror på savannen? Knappast.

Visst hade min syster berättat att vi skulle bo inne på viltreservatet bland djur som strövade fritt omkring, men inte hade jag ändå kunnat föreställa mig hur otroligt det faktiskt skulle kännas att se en flock zebror stå och beta bakom husknuten eller pyttesmå vårtsvinskultingar leka tafatt i den röda sanden.

Zebrorna hör till mina absoluta favoriter.

Girafferna får vi leta efter. Vi åker till ett vattenhål omgivet av akaciaträd, giraffernas favorit. Några vattenbockar traskar omkring i vattnet och antiloper av olika slag – nyala, kudu, impala – betar vid stranden. Inga giraffer syns till. Vi väntar. Plötsligt rör några trädstammar på sig och ett giraffhuvud dyker fram ur trädets bladverk. Vi viskar för att inte skrämma bort den. Och då kommer det fram en till och en till… Vi räknar till nio giraffer, varav två kalvar. Den ena vill dia sin mamma men hon är inte intresserad. Då lägger den sig på knä vid vattnet och stillar sin törst. Jag känner mig lika hänförd som David Attenborough i sina naturprogram och jag fylls av en inre ro. Detta är något att komma ihåg när det hettar till i vardagen väl hemma igen.

Det är lång väg ner till vattnet också för en liten giraff.

Moa

Tolerans, åsikt och vetenskaplig fakta

Diskussionen kring tolerans för det vi inte själv står för är intressant. Hur mycket ska vi tolerera? Var går gränsen för din tolerans? Idag har min tolerans prövats på två plan för att vuxna anser sig ha rätt att tycka till om vad som är bra för barn.

Först när min vän meddelar att hen gärna firar sin 7- åriga systersons omskärelse, utan att ställa sig det minsta kritisk till ingreppet eller traditionen. Istället hävdade hen att omskärelse är hygieniskt och bra. Som en människorättsförespråkare har jag inte mycket till övers för könsstympning av barn eller för argumenten som gör att denna procedur fortsätter, oberonde av ingreppets omfattning. Jag tänker att det är en kulturell tradition som inte har plats i ett modernt samhälle baserat på mänskliga rättigheter och friheter. Vi har öppnat en kritisk diskussion och forskat och hört dem som blivit omskurna och lärt oss. Vi har vetenskaplig fakta som visar att det medför psykiska och fysiska men.

Den andra frågan kring tolerans gällde Spotlights granskning av silvervatten. Om hur professorn i toxikologi och Institutet för hälsa och välfärd fördömer silvervatten medan andra dricker det själv och ger det till sina barn. Nu säger jag inte att vi kan jämföra könsstympning och silvervatten, men i båda fallen handlar det om att tolerera eller icke tolerera något en annan tror på. Överlag tycker jag mig vara tolerant och välkomnande och öppen för det mesta, men det finns stunder då ens öppenhet och tolerans sätts på prov, och bra så. Gränsen för mig går när någon annan blir skadad.

Det är ändå svårare att ifrågasätta på ett privat plan, då det kommer närmare. Kan jag – för att gå till det extrema- säga upp vår vänskap på basen av att vi har olika åsikter om omskärelse? Och jag antar att det i mitt Facebook-flöde kommer att finnas de som försvarar silvervattnet eller kommenterar den artikel jag ladde upp. Jag blir fundersam om våra värdegrunder möts. Om vi har så olika tankar om barnets rättigheter och vuxnas skyldigheter att skydda barnen, kan vi ändå hitta gemensamma grunder att bygga vår vänskap på?

Eller handlar det om omdöme? Kan jag då ha rätt att anse mig ha ett bättre omdöme av konsekvenserna av omskärelse och silvervatten än mina vänner? Personligen kommer jag tillbaka till frågan: vad baserar vi vårt omdöme på, är det vetenskaplig fakta eller inte? Jag tror inte att jag har rätt att kritisera någon annans levnadssätt om det är frågan om en vuxen människa, så länge det inte skadar någon annan, då är det bara att vara tolerant. Men när det gäller barn har vi definitivt rätt att kritiskt ifrågasätta och söka svar på om det är fråga om en åsikt eller om det är baserat på vetenskaplig fakta.

Vad är lycka?

Lyckan kommer lyckan går. Lycklig den som 7 rätt får. – Fast riktigt så enkelt är det ju inte, men visst tusan hjälper det.
Vad är det då som får en lycklig? -Det beror väl helt på situationen.
Just nu skulle jag känna mig lycklig om jag bara kunde sitta i lugn och ro hemma i mitt eget hem under mitt tak och mellan mina trygga väggar. Men det kan jag inte.

 

Försök två med ny takmålare.


Taket som skulle repareras och målas håller på att falla i nacken på en, den nya balkongdörren som kom på tok för sent var 10 cm för hög, han som förstörde taket i stället för att reparera det började hota mig. -Du får en yxa i huvudet sade han. Nog har man ju hört att husbyggen kan skita sig (uräkta uttrycket), men att det som var tänkt som en en veckas liten uppiffning av lägenheten, är nu inne på den tredja månaden, går över allt förstånd.

Elände på elände sade förriga gumman då hon låg under gubben sin (mormors uttryck, vars innebörd jag förstod först långt efter att jag första gången hört det).
Dessa eländen är sedan, om man får tid att sätta sig ner en stund och fundera över livets gåtor, ganska obetydliga saker.
-En gammal bekant sade en gång till mig, då jag hade krockat och var bekymrad för vad missödet skulle bli och kosta, att det är billigt så länge man klarar det med bara pengar. Det hade han sannerligen rätt i.  
Ett arabiskt ordspråk lyder ungefär som så att den som har många kameler sover oroligt men den som inte har en enda kamel sover gott. Det ligger nog något i det också, men idag köpte jag ändå två lottorader från kiosken (lottar nästan aldrig). Jag tror ju att jag får sova lugnt i fortsättningen med, men man vet ju aldrig.
Det bästa rådet jag fått gällande välmående är det jag fick av min bilfixare. Jag hade haft bilen på service och då jag kom efter den hälsade jag och frågade så som jag vanligen gör att hur går det.
– Tämligen bra bara man inte jämför blev svaret. Och i det svaret ligger en djup visdom, kanske svaret på frågan vad är lycka.

Barnlös med 6 gudbarn

Jag hör till dem som fick barn sent – jag var 36 när sonen föddes. Men jag var inte barnlös före det. Jag har 6 gudbarn och två syskonbarn. Alla med en egen plats i mitt hjärta. Jag har fått slösa min kärlek på dem. För mig, utan egna barn, var det en glädje och ett stort förtroende att få finnas till för dem.

Vid en jordfästning yttrade en präst en gång orden: ”Det finns människor som saknar egna barn, men som är de som har flest barn i sin omedelbara närhet”.

”Hon är min bästa vuxna vän”, säger sonen om min kusin. Hon hör till den kategorin som prästen syftade på i sitt tal.

Närheten till andra vuxna än enbart de egna föräldrarna har jag alltid velat ge mina egna barn. Mot den bakgrunden har morsdag aldrig varit en dag enbart för mitt eget moderskap. Morsdag har alltid varit en dag som jag, efter bästa förmåga, försökt dela med andra vuxna som finns i mina barns närhet. Det finns så många vuxna som är viktiga för dem: gudmödrar, mostrar, fastrar, far- och mormödrar, kusiner. Listan kan göras lång.

Själv har jag fått ge blommor också till andra kvinnor än min egen mamma. Det handlar om kvinnor som på olika sätt varit betydelsefulla i mitt eget liv.

Att Helsingfors stad väljer att följa de officiella namn som nämns i kalendern är förståeligt. De utgår från benämningarna mors- och farsdag. Men på gräsrotsnivån handlar det om hur vi själva agerar i frågan. Må dagen heta mors- och farsdag. Mycket hänger på hur dagvårdspersonalen talar om farsdagskaffe tillsammans med barnen och vilka signaler de förmedlar.

Men det handlar framför allt om hur jag som förälder väljer att hantera dagen med mina barn. Jag har hoppat in i samband med farsdagskaffe på dagis, när far i huset var upptagen, utan större problem. Och jag har uppmanat mina barn att gratulera sina gudföräldrar på mors- och farsdagen. Det behöver inte vara omfattande eller stort. Det räcker med ett litet ”Grattis på gudfarsdagen”!

Sonen messade sin gudfar i söndags. Han blev nog glad.

Undervisning som väcker intresse

Under det senaste året har jag jag gått kurser i universitetspedagogik vid Åbo Akademi. Ett moment i en av kurserna är att deltagarna skall skugga en kollegas undervisning. Idén med att skugga kollegor är att man får uppleva hur andra utför sitt värv och utbyta konkreta undervisningserfarenheter. Behållningen är alltså dubbel: den som skuggar lär sig genom att uppmärksamt iaktta sin kollegas undervisning, medan kollegan får tillfället att reflektera över sin egen undervisning genom den feedback som den som skuggar levererar.

Jag utförde min skuggning genom att följa en kollegas undervisning inom ämnet filosofi. Det var en lärorik upplevelse och speciellt nyttigt var det att märka hur mycket det finns att lägga märke till under en undervisningssession. Här tänker jag inte bara på den allmänna strukturen och innehållet, vilket kanske är de faktorer som man först skulle tänka på då man beger sig ut för att skugga någons undervisning. Utöver dessa saker är det också intressant att lägga märke till hur viktigt det är med detaljerna: föreläsarens tonläge, kroppsspråk, hållning, humör, attityd och inställning. Likaså är det intressant att lägga märke till hur dessa, mera subtila faktorer, får gehör i responsen från studeranden genom frågor, kroppsspråk, gäspningar, kringvandrande blickar och allmänt ivrigt beteende. Många saker är viktigt för att undervisning skall bli lyckad, men dessa faktorer, som berör grundläggande frågor om föreläsarens framträdande, tror jag har en avgörande roll att spela för att dialogen mellan den som undervisar och de som blir undervisade skall starta på rätt fot, så att säga.

Under det specifika undervisningstillfälle som jag iakttog var det just också dessa ”subtila” faktorer som jag satte störst fokus på. Ett av de mest särpräglade dragen i detta sammanhang var föreläsarens lugna attityd som ändå utstrålade ett passionerat förhållningssätt till kursens innehåll. Lugnet inbegrep att han ofta saktade in för att försäkra sig om att föreläsningen inte gick för snabbt framåt, vilket inte är ovanligt inom filosofiundervisning som ofta kan innehålla svårbegripliga ord. Den passionerade hållningen kom fram i tonläget och minspelet – ingen kunde betvivla att föreläsaren ansåg att ämnet berör ytterst viktiga frågor för den mänskliga tillvaron. Även om undervisningen bestod delvis av att få de studerande att begripa vissa nyckelord inom språkfilosofi, så undvek föreläsaren konsekvent användningen av teknisk terminologi eller annan specialvokabulär. Och det är förstås meningslöst att försöka förklara ett svårbegripligt begrepp i termer som lyssnaren har svårt att förstå.

Föreläsaren försökte rätt ofta också anknyta de filosofiska frågorna som diskuterades till de studerandes vardag. Detta gjordes genom förslag som ”föreställ er att det skulle vara så här…”. Eller tänk ”om ord skulle användas så här…”. Detta var också ett lyckat sätt att inte bara få de studerandes uppmärksamhet, men också att verkligen få dem att försöka tänka igenom vad de filosofiska idéerna som diskuterades kunde betyda. Att så också hände kunde ses i de studerandes kroppsspråk. Genom uppmaningarna ovan såg man hur de studerande ofta började röra sig lite, se sig omkring, och synbarligen tänka igenom frågan mycket aktivt. Ibland också genom att säga några lågmälda fraser till bordskamraten. Dessa uppmaningar till att ”tänk om” odlade nyfikenheten för ett ämne som annars kan bli svårgripligt och abstrakt.

Den kanske viktigaste lärdomen jag fick med mig av skuggning var att en lyckad undervisning kräver, förutom en klar struktur och relevant innehåll, också ett genomtänkt framförande och ett engagemang som smittar av sig och göder de studerandes intresse.

[En något längre version av denna text finns också på ÅA:s personalblogg]

Vart är vi på väg?

Överallt man går idag pratas det om digitalisering, IOT (Internet of Things), robotisering och följderna av denna teknologiska lavin som väller över oss. Vad kommer det egentligen att betyda? Kommer livet som vi känner att upphöra och övergå till ett dystopiskt science fiction scenario likt den vi ser på Netflix?

Aldous Huxley skrev sin dystopiska roman ”A brave new world” år 1932 som beskriver en värld var robotisering och IOT tagit över.  Boken klassas av vissa kritiker som en av de 100 bästa böcker genom tiderna. (… smak och tycke är så olika)  I boken tillverkar robotarna människor i konstgjorda livmoder och skolas till att tjäna sina herrar – maskinerna. Allas tankar och val finns lagrade i en central databas osv.  Hmm… är det detta skenario som vi menar med robotisering?

Ray Kurzweil är en futurolog som ägnat sitt liv att forska inom teknologi utveckling och framtiden. Läste en intervju med honom nyligen var han målade upp möjliga scenarion som vi har framför oss. Globalisering är ett tema som han pratar mycket om. Han förutspår att vi står framför en massiv digital folkvandring som raderar ut betydelsen av geografiska gränser och nationaliteter från kartan. Betydelsen av nationalitet kommer att minska och likasinnade grupper närmar sig varandra till abstrakta ideella digitala samhällen i molnet. Din nationalitet förlorar betydelse.  Dina val och intressen  gör dig medborgare i olika universella digitala grupper eller ”digitala nationer” var avstånd inte har någon betydelse. Detta riskerar omkullkasta hela det politiska etablissemang som råder över våra nationer idag. Intressant tanke, men är det realistiskt? Så där på riktigt.

Enligt Kurzweil ligger vi inom robotiken och nanoteknologi just nu inför ett brytningsskede, framför allt då inom medicin. Om 10-15 år är det tekniskt möjligt (om vi så vill) att vi har programmerbara mediciner och  nanoteknologi som har till uppgift att leta upp cancerceller i kroppen och förstöra dem utan att skada några andra celler. Det låter ju bra, det köper jag. Samtidigt frågar sig min paranoida hjärna om vi kan programmera mediciner så här exakt är det då inte möjligt att smuggla in nanoteknologi i min mat och den vägen styra också mina tankar och handlingar? En medicinsk hjärntvätt som programmeras av en robot utgående från data som sensorer har samlat upp från den omgivning jag befinner mig i både fysiskt och virtuellt.  Hujedamej vilken tanke.

Må så vara att vi står inför en stor teknologisk revolution som för med sig möjligheter som vi inte kan greppa. Via IOT vet olika livsmedelsproducenter när mitt kylskåp blir tomt, bilarna kör utan någon vid ratten,  redan nu har vi företag i Finland som har en dator som styrelsemedlem, våra lägenheter städar sig själva osv. Det som ändå blir avgörande i denna teknologiska revolution är vi människor.Accepterar vi de lösningar som tas fram? Har vi ett behov av dem? Massor är tekniskt möjligt idag men endast de lösningar som fyller ett behov eller löser ett problem är vi beredda att ta i bruk. Först när vi människor tar teknologin i bruk har den tekniska lösningen ett mervärde. Ända tills vi använder den är lösningen värdelös eller så är den en negativ belastning för utvecklarna. ”Consumer Acceptance” är något som vi människor aldrig kan ge över till robotiken eller IOT.

Våra datorer kan automatiskt prata med varandra och boka ett möte, med traktering och föredragningslistor. Det enda jag behöver göra är att delta. Detta gör jag ju då givetvis virtuellt för eftersom vi har så bra teknologi så behöver jag ju inte längre bryta upp mina rutiner, klä på mig och flytta på mig. Nu börjar tanken bli obekväm hos mig. Jag gillar att gå till jobbet, jag gillar att träffa människor, jag gillar att filosofera och spekulera, det händer att jag pratar en massa strunt med vänner över en kopp kaffe.  Allt det här gör jag för att det är trevligt och det leder absolut ingenstans. Därvidlag tycker jag att min dator är tråkigt sällskap för hen gör endast det som jag ber om. Inga känslor, inga nya intryck, inga dofter, inga skratt, inga tårar men massor med fakta, statistik, insyn i saker som jag inte hade en aning om. Snart behöver jag nog en robot eller nån teknologi för att besluta hur jag vill ha det :O

Könsneutral?

Därsom sädesfälten böja sig för vinden.Häromdagen råkade jag se slutet på en gammal film om Åland som sändes under rubriken ”Arkivet” i den lokala kanalen. Vi missade början, så om det sades något om vilket år det var så hörde vi inte det. Jag förundrades över hur uråldriga bilarna såg ut och hur annorlunda Mariehamns gator verkade. OM det var 1970, som vi började sluta oss till av olika orsaker, så borde jag ha varit i 13-årsåldern och hade redan gått ett par år i Ålands Lyceum. Varje morgon promenerade jag från Bussplan upp till skolan och tillbaka på eftermiddagen, så bilarna och miljöerna kändes hemtama. Men alla gubbar som var med i filmen, alla politiker som glimtade förbi – visst var några ansikten bekanta, men inte var det många jag kunde namnge. Gubbar föreesten, fanns det inga kvinnor i politiken på den tiden, undrade jag förvånat. Nej inte en enda skymtade när landstingets ledamöter promenerade i Esplanaden eller filmades under sina sammanträden. Inte en enda. Redan 1922 valdes en kvinna, Fanny Sundström, in i det första landstinget när Åland började praktisera sin självstyrelse. Hon satt med ända tills sin död 22 år senare. Och visst minns jag namn som Rauha Åkerblom och Ragna Sanders till exempel. Men just 1970 verkar det ha varit riktigt tunnsått.

I filmen hade man lyckats får in lite ”kvinnlig färgring” på annat vis. De många politikerna avlöstes av unga ångare som sjöng aktuella schlagermelodier: Dan Eriksson, som jag minns för att han låg en massa veckor på Svensktoppen med sin version av ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”. Det var stort på den tiden – en ålänning på svensktoppen! De unga sångerskorna i filmen var söta och sjöng näpet… och nog var det en tankeställare att se en mer än 50 år gammal film på det här viset. Hur mycket har inte ändrats sedan dess! Och å andra sidan – hur präglades man av att växa upp i det där sammanhanget? Alla de där myndiga farbröderna i sina kostymer, vissa mer strama än andra, såg man förstås inte dagligdags. Någon av dem figurerade förstås ibland på någon liten svartvit bild i tidningen, men då hade ännu ingen kommit på att direktsända stadsfullmäktiges sammanträden i TV.

På ett sätt kan man glädjas åt att samhället har förändrats så mycket sedan dess att det skulle vara otänkbart med ett enkönat parlament, men samtidigt förvånas jag ofta över att så mycket gammalt gods hänger kvar. När kvinnor unga nog för att vara mina barn får uppleva hur det fortfarande är naturligt att män går före, automatiskt får fördelar, bättre jobb, bättre betalt. Eller när det finns så många män som tror att det är fritt fram att ta för sig av den ”kvinnliga fägringen” när den råkar komma i deras väg. Hur svårt kan det vara att respektera andra människor som de individer de är. Låta alla bestämma själva över sina liv och sina kroppar och helt enkelt leva enligt den gamla principen att behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Siv Ekström