Diamantfabriken

Sitter på Progressiva vetenskapsförbundets seminarium om ”tieteen uudistuminen” och fick höra att universiteten är diamantfabriken var de oslipade hjärnorna slipas till vackra oerhört värdefulla diamanter. Det låter vackert och progressivt, skapar en varm trygg känsla om att Finland är i goda händer. Tyvärr efter denna vackra mening handlade massor om brist på pengar, resurser, ökade krav, utbrändhet, press på forskning och vetenskapliga publikationer. Det verkar finnas mycket gemensamt mellan universiteten och skolorna idag i denna fråga.

När jag pratar med vänner inom skolvärlden, både nationellt och internationellt, så beskriver de situationen ofta ganska liknande. I skolorna gräver man fram stenar som man börjar slipa på så att de småningom blir till dessa vackra diamanter, rubiner, safirer… ädelstenar som vi vill ha och behöver. Tyvärr behöver man inte prata länge med skolfolk innan tonen ofta blir mera dyster. Visst, man älskar barnen och att undervisa, det är därför man valt detta yrke. I verkligheten ter det sig som just undervisningen är något man får göra allt mindre. Trötta kommentarer om hur allt var bättre förr, bristen på respekt för lärarna och skolan i stort var bättre förr börjar komma in i bilden. Samtidigt som många lärare verkar vara väldigt trötta och nära utbrändhet så kan man inte tänka sig att byta jobb. Vem skulle då ta ansvaret för ”mina elever”? Märkväl, lärarna pratar om ”mina elever” det är ett väldigt starkt bevis på det personliga engagemang som många lärare investerar i sitt jobb. Uppskattas det och värderas det är en annan fråga.

För arbetet med eleverna i skolan är samarbetet med hemmen i en nyckelposition. Det är ju fråga om samma sten som man jobbar med. Alla vill att denna diamant skall bli så fin och mång fasetterad som möjligt. Tiden har ändrats grundligt från mina dagar framför klassrummet. Individuella läroplaner är idag väldigt vanliga vilket också medför massa med extra jobb för läraren. Eleverna behöver ofta en personlig anpassning av olika ämnen för att kunna lära sig optimalt utgående från sina egna förutsättningar. För lärarna blir detta ett jobb med mycket extra planering, uppföljning, rapportering som inte alla gånger syns eller alltid uppskattas för den delen.

En bekant till mig kallade till individuella  utvecklingssamtal med föräldrarna och eleverna i klassen hon ansvarar för. Detta helt enkelt för att prata igenom hur det går, vad som är bra och var det finns utmaningar. -” Hördu, inte hinner jag nu komma in på ett sånt här möte. Kan du inte skriva i Wilma vad du vill ha sagt?”, fick hon till svar. Jag läser nog här ganska allvarliga problem på kommande. Ifall inte de vuxna kring barnet kan träffas och samarbeta via en konstruktiv dialog så har jag svårt att förstå hur resultatet kan bli bra. Dessa är viktiga samtal som kräver massor av förberedelser och tid från lärarna. Är det så att föräldrar börjar se skolan som sina betjänter? I så fall har nog service-tänket gått för långt. Då har nog lärarna all orsak att bättre föra fram sin professionalism.  Med tanke på barnets bästa (eller elevens) är det ju av yttersta vikt att hemmen och skolan jobbar tillsammans mot samma målsättningar. Man delar på förväntningar och krav för att barnet ifråga skall lyckas. Föräldrarna vill ju det bästa för sina barn. Lärarna vill ju det bästa för sina elever. Räcker inte detta som grund för en bra dialog och konstruktiva samtal?

Att slipa diamanter kräver också samarbete. Somliga jobbar i gruvan andra gör själva slipandet av juvelerna man hittar. Någon säljer dem längre fram till en juvelerera som tillverkar de smycken som vi sedan pryder oss med. Hela kedjan samarbetar för att slutresultatet skall bli så bra som möjligt. Också i skolvärlden krävs ett bra samarbete för att ”juvelen” skall  ha så bra möjligheter framöver som möjligt. För att få till stånd det krävs det erkännande och respekt, det är där som samarbetet börjar också i  skolan.

Kul att du kom!

Kul att du kom

Av Karin Ihalainen

Med släpande steg närmar hen sig skolhuset. Väskan skaver i axlarna. Hen bär för säkerhets skull alla skolböcker med sig i ryggsäcken. Om allt är gjort så väcker hen ingen onödig uppmärksamhet. Inget prat och inga onödiga blickar.
Hen kommer fram till skolhuset och tar upp mobilen från fickan. Det är tillåtet att använda den innan skoldagen börjar. Hen lutar sig tillbaka mot husväggen och stoppar propparna i öronen. Den välbekanta musiken uppfyller hen. Hen höjer volymen och njuter.
Skolgården börjar sakta fyllas av skolbarn. Flickorna står i små ringar och pratar och skrattar. Alltid då och då rusar någon av dem iväg mot skolporten för att välkomna den som anländer. De kramas och kollar lite på varandras kläder. Har de något på sig idag som är lika eller är det något som är nytt? Och hur gick den där grejen igår som de pratade om? Läxorna då? Är de gjorde? Och vem har övat till engelskaprovet?
Några av flickor sätter sig i gungorna. Där kan man sitta två och två och prata. Inte för att man har hemlisar men allt vill man ju inte berätta åt de andra.
Pojkarna kommer släntrandes med jackorna öppna och ryggsäcken i handen. De sjunker ned på bänkarna framför entrén. Utan att hälsa på varandra men väl medvetna om varje ny kille som ansluter till gänget. Snabbt halar de upp sina mobiler från väskan och börjar spela. Med höga röster jämför de sina framgångar från gårdagens spelande. De har samlat poäng och sluppit vidare till nästa nivå.
Några pojkar sparkar på en fotboll som blivit kvar ute på skolgården över natten.
Några jagar varandra. Eller flickorna.
Morgonen är mörk och kall.
Skolgården är full av liv men hen står ensam kvar vid väggen.
Det är jag som är rastvakt idag. Jag är bekymrad över hen. Hur känns det att jämt vara ensam? Att inte ha den där kompisen som varje morgon gläds över återseendet? Som utan ord säger det som alla behöver höra: ”Kul att du kom!”.
Jag går fram till hen, tar ett lätt tag om hens axlar och säger gomorron. Ansiktet är vänligt och leende. ”Gomorron”, svarar hen.
-Vad är det du lyssnar på, frågar jag.
Hen ger mig öronpropparna:
-Lyssna! Det kallas för J-pop.
Jag lyssnar på den energiska musiken och blir allt mer intresserad. Det här är något helt nytt för mig.
-Var har du hittat det här? Vad vet du om den här musiken? Finns det många grupper? Vilken är din favorit?
Och hen berättar.
Med strålande ögon förklarar hen om hur J-popgrupperna blandar sång, dans och akrobati. Hen visar mig sina två favoritgrupper. Hen bubblar och berättar och innan vi vet ordet av är rasten slut.
När eftermiddagen kommer stänger jag in mig i mitt kansli för att sköta rektorsjobbet. Då hör jag att det knackar på dörren.
Det är hen.
-Jag tänkte bara visa dig en annan grupp som också är jättebra, säger hen och håller fram sin mobiltelefon. Vill du höra?
Tillsammans lyssnar vi på musiken och tittar på showen. Jag känner mig glad och tacksam.
-Du, säger jag, när hen redan är på väg ut genom dörren. Kul att du kom!