Recensenten- en subjektiv tolkare med manipulerande makt

Denna blogg är en sen oktobertanke som virvlar runt och söker svar. Om recensenter och positiva eller negativa recensioner och om recensentens makt. ”En recension är en redogörelse för till exempel intrycken från en kulturprodukt, en vara eller en tjänst, och dess kvalitet i jämförelse med andra produkter i samma klass” Såhär definierar vår tids internetlexikon Wikipedia en recension. Men vad är egentligen målsättningen med att recensera kulturella upplevelser? Varför recenserar vi texter, filmer, konserter- ger dessa individuella upplevelser och intryck en subjektiv tolkning? Försöker vi hitta nya infallsvinklar?

Min egen inställning till recensioner är tudelad, jag har under årens gång om och om igen försökt börja läsa Elena Ferrantes böcker både på svenska och engelska men aldrig kommit in i boken. Och vilken besvikelse efter att boken har kallats en av vår tids största verk och hyllats till höger och vänster, jag trodde den skulle vara en självklar pärla och en njutning på basen av de recensioner jag läst. Istället traglar jag igenom sidor utan nånting speciellt eller förtrollande, aldrig hittas en tilltalande karaktärer och aldrig blir jag särskilt imponerad av själva orden och texten. Detsamma gällde filmen Moonlight, enorma förväntningar som gick i kras.

Själarnas ö av Johanna Holmström recenseras i HBL och recensenten konstaterar att visst var boken fin, men att författaren inte nådde upp till sitt potential- hen hade väntat sig något mera. Dethär leder till en tvekan att börja läsa boken jag köpt och fått signerad helt enkelt för att jag är rädd att igen bli besviken. Sneglar på kvinnan på pärmen och tänker att det kanske är bäst att lämna det hela där. Nu har jag äntligen öppnat boken och är tagen och fängslad och suktar efter nästa läslugna stund. Men samtidigt där inne gnager recensentens ord om att inte hitta något mer i boken utan att dethär är allt, det blir inte bättre, kommer inte nya trollbindande rader. Så varför faller jag offer för recensentens makt? Varför projicerar jag hens upplevelser på mina upplevelser? Hur kommer det sig att en röst får så mycket utrymme? Är det nyfikenhet, att vi vill att vår bekanta kritiker som vi följt genom åren ska berätta hur de ser på filmen? Upplever vi att vi har samma smak och identifierar oss med deras tolkning? Eller är det för att samla argument mot ett eventuellt mothugg?

Förra veckan stormade det speciellt i sociala medier efter Helsingin sanomats recension av Okänd soldat där recensenten frågar sig vad nytt filmen medför och sågar den som trygg och riskfri med två stjärnor. Då kommer frågan, är det en förförväntning och utgångsläge att en kritiker ska förhålla sig positivt till en kulturprodukt? Samtidigt förstår jag att det är avgörande hur en recensent väljer sina ord och om hen väljer att berömma eller kritisera en kulturprodukt. Speciellt i Svenskfinland, där stormar det vilt i ankdammen då kritikern inte är nöjd med en körkonsert.

För att en recension ska vara allmänt tillämpbar på var och en av oss som funderar på att se Okänd soldat eller läsa Själarnas ö borde recencenten se och tolka och känna och uppleva ur varje enskilt perspektiv och det är omöjligt. En recension är således en individs subjektiva tolkning av en kulturell upplevelse, men inte en allmängiltig tolkning. Och visst inser och förstår ju konsumenten det, men samtidigt har åtminstone jag ställvis svårt att minnas att det är en subjektiv upplevelse och tolkning av recensenten. Det är inte allmänhetens röst, det är inte svenskfinlands röst, det är inte en objektiv tolkning eller analys enligt vissa på förhand bestämda kriterier.

Den kanske viktigaste frågan är varför dethär är ett intressant fråga. För att jag tror det sällan tillskrivs en person så mycket tolkningsföreträde som i just en recension. Tänk om vi kunde gå in i kulturprodukter med tomt sinne utan förutfattade meningar? Bilda oss en egen uppfattning? Ge dem den tabula rasa som de förtjänar och först när vi har upplevt klart själv läsa recensioner av kulturprodukten. Kanske ni redan gör så. Eller kanske ni redan inser och kan tolka recensionen som en subjektiv tolkning utan att ge den en manipulerande makt. En annan intressant följdfråga är hur de som skapar kulturprodukten tar emot kritikernas tolkningar, men den lämnar vi till en annan gång.

Attityd för lärande

Bli din egen rektor. Fånga osynlig kunskap. Ledare som landar rätt i det nya lärandet har allt att vinna. Liknande teser läser jag i företagsuniversitetets rapport. Ifall det undgått någon så  lever vi i en ständigt föränderlig värld. Allting ändras omkring oss, men det är inte nödvändigtvis vi själva som driver förändringen. För att ha en karriär och fortsättningsvis vara intressanta på arbetsmarknaden gäller det att ha rätt attityd nu mer än tidigare.

Konstant förändring rör till det. Alldeles extra mycket för ledare. Samtidigt som du själv skall anpassa dig skall du också leda dina medarbetare engagerat och passionerat in i det okända. Många av oss trodde att robotisering och AI skulle omkullkasta arbetsmarknaden för våra barn men det händer redan nu, mitt i våra egna karriärer. Synen på vart arbetsliv förändras snabbt och lärandet framöver blir det centrala i din karriär. En examen du tog för 20 år sedan räcker inte längre. Dina kunskaper och färdigheter måste hela tiden uppdateras.

Det blir lätt tufft att ha ett ansvarsfullt jobb och samtidigt studera full tid vid sidan om. Tiden, energin och orken hinner kanske inte till.  Därför blir det viktigare att hitta lösningar var man lär sig nytt i mindre bitar, litet något nytt varje dag. En ständigt pågående fortbildning som ändå ger dig tid att reflektera och ta ställning. Det kan handla om företagsanpassade fortbildningar, intressant läsning, ljudböcker eller intelligenta diskussioner med kolleger eller samarbetspartners. Att lära oss nytt behöver bli lika vardagligt som att vi går till arbetet varje dag.

I många medier läser man ändå tyvärr ofta om situationer som inte är så positiva. Det krävs hela tiden mer, det finns inte resurser, tiden hinner inte till… ni känner till visan. Vad kan man göra för att bryta den trenden? Det enda sättet är väl nog att acceptera faktum att vi lever i en föränderlig värld. ”Survival of the fittest” gällde enligt Darwin för ekologin. Jag vill tro att hans teorier gäller idag också gällande karriärer, arbete och professionalism. Vi borde också inse att vi kan inte rå på eller ändra  andras åsikter. De enda åsikterna jag rår på är mina egna. Ändrar jag dem så påverkar jag också andras åsikter som jag umgås med. Vill jag se allt skit omkring mig så blir det negativt. Väljer jag att se ändringar som något positivt, början till en massa spännande nyheter.. tja, då blir diskussionen automatiskt positiv, intressant och mera konstruktiv.

Allting handlar om den attityd som jag väljer att bära på. Väljer jag att se mig som ett offer som måste ändra sig eller väljer jag att vara den som ändrar min omgivning genom det mervärde som jag skapar. Jag tror mycket på SAS förre VD Jan Carlsson som i sin bok sade att varje människa har mest att ge samtidigt som hen själv lär sig nytt. Lärandet, livslärandet är något som vi borde lägga in en ny växel i. Det är vår attityd som är avgörande för att komma igång.

Vi är här för varandra

– Kan du öppna den här, säger en av förskoleeleverna vid matbordet och sträcker fram mandarinen till mig. Jag rullar frukten en stund på bordet och river sedan bort en bit av skalet.
– Sådär, nu kan du fortsätta skala den.
Jag får en tacksam blick till svar och fortsätter äta.
På väg till lärarrummet möter jag en annan liten människa.
– Kan du stänga jackan åt mig?

Han har klätt på sig allt annat först. Vantar, mössa, stövlar, galonbyxor och jacka. Nu är det svårt att dra upp dragkedjan på jackan. Jag böjer mig ned och hjälper honom, får ett blygt leende till tack och ser en glad kille springa ut på rast.

Utanför musiksalen står en grupp elever som ska öva på teaterpjäsen.
– Vi har fått lov av dramaläraren, kan du öppna dörren åt oss?

Jag låser upp och ser hur eleverna plockar fram sina manus och börjar läsa replikerna. Fullt uppslukade av stunden.
Småleende kommer jag in i lärarrummet där någon redan hunnit sätta på kaffet. Det doftar välkomnande och jag sjunker ned i hörnsoffan. Så småningom droppar resten av kollegiet in, slår upp kaffe i sina muggar, suckar lätt och dimper ned i soffan. En kort paus innan nästa lektion tar vid. Vi byter några ord om väder och vind men redan innan kaffet hunnit kallna är planeringen av verksamheten i full fart igen.

– Hur bestämde vi nu med morgonsamlingarna?
– Reformationsfesten då? Kan alla vara med där eller ska vi ordna två parallella program?
– Hur långt har ni kommit med Finland 100 år?
– Har ni delat ut inbjudan till Svenska dagen-festen?
– När ska vi rösta på Lucia? Det är väl fyrornas flickor i år också?
– Var är schemat för skolfotograferingen?

Skolklockan ringer och kaffekopparna diskas ur, mjölken ställs undan och eleverna stormar in från rasten. En ny lektion tar vid.

Jag har håltimme och går in på mitt kansli. Idag ska årsplaneringen vara klar. Jag ögnar igenom slutsatserna som vi drog av fjolårets verksamhetsutvärdering. ‘Vi ska noga överväga vad vi prioriterar i verksamheten.’ Jag lutar mig tillbaka i stolen och låter tankarna flyga. Läsåret har inte mer än börjat och det känns redan som att allt rasar över oss. Finland 100 år, reformationen 500, Svenska dagen och lucia. Halloween och lilla jul, trafiksäkerhetsveckan, djurveckan och barnets rättigheter. Skola i rörelse, KiVa-skola och Svenska gården-projektet. För att inte tala om elevhälsa och hem och skola-aktiviteter.

Jag känner ångesten komma smygande. Vi borde prioritera rätt men vad ska vi lämna bort? Det är så mycket vi vill och så mycket vi borde. Hela tiden. Jag reser mig och går för att hämta den andra koppen kaffe. I lärarrummet märker jag att det uppenbarat sig en tårta på kaffebordet. Bredvid tårtan ligger ett kort där det står Tack. Jag vänder på kortet och ser att det är en kollega som tackar för stöd och omtanke.

Jag skär upp en bit tårta och känner mig plötsligt mycket lugnare. Kanske har vi ändå prioriterat rätt. Det är ju inte bara evenemangen som är verksamheten. Det är människorna. Att skala en mandarin, dra upp en dragkedja, låsa upp en dörr och visa omtanke. Det är ju därför vi är här.
För varandra.

Skilda världar

”Jag har lovat mamma att se till att hålla mig säker”, säger han då han drar på sig säkerhetsbältet i bussen. Vi råkade på varandra på hållplatsen, min elev och jag. Jag på väg till ett möte i Helsingfors och han på väg till polisen i Vanda för att få besked gällande sin asylansökan. Där sitter vi bredvid varandra, men ändå i så skilda världar. Han är nervös. Han har väntat i två år på det här beskedet och ännu vet han inte om det är positivt eller negativt. Vad talar man om i en sådan situation? I en buss där resenären bakom rabblar upp en matlista i sin telefon och flickorna bredvid talar om veckoslutets fest. Allt känns absurt.

Livet är inte rättvist. Varför kan jag lugnt slå mig ner, fundera på vad familjen ska hitta på nästa helg, vart jag vill resa, vad jag vill jobba med, vem jag vill umgås med – ja, leva ett helt och tryggt liv? När allt han begär är att – få leva. Vad har jag gjort för att få allt detta och vad har han inte gjort?

De här tankarna kommer allt oftare i takt med att jag lär känna våra asylsökande elever bättre och bättre. Av samlingsbenämningen ”flyktingar” blir personer med olika karaktärsdrag, med framtidsplaner och -drömmar, men också rädsla och osäkerhet. Människor som du och jag. Långtifrån Migrationsverkets opersonliga siffror.

Ibland tänker jag att det skulle vara så mycket enklare om jag kunde blunda och förtränga, undvika att se orättvisan och fortsätta njuta av det som givits mig. Jag kunde tänka att det jag inte känner behöver jag inte bry mig om. Att jag ändå inte kan göra något åt eländet i världen. Vad bekvämt och skönt att tänka så.
Men jag kan inte. Och med vilken rätt skulle jag göra det?

Tid att tänka fritt

Tanketid och tankefrid. Vårt samhälle går miste om en långsam analytisk utvecklingsprocess då det inte finns tid och rum för den fria tanken. Eller rättare sagt då vi inte ger tid och rum för den fria tanken. Tanketempot i vår civilisation gör visserligen att den utvecklas snabbt men klarar vi i längden av att tänka under denna press? Att prestera tankar på löpande band? Utan tid till eftertanke.

Att filosofera utan mål, låta tanken ströva sakta och våga sväva fritt, det är en förutsättning för att utvecklas. I likhet med den stora bilden- samhället- går många processer, projekt, arbetsplatser och grupper miste om det som kunde uppnås om vi bara gav oss tid att tänka. Visst behöver vi också styrd tanketid och tillfällen då vi tänker för ett mål, men kunde vi sträva till att utöka den fria tanketiden?

Jag tycker om när folk säger stopp, vänta, vi måste tänka lite eller detta är inte riktigt genomtänkt och vi behöver mera tid att tänka. Men också folk som vågar kasta ut halvfärdiga tankar, blotta sin tankeprocess och sina staplande idéer, ni vet när man säger det här är kanske inte så genomtänkt men hur låter tanken? Eller när folk tänker fel och inser att nej såhär blir det inte bra, nu tänkte jag helt fel. Och visst är tänkande ett privilegium i arbetslivet och få förunnat, men kanske det är just tänkandet som borde få mera plats i en digitaliserad och robotiserad värld då många av dagens yrken går i graven.

Tankefrid och tanketid ger kanske inte snabba svar eller direkta pengar men är en värdefull och nödvändig investering för vår framtida samhällsutveckling. Detta är en uppmaning till ökad tanketid och tankefrid, en eloge till den fria tanken som vi lätt lämnar bort för vi är så upptagna med att tänka på annat.

 

När minnet sviker

Kurssekreteraren knackade försynt på min öppna dörr med en bekymrad min. Hon hade en kund som insisterade på att han fått ett brev från staden om en kurs i minnesträning som skulle börja just i dag på Arbis. Trots idogt letande i vårt kurshanteringsprogram hade hon inte hittat något.

Jag gick för att prata med kunden, en reslig man som berättade att han var nyss fyllda 90. Inte heller jag kunde erbjuda honom det han sökte men jag kunde i alla fall ge honom ett reklamblad för en minimässa som går under namnet Hjärnhälsa nästa vecka. Det kan faktiskt hända att det var just den han tänkte på. Han medgav att hans minne inte mera var så bra.

Någon halvtimme senare på väg till ett möte såg jag samma man gå längs Museigatan. Emellanåt saktade han sina steg och tittade upp mot fasaderna. Först när jag satt i bussen slog det mig att han kanske hade stått och funderat på var han egentligen befann sig. Det stack till i mig. Jag borde ha stannat och frågat om han behövde hjälp. Jag tänkte på den gången för många år sedan då jag träffade på min mamma ute på stan och hon berättade att hon inte hittade hem. Det var då jag började inse att hon led av alzheimer.

Men jag hoppas innerligen att det inte var så illa ställt med herremannen utan att han bara hade stannat upp för att hämta andan och kanske beundra de vackra husfasaderna. Och jag hoppas också att han hittar till Hjärnhälsan nästa onsdag – jag kommer att hålla utkik.

Moa

Cykla långsamt

Varför skall det vara så svårt?

Det händer nästan varje gång, trots att jag intalar mig själv att den här gången skall jag ta det riktigt lugnt, inte ha bråttom alls. Men då jag väl sitter i sadeln vill det sig inte.

Så här är det: Jag tar mina första avslappnade tramptag, cykeln rullar lätt framåt på asfalten. Jag växlar till högre växel och farten ökar till en behaglig hastighet. Vinden fläktar, det är hur skönt som helst. Tänk om jag kunde hålla det här tempot. Men det kan jag inte.

Det kan vara en blå buss, en annan cyklist, en personbil, vad som helst som jag fäster min uppmärksamhet vid och så är det kört. Den lilla knappen med etiketten ”Tävlingsinstinkt” har aktiverats. Jag vet inte var den finns den där knappen. Troligen någonstans mellan öronen och eftersom jag inte vet var exakt så kan jag inte avaktivera den. Då den är intryckt ligger den på ända tills jag nått målet svettig och pustande. Och igen en gång är min lugna, uppfriskande cykeltur förstörd.

Jag ser alltså något eller någon som rör sig i samma riktning som jag själv och kan inte låta bli att börja tävla om vem som är snabbare. Bussen åker ifrån mig, men stannar på följande hållplats och jag susar förbi. Snart har den hunnit ikapp mig men efter en stund intar jag tätpositionen. Cykeln är faktiskt det snabbaste sättet att röra sig i Helsingfors. Och man behöver inte ens köra mot rött.

Men problemet är att man blir svettig av allt tävlande. Fastän bussen skulle ta en annan rutt än jag kommer det alltid något annat i vägen att uppta en ny tävling med.

Nu har jag börjat med ”gubbyoga”. Efter första lektionen konstaterade jag missnöjt för frugan att man blev ju inte ens svettig. -Hallå yxskaft! Det är yoga, inte aerobic, zumba eller något annat fysiskt. Det handlar om psyket, att lugna ner sig, inte stressa blev jag upplyst om.

Kanske lär jag mig att cykla långsamt, fast om jag skall vara ärlig så betvivlar jag det starkt.

Planer och genomförande

Hösten är bråda (ansöknings)tider för forskare och i jäktandet slog mig följande tanke: Finns det en konstant effektivitetskvot för att genomföra planer? Om du bokar kalendern full så lyckas du genomföra kanske 70 % av dina planer, medan om du tömmer kalendern för att fokusera på några enstaka saker så tenderar inte dessa heller att genomföras till större utsträckningen än samma effektivitetskvot. I mitt eget fall har jag nämligen märkt att färre planer inte nödvändigtvis innebär att dessa genomförs, medan en fullbokad kalender resulterar i att mycket, men inte allt, blir gjort. Spekulationens slutsats är alltså att en fullbokad kalender gör att det mesta blir gjort, medan den glespackade kalendern kanske leder till att du inte ens lyckades ro i land det du fokuserade på. Vilket alternativ som är bäst för stressnivåerna är förstås en annan fråga.

I syfte att ytterligare fylla på era kalendrar vill jag nu tipsa att FBF ordnar filosoficafé med litteraturvetaren och författaren Nina Björk i Åbo, restaurang Skolan, kl. 17, söndagen 15.10.17. Björk kommer att utgående från sin senaste bok tala om Rosa Luxemburg och drömmen om det röda. Inträdet är fritt och alla är välkomna!

Diamantfabriken

Sitter på Progressiva vetenskapsförbundets seminarium om ”tieteen uudistuminen” och fick höra att universiteten är diamantfabriken var de oslipade hjärnorna slipas till vackra oerhört värdefulla diamanter. Det låter vackert och progressivt, skapar en varm trygg känsla om att Finland är i goda händer. Tyvärr efter denna vackra mening handlade massor om brist på pengar, resurser, ökade krav, utbrändhet, press på forskning och vetenskapliga publikationer. Det verkar finnas mycket gemensamt mellan universiteten och skolorna idag i denna fråga.

När jag pratar med vänner inom skolvärlden, både nationellt och internationellt, så beskriver de situationen ofta ganska liknande. I skolorna gräver man fram stenar som man börjar slipa på så att de småningom blir till dessa vackra diamanter, rubiner, safirer… ädelstenar som vi vill ha och behöver. Tyvärr behöver man inte prata länge med skolfolk innan tonen ofta blir mera dyster. Visst, man älskar barnen och att undervisa, det är därför man valt detta yrke. I verkligheten ter det sig som just undervisningen är något man får göra allt mindre. Trötta kommentarer om hur allt var bättre förr, bristen på respekt för lärarna och skolan i stort var bättre förr börjar komma in i bilden. Samtidigt som många lärare verkar vara väldigt trötta och nära utbrändhet så kan man inte tänka sig att byta jobb. Vem skulle då ta ansvaret för ”mina elever”? Märkväl, lärarna pratar om ”mina elever” det är ett väldigt starkt bevis på det personliga engagemang som många lärare investerar i sitt jobb. Uppskattas det och värderas det är en annan fråga.

För arbetet med eleverna i skolan är samarbetet med hemmen i en nyckelposition. Det är ju fråga om samma sten som man jobbar med. Alla vill att denna diamant skall bli så fin och mång fasetterad som möjligt. Tiden har ändrats grundligt från mina dagar framför klassrummet. Individuella läroplaner är idag väldigt vanliga vilket också medför massa med extra jobb för läraren. Eleverna behöver ofta en personlig anpassning av olika ämnen för att kunna lära sig optimalt utgående från sina egna förutsättningar. För lärarna blir detta ett jobb med mycket extra planering, uppföljning, rapportering som inte alla gånger syns eller alltid uppskattas för den delen.

En bekant till mig kallade till individuella  utvecklingssamtal med föräldrarna och eleverna i klassen hon ansvarar för. Detta helt enkelt för att prata igenom hur det går, vad som är bra och var det finns utmaningar. -” Hördu, inte hinner jag nu komma in på ett sånt här möte. Kan du inte skriva i Wilma vad du vill ha sagt?”, fick hon till svar. Jag läser nog här ganska allvarliga problem på kommande. Ifall inte de vuxna kring barnet kan träffas och samarbeta via en konstruktiv dialog så har jag svårt att förstå hur resultatet kan bli bra. Dessa är viktiga samtal som kräver massor av förberedelser och tid från lärarna. Är det så att föräldrar börjar se skolan som sina betjänter? I så fall har nog service-tänket gått för långt. Då har nog lärarna all orsak att bättre föra fram sin professionalism.  Med tanke på barnets bästa (eller elevens) är det ju av yttersta vikt att hemmen och skolan jobbar tillsammans mot samma målsättningar. Man delar på förväntningar och krav för att barnet ifråga skall lyckas. Föräldrarna vill ju det bästa för sina barn. Lärarna vill ju det bästa för sina elever. Räcker inte detta som grund för en bra dialog och konstruktiva samtal?

Att slipa diamanter kräver också samarbete. Somliga jobbar i gruvan andra gör själva slipandet av juvelerna man hittar. Någon säljer dem längre fram till en juvelerera som tillverkar de smycken som vi sedan pryder oss med. Hela kedjan samarbetar för att slutresultatet skall bli så bra som möjligt. Också i skolvärlden krävs ett bra samarbete för att ”juvelen” skall  ha så bra möjligheter framöver som möjligt. För att få till stånd det krävs det erkännande och respekt, det är där som samarbetet börjar också i  skolan.

Kul att du kom!

Kul att du kom

Av Karin Ihalainen

Med släpande steg närmar hen sig skolhuset. Väskan skaver i axlarna. Hen bär för säkerhets skull alla skolböcker med sig i ryggsäcken. Om allt är gjort så väcker hen ingen onödig uppmärksamhet. Inget prat och inga onödiga blickar.
Hen kommer fram till skolhuset och tar upp mobilen från fickan. Det är tillåtet att använda den innan skoldagen börjar. Hen lutar sig tillbaka mot husväggen och stoppar propparna i öronen. Den välbekanta musiken uppfyller hen. Hen höjer volymen och njuter.
Skolgården börjar sakta fyllas av skolbarn. Flickorna står i små ringar och pratar och skrattar. Alltid då och då rusar någon av dem iväg mot skolporten för att välkomna den som anländer. De kramas och kollar lite på varandras kläder. Har de något på sig idag som är lika eller är det något som är nytt? Och hur gick den där grejen igår som de pratade om? Läxorna då? Är de gjorde? Och vem har övat till engelskaprovet?
Några av flickor sätter sig i gungorna. Där kan man sitta två och två och prata. Inte för att man har hemlisar men allt vill man ju inte berätta åt de andra.
Pojkarna kommer släntrandes med jackorna öppna och ryggsäcken i handen. De sjunker ned på bänkarna framför entrén. Utan att hälsa på varandra men väl medvetna om varje ny kille som ansluter till gänget. Snabbt halar de upp sina mobiler från väskan och börjar spela. Med höga röster jämför de sina framgångar från gårdagens spelande. De har samlat poäng och sluppit vidare till nästa nivå.
Några pojkar sparkar på en fotboll som blivit kvar ute på skolgården över natten.
Några jagar varandra. Eller flickorna.
Morgonen är mörk och kall.
Skolgården är full av liv men hen står ensam kvar vid väggen.
Det är jag som är rastvakt idag. Jag är bekymrad över hen. Hur känns det att jämt vara ensam? Att inte ha den där kompisen som varje morgon gläds över återseendet? Som utan ord säger det som alla behöver höra: ”Kul att du kom!”.
Jag går fram till hen, tar ett lätt tag om hens axlar och säger gomorron. Ansiktet är vänligt och leende. ”Gomorron”, svarar hen.
-Vad är det du lyssnar på, frågar jag.
Hen ger mig öronpropparna:
-Lyssna! Det kallas för J-pop.
Jag lyssnar på den energiska musiken och blir allt mer intresserad. Det här är något helt nytt för mig.
-Var har du hittat det här? Vad vet du om den här musiken? Finns det många grupper? Vilken är din favorit?
Och hen berättar.
Med strålande ögon förklarar hen om hur J-popgrupperna blandar sång, dans och akrobati. Hen visar mig sina två favoritgrupper. Hen bubblar och berättar och innan vi vet ordet av är rasten slut.
När eftermiddagen kommer stänger jag in mig i mitt kansli för att sköta rektorsjobbet. Då hör jag att det knackar på dörren.
Det är hen.
-Jag tänkte bara visa dig en annan grupp som också är jättebra, säger hen och håller fram sin mobiltelefon. Vill du höra?
Tillsammans lyssnar vi på musiken och tittar på showen. Jag känner mig glad och tacksam.
-Du, säger jag, när hen redan är på väg ut genom dörren. Kul att du kom!