Börja med varför

varfor_hur

Nu när året småningom året hållet på att ta slut så är redovisningar av olika slag högt prioriterade på olika agendor. Det följande som följer därpå är ju sedan strategier och verksamhetsplaner som skall göras upp inför det nya året. Det som dessa alla har gemensamt är dessa deadlines som är förknippade med arbetet. Långa nätter blir till korta dagar samtidigt som ångesten stiger och skrivkrampen tilltar. Spelar ingen roll hur systematisk och välplanerad man är. Dessa deadlines kommer alltid för tidigt. Spelar ingen roll hur väl man planerar och förbereder sig så tenderar dessa deadlines alltid att komman för tidigt.
Idag har jag hållit i trådarna för en workshop var vi jobbat vidare på strategier och målsättningar för verksamheten. Det är väldigt inspirerande att bryta ny mark med intelligenta människor. Vi fick massor gjort men jobbet blev inte klart, den deadlinen kom också för tidigt. Vi berättigar för oss att det är ok att vi nu inte fick allting gjort och kan ta resten nästa gång. Frågan är när nästa gång är? Blir vi då också överraskade av att deadlinen kommer för tidigt?

När jag förberedde mig för dagens workshop så hämtade jag inspiration också från Simon Sineks video på YouTube som heter “Start with Why”. Helt brilliant video som förklarar ingående betydelsen av kommunikation och sättet vi kommunicerar på när vi jobbar med våra strategier. Många gånger presenterar vi dem som “det där man måste göra”, det låter hip och hop och i tiden, modernt, progressivt och så otroligt insiktsfullt. Man känner sig viktig och smickrad för man jobbar med de heliga strategierna. Ändå händer det att många hugger i sten redan innan de börjat. Man jobbar i fel ordningsföljd. Det viktiga är inte VAD mand jobbar med utan VARFÖR.

Den rätta marschordningen enligt Sinek är VARFÖR => HUR => VAD. Först måste man förklara varför man finns till, mervärdet, betydelsen, varför man resonerar och gör som man gör. Hur syns detta i den verksamhet och de produkter/tjänster man tar fram. Till sist kommer man sedan till det egentliga resultatet eller vad.

Hemligheten här ligger i mervärdet i de affektiva argumenten som presenteras. Den som tror på Varför du gör vad du gör. Hen blir intresserad av hur det syns, hur du skapar mervärde och följaktligen köper han också vad slutresultatet blir. Kolla videon så vet du varför det lönar sig att börja med varför.

 

Ett hem är ett hem

Svenska är svårt nuförtiden. Även för dem som har svenska som modersmål verkar det. Jag vet inte hur man ska förklara det. Är det för att så många finlandssvenskar lever sina liv helt på finska och då tappar känslan för det egna språket? Och för att ungdomarna fungerar så mycket på engelska med sina dataspel, engelskspråkiga filmer, rock- och populärmusik?

Ett hem är ett hem och inte ett hemman.

Ett hemman är en gård på landet med åkrar och skog.

En mamma ammar sitt barn, men barnet diar

Och det heter inte att mamman ammar hennes barn, då är det någon annan som är modern och den som ammar har fått låna det…

De har svårt med de här sakerna i Sverige också, och där kan man inte skylla på finskans inverkan i alla fall. Många av deras underligheter verkar kunna härstamma från engelskan. Det här med att ”sin” och ”hans” plötsligt är så svårt skulle kunna vara engelskans fel, ”his” eller ”hers” kan vara både ”sin” och ”hans” eller ”hennes”.

”Det kommer regna i morgon” kan måhända vara påverkat av ”It will rain tomorrow”.

Nyligen föreslog en desillusionerad svensk lärare i en debattartikel att man skulle slopa ”de” och ”dem” och bara gå in för ”dom” eftersom det numera är så svårt för svenskarna att veta hur man ska säga. När någon skriver ”Dem kommer hem i morgon” är det inte lätt att hålla sig lugn…

Det är väl så att man med stigande ålder får svårt att finna sig i nya påhitt. Språket måste utvecklas heter det ju. Visst begriper jag det. Tänker till exempel på att vi ju inte längre har pluralformer på verben. Säkert var det många äldre som hade svårt att acceptera att ”voro” och ”blevo” försvann. Men alla tokigheter KAN inte vara utveckling som vi ska hurra för. Varför i hela världen ska man nu i Sverige plötsligt växla betydelsen på orden var och vart. Vad är det för utveckling? ”Var bor du?” har blivit ”vart bor du” och istället för att fråga ”vart ska du resa” säger de ”Var ska du resa?”. Det är verkligen obegripligt.

Siv Ekström

Vardagsfrid

vardag_web

Ibland tänker jag på det under vi människor faktiskt är. Tänk på den process som finns i grunden hos dig och mig. Visst är det en fantastisk process när det bildas en människa, ett djur, en växt, något levande. Det är ingen händelse hur allting bildas, vare sig hos dig eller hos en blomma.  Vi tycker det är självklart att en växt behöver näring och ljus för att kunna växa bra, vi tycker till och med att det är självklart att en samling med plåt, en bil, behöver olja och bensin för att kunna fungera bra – men vi tycker inte det är självklart att vi också behöver näring för att kunna växa och må bra. Ibland frapperas jag över den här paradoxen och förvånar mig över hur långt vi har kommit på sidan om av vårt varande.

Vad har egentligen hänt med vår kontakt till oss själva? Hur kommer det sig att vi tycker det är ok att ha krämpor, att vi talar om dem som om att de ska finnas i våra liv. Hur kommer det sig att vi tycker att det hör vardagen till att stressa på jobbet, att rusa från plats till plats och fylla vår tid med så många måsten och göranden att vi inte hinner tänka efter, att vi inte har tid för oss själva, att vi inte hinner laga god mat utan rafsar någon snabbmat från butikens hyllor och mättar oss med halvfabrikat?

Julefrid. Vi har bara en tid på året då vi i våra tidsuttryck har frid. Rebellen inom mig vaknar och jag bestämmer att jag minsann tänker ha vardagsfrid också! Vardagen, där vi är hela tiden, är ju den bästa tiden och den är kryddad med lite julglitter, påskägg, midsommarkransar och självständighetsljus och från och med nu  hos mig även med mindre stress, bättre mat och mer fritid.

Ha det gott!

Kati

Wow, vilken känsla!

Harvard Business

Wow, vilken känsla att föra två kilo artiklar ur Harvard Business Review till pappersinsamlingen!

Du som hängt med en tid här på Livslärd kommer kanske ihåg att jag haft förmånen att få gå en tvåårig eMBA-utbildning. Nu börjar slutet på allvar närma sig. Fastän de sista närstudierna var redan i oktober, var det svårt att greppa att vi inte skulle sitta på skolbänken efter sex veckor igen. Jag hade dessutom ännu hemuppgifterna att göra. Först när jag hade gjort dem började det så smått gå upp för mig att jag inte mera skulle ha någon ogjord uppgift malande i bakhuvudet på mig mer eller mindre hela tiden.

Men framför mig hade jag ännu presentationen av ett strategiarbete för stadens ledning. Den fick jag undan förra veckan och nu är det bara den festliga promotionen inkommande fredag kvar – helt otroligt! Men jag tror inte att ens den festen kan överträffa den känsla av fullbordan som jag kände när jag i dag städade mitt skrivbord och konstaterade att jag faktiskt kunde slänga en hel drös med papper. Först nu känns det på riktigt att jag faktiskt har klarat av hela utbildningen.

Längs med vägen – och inte minst i den personliga utvecklingsrapporten – har jag funderat över vad jag har lärt mig under de här två åren. Har jag faktiskt lärt mig lika mycket som jag har satt ner arbete på studierna? Det är förstås en omöjlig ekvation att lösa – det finns ingen formel för att omforma timmar av arbete till grad av nya insikter, förstärkning av tidigare kunskap och råg i ryggen.

Ibland har jag känslan av att jag borde ha lärt mig mycket mera. Men jag tror – och hoppas – att många av de pusselbitar jag har fått med mig så småningom faller på plats. I dag är de kanske ännu lösa bitar av kunskap men en vacker dag omsätter jag dem förhoppningsvis i praktiken. Och först då kan jag på allvar säga att jag har lärt mig något.

Moa

 

Mutakuonoja ja hurreja

Torsdagens morgonrusning kom och med ett skrikande behov av kaffe, steg också jag på spårvagn nummer 10 på Mannerheimvägen. Liksom alla andra drönare var jag på väg till mitt förvärv denna regnsjuke morgon. På morgonen är det ju en väldigt intim, om än tyst sådan, stämning i spårvagnen så jag fick ingen sittplats utan stod och gungade i gången på spårvagnen.

Vid nästa hållplats kliver en proper dam på, med päls och allt, och ser sig förargat omkring i spårvagnen. Killen med afrikanskt påbrå, som satt på en av de ensamma sätena,  stiger upp och säger på finska ”Olkaa hyvä istukaa tähän.” Damen fnyser åt honom att hon sätter sig då inte på hans plats!

Jag kunde ju inte  hålla mig så med ett leende sade jag på svenska till henne att nu skall frun inte vara otacksam. Flat blev jag som fick till svar ”Hyi helvetti. Ei tänne voi jäädä. Täällä on vain mutakuonoja ja hurreja”. Argt steg hon av vid nästa hållplats medan vi andra åkte vidare. Jag till mitt jobb och killen till Microsofts utrymmen för startup bolag.

Det händer ibland att man blir alldeles mållös, utan ord och konfunderad långt ner i själen. Vad gjorde killen för fel? Varför var damen så arg? Var jag för fräck? Varifrån kommer all denna ilska? Så som det ser ut så verkar det som att damen har glömt sin medicinering eller tagit fel burk denna morgon.

I början av veckan hade jag äran att få träffa vår europarlamentariker Nils Torvalds. Vi pratade om allt möjligt och givetvis är Brexit och Trump ett problem för Bryssel idag. Vi pratade också en del om högerextremism och populism utan att finna något egentligt svar. Han sade då att mycket av allt som händer och sker idag kommer från väldigt subjektiva och känslomässigt laddade tyckande var man upplever att man blivit felbehandlad / rånad på något som man anser vara ens eget. Det är oftast obildade hjärnor som inte har kapacitet till abstrakt tänkande som drar dessa förutfattade definitiva slutsatser. Sedan blir det som det blir. Denna morgon hade denna kille och jag antagligen berövat damen från en annars helt fantastisk dag. Hon blev tvungen att byta spårvagn och det dessutom i duggregn. Vi som hade stigit på före henne borde antagligen skämmas.

Så är det säkert. Jag vill ändå tro att ju bredare allmänbildning vi har och ju flera språk som vi kan kommunicera med desto bättre ställt har vi det i livet. Detta behövs för att förstå olikheter och till och med för att klara av besvärliga medpassagerare i en överfull spårvagn. Detta då oberoende om man är en mutakuono eller hurri.

Nyckeln hem

– Om du hade en nyckel och du fick välja en dörr, vilken som helst, som denna nyckel kunde öppna. Vilken dörr skulle din nyckel öppna? Frågan kastades fram av en av mina invandrarelever då vi häromdagen satt och övningspratade svenska om ditt och datt.
– Nyckeln skulle öppna dörren till ett bankvalv och jag skulle blir rik!
– Nyckeln skulle öppna dörren till paradiset. Där inne skulle det finnas god mat och jag skulle bjuda in alla mina vänner.
– Nyckeln skulle gå till ett land där solen alltid skiner.

Förslagen var många och som vanligt skrattade vi mycket när vi berättade historier för varandra, den ena mer fantasifull än den andra.
Så kom turen till en av våra asylsökande ungdomar i gruppen. Han såg sig omkring en stund och svarade sedan enkelt:
– Den skulle öppna dörren till mitt hem. Där inne finns min mamma och mina småsyskon. Jag stiger in och kramar dem och så är vi alla tillsammans.
Det blev tyst en stund. Orden borrade sig rakt in i allas våra hjärtan. Så enkla och ändå så självklara. Då allt annat är förlorat saknas bara det viktigaste. Närhet och kärlek. Familj.

Unge K har bott på Borgå folkakademi redan i ett års tid efter att under en strapatsrik flykt ensam tagit sig igenom Europa ända till Finland. Hans mamma och småsyskon är kvar i hemlandet och jag kan knappt föreställa mig den oro och press hela familjen lever under. Dag och natt. Under året har K lärt sig en god svenska och han vet vad han vill. Han ska studera, hitta ett jobb och bygga upp en framtid för sig och sin familj. Han är motiverad, mycket vänlig och ställer alltid upp och hjälper till där det behövs. Utan att knota.
Ändå har han och många av våra övriga asylsökande ungdomar på skolan i över ett års tid levat i en outhärdlig väntan. Får de stanna? Hur går det för familjen? Vad händer om de inte får stanna? Vidden av att leva under en sådan press kan vi vuxna på skolan antagligen bara ana. Vi gör vad vi kan för att finnas till för dem, men ofta känner vi oss otillräckliga. Att inte kunna trösta en gråtande tonåring med mer än att vi bara måste vänta är tungt. Att försäkra en förtvivlad ungdom om att det finns hopp inför framtiden, då de egna tårarna tränger sig på och man vet att det man säger på en sekund kan slås omkull av ett kortfattat myndighetsbeslut, känns nästan övermäktigt. Ett med bävan emotsett myndighetsbeslut som är det första de tänker på då de vaknar och det sista innan de somnar.

Då jag den kvällen tog fram nyckeln och öppnade dörren till mitt eget hem och kramade min familj gjorde jag det med blandade känslor. Stark lycka blandad med skam över att jag så ofta tagit allt det jag givits som en självklarhet.
Tack K för att du öppnade mina ögon. Jag hoppas av hela mitt hjärta att din nyckel också snart ska hitta hem.

4 saker du kan göra för att förändra världen

”Om en man kan förstöra allt, varför skulle inte en flicka kunna ändra på det?”

Malala Yousafzai är en obotlig optimist – och just nu kan vi nog behöva många sådana i vår värld. Hon vill förändra världen genom att se till att flickor i alla länder ska få gå i skolan och utbilda sig. I Malalafondens blogg kan vi läsa om fyra saker var och en kan göra för att bidra till en bättre utveckling. Det handlar förstås om flickors rätt till utbildning – en sak som i sig skapar förändring. Men råden passar in också för andra saker som vi vill åstadkomma. Tänd ett ljus i november och fundera på hur du kan bidra till en bättre värld.

1. Lär dig fakta

Alltid när du kämpar för en sak finns det folk som inte håller med. Gör en djupdykning i fakta och lär dig allt du kan om det här. Ju mera du vet desto bättre chanser har du att skapa förändring. Det är viktigt att flickor får utbildning.

2. Stöd de initiativ du bryr dig om

Även om vi känner att våra rättigheter hotas finns det många organisationer som jobbar hårt med att försvara dem. Malalafonden menar att utbildning av flickor är nyckeln till jämlikhet mellan könen.

3. Starta en insamling

Alla kan bidra. Hitta på fiffiga sätt att samla in pengar. Var kreativ och använd dina unika talanger för att hjälpa till att få flickor utbildade.

4. Fortsätt att göra din röst hörd

Det spelar ingen roll vem du är eller var du befinner dig, kom ihåg att din röst påverkar. Skriv på sociala medier, skriv blogg! När du höjer din röst ger du andra möjlighet att göra detsamma. Om vi höjer våra röster tillsammans kan man inte strunta i oss.

Ett barn, en lärare, en bok, en penna kan förändra världen. Malalafonden
”Ett barn, en lärare, en bok, en penna kan förändra världen.” Malalafonden

 

Siv Ekström

Jag tänder ett ljus

Jag antar bloggen Andetags utmaning och tänder ett ljus i bloggosfären till allhelgona. Jag tänder ljuset för min man som gick bort sommaren för två år sen, en het julidag mitt i vår husvagnssemester. Vi skulle besöka Serlachius konstmuseum i Mänttä kommer jag ihåg. Vilken utställning det var kommer jag inte ihåg. Däremot kommer jag ihåg varje detalj av det som sedan hände. Jag kommer ihåg, men det upptar inte mera varje cell av min kropp. Saknaden finns kvar men den stora mörka sorg som fyllde mitt bröst och gjorde det svårt att andas har gett med sig.

Men det tog tid, det gick inte på ett år. Senaste vår blev på något sätt en vändpunkt. Det var som om jag upptäckt livet på nytt när naturen vaknade till liv efter vintern. Jag kunde inte sluta förundras över hur vackert det var. Jag måste med jämna mellanrum säga det högt för mig själv när jag var ute på promenad. Kanske det hjälpte till att sätta fart på processen.

Visst kommer tårarna ännu ibland, t.ex. när jag skriver det här. Men nu kan jag le genom tårarna för samtidigt ger sig alla underbara minnen till känna. Och den starkaste känslan är en oerhörd tacksamhet över allt det fina vi fick uppleva tillsammans. Under den första sorgetiden kändes det som om jag inte kom ihåg någonting, varken hans röst, utseende, doft eller överhuvudtaget någonting vi gjort tillsammans. Men minnet återvände steg för steg. Nuförtiden kan jag ibland helt oväntat höra hans röst kommentera något som jag gjort eller upplevt. Eller sen kan ljudet av en vespa göra mig alldeles svag i benen. Vespa var hans favoritfortskaffningsmedel från ungdomen och han lyckades smitta också mig. Några soliga somrar upptäckte vi världen per vespa… Sen sålde vi den till prästen i byn och köpte husvagn. Det var onekligen mera praktiskt med tanke på våra då tre hundar. Visst var vi ofta lite tokiga, men vi hade roligt. Och det är det som jag i dag kommer ihåg.

 

Moa

 

Dina och mina filter

I min vardag arbetar jag med invandrare och asylsökande på Borgå folkakademi. Bland elever och personal har vi många nationaliteter, många kulturer och också många religioner representerade. Det är intressant och roligt, men kräver också en del utöver det vanliga.

När man lever i en mångkulturell miljö gäller det att vara lyhörd. Att lyssna ordentligt på vad den andra säger och att vara extra noga med de signaler man själv sänder ut. Att förstå att det kan finnas skillnad i det man rent konkret säger och det man egentligen menar, och att den här skillnaden ofta är kulturellt betingad. För vi har alla en form av filter vi genomsilar vår kommunikation igenom, och beroende på hur filtret ser ut blir resultatet olika. Med olika filter och särskilt om man inte är medveten om att dessa finns är risken för missförstånd överhängande.

I vår skola arbetar vi med att göra våra respektive filter synliga för varandra. Att vara tydliga med vad vi menar då vi säger något. Det är inte alltid det lättaste. För hur ska man se något som för en själv är en självklarhet. Så given att man har svårt att se att det inte handlar om en generell sanning eller livsväg utan att det är bara en möjlighet av oändligt många andra vägar vi hade kunnat ta. Att den andra inte alls ser just mitt synsätt eller mitt sätt att göra saker på som det enda rätta.

Det är först när man accepterar att olika vägar finns som den sanna respekten kan träda in. Men att acceptera ATT olika vägar och synsätt finns är inte samma sak som att godkänna dem alla. Inte alls. Det finns goda vägar och dåliga vägar. Vilket som är vad beror ofta på det sammanhang vi lever i.

Det är här vårt ansvar som representanter för det finländska samhället blir tydligt. Och det här ansvaret gäller oss alla, inte bara oss som arbetar med integration. Alla är vi medmänniskor. Vi kan alla visa de nykomna vilka vägar och vilka sätt att samverka som gäller här hos oss. Vad som behövs för att kunna leva som en fullvärdig och respekterad medlem i Finland. Det kan vara från att hjälpa någon att hitta bland kryddburkarna i butiken till att tala om den jämlikhet och rättvisa vårt samhälle bygger på.

När vi vågar närma oss varandra kommer vi att vara mindre rädda för det vi upplever som främmande. Vi kommer att se att likheterna mellan oss är större än olikheterna, att vi sist och slutligen är ganska lika vi människor oberoende av bakgrund. Och det bästa – vi kommer att lära oss minst lika mycket själva och så småningom breddas vyerna i hela samhället och vi blir öppnare för det vi till en början upplevde som en olikhet.

Jag hoppas att de människor som nu söker sin tillflykt till vårt land kan öppna våra ögon. Få oss att se det värdefulla vi har och få oss att förstå att vi alla är medmänniskor. Att vi trots att vi ser olika ut och talar olika språk för det mesta har samma dröm i livet. Drömmen om att få leva i god gemenskap med varandra, att få se våra barn glada och trygga. Det är genom våra handlingar vi bygger vår framtid.

När världen inte är vanlig

”Om jag fick önska mig vad jag ville så skulle jag önska att mommo fick vara hemma. Jag vill att världen ska vara vanlig”, säger min 6-åring.

Vi kramar varandra hårt och jag kämpar med orden. Hur förbereder man en 6-åring på att världen inte mera kommer att vara vanlig? Plättarna blir symbolen för det som fanns förr. 6-åringen talar om mommos plättar med frasiga kanter och plättkalas i lekstugan på små vita stolar. En dag när mommo får komma hem på besök steker jag plättar. Vi ska åtminstone äta plättar tillsammans med mommo. Men de smakar inte som förr för det är ju inte mommos plättar.

”Mamma. Det är ju så att mommo inte mera blir bättre?” säger 9-åringen en dag när vi går mot skolan. Han vet svaret, men vill ändå få det bekräftat. På kvällen talar vi om vinterdagen då mommo halkade och föll. De var med och såg vad som hände. ”Beror allt på att hon föll och skadade lårbenet?” frågar de. Jag berättar om sjukdomen som upptäcktes för några år sen och som gör att mommo inte mera blir bra.

”Jag ser mommo på skidor i Lappland och jag ser henne i grönsakslandet i Jolkka. Men på riktigt får jag aldrig mera se henne där”, säger 9-åringen. Tillsammans gråter vi i mörkret och jag  håller om hans lilla kropp som darrar. Efteråt talar vi om alla minnen som vi bär inom oss, om himlen och om änglarna.

Varje gång vi träffar mommo samlar vi nya minnen. Vi sjunger Små grodorna och Mors grisar och skrattar så att tårarna rinner. Vi fortsätter med Blott en dag men då måste jag sluta för att tårarna fortfarande rinner. Vi gläds över att hon har det bra i sitt nya hem på Emeliehemmet. Men vi vet att inget är som förr. ”Mommo var speciell. Hon hade alltid en Suffeli nånstans. Kan vi be moffa köpa Suffeli till Emeliehemmet som hon sen kan ge till oss?” ber sonen. Och moffa köper många Suffelistänger. På höstlovet får de Suffeli av mommo, precis som förr. Men ändå är allting annorlunda.

På Alla helgons dag tänder jag ljus. Jag tänder för dem som jag bär inom mig, jag tänder för dem som jag fortfarande kan krama om och jag tänder för sorgen som redan är en del av vår vanliga värld.

1508640_10153691937329841_3706521556117038276_n
Sandudd i höstskymningen Alla helgons dag 2015. En fantastisk upplevelse. #jagtänderljus