När mensen blir ett språkligt hinder

Jag var nybliven tonåring och intagen på Mellersta Österbottens centralsjukhus i Karleby. Nästonsillerna skulle opereras. En vänlig sköterska gick igenom mitt allmänna hälsotillstånd med mig.

”Entäs kuukautiset?” frågade hon.

Jag såg ut som ett frågetecken.

”Mitä se on?” frågade jag med runda ögon.

”Etkö tiedä mitä se on?” frågade hon förvånat.

Jag skakade på huvudet. Med mild röst började hon förklara kvinnokroppens utveckling och funktioner för mig. Efter en stund avbröt jag henne rodnande.

”Jo, nyt tiedän mitä tarkoitat”, sa jag så där skamset som man gör när man är nybliven tonåring och känner att man har gjort bort sig.

Som tonåring vågade jag inte kräva service på svenska. Jag staplade mig igenom barnsjukdomar på hennes lista – gissade vilt om jag haft än det ena, än det andra. Finska kunde jag, men facktermer som hänförde sig till sjukdomar stod utanför min begreppsvärld.

Förra veckan kom jag med stadens servicesedel till en privat tandklinik i centrum av Helsingfors. Tandkliniken ska ha en eloge för att de på nätet märkt ut vilka språk tandläkarna behärskade, så jag bokade tid hos en som talade svenska. Problemen uppstod när jag skulle fylla i blanketten med personuppgifter och uppgifter om mitt allmänna hälsotillstånd. Plötsligt var jag tonåring igen och omgiven av medicinska termer på ett främmande språk.

Damen bakom disken var förstående och beklagade att blanketten endast fanns på finska och engelska. Skylten på disken, som hälsade patienterna välkommen, fanns dessvärre inte heller på svenska, nej. Det beklagade hon också.

Jag kan flexa med mitt språk och har inga problem med att svara på svenska trots att min motpart talar finska. Redan det är ett steg mot en levande tvåspråkighet. Men på en punkt ger jag inte efter en tum. Det handlar om sjukvård. Insatserna är för höga för att man ska kunna slänga omkring sig medicinska termer, må vara att det handlar om vanliga barnsjukdomar, utan att ha en aning om vad de betyder. I teorin kan missförstånd som uppstår i dylika situationer få katastrofala följder.

Att tillhandahåll en svensk blankett med personuppgifter och sjukdomar handlar inte om resurser utan om vilja. Om man dessutom säljer tjänster till staden måste både viljan och sakkunskapen finnas.

Nu väntar jag på svar från megakliniken. De fick ett, om inte helt igenom vänligt, så åtminstone bestämt brev av mig. Jag vet exakt hurdant svar jag vill ha.