Ett lyckligt yrke?

WP_20160405_16_56_04_Pro

Jag vet inte hur man gjorde undersökningen. Jag vet inte heller precis var i västvärlden den gjordes men enligt en studie, vars resultat nyligen kunde ses i sociala medier, skall människorna i följande yrken vara lyckligast; köksmästare, lånerådgivare, ingenjörer och forskningsassistenter i högskolor och universitet. Men över alla andra står – håll i er nu – rektorerna i skolorna! De upplever yrkeslivet som allra mest tillfredsställande! Det är utan tvivel trevligt med undersökningar som tar fasta på positiviteter – men hur tillförlitlig just denna studie är kan jag inte bedöma. Dock stämde den mig personligen till eftertanke. Jag kunde inte lista ut, av det jag snabbt och översiktligt läste, hurudana skolor det här varit fråga om men jag vill gärna säga något om mina egna erfarenheter eftersom jag (numera pensionerad) funderat en del över mitt yrkesval och hur det kunde kännas att arbeta i just de här uppdragen.

Att leda ett medborgarinstitut eller en folkhögskola, för ungdomar och äldre, kan säkert inte till alla delar jämföras med andra rektorsuppdrag men visst finns det gemensamma nämnare trots allt. De rektorer som kommer till tals i den nämnda undersökningen menar att gemenskapen i kollegiet är det som gör jobbet så attraktivt. Jag håller med om det och inser att jag är lyckligt lottad som i så många år fick fungera i de kreativa arbetssamfund som fria bildningsfältet erbjuder. Det handlade varje dag om att ”konfronteras” med skapande krafter som kom med sprudlande idéer när det gällde verksamheten och skolans praxis. En del av allt förmådde vi förverkliga, annat inte. Just friheten sporrar, flexibelt pedagogiskt tänkande, den enskilda skolans självständighet när det gäller läroplaner, det uppmuntrar alla att prestera sitt bästa!

Det jag själv kunde uppfatta som ganska tungt var ansvarsfrågan, inte nödvändigtvis den ekonomiska, inte heller den administrativa eller praktiska, men den som gällde studerandena och personalen. Det gick helt enkelt inte att fundera över det (på djupet) varje dag. För det mesta gällde det nog bara ”att jobba på”. Men jag glömmer aldrig någonsin de dagar, 2007 respektive 2008, då skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki kablades ut i media. Varje rektor i hela landet stod inför samma frågor. Vad är det som sker? Vad hade jag kunnat göra om det varit här i vår skola det skedde? (Och Tack Gode Gud att det inte var så!) Hur samlar jag personal, elever, studerande – alla chockade, alla förtvivlade och oroliga? VAD säger jag och HUR säger jag det jag nu bör säga? Jag vet att jag talade, jag vet att också mina kolleger talade, jag tror att jag grät, att vi grät – men jag har glömt det mesta av ord och meningar, jag minns bara den fysiskt förnimbara och förtätade stämningen i auditoriet då 200 unga vuxna och några andra insåg, att världen aldrig kan bli densamma igen; ta hand om varann, finns till hands här och nu! Jag kan undra om jag gjorde tillräckligt. Vissa säkerhetsåtgärder förbättrades. Men en folkhögskola skall vara en plats för öppenhet, välkomnande. Det rimmar illa med låsta dörrar och vaktande på varje besökare. Kameraövervakning installerades på området. Utrymningar med mera sådant tränades. Vi blev vaksammare, försiktigare. Men var ligger balansen mellan öppenhet och säkerhet? Frågan gäller inte enbart skolor utan alla arbetsplatser, den gäller hela samhället.

Händelser av det här slaget får inte bli ”hängande kvar” och tynga sinnet. Ingen vinner på det. Men det är oundvikligt att minnas dem när man blickar bakåt. Att vara ledare kan vara orimligt ensamt – också!

Men jo, jag känner mig privilegierad, det var fantastiskt roligt att få vara med och leda ett arbis på 1980-talet och ett par folkhögskolor senare. Varför? Det återkommer jag till!