Ord talar till oss på många sätt

Häromdagen pratade vi om ordet ”att känna” med mina elever vid invandrarlinjen på Borgå folkakademi. På finska kan vi översätta det med ”tuntea”. På både svenska och finska kan vi använda ordet i två bemärkelser, dels för att beskriva att man är bekant med något men också för att beskriva att man har en viss känsla för något.

På alla de andra språken jag har representerade i min klass finns det två skilda ord för de här två betydelserna. T ex på engelska to know och to feel, på tyska kennen och fühlen och på franska connaitre och sentir.
Varför använder vi ordet på samma sätt i finskan och svenskan? Våra språk är ju inte särskilt närbesläktade annars. Beror likheten kanske på en likhet i våra mentaliteter och den miljö dessa skapats i? Kanske det är så att vi i Norden måste ha känslor för någon eller något för att kunna säga att vi är bekant med den eller det? Lägger vi alltså in en djupare och mer känslomässig innebörd i ordet känna någon än man gör i andra språk och andra länder?

Kanske det har att göra med att vi genom historien har bott mer åtskilda och begreppet att känna någon i meningen enbart vara bekant med inte har existerat hos oss. Antingen kände man någon på riktigt och hade därmed också känslor för eller kanske emot den, eller så visste man inte alls vem det var.
Mycket ovetenskapligt kunde man säkert dra en hel del slutsatser – sanna eller falska –  ur detta. Intressant är det i alla fall och hela gruppen verkar glädjas över och ofta också åt de här funderingarna.

Hur låter detta: Då vi lär känna någon eller något uppstår alltid en känsla i någon form. Är det så att vi i Finland/Norden värdesätter känslan högt och därför använder den i dubbel bemärkelse? Eller är vi snarare känslofattiga och värderar ordet känna i sig så lite att vi använder samma ord för två olika saker? Känner man inte något har man alltså ingen känsla för det heller. Betyder det också att man genom att välja att inte lära känna något inte behöver ha någon känsla för det heller? Är det därför vi är rädda för det främmande? För att lära känna något/n för oss automatiskt betyder att vi måste ta en känslomässig ställning? Vilket kräver engagemang och ett aktivt ställningstagande.
Eller så är allt bara en slump. Men roligt har vi då vi funderar på ord, deras ursprung och betydelse.
Med 13 olika språk i klassen har vi ju en hel del att välja på!

Det blir påsk

liljor

Det blir en påsk då allt det invanda blir ovanligt, både i stort och smått.

Det blir en påsk då jag inte kommer att handla på långfredagen. Världen både kan och får vila.

Det blir en påsk då en kissekatt och ett ägg delar ut påskbrev till vänner och bekanta enligt österbottnisk modell på påsklördagen.

Det blir en påsk då jag sätter min barndom i fokus. Barndomsfamiljen, barndomsgrannar, släkt och vänner.

Det blir en påsk då jag sitter vid en sjuksäng, ser vårt sommarhus i vårvinterskrud, sover på golvet omringad av barnen och prioriterar annat än hålla ordning på våra saker.

Det blir en påsk då jag väntar på ljuset, livet, våren, sommaren.

Det blir en påsk då orden i Biskop Björn Vikströms aftonandakt etsar sig fast: ”Vi behöver inte mera våld; vi behöver inte mera hämnd, vare sig i vår värld eller i våra hem eller i våra liv. Vi behöver försoning, vi behöver människor som jobbar för fred och rättvisa; för utbildning och social trygghet. Vi behöver människor som vägrar ge upp; och vi behöver få lita på att Gud är med oss i vår gemensamma strävan efter ett gott liv tillsammans i vår hotade och sköra värld.”

Det blir påsk.

Mentala nedskärningar när skolor stängs

WP_20160319_20_47_50_Pro

Någonstans handlar det om något mycket mera än att enskilda skolor stängs. Någonstans handlar det om förändringar som går djupare. Det handlar också om den enskildas förutsättningar att välja var man bor – eller var man har möjlighet att slå rot med familj och barn. Vill du kanske helst bo ute på landet? På grund av närhet till naturen, på grund av lugnet, på grund av livskvaliteter som du själv sätter pris på. Sjöar, hav, skogar, stränder, ängar, byar – vi vill väl gärna ha dem nära. Svenskfinland ÄR i princip allt detta, ett vackert kustlandskap som vi befolkningsmässigt förefaller ta allt sämre hand om.

I boendemiljöerna önskar vi ha det som vi till vardags behöver;  barndagvård, skola, bibliotek, hälsovård, dagligvaror, fritidsverksamhet, församlingstjänster. Det är självfallet inte möjligt att upprätthålla allt detta i varje vrå av geografiskt vida kommuner. Men det leder till att familjer flyttar från glesbygden till tätorter, senast då skolan dras in, och pusslet med barnens skolgång och vardag blir alltför betungande.  Vill vi i kommunerna, vill vi i Svenskfinland ha det så? Ju flera funktioner som läggs ned, desto svårare blir det att återskapa förutsättningar för levande landsbygd.

I min egen (sammanslagna) hemkommun, Raseborg, diskuteras för tillfället nedläggningen av sju skolor, både svensk- och finskspråkiga. Och nu handlar det alltså inte om mindre byar längre, de är redan stängda, utan om kyrkbyar och tidigare kommuncentra, bl.a. Svartå, Snappertuna, Bromarv och Pojo kyrkby. Det är marknadsföringsmässigt kortsynt. Det handlar trots allt om en av dessa fantastiska kommuner som förefaller ha allt: historiska stadsmiljöer, kyrkbyar, brukssamhällen, landsbygd, hav, sjöar, öar, skogar, berg och dalar. För att kunna locka inflyttare borde man inte tära på mångfalden – när det gäller boendemiljöer – längre. Att stänga flera skolor nu, det är att skära inte enbart ekonomiskt utan även mentalt i människornas beredskap att bo kvar.

Tredje sektorn kan visserligen ta över en del samhällsansvar, har det visat sig. Men kommunerna ansvarar för utbildningen – och (tills vidare) för hälsovården. Jag får en otäck känsla av att man i nya sammanslagna kommuner enbart, eller helst, ser till den nya storkommunens enskilda sektorer, ex, utbildning, som ett särstående problem (eftersom man budgeterar sektorvis) och glömmer att se de enskilda samhällenas sammantagna starka sidor, det som samfällt kunde hjälpa byarna framåt. Vilka bitar måste sparas för att en by skall kunna utvecklas, inte enbart överleva? Vilka bitar stöder bäst varandra? Man kan tacka medborgarrörelser och eldsjälar för mycket – men ett samhälle kan inte lita på att eldsjälarna fortsättningsvis finns – och att de orkar ta fortgående samhällsansvar. Oerhört mycket uträttar föreningar och aktionsgrupper idag, inte minst i Svenskfinland, världens föreningstätaste medborgarsamhälle. Men just nu är det lätt att se med oro på Svenskfinlands landsbygd och dess framtid.

 

 

Den enda kvinnan

Ibland händer det roliga saker när man minst anar det, som i går kväll till exempel. Det hade varit en lång dag som börjat med fortbildning i stadens nya dataprogram för inmatning av budgeten – läckert! Dagen hade visserligen slutat med ett mycket inspirerande samtal mellan journalisten Anne Hietanen och författaren Bea Uusma hos oss på Arbis, men jag var ändå ordentligt trött när jag satte mig i tåget.

Jag slog mig ner i restaurangvagnen med en kopp kakao, fast besluten att äntligen hinna läsa dagens tidning. Vi var inte alltför många själar i vagnen och därför kände jag en viss irritation när jag märkte att en karl slog sig ner mittemot mig med sin karelska pirog och en kopp te. Motvilligt drog jag in mina utsträckta ben, försökte trots min lätta irritation ge mannen en artig blick men återgick snabbt till min padda. Mannen lät sig dock inte förskräckas.

– Olet muuten ainoa nainen ravintolavaunussa.

Det hade han tydligen helt rätt i. Jag kände mig motvilligt lite road och undrade om jag borde vara rädd. Han svarade inte men avslöjade att han var arbetsplatspsykolog och att hans hobby var att skriva dikter om folk i tågets restaurangvagn. Och i nästa andetag undrade han, om han fick skriva en dikt om mig. Varför inte, tänkte jag. Det är ju inte precis alla dagar som man får en dylik fråga.

Han plockade fram en liten anteckningsbok och öppnade en blank sida. Att skriva dikten tog honom sisådär två minuter. Två minuter under vilka han med jämna mellanrum tittade upp på mig, som om han målade ett porträtt. Sen läste han upp dikten. Jag tyckte om den. Han hade lustigt nog träffat ganska rätt.

När han hade ätit sin karelska pirog steg han upp och tackade för att han hade fått skriva dikten till mig. Det lät för bakvänt, det var väl jag som skulle tacka honom? Men alla lär inte alls vilja bli omdiktade. Många känner sig obehagligt berörda och väljer att hellre envetet stirra på sina paddor än att se en annan människa. Jag kände ett sting av skuld. Också jag hade varit nära att försöka ignorera honom. Jag är glad att jag inte gjorde det. Tänk vad jag hade missat!

Moa

 

KBT – Kanske Bara Tid?

Kognitiv beteendeterapi (KBT) är ett praktiskt förändringsarbete i nuet där du får tanke, känsla och handling att rimma bättre, genom att analysera och ”felsöka” beteende-, tanke- och känslomönster och sedan skapa nya beteenden och tankar som du i stället gynnas av. KBT lär oss många gånger att ”släppa” stressfulla situationer som vi inte rår på för att koncentrera oss på situationer som vi, genom vårt eget beteende,  kan ändra på. Framför allt vårt förhållningssätt till vad som sker omkring oss blir viktigt. Somliga bär omkring på problem och bekymmer hela livet andra ser bara möjligheter och intressanta situationer.

Stress är inte per automatik farlig, utan kan tvärtom hjälpa oss att höja koncentration och motivation för ökad prestation. Men långvarig stress utan chans till återhämtning är skadlig. Ju längre tid den pågår, desto längre tid tar det för kroppen att återhämta sig. Ett av de främsta tecknen på att man börjar bli utbränd är att man inte kan vila länge nog, man blir helt enkelt inte piggare, minnet sviktar och det är svårare att komma ihåg, koncentrationen är det litet si och så med. Jag tror inte att man per definition springer in i väggen utan snarare nöter man sig igenom väggen under en längre tid och en vacker dag blir det helt enkelt för mycket. Därför blir det väldigt viktigt att ha balans i vardagen och medvetna strategier för att ta hand om sig själv. Första tecknen på utbrändhet märker man kanske inte ens själv. Din omgivning, arbetskolleger, familjen och vänner märker det många gånger före dig själv.

Människor som drivs av att åstadkomma mer och mer på en begränsad tid utmärks av ett bråttom-beteende. De är mästare på multi­tasking, de får mycket gjort på kort tid och blir otåliga och irriterade när de tvingas vänta eller göra något långsamt. De är tävlingsinriktade och presterar ofta på fler arenor än på jobbet. De har ofta en tendens att tolka situationer som stressiga eftersom de har större behov av kontroll än många andra människor. För dessa människor kan det vara en stor utmaning att ställa sig i den längsta kön i mataffären, det vill säga de människor som har ett starkt effektivitetstänkande och som ständigt känner av tidspress.

Eftersom de är psykologiskt mer reaktiva får de starkare stressreaktioner, vilket gör att de är i farozonen för såväl högt blodtryck som förhöjda blodfetter. De har också tre till fyra gånger högre risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar. Vi borde lära oss att hitta våra så kallade triggers, det vill säga identifiera vilka situationer som drar igång ett snabbare tempo. Vi behöver också exponera sig för långsamma beteenden. Vi bör stå i den längsta kön i affären ibland bara för att lära oss att livet går vidare trots att det tar litet längre tid.

Den andra gruppen med avslöjande stressbeteenden är de assertiva. Det är inlärda beteenden som dyker upp i situationer där vi känner oss osäkra. Det handlar om att sätta gränser, stå fast vid vad man vill och verbalt förmedla detta. Vi gormar och domderar för att dölja vår osäkerhet. Logiken är att om jag talar högt med versaler, halvt aggressivt och kommenderande så då vågar ingen ifrågasätta mig. Här behöver vi kanske lära oss att det handlar lika mycket om att respektera andras rättigheter och åsikter; att inte ta ansvar för andras känslor, stress och svårigheter, att kunna agera proaktivt, hålla sig till sin plan och inte styras av tillfälliga känslor – viktiga ledaregenskaper med andra ord.

Man kan väl egentligen se på stress som så att det är inte hur man har det, utan hur man tar det.

Homo economicus

När jag studerade ekonomi på 80-talet lärde vi oss att människan är en homo economicus. En logiskt kalkylerande och nyttomaximerande individ som följaktligen alltid söker effektivitet i sin produktion och konsumtion. Som främst motiveras av egenintresset. Vi lärde oss att beskrivningen passar in på de flesta av oss och därmed är relevant att använda och lita på i ekonomiska teorier och samhällsbyggen. Den här människosynen serverades oss som en fastslagen sanning och konstigt nog ifrågasattes den inte heller i någon större omfattning. Varken av oss studerande eller våra lärare.

Med stigande ålder och livserfarenhet har jag mer och mer börjat tvivla på den ekonomiska människan. Ja, blivit närmast förargad över att man kan tro att vi människor skulle vara så enkla. Och förvånad över att önskan att hitta klara och enkla ekonomiska modeller för att kunna beskriva och styra vårt samhälle var och och fortfarande verkar vara starkare än viljan att ge människans komplexa natur rättvisa. Vi människor styrs ju av oändligt många faktorer.

I en intressant bok av Katrine Kielos jag läste häromdagen står: ”Hur får du din middag? lyder ekonomins grundläggande fråga. Nationalekonomins fader Adam Smith skrev att slaktaren, bagaren och bryggaren inte tillverkar sina produkter av välvilja, utan för att de tjänar på det. Det är egenintresset som ställer middagen på bordet åt oss, menade Smith. Men han glömde påpeka att hans mamma ställde fram den åt honom varje kväll.”

Tänk om vi har byggt upp vårt samhälle på ekonomiska teorier, som är baserade på så få faktorer och sådana generaliseringar att de inte håller en närmare granskning? Tänk om de baserar på en människosyn som inte alls motsvarar verkligheten?
Men eftersom vi lever i tron att det måste finnas teorier som en bas för system, som i sin tur är förutsättningen för att kunna bygga upp ett fungerande samhälle, fortsätter vi tappert att förenkla oss för att kunna hitta en formel som fungerar. När systemet väl är på plats börjar det leva sitt eget liv och styra vår verklighet. Tills det en dag tar över helt och vi av rädsla för att allting skulle braka ihop utan dess stöd t o m försvarar systemet, trots att vi vet att vi mår dåligt av det. Vi människor, som borde vara grunden för all verksamhet, offrar oss själva på systemets altare. Vi ger upp oss själva och säger, som man så ofta hör av dagens politiker: ”Det finns inga alternativ.”

Teorin om homo economicus ställer vinstintresse och konkurrens framom värderingar. Vi tutas i att det här är vägen till välfärd för alla också på sikt. Ändå går utvecklingen i motsatt riktning. Klyftorna ökar och vi har idag för första gången på mycket länge en ung generation som beräknas ha och få det sämre ställt, kanske både ekonomiskt som kvalitetsmässigt, än sina föräldrar.

Någonting stämmer inte. Dags att ringa i varningsklockorna riktigt ordentligt? Tänk om det inte är systemet som inte fungerar – ett system är mekaniskt och alltid enbart ett redskap – utan orsaken är att de bristfälliga teorier om människan som systemet bygger på inte håller sträck. Enligt en några år gammal japansk studie är det enbart en liten del av mänskligheten som kan anses vara en homo economicus. Dessa individer uppvisar dessutom ofta också psykopatiska drag.

Är det då dags att erkänna att vi byggt vårt system på falska antaganden? Att det inte är en mänsklig norm att rationellt maximera egenintresset? Att de flesta av oss är irrationella, kännande och omtänksamma individer, som tror på samhörighet och varandra. Som behöver gemenskapen för att kunna må bra.
Dags att ge den kännande altruistiska människan det utrymme hon förtjänar!

Uppkopplade barn

Vid 07-snåret går jag in till sonen för att väcka honom. En närmare titt visar att han, under nattens mörka timmar, tydligen fått sällskap av sin 6-åriga lillasyster som har krupit ner hos honom och somnat.

”Sa hon nånting när hon kom?” frågar jag.

”Valter! Jag vet var Ipaden är. Ska vi spela?” svarar sonen.

Själv hade han vänt ryggen till och muttrat nånting om att han måste sova innan han orkar spela. Och sen tog sömnen bägge.

Ordväxlingen berättar mer om spelandet än om våra nattrutiner. Ipaden är nämligen inte tillgänglig hela tiden, 9-åringen har inte fått en smarttelefon och det finns inte trådlöst nät hemma. Det låter som om vi hade god koll på det hela – eller som om vi vore bakåtsträvare.

Vi är varken det ena eller det andra. Vi försöker bara ta oss fram i snårskogen. En 9-åring som har svårt att hålla koll på sina saker behöver inte en smarttelefon, har vi resonerat. Det räcker med en gammal avlagd mobiltelefon. Sonen muttrar och jag misstänker det är en tidsfråga innan han har en. Spela får han, men i och med att det inte finns trådlöst nät hemma är han beroende av oss. Eller så tar han Ipaden under armen (såvida vi inte gömt undan den i strumplådan) och går till närmaste café med nätkoppling efter skolan.

Att spelandet är en del av barnens sociala liv är obestridligt och ofta sitter han med telefonen i ena handen när han spelar. ”Kom till dörren. Jag väntar på dig där!” hör jag honom säga. Det är ett virtuellt umgänge som gäller.

Visst läser han också, rätt mycket faktiskt, men ändå tenderar spelandet att eskalera. Igår blev jag själaglad över en stor koja som plötsligt upptog halva vardagsrummet. Och min tolerans för böcker, legobitar och leksaker som ligger på golvet har ökat, märker jag. Det är ju också en följd av det hela.

Men vilka gränser drar man som förälder? Hur mycket får barnen spela? Ska det vara fritt eller reglerat till ett visst antal timmar per dag? Hur fungerar det hemma hos er?

 

Spännande matmöten

Ukrainsk borsjtsoppa, japansk sushi, sausage rolls från Australien och olika rätter från Syrien var några av läckerheterna man kunde få smaka på när det var Restaurangdag senast på Medis i Mariehamn. Det fanns också mat från Italien, Grekland, Bosnien, Portugal, Thailand och Colombia. Ända sedan jag först läste om idén med Restaurant Day och pop-up-restaurangerna i Helsingfors, Stockholm och i fler länder världen över har jag drömt om att det skulle börja hända något också på Åland den dagen.

Det var i maj 2011 som det hela startade i Helsingfors. Det lär ha varit några matintresserade vänner som satt och diskuterade att det var så mycket byråkrati och svårigheter innan man kan starta en matservering. Då kom någon på att man skulle kunna ha matserveringar bara för en dag – det skulle väl inte behöva vara så krångligt!

Det visade sig att hälsomyndigheterna gillade påhittet, har man öppet bara för några timmar en dag blir det ett ”lågriskevenemang” där nyskapande och påhittighet får blomstra. Helsingfors stad delad ut pris till evenemanget – för att matkulturen och gatulivet i staden fått ett sådant uppsving.

Restaurangdagen ordnas nu fyra gånger per år – i november, februari, maj och augusti, omväxlande på lördagar och söndagar. Vem som helst kan öppna en ”restaurang” den dagen. Man lagar mat eller bakar kakor, ställer upp ett bord på trottoaren eller i en park och säljer sin mat till hungriga och intresserade kunder. Påhittigheten är enorm, råkar man ha köksfönstret mot gatan och bor på första våningen kan man helt enkelt öppna fönstret och langa ut skålar med soppa till matgästerna. Folk har haft restaurang hemma i vardagsrummet och inne på gården. Skolor och andra lokaler har också upplåtits.

Volontärerna bakom Restaurangdagen har en webbsida där man kan läsa om bakgrunden och idén med det hela, titta på bilder – och hitta en restaurang när dagen närmar sig. Den som vill delta och öppna sin egen lilla endagsrestaurang kan registrera sig på webbsidan och märka ut sin restaurang på kartan och berätta om adress och öppethållningstider och vad som ska serveras. På det viset får man också veta hur många som deltog och var. Senaste Restaurangdag som hölls den 21 februari var det 1245 restauranger i 26 länder som hade öppet!

En av dem var Världsrestaurangen på Medis i Mariehamn. Det var så jag äntligen fick uppleva restaurangdagen på Åland. På Medis har vi hand om undervisningen i svenska för inflyttade på Åland och det visade sig att det fanns flera villiga restaurangkockar i våra grupper. Redan i november var vi med första gången och nu i februari ville alla göra om det.

I Medis festsal hade vi den här gången tio olika ”restauratörer” som hade lagat maten hemma, tagit den med till Medis och vid behov värmt den i undervisningsköket. Vi hade dukat långbord i salen för närmare 60 personer och i ett klassrum fanns det ytterligare plats för ca 20 gäster. VI skulle ha öppet mellan kl 13 och 16 tänkte vi…

I november hade vi åtta olika stånd och alla kockar hade lagat så mycket mat som de hade lust och ork med – vi tyckte vi tog i när vi funderade på en 20-30 portioner per kock. Vi hade också planer för hur vi skulle göra med all mat som blev över, Efter en och en halv timme fanns det ingenting kvar utom några kakor och efterrätter, så nu tog vi i lite mer. Det fanns tio kockar den här gången och de som varit med förut lagade dubbelt eller ännu mera mat. Den italienska kocken hade förberett sig med 80 portioner! Klockan ett började folk välla in, ”det är kö ut på gatan” jublade de som kommit in och försökte hitta någonstans att hänga av sig ytterkläderna. Trängseln var enorm och jag rusade upp för trappan till andra våningen och öppnade ytterligare ett klassrum.

2016-02-21 13.11.38

Det gick lika som förra gången: efter en och en halv timme var all mat slut och de som kom vid tretiden fick vända om hungriga. Ingen räknade hur många gäster som varit där, men 400 är nog ingen dålig gissning. Det var trångt, men det var en underbar stämning. Alla ville smaka spännande mat och i trängseln fick man nya vänner. Många kom med plastaskar med för att köpa hem mat också eftersom man inte orkar smaka på allt på en gång. Jag vet inte vilka som var gladast – de som fick smaka eller de som lagat maten. Nu smider vi planer för lördagen den 21 maj…

Siv Ekström

”Så du lider också av infomani!”

WP_20160229_09_47_38_Pro

”Så du lider också av infomani!”, säger hon glatt när hon stiger in i mitt vardagsrum. Där står nämligen tv´n på, datorns Facebook-sida öppen, tidningar och böcker strödda på bord och stolar – och därtill ringer telefonen. Jag försöker se på scenariot med hennes ögon och får medge – ja, ständigt detta informationsflöde, och jag är nästan alltid tillgänglig. ”Men jag stänger av telefonen när jag skall sova”, säger jag i ett försök att försvara mig. Varför får jag lust att försvara mig? Är det ett så stort moraliskt dilemma vi hamnar i när vi ägnar oss åt facebookande, twittrande, e-postande, skärmfokuserande? Ja, jag tänker på det man upplever allt oftare; vi sitter och kommunicerar med någon som befinner sig ”inne i” smarttelefonen eller ”laptopen” men vi är avstängda från dem som finns strax intill i samma rum. Det är inte bra. Inte bra alls. De allra flesta tycker säkert inte om fenomenet, och det är väldigt lätt att bli irriterad – särskilt när någon annan ägnar sig åt det.

”Se bara till så du inte utvecklar gräshoppshjärna!”, säger min väninna lika glatt. Ja, också jag har – just utur detta (avskydda) mediaflöde – inhämtat information om hur våra hjärnor tar skada av den ständiga uppkopplingen, våra mentala ”on-knappar” är fortgående aktiverade och svåra att stänga av. Forskning visar att vi blir rastlösa och överstimulerade, våra tankar tenderar att hoppa från det ena till det andra, litet som gräshoppans ryckiga väg i gräset. Kognitionen försämras. Vi förväntas också tycka till, blixtsnabbt formulera oss och lägga ut åsikter på nätet. Vi blir otåliga men ser det nödvändigtvis inte själva. Och botemedlen? Meditation, hävdar de som forskat i bl.a. buddhistiska munkars hjärnverksamhet. Med hjälp av koncentration och visualisering kan välbefinnande tränas, menar man. De som ägnar sig år meditation sägs återhämta sig från motgångar och kriser snabbare än andra.

Men var det så mycket bättre innan vi drabbades av datorernas och smarttelefonernas tsunami? Jag jobbade själv i nästan fyrtio år som lärare. På 1990-talet blev vi alla ”datoriserade”. Jag minns med fasa de första ordbehandlingsprogrammen. Hade du inte markören på rätt plats när du skulle spara texten så kunde det hända att du fick börja om från början. Åh – så många rop på hjälp i lärarrummet! Tids nog kunde vi ändå inte förstå hur vi klarat oss med enbart skrivmaskiner och med kopieringsapparater som skulle vevas fram! Minns ni dem? På den tiden kunde jag, som alla andra lärare, sitta sent på kvällarna (ty sådan är lärarens vardag), och kommentera studiearbeten med penna i hand. Sedan internet- och e-postfunktionerna trädde in i vardagen sitter lärarna ofta i vargtimmen och svarar på studerandenas frågor och bedömer deras arbeten digitalt. Är skillnaden så stor mellan då och nu? Allt kan inte skyllas på datorerna. Men arbetslivets krav och samhällets utveckling förefaller som helhet vara i otakt med vår förmåga att leva våra liv på ett balanserat och människovärdigt sätt. Kanske är infomanin en delorsak, eller kanske en följdsjukdom. Det är möjligt.

Hur som helst, vi stängde tv´n, datorn och telefonerna innan vi satte oss vid kaffebordet, min väninna och jag. Men redan när hon gick ut genom dörren på väg hem, hade hon smarttelefonen påkopplad och kollade ivrigt sms, epost och facebook. Samtalet vi förde medan vi var ”frånkopplade” – det var lika helande som den bästa meditation. Sådana samtal överträffas enbart av barnbarnens sunda uppfattning om här och nu – och av en och annan vandring ute i naturen.

 

Dagspressens kris i Svenskfinland

Dagspressen i Svenskfinland befinner sig i kris. Den största dagstidningen på svenska i Finland har en sjunkande upplaga och gör mångmiljonförluster år efter år. Flertalet garvade nyhetsjournalister har sagt upp sig. Dessa frågor uppmärksammades igår i programmet Spotlight på Yle Fem. Krisens följder är ännu oklara, men troligen kommer vi att se förändringar både i form och i innehåll. Exempelvis spekulerade den före detta redaktionschefen för HBL, Markus West, om att nyhetsjournalistiken flyttar bort från papperstidningen, och KSF Medias VD, Barbro Teir, verkade öppna för rätt omfattande förändringar i utgivningsformatet då hon bedyrade att papperstidningen nog kommer ut ”i någon form” även i framtiden.

Det som jag främst funderade på efter Spotlight var Wests kommentar om nyhetsjournalistiken. Enligt hans formulering flyttar nyhetsjournalistiken ut från dagstidningen i framtiden, men jag undrar om detta inte redan skett i rätt stor omfattning. I alla fall har det skett om vi avser den nyhetsjournalistik som bedrivs av dagstidningen, i detta fall HBL:s, egen personal. Slå till exempel upp s. 6-7 i dagens HBL (2.3) och vi har två sidor fulla med nyhetsjournalistik som inte skrivits av HBL:s egna journalister. Förvisso finns nyhetsjournalistiken fortfarande med, men den är en inköpt produkt från nyhetsbyråer som FNB och TT. Det finns säkert goda skäl till att använda notisbyråer, och det vore förstås ineffektivt om varje dagstidning skulle producera varje notis och reportage själva. Men samtidigt finns det också omfattande risker med att helt och hållet utlokalisera nyhetsjournalistiken. Den ena är rent affärsmässig: varför skall jag köpa just denna dagstidning om så gott som samma texter finns att läsa även hos andra som också köpt nyhetsbyråernas produkter? För dem som läser flera finlandssvenska dagstidningar är detta en oundviklig fråga. Och desto fler icke-exklusiva nyheter tidningen trycker, desto mindre blir marginalnyttan för läsaren att köpa tidningen.

Det finns också ett innehållsmässigt problem med nyhetsbyråerna. Slå upp samma sidor i dagens HBL, och du har både längre och kortare nyhetstexter som enbart är signerade med den anonyma akronymen FNB. Denna praxis, som inte verkar vara lika vanlig för t.ex. TT, kan invagga oss i illusionen att nyhetsrapporteringen, till skillnad från mera analytiska reportage, är resultatet enbart av världshändelserna själva och inte av journalistens arbete. Tyvärr är denna uppfattning inte alls ovanlig. Angående medias framtid frågade sig Konstsamfundets VD Kaj-Gustaf Bergh i höstas i årsmagasinet Konstsam: ”Hur länge finns behovet kvar att någon för min räkning sovrar bland allt det som sker och levererar ett sammandrag?”. Vid tidpunkten väckte uttalandet mycket debatt och detta med rätta; det uttrycker en förenklad syn på journalistens uppdrag. Uppfattningen bygger väsentligen på idén att ’det som sker’ redan är etablerat innan journalistens jobb kommer igång. Roten till en sådan uppfattning hittas troligtvis i en vanlig villfarelse om begrepp som ’händelse’ och ’faktum’. Denna villfarelse innebär att man tror att fakta och händelser är en undersöknings utgångspunkter när de snarare borde förstås som dess slutsatser. Filosofen Arthur Danto uppmärksammade detta genom kalla ett faktum för ’data under en beskrivning’. I enlighet med denna poäng kan man därför säga att journalisten aldrig startar från skeenden som de enbart behöver sovra bland och sammanfatta i en rapport. Antingen startar de från data, exempelvis olika utsagor, som de själva måste analysera innebörden av, eller så startar de från färdiga beskrivningar av skeenden som de måste granska kritiskt.

I snacket om dagspressens kris är en viktig fråga ofta frånvarande; förtroendet för läsarna. Ofta får jag intrycket av att mediehusens ledning i Svenskfinland inte riktigt litar på att läsarna varken vet vad kvalitativ journalistik är eller ens vill ha den. Istället försöker man, utan nämnvärd efterfrågan från läsarna, ständigt uppfinna nya och kostsamma digitala format som skall svara mot deras egna eller anlitade konsulters spekulationer om ’vart vi är på väg’. Framtidsoron har gjort dagspressen till en formlös kittel av experiment med osäker utgång. I sitt ’nytänkande’ är de också slående konforma: mera livsstilsjournalistik, mera digitala lösningar och satsningar på webb-tv och poddar. Det mest revolutionerande initiativet i finlandssvensk dagspress numera vore att starta en tidning som enbart satsar på att anställa tillräckligt många journalister och ge dem arbetsro för att skriva kvalitativ nyhetsjournalistik och analyser av politik, samhälle, kultur och ekonomi. Jag och många andra skulle genast köpa en prenumeration. Det tror dessvärre inte mediehusens ledare och detta utgör en väsentlig beståndsdel av dagspressens kris i Svenskfinland.