Det enda som slutligen har betydelse, enligt Buddha

För ca en vecka sedan lade en av vännerna på facebook, Marit Lundström, ut följande citat på sin sida, för allmän begrundan; ”In the end, only three things matter: how much you loved, how gently you lived and how gracefully you let go of things not meant for you”. Detta enligt Buddha. Tankar som naturligtvis finns även i vår kristna Bibel om än formulerade med andra ord. Den tredje, den sistnämnda, prövostenen lämnar mig inte i fred – ”hur värdigt du kunnat avstå från det som inte varit ämnat för dig” (undertecknads fria översättning). Hur fruktansvärt svårt är inte detta! Att acceptera personliga förluster och vara stark nog att gå vidare på ett sätt som är värdigt och generöst både gentemot en själv och ens omgivning. I den korta diskussion som följde på facebook av det här citatet konstaterade vi, att det är så gott som omöjligt att nå dit ibland, men då man klarat av det är det som att stiga in i ett litet ljusare rum, att andas litet friare, att veta att ens egen person räckte till för detta, att behålla människovärdet i förhållande till sig själv.

För inte länge sedan gick fyra av mina allra närmaste anhöriga bort på några få år. Sådant kan (naturligtvis) hända. Jag har en del minnesluckor från dom åren och jag var definitivt inte stark nog att orka vara den generösa person jag hade önskat. Så många var omedelbart berörda, barn och vuxna, den sammantagna sorgen blev helt enkelt för stor att kunna ses och hanteras. Jag kan tycka att många i min omgivning kom betydligt värdigare genom det än jag gjorde själv. Och då talar jag om dem som drabbades av de obegripligaste av det obegripliga – att mista ett barn.

Hur hamnade jag i allt detta mitt i sommarns ljusa stunder? Säg det. Det är kanske alltför lätt att landa i elegiska tankar när nätterna är svala, vita och stilla. Att behöva avstå kan förstås handla om så många andra frågor: om arbete och anställningar, om skilsmässor, om oönskade förändringar, om ensamhet, om utnyttjande, om marginalisering av olika slag – att inte vara accepterad, att behöva avstå från tillhörighet och sammanhang. Vi utsätts för prövningar. Vi försöker träna oss i att hantera dem. Livet ger tillfällen till sådan träning.

Någonstans måste man hitta motpolerna. Och tack och lov finns även sådana för de flesta av oss: de egna som fortfarande finns omkring oss, vännerna, barnen, framtidstron, intressena som pockar på uppmärksamhet och egna insatser. Förändringar som kanske t.o.m. bär mot något större och ljusare. Men det där med ”värdigheten” – det sysselsätter mig fortfarande. Hur gärna skulle man inte leva så!