Länge har jag undrat över varför ingen någonsin pratar om den norska forskning som presenterades för åratal sedan om huruvida Norges idrottsmedaljörer hade varit bäst även när de var juniorer. Men härom veckan kom det i finska morgon-TV: Marko Salasuo hade undersökt hur det är med den saken och berättade om sina resultat. Inte en enda internationell undersökning hittade han där tidig träningsstart ledde till toppen.
– Idrotten i Finland är på fel väg, det blir allvar för tidigt, konstaterade Salasuo. Mängder av framgångsrika juniorer slutar innan de kommer upp i åldrarna. De slits ut, tröttnar på den hårda träningen och lägger av. Barn borde inte hårdträna en och samma gren när de är små. De ska ha roligt med idrotten och prova på många grenar och inte börja med tävlingsallvar för tidigt.
För ganska många år sedan jobbade jag i grundskolans lågstadium och hade elever i årskurs 4, 5 och 6. Minns särskilt två pojkar på olika årskurser, båda ganska små och klent byggda. De var idrottspojkar med ivriga pappor som hade satt sina söner att tävla tillsammans med en äldre åldersklass ”för att få hårdare motstånd”. I min föreställningsvärld skulle idrottsbarn vara rosenkindade och pigga för att de rör på sig och har bra kondition. Men det stämde inte alls på de här två, de var bleka och klena och hade ofta ont i magen. De var trötta på måndagar för på veckosluten var det tävlingsresor långa vägar bort från hemmet. I veckorna hade de inte gjort läxorna för de hade inte hunnit när de var på träning minst två kvällar i veckan. Den ena av de två lade av med idrotten senare såg jag, medan den andra fortsatte åtminstone ännu på gymnasienivå.
Men, kanske du säger, alla har väl hört om brasilianska fotbollsspelare som hållit på med fotboll sedan de var små, och sedan blir de världsbäst och proffs. Visst, men de trixade med bollen och spelade med kompisarna på gatan för att det var roligt. Ingen tränare så långt ögat nådde, inga föreningar, serier och matcher, bara ungarna som roade sig och hade roligt tillsammans. Lust, fantasi och kreativitet!
Tillbaka till norrmännen. Jag tror det var i samband med vinter-OS i Norge som någon hade gjort en undersökning som visade att ingen av dem som vunnit skid- och andra tävlingar när de var yngre fanns med bland medaljörerna i vuxen ålder. De hade alla slutat. De som hörde till eliten i vuxen ålder hade inte alls idrottat när de var yngre eller så hade de då legat längre ner i resultatlistorna.
Varför läser varken ambitiösa föräldrar eller tränare om sådan forskning? Då skulle de ju fatta att de skulle lugna ner sig och låta de små liven leka mera än tävla och få dem att prova på lite olika grenar i bästa sämja och för att det är roligt. (Utan baktankar på framtida proffskarriärer!) Om ungarna nu tröttnar och ledarna och föräldrarna sliter ”i onödan” verkar det inte särskilt intelligent att fortsätta på samma vis år ut och år in. Eller har jag missat något?
Siv Ekström
Livslärd 