Ellens kakor och Annikas nässelpaj

Jag har ett kletigt, blått, rutigt recepthäfte, som varit i bruk allt sedan min första lektion i huslig ekonomi på årskurs 7. Det inleds med ett recept på morotsragu för det var det första vi tillagade och jag minns att jag var måttligt förtjust i själva rätten…

Och allt eftersom fylldes recepthäftet på med favoriten wienerbröd i muffinsform, nymodigheten röd- och vitkräm och hatmaten stekt strömming. Efter årskurs 9 fick man ta hem sitt häfte med uppmaningen att fylla det med andra recept man skulle komma över.

Mamma hade ett liknande häfte. Det var svart och blankt och med blad vars yttersta kanter var svagt färgade i rött. Med prydlig handstil hade hon genom åren samlat sina recept bland vilka vi barn hade våra storfavoriter: Ruths goda äppelbitar var ”outstanding” – i en klass för sig, helt enkelt. Brittas kaka inte så illa och Ellens kakor så möra och goda att det aldrig räckte med att ta en. I mammas guldgruva av recept var det lätt att hitta recept att kopiera. Så i dag finns det en del likheter mellan min egen och mammas receptsamling.

Så småningom började jag fundera på namnen på dessa, som finns i våra samlingar. Varför heter de ”Brittas, Annelies och Ellens”? ”Ja, men det är ju för att jag fått receptet av Ellen”, förklarade mamma. ”Jag fick receptet för att jag hade bett att få det”. Det här var alltså före Google, före Facebook och Youtube. Ja, nästan före Hemmets veckotidning. Man bytte recept sinsemellan och så fick kakorna namn efter givaren.

Alldeles nyligen fick jag höra om en paj, som med samma logik skulle komma att få namnet Annikas nässelpaj. Jag bad om receptet och blev så fantastiskt glad då jag fick det. Inte egentligen för receptet som sådant (för man kan ju faktiskt hitta massor med recept på nässelpaj med några enkla tangenttryck) utan för formatet. Jag fick ett handskrivet recept! Vet inte när det senast skulle ha hänt. Handskrivet och t.o.m. med texten ”åt Rose”. För mig kändes det som något alldeles extra fint att någon skrivit av ett favoritrecept för att jag ska kunna spara det. Varje gång man plockar fram ett sådant så kommer man att tänka på personen som överlämnat receptet. De blir helt enkelt ett minne från en bekantskap, kanske t.o.m. en vänskap. Så enkelt. Och så värdefullt.

Så Tack Annika, Ellen, Britta, Solveig och alla andra, som fyller mitt recepthäfte!
Era recept betyder mycket mer än den lista på ingredienser och steg för steg -beskrivning de är.