En lärande miljö

Jag slank in på ett studentkafé i Åbo häromdagen, hann äta en enkel lunch före forskarseminariet. Tittade mig omkring. Stim av studerande, fulla av energi så som bara unga mänskor är. Jag lyssnade med ett halvt öra. Jo, det var i stort sett samma världsförbättrarambitioner som på 70-talet.
Då såg jag honom, en äldre man som satt böjd över lunchtallriken vid ett bord litet längre bort. Långt grått skägg. Såg bekant ut. Det tog en stund men så förstod jag, jo, det var ingen mindre än Bo Ossian Lindberg, lärare och professor i konstvetenskap, numera emeritus – och en legend i studentkretsar. Jag försjönk i reflektioner över studierna i ämnet då för många år sedan. Ofta under årens lopp har jag haft anledning att titta tillbaka på just hans undervisning med tacksamhet, förundran och värme. Jag kom ihåg hans ambition och engagemang och förmågan att lägga fram kunskap så att man kunde begripa sammanhang, ex. bildkonstens tekniker, på ett sätt som enbart teoretiska studier och pluggande inte räcker till för. Det var självklart fråga om universitetsstudier men Lindbergs pedagogik var fördomsfri och andades upplevelse och empirisk förståelse. Eller vad säger ni om följande; i egenskap av konstgrafiker, vilket han också är, framställde han själv koppargrafik på institutionen så att vi alla skulle få en inblick i varje arbetsskede och varje material, han såg till att vi fick pröva på att grundera taveldukar enligt uråldriga metoder, vi klättrade med ficklampor uppför branta och smala vindstrappor för att komma upp ovanpå domkyrkans valv för att se hur murningsteknikerna hade förverkligats på medeltiden, vi besökte medeltida kyrkor i regionen och såg så mycket mera – ibland överraskande fenomen, bl.a. dök i mitt minne upp en livslevande fladdermus (!) som hängde i ett tak i ett vapenhus (eller var det en sakristia?) och som fascinerade Lindberg så till den grad att han på ort och ställe höll en extra föreläsning för oss även om fladdermöss. Exemplen kunde vara flera.
Vid denna tidpunkt i lunchpausen hade jag själv nått fram till efterrätten och Lindberg hade hämtat sitt kaffe. Och jag sade till mig själv – om du har så mycket att tacka honom för – säg det till honom! Så jag tog mod till mig, gick fram och presenterade mig och tackade honom för hans pedagogiska gärning. Han blev synbart glad och kom ihåg varenda studieresa och varje moment jag påminde honom om. Han kom ihåg var fladdermusen hade funnits också – i Masku! Han avslöjade att han ursprungligen hade haft planer på att studera naturvetenskap – därav hans kunskap om fladdermössens liv och leverne.
Utöver detta med den praktiska implementeringen i undervisningen krävs naturligtvis ett enormt kunnande även teoretiskt om det skall bli bra. Och Ossian Lindberg krävde inte mindre än andra bara för att vi fick insyn i en del tillämpningar inom studieämnena. Men kunskapen satte sig definitivt bättre –  åtminstone hos mig. Därtill tror jag själv att det handlar om rätt människosyn. För att vara en bra lärare måste du ”tycka om folk”, och tycka om att samtala kring det du skall behandla.
Slutligen – om vi har något positivt att säga till någon, ex. en lärare eller mentor som betytt mycket, då skall vi framföra det – det är trevligt när någon blir glad över det man har att säga. Man blir litet gladare själv, också.